Statyer och historiepolitik i Ryssland

av Sune Jungar

Historiska statyer och minnesmärken kan vara symboliskt laddade med många betydelser. Under de senaste veckorna har vi läst om huru en minnesplatta över Mannerheim i St. Petersburg gett upphov till motstridiga reaktioner. Efter att den varit utsatt för vandalism beslöt de som satt upp den, d.v.s. kretsar nära den ryska regimen, att avlägsna den.

Historien har i dagens Ryssland en relevans som aldrig förr. Putin använder sig flitigt av historiska argument för att legitimera sin politik. Han har visat ett osedvanligt intresse för bl.a. utvecklingen av nya läromedel för skolornas historieundervisning o.s.v. Rysslands historia, allt vad landet uppnått i det förflutna, är den viktigaste byggstenen i ryssarnas nationella identitet, och följdriktigt ett centralt inslag i uppfostran till patriotism. Här har det stora fosterländska kriget, d.v.s. segern över Hitler-Tyskland, en alldeles särskild roll. Den har tidigare behandlats i bloggar här (Petersson/Wassholm).

En viktig roll i vad vi kunde kalla historiepolitiken i Ryssland är etableringen av statyer och minnesmärken. Den ryska forskaren Olga Malinova talar i sin bok Aktual´noe prosjloe(Det aktuella förflutna) om symbolpolitiken.

Det är iögonenfallande huru många nya Stalin-statyer som på sistone rests i olika delar av Ryssland. De är kanske inte sanktionerade av Kreml men vittnar om att det i folkets djupa led finns en Stalin-nostalgi, ett behov av en stark ledare. Folket rev år 1991 ner statyn över Felix Dzerzjinskij, den första chefen för bolsjevikernas hemliga polis Tjekan, men det har gjorts upprepade försök att få den tillbaks till torget utanför Lubjanka – tillsvidare utan resultat.

Under den senaste tiden är det två andra statyprojekt som väckt stor uppmärksamhet: en staty över Ivan IV Groznij (den förskräcklige), Rysslands förste tsar (1533-1598) och den andra av furst Vladimir som kristnade ryssarna för över 1000 år sedan.

I mitten av oktober detta år avtäcktes i staden Orel, omkring 360 km sydost om Moskva, en ryttarstaty av Ivan IV, 8 meter hög med Ivan bärande ett kors i ena handen och ett svärd i den andra. Orel grundades av honom år 1566. Ivan har varit en omstridd person i rysk historia, för t.ex. Stalin var han något av en idol. Han är känd som en tyrann, utövare av ett skräckvälde med hjälp av sitt eget livgarde, de s.k. opritjniki. I sina försök att centralisera makten till Moskva masskrerade han tusental människor i Novgorod. Men samtidigt lämnade han efter dig ett starkt och territoriellt betydligt större rike. P.g. av sin renomme´ som mördare och maktmissbrukare har han tidigare inte begåvats med något minnesmärke. Han finns t.ex. inte med på det kända Tusenårsmonumentet från 1862 i Novgorod där olika gestalter i Rysslands tusenåriga historia avbildas.

Statyn i Orel har väckt ett ramaskri och en våg av protester, framför allt bland mera liberalt sinnade personer. Också bland många historiker. Hos andra har den mottagits med entusiasm. Kulturministern Medinskij kunde inte närvara vid avtäckningen men han hade sänt sin hälsning. Också en representant för den ryska kyrkan var närvarande, välsignade och stänkte vigvatten. Moskva-universitetets rektor skickade gratulationer och konstaterade bla. ”I det ryska rikets historia är uttryckligen Ivan IV en av symbolerna för den ryska statsmakten och hans regeringstid är skriven med gyllene bokstäver i vårt fäderneslands historia”.

Filmregissören Pavel Lungin som själv gjort en film om Ivan Groznyj (Tsar, år 2009) tycker att rehabiliteringen av Ivan är skrämmande och frågar sig om ryssarna blivit galna. Många ser omvärderingen av Ivan IV som en spegling av dagens situation: Rysslands behov av en stark ledare, oförsonlig mot yttre och inre fiender.

Tanken på en staty över furst Vladmir i Moskva aktualiserades tydligen i sambniad med konflikten med Ukraina och erövringen av Krim.Volodymyr har ju länge stått staty i Kiev där han var furste över Kiev-Rus och lät döpa östslaverna år 988. Putin legitimerade erövringen av Krim med att Krim för ryssarna är helig mark på samma sätt som Tempelberget i Jerusalem för judarna. Det var på Krim som Vladimir döptes innan han hämtade kristendomen till Ryssland.

Att en jättestaty av Vladimir nu skall resas i det centrala Moskva är en politisk markering. Så här skriver en rysk historiker: ”Det är ett försök att visa att den verkliga arvtagaren till Kiev-Rus inte är staten med huvudstad i Kiev, utan staten med huvudstad i Moskva”. Och han konstaterar att Vladimir inte allts hör hemma i Moskva, har aldrig varit där, och något Moskva fanns överhuvudtaget inte när han levde.

Det har varit ett problem att hitta en lämplig plats för. Ursprungligen skulle den placeras på Sparvbergen i närheten av universitet (Stalin-skyskrapan) på en utsiktsplats högt över Moskva-floden med en vidunderlig utsikt över staden. Planen att resa en 25 meter hög staty i den miljön väckte massiva protester. Och nu har man beslutat sig för Borovitskaja torget i närheten av Kreml. Statyn monterades på sin plats i mitten av oktober. Den högtidliga avtäckningen skall äga rum på Den nationella enighetens dag den 4 november. Det här är en festdag som firades första gången år 2005.

Det blir spännande att följa med den fortsatta historiepolitiken i Ryssland. Vi lär nog snart få bl.a. flera Ivan-statyer.

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten
Det här inlägget postades i 2000-tal, historiebruk, historiepolitik, Okategoriserade, Ryssland, Samtidshistoria. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.