Afrika och vi i Europa

…eller några tankar kring behovet och nödvändigheten att veta mera för att förstå för att kunna handla i dag.

Jag åhörde i går på Africa Days vid Högskolan Dalarna en mycket inspirerande keynote föreläsning av Henning Melber, emeritusdirektör för Dag Hammarskiöld stiftelsen och tidigare forskningsdirektör för Nordiska Afrikainstitutet. Henning Melber framhävde skillnaden mellan ’African Studies’ och ’Africa Studies’ – i det förra borde det vara afrikanska aktörer – forskare, akademiker och aktivister – som engagerar sig med och om den afrikanska kontinenten, dess invånare och miljöer. I det senare ingår i denna kritiska massa även vi utomstående aktörer som forskar om och i Afrika.

I diskussionen efteråt påpekade jag åt Henning att skillnaden fungerar på engelska men inte på tyska eller svenska. På tyska låter ”Afrikanische Studien” krystat, likaså på svenska (afrikanska studier) däremot fungerar det på finska (Afrikan tutkimus). Det låter kanske i dina öron som enbart en lek med ord och semantik men så behöver det nödvändigtvis inte vara.

Skillnaden mellan ’African’ och ’Africa’ avslöjar nämligen det komplicerade förhållande som finns mellan Afrika och Europa. Det att våra magister- och doktorsprogram heter African Studies blottlägger ett kolonialt förflutet och förhållande till den afrikanska kontinenten. För i västvärldens African Studies Programmes (som för den delen finns numera även i Indien, Kina och Japan; därom en annan gång…) är det (som oftast) vi vithyade som är experterna och berättar om och lägger ut texten hur Afrika har varit, varför ingenting fungerar (visst gör det!), varför kontinenten hungrar (en mera komplicerad historia, även om denna skall jag återkomma) och hur den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen egentligen borde vara. På tyska/Afrikastudien eller svenska/Afrikastudier är denna kolonisering mindre markant och det finns ett längre avstånd mellan oss och dem, Europa och Afrika. I likhet med Henning Melber pläderar jag för att a) vara medveten om denna akademiska kolonisering, b) motverka den genom att gå i dialog med afrikanska kolleger, och c) göra som Robert Chambers uppmanade oss redan på 1980-talet: Putting the Last First = sätt Afrika i centrum.

För om du inte har märkt det så har det inträffat ett paradigmskifte i Europa. I början av oktober gjorde förbundskansler Angela Merkel en rundresa i Afrika. Inte för att fly bråk och besvär på hemmafronten och i Bryssel utan för att initiera ett nytt strategiskt partnerskap med Afrika. ”Wenn wir deutsche Interessen verfolgen wollen, müsen wir realistischer weise sagen, dass auch das Wohl Afrikas im deutschen Interesse liegt” (Die Zeit 13.10.2016, s. 8) kunde översättas som att det ligger i såväl Finlands som Europas intresse att främja Afrikas ekonomiska, sociala och politiska utveckling så att grundorsakerna till varför människor i Afrika fattar beslut om att söka sin lycka och framtid i Europa – fattigdom och arbetslöshet i främsta hand – avlägsnas.

Merkel menar allvar. Hennes Afrikastrategi är en fortsättning på hennes strategi att hitta en lösning på den pågående flyktingkrisen. Dock med en skillnad: Syrienkonflikten kräver en annan lösning än flyktingfrågan per se. Ty i den senare handlar det huvudsakligen om människor från Afrika söder om Sahara som söker att komma till Europa via Medelhavsrutten. För att lösa detta problem måste vi – Europa – investera i Afrikas framtid. Eller, som Merkels nya Afrikarådgivare Paul Collier (jo, just han – Afrikaexperten och Oxfordprofessorn som skrivit boken Exodus: How Migration is Chaning Our World [2013, läs om den i t.ex. Ivar Arpis recension) understryker: vi måste möta Afrika på ögonhöjd och respekt ty endast afrikanerna själva kan rädda sin kontinent (Die Zeit 13.10.2016, s. 7).

Vad innebär detta för oss? För det första måste vi bli medvetna om att Europas framtid beror på Afrika. För det andra att Afrika är en del av Europa. För det tredje att Afrika finns i Europa. Mötet på ögonhöjd innebär jämlikhet och ömsesidig respekt. Att Afrika är en del av Europa innebär en kritisk rannsakning: varför får EU-trålare tömma fiskevattnen utanför Senegal? Varför dumpar EU tomater i Ghana? I Senegal blir fiskarna utan arbete, i Ghana ruttnar tomaterna på åkrarna för att det är dyrare att konservera dem i den (sedan länge) nedlagda konservfabriken än att importera billiga Made in EU konservburkar med krossade tomater och tomatpuré. Att Afrika finns i Europa innebär att den afrikanska diasporan blir en del av den europeiska berättelsen och vardagen och berikar kontinenten genom att den blottlägger vad vi egentligen redan är: hybrider och kreoler.

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten
Det här inlägget postades i 2000-tal, Afrika, Europa. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Afrika och vi i Europa

  1. Pingback: Hybriditet, Guldkusten och euroafrikaner i sekelskiftet 1800–1900 | Historieämnet vid Åbo Akademi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.