Av: Miriam Rönnqvist, doktorand i Nordisk historia

Det är dimma om morgnarna nu och höstmörkret sänker sig allt snabbare om kvällarna. I  butikerna har pumpor, sötsaker i form av spöken och kusliga kostymer börjat dyka upp. En grå och dimmig höstdag kom jag ihåg två brev som jag råkat hitta i korrespondensen mellan Gustav II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna. Innehållet i breven var på alla sätt en skräckhistoria.

I det första brevet, daterat i Åbo den 5 april 1614  beskriver kungen ett rykte som spridit sig i hela riket om ett ”jerteckn” [järtecken] som hade setts i Kalmar. Enligt ryktet dök ett spöke i form av en man upp vid slottsporten nattetid och krävde att bli insläppt. Vakten vägrade att låta den okända mannen komma in och ståthållaren tillkallades för att avgöra i frågan. Även han vägrade att släppa in främlingen. Då sa främlingen att han nog hade möjlighet att komma in ändå – emot slottsfolkets vilja. En kort stund därpå sågs ”samma spökie medh ett stoort antaal krigzfolck stormandes op för vallen” och panik bröt ut bland folket på slottet. Men när spökarmén kommit riktigt nära, försvann den plötsligt och spårlöst.

Kalmar Slott, Foto: okänd fotograf, ca. 1880-talet, Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet, CC OD.

Även på en prästgård nära Kalmar hade man råkat ut för ett liknande fenomen. Där hade densamme främmande mannen närmat sig en piga som varit på väg att fylla sin husbondes kanna med öl. Spöket tog kannan och fyllde den tre gånger: först med spannmål, sedan med blod och slutligen med mull. Då en präst som också var närvarande frågade vad detta skulle betyda svarade främlingen att innehållet i kannan symboliserade de tre kommande åren. Det första året skulle vara gynnsamt, men därefter  skulle det bli blodsutgjutelse, krig och slutligen pest. Prästen skulle därför ”förmane folckedh till boot och bättringh”.

Ur korrespondensen framgår att kungen ansåg att historierna om spöken skulle kunna vara ett legitimt straff av Gud för det svenska folkets kollektiva synder, men snart utkristalliserades också en annan förklaring. Skräckhistoriernas händelseförlopp var inte längre det viktigaste, i stället betonades berättelsernas funktion. I samband med det blev också frågan om vem det egentligen var som spred dessa spökhistorier intressant. Gustav II Adolf konstaterade att det antagligen var ”någre orolige och ondhe menniskior” som ”understå sigh att skremma den eenfaldige och lättroende gemeene mannen, och till äventyrs komme der medh någedh buller [uppror]”. På det viset blev en skräckhistoria en upprorssaga som spreds av fiender för att skapa oreda mellan kungen och hans undersåtar.

Slutsatsen som drogs i nästa brev skickat från Helsingfors en dryg månad senare,  var att spökhistorierna hade farlig och upprorisk potential och att en undersökning för att få tag på upphovsmännen måste påbörjas.  Det bestämdes även att de som spridit rykten vidare skulle straffas för att statuera exempel. Dessa åtgärder visar att berättelserna om spöken vid slottsmuren och på kyrkogården i själva verket var skräckhistorier för den svenska politiska eliten. Det som skrämde kungen mest var inte spöken utan att det var möjligt för befolkningen att kringgå de officiella kommunikationskanalerna och i stället kommunicera genom att sprida rykten.

Litteratur:

’Gustav II. Adolf till Axel Oxenstierna, brev från Åbo den 5. April 1614’, AOSB II:I K. Gustaf II Adolfs Bref och Instruktioner (Stockholm 1888) s. 35f.

Miriam Rönnqvist, ’Smittande oro? Revoltenerfahrung som katalysator för den svenska överhetens retorik och taktik i mötet med uppror underifrån under 1600-talet’, Bjerkås, Trond&Dørum, Knut (red.), Eneveldet før undergangen. Politisk kultur i Norge 1660–1814. (Oslo, Scandinavian Academic Press 2017).