Tänka motströms kan vara stort

Av: Nils Erik Villstrand, professor emeritus i Nordisk historia

Med första bandet av sin Svea rikes historia (1747) kom Olof Dalin att röra om ordentligt i den dåtida intellektuella myrstacken. Han utgick här ifrån att Anders Celsius hade rätt som hävdade att vattnet i haven minskade med omkring en centimeter per år. Sverige var inget urgammalt rike eftersom landet legat under vatten ännu några århundraden före Kristi födelse. Därmed blev den storståtliga göticistiska historieskrivningen med Sverige i rollen som folkens urhem omöjlig. Tanken om en långsam och alltjämt pågående vattenminskning stred också mot Bibelns skapelseberättelse.

Johan Browallius som verkat som professor vid akademin i Åbo kom att kröna sin karriär som biskop i Åbo. I en skrift Betänkande om vattuminskningen som kom ut postumt 1755 gick han in för att visa hur fel alla de som hävdade att havet förlorade vatten hade. Han kunde peka på svagheter i vattenminskningsteoretikernas argumentation samtidigt som han inte helt övertygande försvarade Bibeln som en naturvetenskaplig auktoritet som aldrig fick ifrågasättas.

Biskop Johannes Browallius, porträtt, olja på duk, Margareta Capsia, ca. 1750, Helsingfors universitetsmuseum.

Efter Browallius skrift sänkte sig tystnaden i det svenska vetenskapssamfundet. Men tecken på att havet hade dragit sig tillbaka i Östersjöområdet fanns där och förbryllade.  Lantmäteridirektör Ephraim Otto Runeberg i Vasa kom att bli den som öppnade upp för ett nytt sätt att tänka. Han hade tagit till sig Browallius skarpa kritik av vattenminskningsteorin. Men särskilt i Österbotten var tecknen många på ”vatnets forna högd”, det gick inte att blunda för dem. Han tänkte sig nu att jordskorpan inte var stabil utan att det kunde ske och hade skett förskjutningar. Han ägnade sig åt ett motströmstänkande som ibland är just det som behövs för att vetenskapen skall gå vidare. Han publicerade 1765 de rön han gjort under 12 år och slutsatserna utgående från dem i Kungliga Vetenskapsakademiens Handlingar som Anmärkningar om några förändringar på jordytan i allmänhet, och under de kalla climaterna i synnerhet. Problemet med vattenminskningsteorin var att den förutsatte att vattnet minskade lika mycket överallt på planeten. Men om man, i likhet med Runeberg, tänkte sig att det var landet som höjde sig behövde det här inte ha skett överallt. Landhöjningen var stor på nordligare breddgrader och han utgick följaktligen ifrån att klimatet måste ha betydelse.

Runeberg tänkte sig således att det var landet i norr som steg och gick också in för att förklara varför. Landhöjningen ägde rum grund av att havsvattnet och de vattenfyllda jordlagren vid strandlinjen frös till. Den strandnära isen satt ihop med den frusna jordskorpan vid stranden och när det blev högvatten lyftes sedan både isen och den frusna jordskorpan upp. Hans förklaringsförsök är rätt naivt, kan vi tycka som lärt oss om istid(er) och en jordskorpa som återtar sin form sedan den befriats från ett tungt istäcke. Men det här är insikter som tog form först under 1800-talet.

”Ongefärlig charta öfver Österbottns län som utmärcker dess vägar strömmar och passager vid hvarjehanda påkommande rörelser”, ritad av Gustav Abraham Piper, omkring 1750, 40 x 31 cm, Nationalbiblioteket, Helsingfors.

Runeberg var sysselsatt med skattläggning och storskifte i Österbotten gjorde egna iakttagelser under sina ämbetsresor, studerade kartor och gjorde experiment. Han fyllde cylindrar med vatten för att få reda på hur mycket vatten som fryser till is utvidgade sig och han fuktade jord som han sedan lät frysa för att se vad som hände. Han samtalade också med fiskare och bönder som kunde berätta om hur vattnet hade dragit sig tillbaka.

Överste Carl Fredrik Nordenskiöld, som i likhet med Runeberg var ledamot av Vetenskapsakademien, ställde sig skeptisk till Runebergs idé om land som höjde eller sänkte sig. Han gick i polemik med Runeberg och höll före att vattenminskningen var ett faktum och t.o.m. var dubbelt större än vad som antagits. Eftersom lös jord följde med vattnet som rann ut ur floderna och sedimenterades på havsbottnen måste vattnet minska, i annat fall skulle jorden översvämmas, något som var emot Guds löfte. Stöd för sin tanke om förskjutningar i jordskorpan fick Runeberg däremot av Vetenskapsakademiens preses astronomen Bengt Ferrner som hade gjort en omfattande resa i Europa och som utgående från den empiri han då samlat kom till samma slutsatser som Runeberg. Runeberg framstår ändå som något mer avancerad som vetenskapsman än Ferrner i och med att han utvecklade en teori om varför landhöjningen ägde rum i områden med kallt klimat.

Den avvägda landhöjningen [mm/år] enligt landhöjningsmodellen NKG2016LU. Lantmäteriet, Sverige.

Helt ville Runeberg inte distansera sig från Bibelns skapelseberättelse, rörelserna i jordskorpan som kunde vara dramatiskt stora betydde inte att de första bergen omöjligt kunde vara Skaparens verk, och han räknade också med att en syndaflod hade drabbat jorden. Men han var ändå först och främst empirikern och skrev: ”är jag benägnare at tro det jag ser, än at för höflighet skull antaga det jag icke ser”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.