Av: Andreas Granberg, FD
1433 dagar. Så lång tid uppgav sig Kristian Vilhelm Åkerblom, folkskollärare och en av sin tids mest produktiva hembygdsforskare i Österbotten, ha tillbringat på Statsarkivet i Helsingfors (Riksarkivet från och med 1939). Bakom siffran döljer sig tusentals timmar i läsesalarna och ett långsiktigt arbete med att samla, bearbeta och organisera historiskt material. Trots att han stod utanför den akademiska historieforskningen ägnade han en stor del av sitt liv åt att skriva lokalhistoria på eget initiativ och ofta utan ekonomisk ersättning.
Kristian Vilhelm Åkerblom (1877–1954), Kvevlax. SLS. ÖTA 201 foto 21
Detta tal pekar inte bara på en anmärkningsvärd arbetsinsats, utan också på en föreställning om historiskt arbete som långsamt, mödosamt och beroende av tillgång till arkivmaterial. Åkerbloms bevarade anteckningsböcker ger en sällsynt inblick i denna process. De täta avskrifterna visar hur arkivens material steg för steg omvandlades till historisk kunskap.
Det är också en siffra som jag återkommer till i mitt eget forskningsarbete, där jag undersöker villkoren för lokalhistorisk kunskapsproduktion i Finland under 1900-talets första hälft. I dag framstår den som mer än en upplysning om en enskild forskares arbetsinsats. När öppettider begränsas och arkivverksamhet omorganiseras riktas uppmärksamheten mot de praktiska förutsättningarna för historiskt arbete. Åkerbloms 1433 dagar blir därmed inte bara en historisk uppgift, utan också ett mått på de villkor som krävs för att historisk kunskap ska kunna produceras.
En av Åkerbloms anteckningsböcker, nedtecknad i Statsarkivet 1919, innehållande material om Österbottens historia. Anteckningsboken är den sextonde i en serie om totalt 20 kända volymer, varav några har gått förlorade. Fotografiet är taget i Korsholms ämbetshus, där Åkerbloms privata arkiv förvaras. Foto: författaren.
Om Åkerblom hade levt i dag hade hans arbete sannolikt sett annorlunda ut. Mycket av det material han mödosamt skrev av för hand hade kunnat beställas fram i digital form, kanske till och med nås hemifrån. Hans 1433 dagar i Riksarkivet hade i så fall kunnat reduceras avsevärt. Samtidigt är det inte självklart att något likvärdigt hade uppnåtts.
Jag har själv blivit påmind om denna skillnad under arbetet med Åkerbloms efterlämnade material. Genom Riksarkivets digitaliseringstjänst har jag beställt fram material ur hans privata arkiv i Vasa, en mapp i taget. Det är en långsam process, där varje beställning föregås av ett val, och där det man inte aktivt efterfrågar förblir osynligt. Parallellt har jag också haft möjlighet att arbeta i arkivmiljö, i Korsholms kommuns arkiv där merparten av Åkerbloms material bevaras.
Skillnaden mellan dessa arbetssätt är påtaglig. Att vistas i arkivet innebär inte bara tillgång till material, utan också tillgång till de sammanhang där materialet ingår. Nya frågor uppstår i mötet med källorna, och det som först framstår som perifert kan visa sig vara avgörande. Möjligheten att följa oväntade spår och att låta forskningsprocessen styras av sådana upptäckter är en viktig del av det historiska arbetet.
Mappar med material ur Kristian Vilhelm Åkerbloms privata arkiv i Korsholms kommuns arkiv. Samlingen består av det källmaterial som Åkerblom själv samlade in och ger en uppfattning om den omfattande dokumentation som låg till grund för hans lokalhistoriska verksamhet. Foto: författaren.
Samtidigt bör de 1433 dagarna förstås i ljuset av Åkerbloms särskilda förutsättningar. Genom sina uppdrag som lantdagsledamot och senare riksdagsman vistades han regelbundet i Helsingfors under långa perioder. Tiden mellan och efter sammanträdena kunde då användas för arbete i Riksarkivet. Han har själv beskrivit hur han skyndade från mötena till arkivet och ägnade resten av dagen åt att läsa och skriva av källmaterial om Österbotten.
Hans arbetsinsats var utan tvekan betydande, men den vilade också på en tillgång till arkivet som få hade. I detta avseende var Åkerblom snarare ett undantag än regel. Samtidigt handlade villkoren för lokalhistoriskt arbete om mer än praktiska möjligheter att forska. Under 1930-talet förändrades också synen på vem som ansågs ha kompetens att bedriva historiskt arbete. Med grundandet av Lokalhistoriska byrån 1933 och en ökande professionalisering av fältet kom akademisk utbildning att tillmätas allt större betydelse. För personer som Åkerblom, verksamma utanför universiteten, innebar detta att deras insatser inte alltid uppfattades som en tillgång. Hans egna texter vittnar om en medvetenhet om denna utveckling och om en viss frustration över att hans arbete inte fullt ut erkändes.
Även i detta avseende framstår tid som en avgörande faktor. Åkerblom inledde sina försök som skribent redan 1907, men refuserades upprepade gånger innan han fick sitt egentliga genombrott. Det som i efterhand kan framstå som en framgångssaga – från enkla villkor till erkännande och hedersdoktorat – var i själva verket resultatet av årtionden av arbete, osäkerhet och uthållighet.
För Åkerblom var lokalhistorien ändå inte i första hand ett vetenskapligt projekt, utan ett bildningsprojekt riktat till den egna bygden. Det var ett sätt att väcka intresse för hembygden och samla vetande om Österbotten. Men hans exempel tjänar också som en påminnelse om att historisk kunskap förutsätter tid, tillgång och rum.
1433 dagar är därför inte bara en siffra från det förflutna. Den väcker frågor om vilka villkor som gör historiskt arbete möjligt, även i en tid då arkiven digitaliseras och tillgången omformas. Vad krävs egentligen för att kunna ägna 1433 dagar åt historiskt arbete, och hur många ges i dag den möjligheten?
Forskningsprojektet om lokalhistorikern K.V. Åkerblom och lokalhistorisk kunskapsproduktion i Finland under 1900-talets första hälft inleddes i april 2026. Projektet finansieras av Svenska kulturfonden och är förlagt till Nordisk historia, Åbo Akademi.
Käll- och litteraturförteckning:
Ahtiainen, Pekka & Tervonen, Jukka, ”Paikallishistorian kaavan pitkä kaari – ja tulevan akateemikon kriittinen katse”, Ahtiainen, P., Tervonen, J. & Teräs, K. (red.), Kaikella on paikkansa: uuden paikallishistorian suuntaviivoja, Tampere: Vastapaino, 2010.
Wester, Holger, ”Åkerblom, Kristian Wilhelm”, Biografiskt lexikon för Finland 4, Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Atlantis 2011, s. 1842–1844.
Åkerblom, Kristian Vilhelm, Opublicerad självbiografi, 2.2. K.V. Åkerbloms arkiv, Korsholms kommuns arkiv, Smedsby.
Andreas Granberg är projektforskare i Nordisk historia vid Åbo Akademi. Hans forskning kretsar kring K.V. Åkerblom, lokalhistoria och historisk kunskapsproduktion i Finland under 1900-talets första hälft.