Av: My Hellsing, forskare vid Uppsala Universitet
På sensommaren 1789 iordningställde Adolf Ludvig Piper sitt slott Engsö i Västmanland för att ta emot storfrämmande från huvudstaden. Mitt under brinnande krig mot Ryssland gjorde hertiginnan Charlotte, Gustaf III:s svägerska, ett tio dagar långt besök hos sin allra bästa väninna, tillika hovmästarinna Sophie von Fersen, gift Piper, och hennes familj. Greve Piper hade också tjänst vid hovet, men fungerade i praktiken som hemmaman. Han bodde permanent på landet vid den här tiden, där han skötte sin egendom och tog hand om de fyra barnen, som var mellan fyra och elva år denna sommar. På grund av sin karriär vid hovet i Stockholm gjorde Sophie bara kortare besök hos sin familj.
Engsö slott i Västmanland, exteriören intakt sedan mitten av 1700-talet. © Jan Gustafsson, https://visitvasteras.se/aktor/engso-slott/.
Inför besöket ville hertiginnan Charlotte försäkra sig om att greveparet Piper inte gjorde sig för mycket besvär för hennes skull: ”Jag har endast ett litet följe med mig bestående av en löpare och en lakej, men ingen kammarfru”, skrev hon till Sophie. ”Jag hoppas att ni går med på att inte överlåta era egna rum [appartement] till mig. Ni har ju visserligen redan sagt att ni tänker göra det, men om ni inte ger med er på denna punkt; lova mig åtminstone att i övrigt få bli behandlad som en privatperson. Jag kräver det av er, så att jag inget behöver frukta utan kommer för att besöka en väninna som behandlar mig som en syster, inte grevinnan Piper som tar emot Hertiginnan.” Att kammarfrun fick stanna hemma i Stockholm innebar att hertiginnan Charlotte inte tänkte göra någon stor galatoalett eller avancerade frisyrer. Det höll också ned antalet tjänstefolk, eftersom hennes löpare och lakej – tjänstefolk med hög status och personligen knutna till henne – i sin tur hade egna tjänstefolk med sig, liksom kammarfrun hade haft. En bevarad räkning visar att nitton hästar ändå togs i anspråk för hertiginnans resa från Stockholm till Engsö. Resan var på drygt 10 mil och kunde göras som en dagsetapp.
Hertiginnan Charlotte i galaklädsel, avporträtterad av Cornelius Höyer år 1784. Hon hade betydligt enklare kläder när hon besökte Sophie Piper på Engsö. CC BY-SA, © Bodil Beckman, Nationalmuseum.
Ett kungligt besök planerades minutiöst, trots att de inblandade retoriskt talade om en ”överraskning” och en privat vistelse. Adolf Ludvig Piper skrev till sin hustru Sophie i Stockholm några veckor före besöket:
Engsö 15/8 1789.
Jag gläder mig mycket åt Fru Hertiginnans planer att komma och överraska dig medan du är på Engsö. Jag har inget alls emot det, utan tvärtom ska jag göra mitt yttersta för att ordna med alla praktiska förberedelser. Utgifterna lär i sig inte bli så stora, särskilt inte eftersom hon kommer utan följe och går med på att låta oss ta emot henne i egenskap av privatperson. Det är en förtjusande idé, och jag säljer gärna av min nya blå kostym, som är den bästa jag har, för att betala för alla utgifter som förenas med besöket. När det gäller lägenheterna och möblering i huset är det inget som omöjliggör att ta emot gäster. Det finns sängar och stolar i alla sovrum, förutom i det rum som ligger emot din fars sovrum. Det saknar väggbeklädnad [tapisserie] men är annars fullt möblerat, liksom övriga rum. Det stämmer visserligen att sängklädslarna och stolsitsarna inte är i siden, som vi hade förut, men möblerna utmärker sig annars inte negativt. Jag har tvärtom sett många hus där de inte alls är lika fina som i vårt. Jag förmodar att du överlåter din lägenhet till hertiginnan, och då finns det gott om plats för hennes hovdamer och kavaljerer att få var sitt sovrum.
Grevinnans förmak på Engsö slott, med påkostad inredning från paret Pipers tid. Parkettgolv med så kallad Versailles-ruta och spis i italiensk marmor från 1790-talet. Adolf Ludvig Piper bytte ut tapeterna från siden till oljemålade papperstapeter med blomdekor. © Jan Gustafsson, https://visitvasteras.se/aktor/engso-slott/.
En ståndsmässig bostad hade var sin svit till herrn respektive frun, som användes till umgänge och representation. Sophie upplät sina rum till hertiginnan eftersom fruns svit brukade vara den förnämsta i huset. Det var inte självklart att lantslotten på 1700-talet var fullt möblerade, särskilt inte eftersom de stod obebodda av herrskapet den större delen av året. Greve Piper berättade tidigare samma sommar i brev till sin hustru att han höll på att ta bort sidenklädseln i de flesta rummen, men gjorde det inte utan saknad eftersom hans egentliga vilja var att behålla inredningen på Engsö som det hade sett ut på hans fars tid. Kanske var omgestaltningen en eftergift åt ett renoveringsbehov, eller åt ett mode i förändring. Den förmodligen mest påkostade sideninredningen ”i sovrummet” (grevinnans sovrum) och i hans ”gamla säng” i sitt sovrum lät han vara kvar av sentimentala skäl, skriver han i brevet. Personlig smak och minnen tilläts prägla även högreståndshemmen på 1700-talet.
Sophie Piper född von Fersen, är känd för eftervärlden som syster till Axel von Fersen den yngre, offer för det så kallade Fersenska mordet 1810. Gouache på elfenben av Charles Joseph de La Celle. © Nationalmuseum.
Fast greveparet Piper hörde till sin tids mest förmögna personer kunde de inte spendera utan eftertanke. Detta och andra brev i samma korrespondens låter oss förstå att paret Piper hade delad ekonomi. Underhållet av Engsö, som var grevens farsarv, tycks inte ha uppfattats som ett gemensamt ansvar. Adolf Ludvig Piper stod också för de löpande kostnaderna till de fyra barnen och hade ofta ont om pengar. Hans brev till hustrun Sophie röjer knappheten på varor och likvida medel. Den blå galaklädsel som greven nämner var förmodligen bland det dyrbaraste han hade av egna tillhörigheter. I andra brev talar han om svårigheten att få loss kontanter för egna nöjen, som att besöka sin bror i Skåne. Det slutade med att Sophie bjöd honom på resan. Sophie Piper å sin sida bekostade förmodligen sitt uppehälle vid hovet i Stockholm med medel som hon ärvt eller fick av sina föräldrar.
Korrespondenserna inför hertiginnan Charlottes besök på Engsö år 1789 ger oss glimtar om relationerna mellan maka och hustru, och mellan två barndomsvänner som samtidigt var hertiginna respektive hovmästarinna. Dokumentationen kring en resa är generellt mycket användbar för en historiker. Förflyttningen med alla dess överväganden kring status och bekvämlighet gör vardagen synlig, och indirekt får vi då ledtrådar till hur livet kunde te sig i vardagen, när man inte var på resa. Breven i detta inlägg finns i Löfstadsarkivet i Vadstena Landsarkiv, volymerna bxxva:3 och bxxva:11.
Mer att läsa i detta ämne:
My Hellsing, Hedvig Elisabeth Charlotte, hertiginna vid det gustavianska hovet (2015) Johanna Ilmakunnas, Ett ståndsmässigt liv: familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2012) Åke Nisbeth, Engsö slott (2011).
I det digitala uppslagsverket Svenskt kvinnobiografiskt lexikon finns artiklar om Sophie von Fersen-Piper och Hedvig Elisabeth Charlotte som politiska aktörer.
My Hellsing är historiker vid Uppsala universitet. I oktober har hon varit gästforskare vid Åbo akademi.