Av: Robin Engblom, doktorand i Nordisk historia

I mars 1710 packade biskopen Johannes Gezelius den yngre ihop sina ägodelar i Åbo och flyttade till Stockholm i all hast. Ryssarna hade redan invaderat Viborg, och närmade sig därefter Helsingfors. Det stora nordiska kriget hade härjat i tio år, och efter nederlaget i Poltava hade svenskarna tvingats till reträtt på östfronten. Johannes Gezelius (1647–1718) var då biskop vid Åbo stift och prokansler vid Kungliga Akademien i Åbo. Därtill förvaltade han flera gods längs den finska västkusten, och ett pappersbruk i Pojo som nu tvingades flytta till Sverige.

Johannes Gezelius återvände till Åbo följande år, men när den ryska flottan närmade sig Åbo sommaren 1713 blev han tvungen att fly till Stockholm igen, denna gång för gott. Med sig hade han då sin hustru Hedvig Gezelius (dotter till hovrättsassessorn Nicolaus Lietzen) och deras barn. Johannes Gezelius fortsatte att arbeta som biskop och prokansler ifrån Stockholm, och var en drivande kraft i ansträngningarna att samla medel för andra som tvingats fly undan kriget. Allt detta blev han dock tvungen att organisera på distans eftersom det för tillfället inte var tryggt att åka till Åbo.

Johannes Gezelius den yngre. Wikimedia Commons.

Att jobba på distans var inte något nytt för Gezelius, i och med att han förutom sina ämbeten hade haft en rad andra uppdrag på olika håll i riket. Eftersom Viborg låg i fiendens händer tillföll även Viborgs stifts biskopsämbete honom. Därtill hade Gezelius vid sidan om biskopsämbetet arbetat på ett bibelverk, vilket kom att bli den första bibelkommentaren på svenska. I praktiken sköttes distansarbetet med hjälp av olika ombud, vilket resulterade i en flitig korrespondens genom åren. En diger samling av dessa brev finns bevarade hos Riksarkivet, och de ger en intressant inblick i hur distansarbete såg ut på 1700-talet. Trots att distansarbete i detta fall närmast kunde beskrivas som arbetsdirigering och som något förbehållet eliten, innehåller breven detaljer om vardagliga sysslor och händelser. Det bevarade källmaterialet tyder även på att Hedvig Gezelius innehade stor roll i förvaltandet av familjens ägor, eftersom många av breven som skickades från godsen var avsedda för henne.

Det tog relativt länge för ett brev att nå sin mottagare på 1700-talet. Väderförhållanden och krig försvårade postens framkomst ytterligare, och det var inte ovanligt att försändelser aldrig kom fram. Trots det kunde till synes vardagliga angelägenheter diskuteras i omfång av flera brev, och i breven skickade till familjen Gezelius diskuterades förutom arbetsrelaterade ärenden även privatsaker. När häradshövdingen på Åland, Anders Porteus, rapporterade till Johannes Gezelius om de svåra förhållandena på Åland 1713, passade han även på att berätta om rykten i trakten enligt vilka självaste prins Fredrik sägs ha setts segla från Åbo mot Nyland för att möta fienden. Under vistelsen i Stockholm hade familjen Gezelius täta förbindelser till Åbo via Åland, eftersom området låg strategiskt mellan de två städerna. Haddnäs gård på Åland hade tillhört Gezelierna sedan 1680-talet och som ombud för Johannes Gezelius fungerade Anders Granbohm. Gården hade uppbördsrätt för kringliggande hushåll och arrenderade mark till bönder. Av de bevarade breven att döma hade man dock vissa svårigheter med att hitta arbetskraft till gården.

Hedvig Lietzen (Gezelius). Wikimedia Commons.

Redan i september 1705 hade Anders Granbohm i ett brev till Hedvig Gezelius klagat på hur det var omöjligt att hitta dugligt tjänstefolk, och att de kringliggande hushållen inte hade råd med räntan. Detta innebar även att det knappt fanns några varor att sända över till Åbo för familjens bruk. För familjen Gezelius var Haddnäs gård en viktig inkomstkälla varifrån en del av produktionen skickades till Stockholm för försäljning och en del till familjens förbrukning. I brevet förklarar Granbohm situationen enligt följande

’emedan såsom det förleden wåhras intet rankades många Gäddor, eij heller anor Fisk så som tillförande; Sijk blef då insaltad något öfr. en fierding, som till att spara Ost och Smöör, är till huus behoof åthgångit’.

Det var således Hedvigs uppgift att förvalta gårdens ekonomi och se till att räntorna från bönderna uppbars.

År 1711 var inte något lättare för familjen Gezelius. I maj, medan Johannes Gezelius befann sig i Stockholm, härjade en stor brand i Åbo som lade biskopshuset i aska. Samma år upplevdes missväxt i hela riket, vilket även drabbade de gårdar som Gezelius förvaltade. Från Haddnäs klagade man över olönsamma såddar och böndernas ovilja att betala räntor. Därtill skulle pappersbrukets verksamhet omorganiseras efter flytten från Pojo innan Gezelius nya bibelverk kunde tryckas. Några år senare hade familjen Gezelius dock lyckats hyra en gård utanför Stockholm och börjat etablera sig. Varken Johannes eller Hedvig hann se krigets slut, men sonen Johannes Gezelius den yngste återvände efter freden 1721 till Åbo och blev senare biskop i Borgå.

FM Robin Engblom är doktorand i nordisk historia vid Åbo Akademi. I sin avhandling undersöker han på vilket sätt professorerna vid Kungliga akademien i Åbo var involverade i kunskapsspridning och kulturell växelverkan utanför universitetet.