Av: FD Kasper Braskén

Jag hade äran att få medverka i konferensen ”Anti-Fascism in the 21st Century” vid Hofstra University, New York, 2–3 november. Det var ingen vanlig historikerkonferens, utan ett tillfälle som sammanförde både historiker, samhällsvetare, utbildare, lärare och aktivister från fältet. Konferensens syfte var inte enbart att presentera studier om antifascismens historia utan att diskutera och analysera strategier som antifascismen omfattat genom tiderna. Vilka praktiker, rörelser, och kulturer har skapats för att bekämpa fascismen och vilka av dessa är fortfarande relevanta idag? Vilken roll spelar minnespolitiken då fascism och antifascism legitimeras idag? Vad kan göras för att motarbeta fascistiska tendenser inom högerpopulistiska partier eller hindra utbredningen av högerextrema idéer på sociala medier?

Konferensen ordnades av historieprofessorerna Mary Anne Trasciatti (Hofstra) och Fraser Ottanelli (South Florida) med anledning av hundraårsminnet av ‘marschen till Rom’ som år 1922 ledde till fascisternas och Benito Mussolinis makttillträde i Italien. Historiskt sett har antifascistiska rörelser varit återhållsamma då när fascismen varit svag, men då fascismens hot uppfattas starkare har den antifascistiska rörelsen åter aktiverats. I USA har den antifascistiska mobiliseringen varit explosionsartad sedan presidentvalet 2016 och så länge Donald Trumps grepp över republikanerna varat. Återkomsten av slagordet ”No fascist USA” är ett talande exempel på fenomenet. Det fortsatta spända politiska läget i USA, och speciellt det avgörande mellanårsvalet, utgjorde ett överhängande tema för konferensen och en akut fråga för de närvarande aktivisterna.

Logo för antifascistisk aktion, fritt tillgänglig från Wikimedia Commons.

Stämningen var påfallande pessimistisk. Professor Adolph Reed Jr. framhöll i sin keynote att det troligen redan var för sent att hindra det konservativa maktövertagandet 2024. Reed pläderade för vikten av att förankra det demokratiska motståndet i en bred arbetarklassrörelse som skulle förena de vita och svarta arbetarna i USA. Enligt Reed är det tyvärr ett avlägset mål, och republikanernas motståndare står inför en besvärlig moment 22 situation. De akuta politiska frågorna och motståndet fråntar all deras energi, då demokraterna egentligen borde fokusera på det långsiktiga arbetet på fältet som skulle bilda grunden för ett positivt program. Då rasmotsättningarna mobiliseras, avlägsnas fokus från de breda socioekonomiska frågorna, framhäver Reed, och därmed förlorar de möjligheten att bygga grunden för en starkare och bredare bas som kunde göra starkare motstånd. Neoliberalismens legitimitetskris ger däremot konstant näring till Trumps pessimistiska nostalgi och möjliggör den auktoritära högerpopulismens framfart. Trots att inget parti kommer att bli helfascistiskt i USA så ger de allt hårdare högervindarna utrymme för extremhögerns olika aktörer att mobilisera sina trupper och skapa högerradikala och ofta våldsbejakande rum inom det politiska fältet.

Förutom amerikanska exempel behandlades även sammandrabbningar med neonazister, skinheads och andra extremhöger-grupperingar i Tyskland, England, Canada och Australien.  En central diskussion handlade om den brutna kontakten mellan antifascismen vid valurnorna  (electoral anti-fascism) och antifascismen på gatorna (street anti-fascism). De som är aktiva på gatan kan även delas in aktivister som avhåller sig från våld, och den lilla gruppen radikaler som ser det som en nödvändig del av kampen att ta till våldsammare metoder. Min presentation behandlade antifascism på gatorna som relaterar till mitt pågående projekt om antifascismens globalhistoria som finansieras av Jenny ja Antti Wihurin rahasto. Jag diskuterade hur antifascistiska bojkottstrategier användes av antifascistiska rörelser under 1930-talet. Som strategi fungerade bojkotten som en metod för att bygga upp en massrörelse som spred antifascismen från det explicit politiska till en form av vardags-antifascism. Bojkotten kunde även riktas mot fascistiska symboler och platser, användas mot fascistiska sympatisörer och medlöpare, eller användas för att påverka neutrala aktörer att ta ställning mot fascismen i sin vardag.

Antifascister protesterar Trump i Tucson, Arizona. Källa: Wikimedia Commons

Konferensdeltagarna som representerade utbildningsfältet (både skolor och högskolor) lyfte fram Steve Bannons uttalande ”The path to save the nation is very simple – it’s going to go through the school boards” (2021). Kampen om morgondagen har därmed tagits till skolnämnderna i USA som i vissa delstater har resulterat i ett ökat antal förbud av böcker som behandlar minoritetsperspektiv eller svartas förtryck. Kampen i skolorna leder till en radikal anti-intellektualism där bibliotekarien ses som fienden. Som en motvikt presenterades på konferensen ett utbildningspaket som erbjuds av den internationella brigadens arkiv, Abraham Lincoln Brigade Archives. Här kan lärare kan ta del av online databaser och läropaket som behandlar spanska inbördeskriget och antifascistisk internationalism.

Bland konferensens höjdpunkter kan slutligen även räknas diskussionen kring de högerextrema hotbilderna i dagens Italien. Historiker Eric Gobetti från Turin visade i sin keynote att historien om fascismen och antifascismen fortfarande är brännhet i Italien. Gobettis senaste bok E allora le foibe? behandlar massakern på italienare i gränslandet mellan Italien och dagens Slovenien och Kroatien (dåvarande Jugoslavien) och ”utrensningen” av italienare i slutet på andra världskriget. Medan den tyska nazismens brott mot mänskligheten behandlades ingående i Nürnbergrättegångarna, ordnades inga större krigsrättegångar i Italien. Myten om ”den goda italienaren” blev ett sätt att sammanhålla landet efter andra världskriget. En av de mörkaste myterna lanserades mot de jugoslaviska antifascistiska partisanerna (med slovenska, kroatiska och italienska stridare) under krigets sista år. Italienarna blev enligt det högerpopulistiska narrativet ett oskyldigt offer för partisanernas brutalitet (vissa har t.o.m talat om folkmord på italienare). Som Gobetti framhåller i sin faktagranskning av myten så förbiser den helt de italienska truppernas brutala framfart på Balkan under andra världskrigets första fas och den ideologiska dimensionen i kampen.

Gruppaktion mot fascism och terrorattacken på Nya Zeeland i mars 2016. 2019. Källa: Wikimedia Commons.

Det var inte primärt nationer eller folk som kämpade mot varandra, utan en kamp mellan italienska fascister och en heterogen grupp antifascister. Vilka italienare vill man minnas idag, frågar sig Gobetti, de italienare som invaderade Jugoslavien för fascistiska Italien, eller de italienare som befriade Italien från fascismen? Gobettis tolkning och kritik av den tidigare myten har framkallat ett ramaskri inom italienska högerkretsar och på sociala medier har även Giorgia Meloni, nuvarande premiärminister, varit med om att smutskasta Gobetti. Meloni var som bekant tidigare medlem i neofascistiska italienska sociala rörelsen (Movimento Sociale Italiano) som skapades 1946 av Mussolinis gamla partikamrater. Föga överraskande har Gobettis bokturné i Italien genomförts under konstanta hot om våld och attacker av högerextrema. Antifascismen i det tjugoförsta århundradet, och minnet och historien om antifascismens historia, verkar tyvärr inte förlora sin aktualitet inom den närmaste framtiden.

Kasper Braskén, FD, forskare i allmän historia, Åbo Akademi

https://research.abo.fi/en/persons/kasper-brasken

Länkar:

https://www.hofstra.edu/cultural-center/anti-fascism-21st-century/

https://collectiveliberation.org/no-fascist-usa/

https://alba-valb.org/

https://www.laterza.it/book/?isbn=9788858141120

https://twitter.com/GiorgiaMeloni/status/1361610833382563840?s=20&t=LwaqZhpUBkdPhuMf11cjcQ

Bild 2 och bild 3 delade med Creative Common Attribution ShareAlike 2.0-licens.