Min vän, idag har vi haft en tung dag. Rektor meddelade om resultaten för samarbetsförhandlingarna och om de kommande uppsägningarna. Det känns olustigt: vi gör vårt bästa men det räcker inte. Det finns de som måste lämna oss och vi kan inte trösta dem. Vi som blir kvar är hjälplösa, våra huvud hänger ned.
Det finns tider då ord inte hjälper. Inte idag, men kanske i morgon. Jag skrev åt för en tid sedan ett stödbrev med dessa rader, för att ingjuta hopp, tända ett ljus. Vem vet om det brinner, vem vet om det tröstar?
För mig betyder ord mycket, även under mörka tider. Ord som jag har gett mig inspiration och som har hjälpt mig att se ett ljus i tunneln. Dikten Out ouf the Night av William Ernest Henley har varit mina följeslagare under en lång tid. Orden väger tungt och under mörkrets tid är de svåra att ta till sig men de utmanar mig ändå att hela tiden se ett ljus, en möjlighet, ett hopp.
Dikten manar till omutlig tillförsikt om att inte låta sig kuvas, inte ge vika, att stiga upp trots att man har slagits till marken, är urlakad, utsugen, utnyttjad, uppriven. Det gäller att tro på sig – och mänskligheten – och hoppas, hoppas, hoppas. Du slås ned, jag krossas, men du stiger upp och jag samlar ihop mig. Igår, idag, i morgon. Vi tror på det vi gör, vi slås i spillror, vi rivs i bitar, vi gör fel och gör illa – men vi ber om förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi drabbas av ångest som griper tag i oss, gröper ur all must, slår ned oss, drar ned oss i ett inre helvete som är mörk och utan ljus. Och ändå – det kommer en stund, en människa, ett möte, en möjlighet, ett lugn där vi, du och jag, kan samla ihop våra sargade kroppar, våra upprivna själar och lyfta på huvudet. Dikten berättar inte huruvida det är endast den ensamma som överlever utan om han eller hon behöver andra. Ordagrant så råder ensamheten som övervinns men för att övervinna den så är gemenskapen att föredra.
Out of the night that covers me
Black as the pit from pole to pole
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul
In the fell clutch of circumstance
I have not winced, not cried aloud
Under the bludgeoning chance
My head is bloody, but unbowed
Beyond this place of wrath and tears
Looms but the horror of the shade
And yet the menance of the years
Finds and shall find me unafraid
It matters not how strait the gate
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate
I am the captain of my soul.
Jag läste första gången dikten i Richard Krebs självbiografi Out of the Night som är hans uppgörelse med kommunismen och Komintern och 1930-talets hemskheter. Hans liv var problematisk och hans berättelse är kluven, inte minst för mig som historiker som sedermera sjunkit in i samma värld. Men dikten fångar framför allt min egen strävan att se ett ljus någonstans där borta.
Krebs bok handlar om Sjötransportarbetarnas international (Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter) och om hans engagemang som strejkorganisatör och om hans subversiva illegala aktioner under 1920- och 1930-talet. Krebs var sjökapten som blev vänsterradikal och kommunist. Han verkade som instruktör för organisationen, en av den Röda fackföreningsinternationalens många förgreningar. Som instruktör hade han specialbefogenheter att ingripa i de nationella sektionernas verksamhet och var bland annat med om att dirigera sjömännens strejk i Sverige 1933. År 1934 sändes han till Hamburg för att organisera den underjordiska verksamheten bland hamnarbetarna men fängslades av Gestapo och hamnade i koncentrationslägret Fuhlsbüttel. Vad som sedan hände är omtvistat. Enligt sin egen utsago gick han med på att agera som dubbelspion för Gestapo och sändes till Köpenhamn för att rapportera om den illegala verksamheten i staden. Hans forna kamrater utpekade dock honom som avfälling och nazisternas hantlangare. Efterlyst av såväl den tyska statspolisen som kommunisterna flydde han till USA och skrev sin självbiografi.
Berättelsen om Sjötransportarbetarnas international, dess globala nätverk och lokala verksamhet är mångfacetterad. I Krebs framställning blandas idealismen med agitatorernas egennytta och systemets – Kominterns – mörka sida. Hans antagonist var den tyska kommunisten Ernst Wollweber, som i Krebs bok framställs som en kallblodig, ljusskygg taktiker som blev ökänd under andra hälften på 1930-talet för sin antifascistiska sabotageorganisation (”Wollweberligan”) som verkade i Holland, Belgien, Danmark, Norge och Sverige.
Länge gällde Krebs bok som den officiella versionen som framställde Sjötransportarbetarnas international som ett subversiv om inte kriminellt agitations- och propaganda nätverk. Men bilden är mera komplicerad än så. Tillfrågad av den amerikanska arméns underrättelsetjänst under 1940-talet poängterade Krebs att boken var en fiktion, en personlig uppgörelse med sitt liv där mycket var uppdiktat eller överdrivet. Läser man Wollwebers självbiografi – som aldrig publicerades utan gömdes av hans hustru vid hans död 1967 och först för ett par årtionden lämnades till tyska Bundesarchiv – framstår organisationen i ett mera neutralt ljus. Om tiderna var svåra på grund av världsdepressionen i början av 1930-talet så blev de extrema i och med Hitlers maktövertagande. Före riksdagsbranden i februari 1933 var organisationen legal och hade sin bas i Rothesoodstrasse 8 i Hamburg – ett rött rum i den röda världsmetropolen. Här fanns även ett annat rött rum: den Internationella sjömansklubben.
Verksamheten i Hamburg slogs sönder av nazisterna. Radikala sjömän utmålade klubben som en frizon; för dem framstod klubben som positiva minnesrum. Ett av de få yttranden om detta är Franz Tetrowitz reaktion på omvandlingen av Rothesoodstrasse 8 till ett Mädchenheim i april 1934. Tetrowitz protesterade vilt när han fick höra om detta och ställde till med en scen utanför huset samma kväll när han protesterade mot myndigheternas agerande: ”Das Haus ist mit unserem Geld bezahlt. Man hat es uns gestohlen. Ihr habt uns wohl alles weggenommen? Ich werde mich dafür im Ausland rächen. Die SA Leute sind alle Lumpen.” Tetrowitz rabalder blev kortvarigt: närvarande åskådare grep honom och förde honom till polishäktet. Senare anklagades han för offentlig smädelse av SA och dömdes i januari 1935 till sex månaders tukthus.