Den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

1900-talets anti-koloniala och anti-imperialistiska rörelser är en del av den motnarrativ som skildrar en parallell historieskrivning. Det är en historia med flera fixeringspunkter, nav och strömningar som antingen kan utläsas separat eller länkas samman i en större och mer komplex helhet. I april 1955 hölls den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, en händelse som i efterhand har kommit att symbolisera hur den tredje världen positionerade sig i förhållande till den första (liberalism och kapitalism) och andra världen (socialism och kommunism) under efterkrigstiden. På plats i Bandung befann sig 29 ledare från Afrika och Asien, till exempel Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru, Zhou Enlai från Kina och tillika landets premiärminister och Egyptens Gamal Abdel Nasser (som blev Egyptens president 1956), för att diskutera mål kring en slutlig avkolonisering av världen. Under konferensens öppningsanförande av Indonesiens president Achmed Sukarno slog han fast att ”[O]nly a few decades ago it was frequently necessary to travel to other countries and even other continents before the spokespersons of our people could confer”. Sukarnos påstående är i mångt och mycket centralt för hur anti-kolonialism och anti-imperialism som politiska rörelser utvecklades under 1900-talet, dvs. vi har att göra med rörelser och möten som gjordes möjliga genom resor från och över kontinenter, men också, det var rörelser som definierades utifrån den kontext som var rådande vid tidpunkten för Bandungkonferensen. Det globalhistoriska perspektivet vänder så att säga upp och ner på den förståelse vi har av 1900-talets så kallade ”subversiva organisationer” och söker efter att finna förklaringar till en global historia som löpte parallellt med en mer allmänt accepterad historieskrivning, till exempel det första och andra världskrigets inverkan på det globala samfundet, polariseringen av världen i ”goda” och ”onda” läger under det kalla kriget ända fram till kommunismens definitiva sammanbrott i Östeuropa 1989 och med Sovjetunionens kollaps 1991. Vidare har vi att göra med Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” (the end of history) eller Samuel P. Huntingtons argument om civilisationernas kamp (the clash of civilizations) samt EU:s strävan att bli en stark överstatlig organisation. Anti-kolonialism och anti-imperialism är berättelser som löper vid sidan om de linjer som nämns ovan, frågan och utmaningen är hur vi närmar oss dessa parallella historier.

I spegelsalen och i väntan på delegaterna under fredskonferensen i Versailles 1919.

1918 lanserade USA:s president Woodrow Wilson sina fjorton punkter i syfte att finna en väg och lösning på den pågående globala konflikten under det stora kriget (läs även ”det första världskriget”, en efterhandskonstruktion). I den femte punkten beskrevs det hur frågan om ”koloniala krav” skulle hanteras efter krigets slut genom”[A] free, open-minded, and absolutely impartial adjustment of all colonial claims…”. En idé och ett koncept som aldrig blev en verklighet, istället blev Wilsons punkt(er) politiskt bränsle som slängdes på en redan pyrande eld i kolonierna, och vilket under fredskonferensen i Versailles 1919 resulterade i desillusionerade delegater som hade rest från kolonierna och befann sig på plats för att föra fram sina krav på oberoende. Det skulle dröja fram till 1960 innan Förenta nationerna valde att deklarera ett stöd för koloniernas rätt till nationellt oberoende och självbestämmande, en tanke och nationell doktrin Wilson hade lanserat redan 1918. Enligt Förenta nationerna var dock skillnaden nu att ”[A]ll peoples have the right to self-determination; by virtue of that right they freely determine their political status and freely pursue their economic, social and cultural development”. I Bandung 1955 fördes det fram krav på att pressa Förenta nationerna att ta ställning i den koloniala frågan, vare sig det utövades påtryckningar från den första eller andra världen. Det dröjde ungefär fem år innan något konkret presenterades den 14 december 1960 i ”Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples”.

Kedjor som anti-kolonial och anti-imperialistisk symbol.

Historien om 1900-talets anti-kolonialism och anti-imperialism är präglad av både snabba och långsamma framåtskridanden. Det är också en sammanlänkad historia över nationella gränser och gör även skillnad mellan det som anses vara ”kolonialt” och ”imperialistiskt”, det vill säga, vad och var riktade anti-rörelserna sitt politiska fokus mot. Var det kolonierna eller imperierna? På kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” är målet att uppmärksamma gemensamma och parallella skeden av detta dynamiska och mångfacetterade århundrade, och i detta spelar anti-kolonialism och anti-imperialism en viktig beståndsdel. Det visar också att saker och ting (individer – organisationer – fenomen – händelser) är i rörelse och är föremål för reviderade historieskrivningar och nya tolkningar. När det kommer till att visa på anti-kolonialism och anti-imperalism som politiska rörelser är det betydelsefullt att visa hur och varför 1900-talet även inkluderar en motnarrativ (counter-narrative) karaktäriserad av motstånd och politiska rörelser som mer och mer rörde sig mot politiskt medvetenhet i en kontext av global förändring. Där Bandung anses vara en kulmination på 1900-talets anti-kolonialism, är det tillika en händelse och en stund som hade återkopplingar bakåt i historien, vilket i sin tur än idag ges uppmärksamhet i nya globalhistoriska perspektiv.