När Finland för dryga 100 år sedan blev självständigt så var det inte klart hur den nya staten skulle formas. Under den första tiden av vår självständighet utbyttes regeringarna flitigt, men det som såg ut som ett otyglat kaos lades grunden för det demokratiska Finland. Det gjordes stora reformer inom jord- och skogsbruket. Torparlagen förändrade det gamla Finland och i det stora hela fick Finland ett ekonomiskt uppsving där bruttonationalprodukten växte med fem procent per år. Sen kom kriget.
Även om kriget drabbade Finland hårt så blev krisen, såsom ofta i historien, en viktig drivkraft för utvecklingen av det nya. Från att ha varit ett agrart land så blev betalningen av krigsskadeståndet för Finlands del en viktig katalysator för utvecklandet av metallindustrin. Till Finlands fördel så började utvecklingen av industrin i ett skede när teknologin redan var tillgänglig. Vi kunde hoppa på tåget utan att först behöva uppfinna det. Utvecklingen under efterkrigstiden blev också en viktig faktor för Finlands identifiering av sig själv som en del av Västvärlden.
Det som skiljer Finlands utveckling under efterkrigstiden från många andra länders utveckling i tex. Sydamerika var att vi undvek medelinkomstfällan. Medelinkomstfällan är en teori som menar att när ett land når medelinkomstnivån så kan det inte mera utvecklas genom att bara ta mera resurser i bruk. Istället för att öka antalet arbetare måste tillväxten ske genom en effektivisering av produktionen. Det var just det här som hände i Finland under 1960-talet. Utbildningsväsendet reformerades och grunden för flertalet universitet lades. Vi valde att satsa på forskning och utbildning.
Aningen förenklat. Mekaniseringen av jordbruket gav Finland en ”agrar revolution” och betalningen av krigsskadeståndet en industriell och serviceinriktad revolution. Nu tar vi steget ut och är på väg att genomgå, som en följd av storsatsningen på utbildningen, en digital revolution. Tillsammans med andra högteknologiska länder har vi har tillfört världen en dimension som finns utanför den fysiska världen där vi alltid levt. Den digitala.
”Digitaliseringen” av en det ena och än det andra har blivit ett dimmigt modeord som politiker, företagare, forskare och samhällsanalytiker sprider om sig till höger och vänster. Digitaliseringen höjs till skyarna därför att digitala analyser ger oss en möjlighet att förstå mycket komplexa sammanhang. Digitaliseringen ger oss en möjlighet att optimera vårt samhälle till en ny nivå. Tänk bara elbilar, solceller, ”the internet of things” och e-hälsa (digitala läkarmöten, armband/piller och små sändare som mäter hur vi mår och skickar in all data till en databank ). Digitaliseringen sker alltså både inom det kommunala och privata. Digitaliseringen är svaret till att mota klimatförändringen. Det handlar inte om begränsade ekonomiska resurser, det handlar om tekniska möjligheter.
Olikt den franska revolutionen så har den digitala revolutionen inte sin början hos folket. Den styrs från ovan och teknokraterna lägger digitaliseringen som ett täcke över samhället. Ett täcke som sägs behövas. Folket behöver snabbare internetuppkopplingar och samhället behöver digitalisera flera och mera tjänster. Likt den industriella vågen som svepte genom Finland under efterkrigstiden så skapar den digitala revolutionen ett behov av kunskap, men digitaliseringen skapar inte ett direkt behov av arbetskraft. Snarare är avsikten med digitaliseringen att lösgöra både arbetskraft och tid. Målet är att ytterligare effektivera produktionen genom att de facto minimera antalet arbetare.
Taxiföretaget Uber och AirBnb är typiska exempel på den delningsekonomi som digitaliseringen gett oss. De här ”företagen” äger ingenting, men skapar möjligheter för gemene man och kvinna. Likväl skapar inget ont menande människor problem för näringsformer som funnit i hundratals år. Hotellen förlorar kunder och taxiföretagarna vrålar hest. För att inte glömma hur digitaliseringen förändrat medievärlden och postväsendet. Fyra exempel där digitaliseringen kräver omtänk. Men det är bara början. I byn Viken i Sverige finns redan en affär där kunden handlar med sin mobil. Affären är öppet dygnet runt. Det finns ingen egentlig personal. Det är bara att ladda ned telefonappen, låsa upp dörren med telefonen och börja handla. Det är framtiden vi borde drömma om. Att gå till banken är passé sedan länge och vi tankar bilen vid en kallmack så varför måste mataffärernas kassor bemannas?
Robotar är förstås en stor del av framtiden och med glädje informerar ingenjörerna hur robotarna skall ersätta människoarbetskraften. De mest positiva tror att en ny automatisering av fabrikerna bara för gott med sig. Företag som tidigare utlokaliserat sin produktion till billigare länder kommer tillbaka hem. De kan flytta fabriken från Kina, Indien och Thailand till hemlandet och istället låta robotarna göra arbetet dygnet runt. Det är billigare, lättare att övervaka och nästintill kostnadsfritt (om man då bortser från de hundratusentals människor som möjligtvis skulle bli arbetslösa i de länder där fabrikerna stängs). De som ser glaset som halvtomt ser massarbetslöshet som en del av den digitala framtiden. De som ser glaset som halvfullt menar att den digitala revolutionen inte skapar massarbetslöshet. Om den däremot infinner sig, då är det främst följden av att människor inte anpassat sig till det nya digitala samhället. De som gärna utbildar sig och kan anamma kreativt digitalt tänkande överlever, de övriga är samhällets nya ”obesuttna”.
När industrialiseringen tog fart så var jorden en oändlig resurs. Nu vet vi bättre. Med digitaliseringen så blir istället tekniken den nya oändliga resursen. Och så länge tekniken finns i en dimension människan skapat, det nya molnet, så är den oändlig. Industrialiseringen blev aldrig ett världsomspännande koncept för framgång, alla länder utvecklades aldrig till samma grad. Nu hoppas däremot desto fler att digitaliseringen kan demokratisera världen och ge lika möjligheter åt alla. På pappret ser det bra ut. I Afrika saknar många de mest grundläggande nödvändigheterna, men redan för några år sedan fanns det flera aktiva mobiltelefoner i Afrika än i Nordamerika. Således ser framtiden även i de soligaste delarna av Afrika ljus ut. Glaset är halvfullt.
Digitaliseringen presenteras som framtidens räddning och marknadsföringen av den är dess livlina. Ju mer vi pratar om den desto självklarare blir den. Digitaliseringen av samhället skapar förhoppningar om en ny, bättre, mera jämlik och rättvisare framtid. Det är It-bubblan i nytt format. Och Finlands roll är att gå i bräschen för den här nya globala identiteten. Vi skapar inte bara ett nytt Finland, vi bidrar till en global utveckling. När vi under efterkrigstiden hoppade på ett tåg i rullning, är vi nu i verkstaden och mekar för fulla muggar. Vi tänker gärna på Finland som synonymt Cleantech och än flera strävar efter att göra Finland synonymt med digitalisering.
Vid ämnet historia vid Åbo Akademi funderar vi över den globala historien, den som varit. Men jag kan inget annat än fascineras av framtidens globala historia. Vad händer när automatiseringen kommer till länder som Bangladesh, Indien och Kina? När robotarna kommer, har de nya arbetslösa fabriksarbetarna i dessa länder samma möjlighet som sina digitala bröder i Finland? Kommer vi i framtiden att ha en obemannad digitaliserad värld och en halvt uppkopplad analog värld?
Afrika industrialiserades inte likt västvärlden även om kolonialmakterna installerade järnvägen och elektriciteten. Men redan nu klappar vi oss själva på ryggen för att den globala marknaden gett Afrika mobiltelefoner och Facebookgrundaren Mark Zuckerberg vill sprida internet till de mest svåråtkomliga delarna av Afrika. Den digitala revolutionen ger därmed skenet av att vara i full gång. En dans på rosor utan taggar. Vi är inte där än, men jag tror att vi i framtiden kommer att se allt större klyftor mellan öst och väst samt nord och syd. Den digitala världen och ”resten”. Ve och fasa att inte kunna vara uppkopplad på utlandsresan. Så länge som vi lever mitt i digitaliseringsprocessen borde vi göra så mycket vi kan för att försöka förstå dess framtida konsekvenser. Jag menar att det är genom att analysera den historiska utvecklingen från dagens perspektiv som vi kan förstå digitaliseringens verkliga påverkan på framtiden. Varför kommer den globala digitala revolutionen att misslyckas på samma sätt som industrialiseringen aldrig gjorde alla länder rika och demokratiska? Teknikutveckling i all ära, men digitaliseringen räddar inte världen, det gör människan.