”Det goda kriget” kallade Anders Bejbom och Ture Dahlqvist sin rapport om svenskarnas tidiga FN-insatser på 1950- och 60-talen[1]. Uttrycket är beskrivande för den bild av fredsbevarande som FN har strävat efter att förmedla. I denna bemärkelse utgör inte det svenska exemplet något undantag. Ifall detta mål har uppfyllts är ändå rätt tveksamt.
För hundra år sedan började den finlandssvenska tidningspressen uppmärksamma ett nytt fenomen på den politiska kartan: den italienska fascismen. Trots att fascismen som rörelse uppkom redan i mars 1919 fick den under de första åren ytterst lite uppmärksamhet i Svenskfinland. Andra aspekter var viktigare: den röda faran runt om i Europa och bolsjevismens terror. Men 1921 skedde en tydlig vändning: fascismen lyftes upp som ett tema i nyhetsrapporteringen och fascism-begreppet introducerades mer systematiskt till den finlandssvenska offentligheten.
För många historiker var övergång från arbetet på campus och i arbetsrum, seminarierum eller läsesalar till distansarbete i början av coronapandemin på våren 2020 förmodligen inte revolutionärt. Många av oss är vana vid att arbeta åtminstone periodvis inte bara hemma utan också i bibliotek och arkiv (naturligtvis även i caféer). Att arkiven och biblioteken stängdes hade betydliga konsekvenser för historikers arbete: Att kunna arbeta i arkiv i ens egen hemstad blev omöjligt och en arkivresa till ett arkiv i en annan stad – för att inte tala om en arkivresa utomlands, exempelvis till Sverige – kunde man endast drömma om. Därtill blev det svårt att få tag på forskningslitteratur som inte finns i elektronisk form eller finns elektroniskt tillgänglig endast i databaser tillgängliga i ett bibliotekets egna utrymmen. Restriktionerna som orsakats av pandemin har drabbat i synnerhet doktorander, men all forskning som kräver långsiktigt arkivarbete har lidit. Upplevelsen delas av kolleger runtom Europa. Under tiden har de allra striktaste restriktioner emellertid nedmonterats och många arkiv och bibliotek har kunnat öppna för forskare.
Fredsbevarande är ett tema som med jämna mellanrum lyfts fram i samhällsdebatten, särskilt på märkesdagar som FN-dagen (24.10) och även Nobeldagen (10.12). Det sistnämnda som ett resultat av att FN:s fredsbevarande styrkor år 1988 tilldelades ett kollektivt Nobels fredspris bland fredsbevarare som tjänstgjort tills dess. Diskussionen om fredsbevarande har trots allt avtagit särskilt i Finland under de senaste årtiondena. Detta beror delvis på ett skifte i terminologin. Nuförtiden beskrivs deltagande i internationella insatser sällan med det traditionella uttrycket fredsbevarande. Istället föredras uttryck som krishantering vilket också syftar till att allt flera moderna insatser är ledda av NATO eller EU, till skillnad från tidigare operationer som oftast skedde under FN-flagg.
De senaste åren har det i samband med olika emancipatoriska rörelser, som till exempel Black Lives Matter (BLM), också höjts kritiska röster som även är av intresse för historiker och historieintresserade. Kritiken har bl.a. handlat om den roll som minneskulturer på bägge sidor av Atlanten har spelat och spelar i överslätandet av klandervärda fenomen, processer och personer i det förflutna. T.ex. har kritikerna anfört att det ensidiga sättet på vilket slavhandel, slavhandlare samt hänsynslösa och mordiska imperiebyggare har blivit behandlade i engelsk minneskultur (statyer, namn på olika institutioner o.s.v.) vittnar om en ovillighet att göra upp med de bevisligen mörka sidorna och konsekvenserna av Storbritanniens historia som kolonialmakt. Delar av den politiska, ekonomiska och kulturella eliten i Storbritannien har avfärdat kritiken med billiga beskyllningar om överdrivet ’cancel culture’ som förvränger historia. Men som bl.a. historikern Priyamwada Gopal har konstaterat tycks saken vara just tvärtom: de människor och delar av samhällsklasser som aktivt har fördömt olika ansatser till en mer nyanserad förståelse av det förflutna är i själva fallet i mycket hög grad benägna att ’cancel:a’ sådana historierelaterade former av kritik och handlingar som inte faller dem i smaken.
Kretsandes kring siffran 3 så skriver Jay Winter boken The Great War in history: Debates and Controversies, 1914 to the Present (2005).[1] Boken tar sig an en rad olika historiografiska frågeställningstyper om första världskriget. Hur långt kan en transnationell historieskrivning om kriget sträcka sig och finns det några eventuella bristfälligheter med ett sådant narrativ, med tanke på de redan så robust uppbyggda nationella narrativen? Bokens bidrag till den historiografiska diskussionen är att peka på skillnadstendenser mellan de olika nationella förståelseramverken (i huvudsak europeisk förståelse) för att på så sätt överskrida och utveckla vår egen förståelse för kriget och därmed bädda för breddad och nyanserad forskning om ämnet. Winter konstaterar att historiska händelser genomgår diskursiva förändringar genom tid och rum. Vad gäller första världskriget finns det tre historiografiska ingångspunkter som i olika skeden har präglat dess historieskrivning.
Rehnsköld vände sig om till Lewenhaupt som stod en bit bort, och frågade: ”Vad sägen, I, greve Leijonhufvud?” Lewenhaupt var sur efter den näsbränna fältmarskalken gett honom tidigare och gav ett kort svar. Han var för ett anfall: ”Jag hoppas näst Guds hjälp att det skall gå väl.” ”Nåväl i Guds namn” sade Rehnsköld och vände sig åter mot kungen och Piper, ”Så vilja vi gå på.” Det slutgiltiga beslutet var fattat. Klockan var precis 04:00 och gryningshimlen var röd. Det såg ut att bli en vacker dag.[1]
Så här beskriver historikern Peter Englund början av slaget vid Poltava i sin bok med samma namn. När boken publicerades utvecklades mikrohistoriska perspektiv, vilket man också märker när man läser boken. Samtidigt är mikrohistoria inte den enda angreppssätt eller inriktning som man kunde placera boken i; till exempel kan man också lägga den i kategorin ny militärhistoria eller känslornas historia. Sättet på vilket Englund skriver om själva slaget hör till hans samtid, exempelvis genom hur han tar med krigets upplevelse. Men hur kommer det sig då att detta verk kan räknas som en historisk klassiker? Personligen så anser jag att det finns många orsaker därtill.
Våren 431 f.Kr. stod den första striden. Med hjälp av list lyckades 300 tebaner ta sig in i Plataia nattetid och skrämde på det sättet invånarna att ansluta sig till dem utan strid. Överenskommelsen varade dock inte länge. Plataierna insåg att tebanerna inte var särskilt många och att det borde vara möjligt att besegra dem om de agerade taktiskt. I hemlighet slog de därför in väggarna mellan sina hus för att kunna röra sig genom staden utan att upptäckas. På gatorna ställde de också upp vagnar som fungerade som barrikader. Nästa natt slog de till. Soldaterna anföll tebanerna medan kvinnor och slavar under rop och skrik kastade sten och tegel på inkräktarna, som på grund av mörker och bristande lokalkännedom snart kände sig tvungna att fly ur staden. Murens portar hade dock stängts, så de blev tvungna att hitta andra vägar ut ur kaoset. Många hoppade från muren till sin död, andra höggs ner på någon mörk sidogata. Det största antalet sprang in i en byggnad som låstes efter dem, och var därmed fångar.
En av de allra främsta källorna till svensk medeltid är lagarna. Bevarade, helt eller delvis, finns åtminstone tolv landskapslagar (eftersom olika landskap hade varsin lag), ett par landslagar (som skulle gälla för hela kungariket) och ett par stadslagar (som gällde i städerna). Lagtexterna har sedan de transkriberades för över ett sekel sedan legat till grund för många hyllmeter av forskningslitteratur och fortsätter alltjämt att inspirera till nya studier.
Historisk naivitet är ett tankeväckande begrepp. Faktum är att jag själv aldrig hade hört begreppet innan jag läste den populärvetenskapliga boken Hardcore History av Dan Carlin. Begreppet framkom heller inte i boken, men då jag efteråt försökte sammanfatta den tematik jag nyss läst om, kom begreppet till mig. Då visste jag ännu inte hur vanligt det var, eller om det överhuvudtaget existerade. Trots det var jag ganska säker på att det skulle finnas en uppsjö debatter där det används, men tydligen hade jag ganska fel. En snabb sökning på Google gav begreppet enbart 2 600 träffar på engelska och knappt 100 på svenska, danska och norska tillsammans.
Begreppet kan därför knappast ses som vare sig etablerat eller vanligt, varken i den akademiska världen eller i folkmun, men är trots det både användbart och till och med högaktuellt just nu. Enligt mig kännetecknas historisk blåögdhet ofta av godtrogenhet, men också brist på ödmjukhet och insikt. Vi kan både uppskatta och använda oss av historisk kunskap, men misslyckas trots det med att ta dess lärdomar till oss. Läs mer
