Alla inlägg av Holger Weiss

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Om studiecirkelns nytta

2000-tal, Student Åbo Akademi

av Daniel Silén och Emil Kaukonen

 

Idén om att arrangera en studiecirkel kom från en diskussion som jag och en studiekompis hade i historieämnets korridor. Vi var missnöjda över att historiestuderanden inte för diskussioner om historia utanför föreläsningarna, utan studierna slutar efter förläsningarna eller görs som läskurser hemma. Jag upplever själv att kunskap som erhålls i universitetet inte enbart borde komma från föreläsningar och böcker, utan även från diskussion med andra studerande. Vi ville studera historia på ett annorlunda sätt och tog initiativet till att ordna en studiecirkel. En bonus var att vi fritt kunde välja var studiecirklarna skulle äga rum, vilket blev historieklassen i Bryggerirestaurangen Koulu.

Öl, gott sällskap och upprymd diskussion. I en slöja av nostalgi försvann mina tankar till 60-talet då studeranden hade åsikter och var inte rädda för att säga dem. Det var inte endast examen som motiverade deras studier, utan även ett brinnande intresse för ämnet. Till skillnad från 60-talets radikala fick vi däremot studiepoäng för våra diskussioner, men det krävde att vi i planeringsskedet tog kontakt med kursens examinator och presenterade en klar plan för tillvägagångssättet.

Det blev fyra intresserade studerande på fördjupad nivå som bildade studiecirkeln. Jag och min kompis hade lyckats locka med två andra vänner, och vi skulle avlägga kursen Nationalism för fem studiepoäng. Själva konceptet kunde fungera också med fem eller sex personer, men sju eller flera skulle antagligen vara för många. Idéerna till hur vi skulle ordna studiecirkeln kom delvis från existerande riktlinjer för studiecirklar som i stort sett legat oanvända, men huvudsakligen var det vi som bestämde hur arbetet skulle se ut. Konceptet som vi kom fram till var att en av deltagarna väljer en historievetenskaplig text om nationalism (helst från litteraturlistan för läskursen Nationalism). Då en text behandlas har alla naturligtvis läst den, men personen som valde texten har även skrivit ett reflekterande pro memoria på 4–5-sidor kring den. Samtliga deltagare ska även fungera som sekreterare en gång under kursen och sammanställa en renskriven sammanfattning av mötets diskussion. Vi presenterade vår studiecirkelidé till ämnets professor; hur vi delade in arbetsmängden och vad som skulle skickas till honom. Vi fick grönt ljus för hela idén och nu hade vi det roligaste framför oss.

Studiecirkeln var mycket lärorik och givande. När diskussionen hålls i en liten grupp är det lättare att säga något som kanske visar sig vara dumt eller ogenomtänkt, eftersom man är på jämn fot med de övriga deltagarna. Huvudsaken är att alla kan och måste ta plats då diskussionen organiseras på det här sättet. Deltagarna får pröva på vad andra tycker om ens åsikter och tolkningar av texten som diskuteras och samtidigt tvingas man åtminstone en gång till att leda diskussionen, vilket i sig självt är en mycket värdefull färdighet. Studiecirkeln gav definitivt mycket åt alla deltagare, speciellt färdigheter som inte kan erhållas i föreläsningar eller genom att avklara läskurser hemma: förmåga att ge och ta plats i längre diskussioner, att formulera argument spontant och att kunna styra en diskussion på ett konstruktivt sätt. Man behöver inte studera vid ett universitet för att läsa böcker hemma och svara på några frågor om dem senare. Studiecirkeln erbjuder mer än endast kunskapen som finns i böckerna man läser då studeranden blir tvungna att reflektera över vad som tas upp på mötena. Det går också att skräddarsy kursen utgående från vad som intresserar gruppen, vilket är avgörande för att motivationen för träffarna ska hållas på topp. Vare sig kursen behandlar 1900-talet, folkmord, historicism i media eller klimathistoria gäller det bara att presentera idén för sin professor och därmed också själv ta ansvar för sin utbildning.

Om Globalhistoriska laboratoriet och nästa flyktingkris

1900-tal, 2000-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, Klimat, Mellanöstern, , , , , , , , , , ,

GlobLab/GHL eller Globalhistoriska laboratoriet etablerades för en vecka sedan. Laboratoriets kärna utgörs av de existerande forskargrupperna kring CINDAST– och EGL-projekten, InterSol– och RGE-projekten samt övriga forskare i allmän historia. Det som förenar våra olika forskningsteman är det rumsliga perspektivet eller studiet av ”det globala” eller ”globaliteten” i det lokala eller ”glokaliteten”.

GlobLab vill vara en nod som sammanbinder aktörer, en plattform för tankeutbyte och kritiska diskussioner. GlobLab kommer att lansera en egen hemsida senare under hösten där vi kommer att utveckla vidare våra idéer och positioner samt presentera laboratoriets aktiviteter. Vi har kört igång två studiecirklar, en där vi läser ”klassiker” i rumslig analys och en annan där vi tar ställning till pågående forskning som anlägger ett rumsligt perspektiv på globalhistoria. Avsikten med de två studiecirklarna är att tjäna som vägkost för våra gemensamma forsknings- och skrivprojekt om teoretiska perspektiv på globala rumsligheter, vilka skall utmynna i en eller två antologier kring denna tematik. Den tredje pelaren i GlobLab är det globalhistoriska seminariet där vi kommer att diskutera såväl egna texter som olika gästföreläsares presentationer. Här bygger vi vidare på CINDAST- och EGL-projektets Atlantseminarium som i sin sista fas utvecklats till det Atlant- och globalhistoriska seminariet.

GlobLab initieras under en tidpunkt då ”det globala” obönhörligen har blivit en del av det lokala och formar våra liv och de samhällen vi lever i. För en historiker är det visserligen för tidigt att utropa Anno 2015 som den stora vändpunkten (för vem?) men den stora in- och omflyttningen av människor till och i Europa har väckt både politikers och forskare till insikt om att ”flyktingkrisen” (vems kris?) inte enbart är en följd av en politisk kollaps i en rad ’failed states’ i både Europas omedelbara (Syrien, Irak) och ’indirekta’ närhet (Somalia, Afghanistan). Krisens (eller borde vi tala om ’kriserna’?) komplexitet har påtalats av en rad kolumnister i finländska tidningar under de senaste veckorna, inte minst statskollapsen i Syrien som en indirekt följd av den pågående klimatförändringen.

Historikerna har varit återhållsamma med att integrera klimatet som en, om inte den mest betydelsefulla externa faktorn som påverkat människors, hushållens, byars, städers eller samhällens liv. Medan klimatet och miljön utgjorde för Fernand Braudel den centrala kuggen i la longue durée, varnade Emmanuel Le Roy Ladurie historikerna för att falla i den ekologiska determinismens fallgrop. Historikernas svårighet med att tackla klimatets roll har huvudsakligen berott på frågan om aktörskap: är klimatet en aktör eller är det människan som reagerar (re-act) på vädrets nycker?

Om vi vill det eller inte: klimat, väder och miljön är den centrala externa faktorn i mänsklighetens historia. Kommer regnet eller inte? Kommer frosten, när går isarna? Blåser vindarna, hotar stormen? Följderna om regnet uteblir, köldknäppen slår till, floden stiger över sina bäddar och orkanen sveper över öar och kusten: missväxt, skördebortfall, foderbrist. Och sedan: dyrtid, människor som lämnar sina boplatser. Vad händer om detta upprepar sig ett annat år? Vem drabbas? Wilhelm Abel skrev tidigt om 1300-talets agrarkris, nordiska historiker samlades på 1970-talet till det berömda ödegårdsprojektet, samhällsvetare och geografer, som Hans-Georg Bohle, Michael Watts och Piers Blaikie lyfte fram begreppet sårbarhet (vulnerability), Alex de Waal och andra lade blickpunkten på livsmedels- och hälsokrisernas orsaker och följder.

Historiker har varit sena med att ta klimatet på allvar men under det senaste decenniet har en omvärdering inträffat. John McNeill poängterade att ’Something’s New Under the Sun’: industrialiseringen, urbaniseringen och i deras farvatten miljöförstörelsen blev globala fenomen med global inverkan under 1900-talet. Christian Pfister skrev om klimatets direkta och indirekta följder och utvecklade klimathistorien som vetenskaplig genre. Ladurie omvärderade sin tidigare negativa ståndpunkt angående klimatets betydelse, Dipesh Chakrabarty gick från ’Provincializing Europe’ till att plädera för en klimathistorisk djupförstående och Geoffrey Parker (”the military revolution”) smällde till med en tegelsten som kombinerade det klimathistoriska perspektivet med det globalhistoriska när han undersökte 1600-talets ’globala kris’.

I och för sig: även i Finland tog den social- och samhällshistoriska forskningen klimatet på allvar i undersökningarna om 1860-talets missväxt- och hungersnödsår. För en Afrikahistoriker var studiet av dessa kriser givande och öppnade för globala jämförelser: hur reagerade folk på tiggare som sökte efter mat? Vad drev dem iväg, hur mottogs de? Vad gjorde myndigheterna, makthavarna? Motsatsen ’vi’/’de’ kodifierades såväl i de engelska poor och vagracy laws som bestämmelser i det svenska riket om förpliktelser och förhållningssätt till fattiga: våra fattiga har rätt att ta emot hjälp, utomstående inte. Nödår innebar att städer stängde sina portar för de främmande – inte bara i Europa utan även i Kano år 1908 då Hausaland drabbades av torka och människor begav sig på tiggarfärd. Beslutet hade tagits av Kanos emir, inte den brittiske residenten som kritiserade beslutet (men inte hade rätt att upphäva det).

GlobLab vill lyfta fram det rumsliga perspektivet; i denna blogg söker jag att anlägga det på dagens ’flyktingkris’. Finns det ett rumsligt minne? Vilka platser, orter, regioner drabbas av en klimat- eller miljökris? Hur länge? Beror årstidernas förväntade växlingar till att det torka, orkaner, översvämningar eller köldknäppar inte registreras i det kollektiva minnet = klimatvariationen är förväntad? Men vad om McNeill och andra har rätt att 1900-talet är en brytpunkt och att vi sedan 1800-talet befinner oss i antropocen, människans tidsålder? Ty en ekvation har förändrats under 1900-talet, även om dess konsekvenser är oklara: allt mera människor utsätts för externa stressfaktorer. Tidigare lösningsmodeller på kriser – såsom att stänga portarna – går inte längre att tillämpa. Förebyggande åtgärder krävs men är ytterst instabila: ett politiskt beslut att skära ned i utvecklingsbudgeten raserar fördämningarna (läs: enklaverna som etablerats av myndigheter för att fånga upp flyktingar, d.v.s. en modern/senmodern form av att tillämpa de stängda portarnas logik varvat med 1800-talets idé om nöd- och arbetsläger). Å andra sidan: insikten om att endast ett konstant förebyggande i form av att upprätthålla och höja dammarna längsmed den holländska och tyska Nordsjökusten kan förhindra omfattande översvämningar och katastrofer.

Nästa globala flyktingkris kan redan skönjas. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam varnar i sin senaste rapport om att en ’super’ El Niño motsvarande den 1997/98 håller på att utvecklas. Berörs vi av det? Afrikas horn kommer med säkerhet att drabbas. Vad händer om regimen i Eritrea inte klarar av påfrestningen? Vilket blir utfallet i Somalia, vad händer i Kenya och Etiopien? Oxfam varnar för att den globala tillgången på ris kommer att minska, i främsta hand p.g.a. torka kommer att drabba de stora risexportörerna i Indien och Sydostasien. Priset kommer att stiga vilket kommer att bli problematiskt för länder där ris blivit baslivsmedlet under senare hälften av 1900-talet. Speciellt i Västafrika är situationen kritisk i och med att risimporten subventioneras av myndigheterna; i ett flertal länder tillhandahåller är den inhemska risproduktionen endast en bråkdel av den nationella efterfrågan. Vad följer sedan?

Nej till rädslan för det främmande!

2000-tal, Finland

I morse möttes jag av upprörda kolleger vid kaffebordet i Högskolan Dalarna: demonstranter hade attackerat en buss med flyktingar som anlänt till Lahtis. Finlands regering var snabb att fördöma angreppet. Det är lovvärt men det som skrämmer är den laddade historiska symboliken som en av demonstranterna manifesterade genom att klä ut sig i Ku Klux Klandräkt – Finland Anno 2015!?!

Under de senaste veckorna har två demonstrationer mot flyktingarna använt sig av ett – xenofobiskt – politiskt historiebruk i Finland. I Torneå anspelade man på det heroiska kriget och bevarandet av Finlands självständighet, i Lahtis på idén om oövervinnliga barriärer som sägs skilja oss (vita) från dem (svarta).

En person som bär den vita dräkten som döljer ansiktet anspelar på en organisation och en ideologi som vill dra gränser, som motsätter sig det öppna samhället och propagerar för en ghettoifiering av det som är avvikande och främmande. Etnisk renhet (vad är det?), försvar av ”våra” värderingar, ”vår” kultur – vår bekvämlighetssfär. Nej till mänskliga rättigheter, nej till lika möjligheter (och även: samma rättigheter och skyldigheter), nej till det utopiskt kristna (och likväl judiska som islamska) budskapet om medmänsklighet i alla lägen och situationer, i tid och rum.

Historia blir politisk och subjektiv genom att historikern väljer de teman som han eller hon vill lyfta upp. I mitt fall gäller det mitt fokus på såväl 1920- och 1930-talets radikala internationella solidaritetsrörelser som samtalen med muslimska lärda i Ghana om synen på fattigdom. Mitt fokus på radikal solidaritet under ett tidevarv då just män i vita dräkter hängde svarta i USA och brännande kors upplyste natthimlen, då segregation och rasåtskillnad var rådande inte bara i USA utan runt om i världen, får mig nattens händelser i Lahtis att må illa.

Men det räcker inte att jag mår illa och sitter i min lärda kammare. Albrecht Dürer tecknar en allegorisk nidbild av den lärde, försjunken i sina sublima tankar och sitt drömmande till en fjärran värld. Men det gäller att tala ut, även om det gör ont och rubbar mina invanda cirklar. Det gäller att öppet ta ställning och positionera sig. Inte enbart när vi är tillsammans med våra fränden och diskuterar internationell solidaritet på ett abstrakt plan, såsom vi gjorde förra veckan.

Willi Münzenberg, internationell solidaritet och flyktingkrisen Anno 2015

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Mellanöstern, , , , , ,

Vad är ett politiskt arv? Hur skapas ett historiskt eftermäle? Hur fånga samtidighetens komplexitet Anno 2015? Dylika tankar korsar mitt huvud medan jag sitter vid skrivbordet i ett hotell i Friedrichshain i Berlin. Jag befinner mig inte långt ifrån platsen där Muren en gång delade Öst och Väst. Den fysiska muren revs, händelsen den 9.11.1989 inledde avvecklingen av Kalla kriget. Sommaren innan hade Ungern öppnat sin gräns till Österrike för semestrande östtyskar. Samma år hade jag inlett min bana som nyhetsredaktör på Text-TV. Det skulle bli en lugn sommar, förutspådde mina kolleger: de inhemska politikerna håller låg profil och utrikes brukade det inte hända mycket. Världen såg ut att vara stabil och förutsebar. Långa kaffepauser var att vänta. Men det blev annorlunda. Kanske var det kuppen mot Stroessner i Paraguay som inledde året där den ena efter den andra diktatorn och folkdemokratin avsattes och gick i graven. År 1989 var en global vändpunkt men sommaren 1989 var jag ännu säker på att Erich kommer att klara biffen. Ett år senare existerade DDR inte mera. Men den nya Förbundsrepubliken var ett tudelat samhälle och Berlin fortsättningsvis en tudelad stad. En tur med S-Bahn från Zoo till Alexandersplatz visade med all tydlighet detta: västdofter vid Zoo, östluft vid Alex.

2015. När brast fördämningarna vid Festung Europa? Europeiska politiker hade under decennier varnat för att de illegala immigranterna kommer att översvämma Europa, ta våra arbeten och lever på våra skatter. Dessutom är de muslimer och hade stora familjer. Sist, men inte minst: Europa hotades av att islamiseras. Så murar restes för att hålla afrikaner, asiater och andra objudna gäster utanför vår bekvämlighetssfär. Dubbelstrategi: flyktingfrågan skulle få sin lösning med att angripa problemets rötter och orsaker. Inte de utlösande (bombandet av Afghanistan, Irak eller Libyen; den neokoloniala världsordningens konsekvenser i Afrika och Asien) utan endast de synliga (människosmugglarna). Flyktingar skulle hållas nära sina hemländer, helst i läger i grannländerna; vi skulle betala för deras överlevnad. Systemet fungerade, eller så inte.

Sensommaren 2015 meddelade FN:s flyktingorgan UNHCR att de är tvungna att drastiskt minska stödet till flyktinglägren. Vid denna tidpunkt hade Tyskland öppnat sina gränser för alla asylsökande, myndigheterna räknade med att motta 800 000 flyktingar och förbundskansler Angela Merkel deklarerat ”das schaffen wir!” Men hon var även realist: landet kommer att vara ett annat i framtiden, samhället kommer att förändra sig och det invanda och förment bestående kommer att se annorlunda ut. På kort sikt är utmaningen gigantisk: hur skapa drägliga förhållanden för dem som inget har så att de överlever vintern? Skall flyktingarna interneras eller integreras? Tyskland och Sverige har valt den senare vägen vilket kräver ett nytt miljonprogram för nya lägenheter, barnvård, skolor, hälsovård och utbildningsprogram.

Berlin, September 2015. Thüringens ministerpresident Bodo Ramelow hade blivit inbjuden att hålla ett anförande vid Internationaler Willi Münzenberg Kongress. Något om hur staden Erfurt – Willi Münzenbergs födelsestad – kom ihåg honom (namngivandet av en gata eller plats, plakett på huset där han föddes…). Men det blev inte något föredrag om minneskultur och historiebruk. I stället blev det ett ”implusföredrag” – Politischer Realismus in schwierigen Zeiten: om mottagandet av flyktingar i delstaten, de dagliga utmaningarna och besluten som måste fattas, improvisationen och åsidosättandet av fastslagna budgetramar för att bemöta utgifterna som ändras och ökas dag för dag. Sist men inte minst: att övergå från en registerings- till en integreringspolitik. Ett passionerat tal. Internationell solidaritet i praktiken.

Är flyktingkrisen anno 2015 början eller slutet på en era? Bodo Ramelow påminde oss kongressdeltagare att vi endast har sett toppen av isberget. Förhållandena i flyktinglägren i Turkiet, Libanon eller Gaza är odrägliga; flyktingkrisen i Afrika tycks ingen orka tänka på. Än värre: om dagens kris i huvudsak är en följd av uppror och (inbördes)krig, kommer nästa flyktingkris att utlösas av den ekologiska kollaps som redan kan skönjas i utsatta regioner i såväl Afrika som Asien eller den vattenkris som redan är ett faktum i Sydvästasien och Nordafrika.

Det positiva: Willi Münzenberg-kongresen påminner mig om att internationell solidaritet inte är en illusion. Den är möjlig och är en väg som leder till en bättre värld. En som visade vägen var Willi Münzenberg, 1900-talets stora europeiska internationalist och ’Vordenker’. Vår kongress avsikt är att lyfta fram hans insatser som antifascist, antikolonialist och antirasist. Vår ambition är att utveckla Willi Münzenberg Forum (WMF) till vår tids plattform för studier av global solidaritet och dess utmaningar och förändringar i tid och rum. I Åbo är det InterSol-forskningsprojektet som är ansluten till WMF.

Europas svåra mångkulturella förflutna

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria

av Holger Weiss

Debatten om det mångkulturella samhällets möjlighet och utmaningar har gått het de senaste tiderna såväl i Finland som i resten av Europa. För fem år sedan konstaterade den tyska förbundskansler Angela Merkel vid ett tal till de tyska kristdemokraternas ungdomsförbund att mångkulturalismen, som hon förstod som samexistensen av olika kulturer, har misslyckats totalt i Förbundsrepubliken Tyskland (”dieser Ansatz ist gescheitert”). I samma tal ställde hon sig dock bakom den tyska förbundspresidenten Christian Wulffs plädering att ”der Islam ist Teil von Deutschland”, något som hon understrukit i ord och handlingar sedan dess; i juli 2015 deltog hon vid brytandet av fastan under Ramadan.

Inte bara förbundskansler Merkel har avsvurit sig ”multikulti”. År 2011 deklarerade både den brittiska premiärministern David Cameron och den franska presidenten Nicolas Sarkozy att mångkulturalismen har misslyckats och att det gällde att integrera invandrarna i de brittiska och franska samhällena. Med andra ord: assimilera och omstöpa dem. I och för sig inte någonting nytt. Mats Wickström har i sin doktorsavhandling om vändningen från en assimileringspolitik till ett främjande av det mångkulturella samhället i Sverige visat att det handlar om vilka värderingar som sätts i fokus – minoritetens inklusive invandrarnas/främlingarnas eller majoritetens. Debatten i Finland under sommaren handlar mycket om detta – och lika mycket om historielösheten och minnesförlusten i dagens Europa.

Tvenne upplevelser denna sommar fick mig att tänka till om Europas svåra förflutna med att hantera etnisk och religiös mångfald. Vid ett besök i Ballin-Stadt i Hamburg, d.v.s. museet för emigration, fanns två utställningar: basutställningen om emigrationen från Europa till (huvudsakligen) USA fram till början av 1900-talet samt en specialutställning om flyktingar och illegala immigranter som kommit till Tyskland under det senaste decenniet. Senare under sommaren läste jag den tyska översättningen av Keith Lowes Savage Continent. Europe in the Aftermath of World War II (London 2012). Utställningen om emigrationen från Europa och de olika etniska utrensningarna under och efter Andra världskriget fick mig att kritiskt reflektera över det ”europeiska arvet” och de ”europeiska värderingarna”: hur har vi tagit hand om vår nästa? Dåligt, minst sagt. I och för sig är det otroligt att någon vill komma till Europa med de erfarenheter som oliktänkare, oliktroende, olikfärgade och olikkönade har gjort i denna del av världen – då som nu.

Frågan om det mångkulturella samhällets möjligheter i Europa bör ställas i relation till vår historia. Vad är folket, nationen, nationalstaten? Vem tillhör gruppen, vem är utanför? Låt oss snabbt rekapitulera de senaste tusen åren i Europas historia. Judarna trängs i ghetton eller fördrivs från västra Europa, muslimer kastas ut, katoliker i än den ena, protestanter i än det andra och heretiker av olika schatteringar sowieso är icke välkomna, fördrivs eller sätts i fängelse. Talar du fel dialekt eller språk bör du lära dig det statens officiella. Fel färg? – bäst att bli Kammermohr. Skörden slår fel? – skyll på juden eller grannhäxan. Spola framåt i den europeiska historien och vi har nationalstaten (kan judarna få medborgarrättigheter? Roma, sinti och annat farande folk definitivt inte.) – skall den vara homogen eller kan den vara heterogen? Spola framåt: socialdarwinismen och rasismen. De europeiska imperierna, Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland och Osmanska riket (skall det räknas med eller inte?): etniska smältdeglar men olika rättigheter och privilegier för olika folk och klasser. Kanske inte så förunderligt att de stora emigrationsvågorna från ”den gamla världen” till ”den nya världen” kom just från dessa imperier. Samt från Syd- och Nordeuropa där staten inte kunde/ville bry sig om sina mindre bemedlade och maktlösa. Först: Bra att bli av med ’patrasket’; sedan insikten: befolkningen minskar! Minns även att de västeuropeiska kolonialimperierna tillämpade en lika dualistisk, rasistisk och segregerande politik gentemot sina medborgare och undersåtar – de förra hade politiska rättigheter, de andra inte (gissa vem som var undersåte?).

Kom uppgörelsen efter Balkankrigen och Första världskriget och omstöpningen av centrala, östra och sydöstra Europa. En halvmesyr, visade det sig – de mångkulturella staterna som uppstod bröts sönder inifrån och utifrån, etniska och religiösa minoriteter utrotades, fördrevs och omfördelades under 1930- och 1940-talet. 1900-talets europeiska historia fram till Wirtschaftswunder-perioden är en minst sagt en sorglig historia. Fast fr.o.m. andra hälften av 1940-talet blev i varje fall de östeuropeiska staterna etniskt homogena (och de som inte var det skulle bli det under 1990-talet).

Och ändå: den europeiska monokulturella Sonderweg är ur ett globalhistoriskt perspektiv ett sidospår. En annan fråga är om kulturerna och samhällena utanför den ”gamla kontinenten” är immuna för etnisk och religiös xenofobi. Det som de postkoloniala och senmoderna europeiska samhällena dock kan och bör lära sig av afrikanska, asiatiska och amerikanska samhällen är hur det mång- och flerkulturella är både en rikedom och en grundbult i samlevnaden människor emellan. Ty ur ett globalhistoriskt perspektiv har Europa först under de senaste 50 åren blivit ett mottagarland medan resten av världen levt med främlingar och olika minoriteter sedan urminnes tider.

Postskript: även i Europa har vi en lång erfarenhet av minoriteter, invandrare, främlingar, hybrid- och kreolkulturer men denna berättelse finns sällan i vår officiella nationella kanon. Vid sidan om idén det homogena majoritetssamhället fanns och finns det heterogena och sammanflätade samhället som består av individer, medborgare och grannar som påminner om mig själv: halv tysk, tre åttondelar finlandssvensk, en åttonde del dansk, katolik; mina barns kusiner är halvtyskar/halvjemeniter. Min far kan liksom Anthony Kwame Appiah konstatera att han ser framför sig en mångkulturell och kosmopolitisk smältdegel, något som även min kollega Bob Shenton med stolthet utbrast då jag för första gången besökte honom i Toronto: titta dig omkring, här hittar du framtidens och morgondagens individer! Eller som Alan Posener skriver i Die Welt (27.2.2015): ”Wir werden die Gewinner von Multikulti sein.”

I Tamboras skugga

1800-tal, Globalhistoria, Klimat

av Holger Weiss

Sommaren 2015 kommer säkerligen att gå till annalerna som relativt kyligt och blött. Hängmattan förblev för mången säkerligen oanvänd och endast de mest väderinbitna soldyrkare drog ned till sandstranden. Å andra sidan har det varit det perfekta vädret att plöja igenom högen av olästa böcker som samlats under våren på skrivborden…

Medan det regnade ute lusläste jag Gillen D’Arcy Woods Tambora – The Eruption That Changed the World (Princeton University Press 2014). Boken behandlar vulkanen Tamboras utbrott 1815 och dess globala följder, känd i Europa och i Nordamerika som ’året utan sommar’ (1816) eller ’Eighteenth-Hundred-and-Froze-to-Death’. En passande läsning för i år även om årets miserabla sommar förvisso inte han kopplas ihop med något vulkanutbrott.

Woods bok kopplar ihop litteratur- och naturvetenskapliga studier om Tamborautbrottet. Mycket är känt från förut – att paret Shelley och Lord Byron upplevde året utan sommar vid Genevesjön vilket resulterade i skönlitterära klassiker som Frankensteins monster, William Turners och andras röd-gul-mättade solnedgångar eller missväxten och hungersnöden i Schweiz och annorstädes i Europa och Nordamerika under åren 1816 till 1818. Mindre kända men lika gastkramande är hans beskrivning av missväxten och hungersnöden på Irland som kom att bli ett olycksbådande förspel till den Stora hungern på 1840-talet – under båda kriserna underlät myndigheterna att göra något för de nödlidande.

Tamboraeruptionen gav upphov till en global katastrof. Två bidrag i Woods beskriver de mindre kända följderna. Den ena var den omfattande krisen i Kina som bidrog till samhällsupplösningen under Qing-dynastin (om detta även Shuij Caos, Yushang Lis och Bin Yangs uppsats ’Mt. Tambora, Climatic Changes, and Chinas Decline in the Nineteenth Century’ i Journal of World History 23:3, 2012). I provinsen Yunnan ledde missväxten till att befolkningen övergick till att odla opium mycket på grund av myndigheternas oförmåga att bistå de nödlidande och banade därmed vägen för det utbredda opiummissbruket i södra Kina.

Den mest globala effekten av Tamborautbrottet var dock dess inverkan på kolerans spridning. Woods bygger på nyare studier om orsakerna till den första kolerapandemin som fick sin början år 1817 i Bengalen. Medan kolerans globala spridning under 1800-talet har varit ett välkänt kapitel i de globala pandemiernas historia har orsakerna till varför koleran spred sig utanför Bengalen just år 1817 varit ett frågetecken. Tidigare teser om ett intensifierat handelsnätverk i den Indiska oceanen, förflyttningar av militära enheter eller dess koppling till de hinduiska och muslimska pilgrimsfärderna kan svårligen förklara varför koleran kom att ta språnget utanför Bengalen. Klimatförändringen som förorsakades av Tamborautbrottet ger en potentiell förklaring – men räcker den? Woods framkastar hypotesen att Tamborautbrottet resulterade i Bengalen (liksom i hela den Indiska oceanens monsunbälte) till bisarra väderfenomen, bl.a. svår torka följda av ännu svårare översvämningar, vilket gav upphov till grundläggande rubbningar i den Bengaliska vikens akvatiska ekologi inklusive mutationer av kolerabakterien. I och för sig har kopplingen mellan Tamborautbrottet och den första kolerapandemin gjorts av andra forskare, dock i mera försiktiga ordalag (se bl.a. G.C. Cook, The Asiatic Cholera: An Historical Determinant of Human Genomic and Social Structure, Springer 1996 eller Myron Echenberg, Africa in the Time of Cholera: A History of Pandemics from 1817 to the Present, Cambridge University Press, 2011). Själv har jag i min egen forskning ställt mig mera försiktig till att peka på en direkt koppling mellan de två fenomen men Woods tes är en intressant tankeställare som ger upphov till att granska den första kolerapandemin på nytt.

Woods bok om Tamborautbrottets har en globalhistorisk ansats; boken beskriver utbrottets följder i Indonesien, Indien, Kina, Europa och Nordamerika. Det som jag saknar är dock de möjliga effekterna i Afrika och i Latinamerika. Kanske oroligheterna i Hausaland åren 1817-18 som skakade Sokotokalifatet i dagens norra Nigeria eller upproret mot Bambara i Massina åren 1816-18 i dagens Mali kan kopplas ihop med Tamborakrisen? Resulterade den globala klimatförändringen som följde efter utbrottet till försämrad nederbörd i Sudansavannen i Afrika vilket skulle ha lett till minskad betesmark och skördemissfall? Och hände något i Latinamerika?

Boko haram och kritiken mot makthavarna

1900-tal, 2000-tal, Afrika, Globalhistoria, Okategoriserade

av Holger Weiss

I Nigeria skulle folket ha gått till valurnorna flera veckor sedan men valnämnden sköt upp parlaments- och presidentvalen till slutet av mars. Som huvudorsak angavs den osäkra situationen i landets nordöstra del som förorsakats av den ultramuslimska terrorgruppen Boko harams attacker mot militära och civila mål.

Boko haram har i både nigeriansk och västländsk media framställts som en extrem rörelse som riktar sina terrordåd mot såväl muslimer som kristna. Gruppen har under de senaste månaderna genomför en rad blodiga attacker mot samhällen inte enbart i Nigeria utan även i norra Kamerun och Niger. Att konflikten skulle sprida sig utanför Nigerias gränser till Tchadsjöregionen var i och för sig väntad; den nigerianska arméns försök att hålla gruppen i schack har sedan 2009 visat sig vara en svår nöt att knäcka för Västafrikas största armé.

Boko haram och konflikten i nordöstra Nigeria är ett komplext fenomen. Att se den som ett angrepp mot Västerlandet och kristendomen som en del analytiker har gjort är dock en övertolkning. I första hand är det fråga om en inommuslimsk dragkamp om uttydningen av Islams lag (som gäller i 12 delstater i norra Nigeria) och de religiösa dogmerna och normerna. I andra hand är det en(muslimsk) kritik av (muslimska) makthavare. Kristna grupper och samhällen i norra Nigeria är inte den primära målgruppen för Boko harams attacker men i gruppens eftersträvan att rengöra norra Nigeria från allt (enligt deras definition) icke-muslimskt riktas angrepp även mot dem. Boko harams attacker mot de kristna skiljer sig därför från våldsamheterna under 1980- och 1990-talet, då kristna kyrkor och kvarter var målgrupper för muslimsk mobb som uttryckligen riktade sin vrede mot lokala kristna samfund eller inflyttade folkgrupper från södra Nigeria (som ofta var kristna).

Den extrema inommuslimska kritiken har en lång historia i regionen. I början av 1900-talet registrerade de brittiska, franska och tyska kolonialmyndigheterna en tilltagande kritik mot de lokala inhemska makthavarna i norra Nigeria, norra Kamerun, norra Togo och i Franska Västafrika. Det koloniala styret hade etablerats i regionen vid denna tidpunkt, i många fall efter att lokala muslimska härskare hade underkuvats med vapenmakt av framryckande kolonialstyrkor. Med underkuvandet följde dock inte någon omordning av de politiska eller samhälleliga förhållandena i de olika rikena utan både makthavarna och den lokala överklassen fick bibehålla sina positioner.

Den mest betydelsefulla politiska enheten i regionen var Sokoto-kalifatet. Det var en sunnimuslimsk federation bestående av 30 emirat i dagens norra Nigeria och norra Kamerun vars religiösa och politiska ledare (amir al-muminin, översatt i brittisk och senare europeisk litteratur som kalif, efter 1903 är hans titel Sultan of Sokoto) residerade i Sokoto. Emiraten erövrades av brittiska och tyska trupper mellan åren 1897 och 1903 men både britter och tyskar erkände emiraten att vara muslimska riken under europeiskt beskydd. Kristen missionsverksamhet förbjöds i regionen. Åren 1905 till 1907 slog tyska och brittiska myndigheter ned en rad s.k. upprorsförsök i sina skyddsområden medan de tyska, franska och brittiska myndigheterna fängslade ett antal muslimska ”vandrande präster” runtom i Västafrika och anklagade dem för att ha stört samhällsfreden. Efterforskningar visade att kritiken och upproren ingalunda riktade sig mot de nya makthavarna utan mot de inhemska, som anklagades av muslimska lärda för att vara ”förvärldsligade”. Vidare undersökningar visade att de kritiska lärda alla var anhängare av mahdismen, d.v.s. islamisk mesianism.

Insikten om att en mahdistisk rörelse höll på att sprida sig i Västafrika fick både muslimska och europeiska makthavare att inse situationens allvar. Inom sunnimuslimska riken var det svårt om inte omöjligt att lagligt kunna avsätta eller avlägsna en orättfärdig härskare – i fall han inte kunde utpekas att vara en avfälling eller för att förtrycka muslimerna. Detta samhällsomvälvande budskap hade fört Sokotokalifatets grundare, Usman dan Fodio, till makten i början av 1800-talet. Han hade utpekat den nominellt muslimske härskaren i riket Gobir i Hausaland (norra Nigeria) för att vara en avfälling och förtryckare av muslimerna och utlyste jihad mot makthavarna samt uppmanade alla muslimer i regionen att ansluta sig den militanta reformrörelsen.

Usman dan Fodio och hans anhängare kom att etablera Sokotokalifatet som en sunnimuslimsk statsbildning. Kritik mot makthavarna, emirerna, var i princip omöjlig – ifall den inte artikulerades religiöst, vilket var fallet med mahdismen. Mahdistiska predikanter hade rört sig i Sokotokalifatet redan under andra hälften av 1800-talet och uppfattades ytterst kritiskt av de lokala makthavarna och imamerna, i en del fall förföljdes och avrättades de. Mahdismens samhällsomvälvande sprängstoff var nämligen dess centrala budskap: tidens tecken pekade på att mahdin skulle komma när som helst; ett av de centrala tecknen var att härskarna missbrukade sin maktställning, förtryckte de svaga, och var tyranner. Med mahdins ankomst skulle de yttersta tiderna börja: den gällande lagen – läs sharia – skulle inte mera gälla, i stället skulle Mahdins lag gälla. De nuvarande makthavarna och skriftlärda skulle ersättas av Mahdin.

Senast detta hade inträffat var år 1883 då en lag- och skriftlärd från norra Nigeria hade utpekat Muhammad Ahmat i dagens Sudan att vara Mahdin. Mahdins militanta reformrörelse riktade sig mot det egyptiska vanstyret i Sudan och kröntes genom erövringen av Khartum 1885. När guvernörspalatset stormades dödades den brittiske Gordon Pasha – inte därför för att han representerade det Brittiska Imperiet utan för att han var den egyptiske överhöghetens högste representant. För såväl muslimska makthavare som europeiska kolonialmakter kom däremot mahdismen att framstå som ett extremt, samhällsomstörtande element som det gällde att kväsa i sin linda. Vilket man gjorde i början av 1900-talet: det var de lokala makthavarna som bad kolonialmyndigheterna att ingripa.

Historisk kontinuitet i Donetsk ?

Okategoriserade

av Sune Jungar

I en tidigare blogg har jag diskuterat huru Putins Ryssland använt sig av historiska argument för att legitimera sin expansiva politik på Krim och i sydöstra Ukraina. Och även i utbrytarstaterna Donetsk och Luhansk har historien från första början ansetts viktig. En av de första åtgärderna som den nya statsbildningen Novorossija vidtog var ju att utlysa en tävling om vem som skriver den bästa historieläroboken om Novorossija. Och den ryska vetenskapsakademin beslöt att också ge ut ett arbete på hög akademisk nivå.

Nu har Donetsk-republiken beslutat att ytterligare ta historien till hjälp för att legitimera sin existens. Den 6 februari godkände republikens s.k. folkrepresentation en deklaration enligt vilken Donetsk folkrepublik är en direkt fortsättning på den socialistiska Donetsk-Krivoj-Rog republiken som existerade i området under vårvintern 1918. Den grundades formellt i Harkiv den 12 februari 1918. Man hävdar alltså att det statsrättsligt är fråga om en historisk kontinuitet.

Det har genom historien varit vanligt att nya stater försöker hitta sina rötter i ett avlägset förflutet, att de i ett slags teleologisk argumentering ser att den nya statsbildningen – eller i varje fall förstadier till den – redan existerat länge. Det har vi sett exempel på även i vår egen historieskrivning.

Donetsk-Krivoj-Rog republiken (DKR) var en av de ”statsbildningar” som uppstod, och under en kort existerade i Ryssland under inbördeskriget efter bolsjvikrevolutionen. Huvudstaden fanns i Harkiv, senare i Luhansk. Bolsjevikerna i Ukraina var splittrade mellan fraktioner i Harkiv och Kiev. Den 12 februari bildades i Harkiv en regering, ett folkkommissariat, under ledning av Feodor Sergeev, mera känd under namnet Artem. En av målsättningarna var en anslutning till Ryssland. Den här republiken blev inte långlivad – den erkändes aldrig av någon. Den uppgick snart i den ukrainska sovjetrepubliken som en del av Sovjetunionen.

I vaje fall anser nu separatisterna i Donetsk att DKR aldrig upphört att existera de jure och att deras egen republik är en laglig efterträdare. Det är enligt den här synen helt fel att tala om separatister eftersom de bara återupprättat något som tidigare funnits och aldrig varit en del av en ukrainsk stat. De anser sig också kunna dra lärdomar av DKR:s historia.

Donetsk-Krivoj-Rog republikens historia är föga känd i historieforskningen men helt nyligen har – som av en händelse – utkommit en historik författad av Vladimir Kornilov. Den har underrubriken ”den krossade drömmen”. Boken presenterades på 97-årsdagen av DKR-republikens tillkomst i närvaro av bl.a. ett barnbarn till grundaren Artem. Det är något av historiens ironi i det faktum att avtalet om eldupphör i sydöstra Ukraina (Minsk II) undertecknades just den 12 februari i år, en dag som av förekommen anledning är en historisk högtidsdag i Donetsk.

Den store hjälten, Donetsk-Krivoj-Rog republikens grundare Artem omkom i en olycka 1921. Hans minderåriga son adopterades av Stalin. Staden Artemivsk som separatisterna och ukrainska armén stridit om under det senaste året är uppkallad efter Artem.

Monument och minnesmärken

Okategoriserade

av Holger Weiss

Jag läste häromdagen om minnesmärkenas och minnesorternas institutionalisering i Tyskland. Heinrich Wefings ledare ”Neues Erinnern” i Die Zeit (Nr 5; 29.1.2015) påtalade förskjutningen från det personliga minnet till den museala minneskulturen, något som 70-årsminnesdagen av Holocaust gör sig särskilt påmind om. Utmaningen blir för historiker och andra professionella minneskulturforskare – liksom för post-Förintelsesamhället överlag – att arbeta med den typ av berättelse som vi kommer att behöva när inte mera har ögonvittnena med oss. Wefing noterade det ökade antalet minnesmärken som rests, fästs eller i form av Stolpersteine utplacerats runtom i Tyskland. Men han varnar samtidigt för det institutionaliserade minnets banalisering: när går vi förbi minnesmärket utan att reflektera över dess budskap?

Även Achille Mbembes Kritik der schwarzen Vernunft (2014; original: Critique de la raison nègre, 2013 – intressant nog kom den tyska översättningen snabbare än den engelska!) tar upp frågan om monument och minnesorter men ur ett helt annat perspektiv. I Mbembes antirasistiska manifest framstår kolonialmonumenten och de koloniala minnesorterna som bisarra och egentligen redan under sin samtid omöjliga. Kolonialherrarnas (ty det var nästan uteslutande vita män) reste minnesmärken över sig själv eller någon av sina gelika – för tapperhet i strid eller någon annan bragd då de svarta skulle kuvas och civilisationens ljus spridas till mörkrets kontinenter. Kontinenter i flertal ty kontrasten till vithet är svarthet och civilisationens motpol är barbariet. Färg förknippas med ras: det som inte är vitt är mörkt. Mbembe går ännu längre i sin antirasistiska analys och påpekar att det mörka är lika med tomhet. Därav den bisarra koloniala situationen: de vita herrarna reser ett minnesmärke över sin kamp mot tomheten.

Den koloniala situationen var full med minnesmärken och monument över tomheten. I den postkoloniala staten är dessa platser både ytterst intressanta som högst problematiska. De har rests av en regim som inte hade några kopplingar till lokalsamhället – i stället skulle det och dess invånare omstöpas, omskolas och omformas i enlighet med det nya civilisatoriska (vita) paradigmet medan kolonialmyndigheterna var ansvariga till moderlandet eller bolaget i Metropolen. Minnesmärkena och monumenten i kolonierna har därför föga förvånande något att göra med lokalsamhällets eller det postkoloniala samhällets minnesorter och behov av sådana.

En kritisk reflektion över minnesorter och minnesmärken kan ta avstamp ifrån vårt närsamhälle och vår närhistoria. Vem minns vad, vem placerar stoder och varför? Hur många hjältemonument tar en dominerande plats, vilka minnesplatser är gömda i utkanten och är svårtillgängliga? I Helsingfors har funnits ett antal minnesmärken över den tyska insatsen år 1918 men först år 2000 invigdes ett monument på Skeppsbrogatan i åminnelsen för utelämningen och deportationen av 8 judiska flyktingar den 6 november 1942 (se http://www.historicalsites.se/ort_helsingfors.html).

Fakta, fiktion och Lyndon Johnson

Okategoriserade

av

Oscar Winberg

I Förenta staterna har nyligen en diskussion blåst upp där historiker, kulturkritiker, politiker och konstnärer strävar efter att klargöra hur konst och historia förhåller sig till varandra. Det hela blåste upp i samband med att filmen Selma hade biopremiär. Filmen handlar om Martin Luther King och den avgörande marschen han var med om att organisera 1965 från den lilla staden Selma i Alabama till delstatshuvudstaden Montgomery. Den lokala polisen mötte demonstrationståget då de lämnade Selma och anföll de fredsamma demonstranterna med klubbor och tårgas. Bilder från denna konfrontation hör till de mest ikoniska för hela medborgarrättskampen och var avgörande i att förändra attityder gentemot rörelsen bland vita runtom Förenta staterna. Kontroversen kring filmen, som hyllats av kritiker och är nominerad till Oscarpriset för bästa film, handlar inte om King eller marschen i sig utan om en långt mera kontroversiell historisk person: president Lyndon B. Johnson. Filmen skildrar Johnson som fientligt inställd till både King och den planerade marschen som skulle hållas i ett av de mest rasistiska områdena av Förenta staterna.

Johnsons tidigare rådgivare Joseph Califano väckte diskussionen kring filmens skildring av den förre presidenten med en insändare i Washington Post där han gick hårt åt filmens historiska riktighet. Han fick gehör från andra som stod Johnson nära och då historiker ombads kommentera, vilket de gjordes i stor omsträckning, var de närmast rörande eniga om att filmen missar i sin porträttering av LBJ. Vad de flesta historiker misslyckades att klargöra var att historievetenskapen sedan länge lämnat bakom sig Leopold von Rankes ideal om att fokusera på ”wie es eigentlich gewesen”. Eftersom filmens uttalade fokus är de utsattas kamp för medborgerliga rättigheter, med ”ledaren” King i centrum men med medvetet brett persongalleri, är tolkningen av Johnson inte nödvändigtvis fel då den inte följer historikernas uppfattning av presidenten. Genom att skildra maktstrukturerna som opålitliga, eller rentav fientliga, håller sig filmen till en historisk riktighet. Det stämmer onekligen att Johnson i verkligheten var en av de viktigare förkämparna för medborgarrättigheterna i den politiska sfären under 1960-talet (denna text lämnar inte rum att utreda hans långt mer ambivalenta inställning i frågan under 1950-talet) och hade ett hövligt om än inte direkt vänskapligt förhållande med King. Samtidigt stämmer det att han knappast uppfattades som en oproblematisk allierad av medborgarrättsrörelsen och då rörelsen uttryckligen är i fokus i filmen är det väl alldeles rimligt, även om det inte är konventionellt, att skildra honom så.

Saknaden av en enda historisk sanning och existensen av olika historiska perspektiv var något kulturkritiker i långt större grad än historikerna lyfte upp i debatten. I en argumentation som påminde om Hayden White klargjorde bland annat Alyssa Rosenberg vid Washington Post att fakta och fiktion inte endast i konst flyter ihop utan i historieskrivning likaså.

Samtidigt höjdes röster om varför just Selma utsattes för rigorösa krav på historisk riktighet då andra Oscarnominerade filmer som Imitation Games (som handlar om kodknäckaren Alan Turing), The Theory of Everything (en biografi över Stephen Hawking) och American Sniper (som skildrar en verklig soldats insats i Irakkriget) också omtolkade historian. En av orsakerna som lyftes upp, i synnerhet efter att filmens regissör trots omfattande hyllningar inte blev den första afro-amerikanska kvinnan att bli nominerad för Oscarpriset för bästa regissör, var rasfrågan. Till skillnad från de få filmer som tidigare tagit sig an medborgarrättskampen, bland de mera kända exemplen kan Mississippi Burning nämnas, finns det ingen ”vit räddare” i denna tolkning av händelserna. Det är samtidigt viktigt att notera att både medieforskare och historiker länge konstaterat att historiska filmer avslöjar långt mera om deras samtid än om den historiska epok de skildrar, se till exempel diskussionerna som återväcktes 2012 kring Steven Spielbergs Lincoln. Sålunda är det naturligt, inte minst med tanke på demonstrationerna kring polisvåld som präglade hösten i flera städer i Amerika, att det finns en skepsis gentemot en vit ledargestalt i ett narrativ om medborgarrättskampen.

Samtidigt finns det skäl att börja historien vid tvillingägget för att uttrycka det poetiskt. Johnson svors som känt in som president mitt i en tragedi, efter mordet på president John Kennedy, och vann sedan ett knappt år senare en skrällseger i presidentvalet 1964. Han lyckades få omfattande lagstiftning igenom under sina första år, många relaterade till hans ”Great Society” program vars syfte var att utrota fattigdomen och skapa ett fungerande välfärdssamhälle. De växande ansträngningarna i kriget i Vietnam och det spridande missnöjet med kriget ledde dock till att han överraskande meddelade att han inte ämnade kandidera för en andra period 1968. Väldigt impopulär lämnade han Vita huset och avled 1973, han fick alltså aldrig se dagen då de sista amerikanska soldaterna lämnade Vietnam. Johnson rankades länge som en av de sämsta presidenterna i opinionsmätningar och även historiker var ense om att hans misslyckanden i Vietnam överskuggade hans framgångar i inrikespolitiken. I och med att traumat över Vietnamkriget lättat under årens lopp har dock också uppfattningen om LBJ ändrats, till det positiva.

Våren 2014 hade Robert Schenkkans pjäs All the Way premiär på Broadway. Pjäsen skildrar Johnsons politiska kamp för att få Civil Rights Act of 1964 igenom senaten. Den hyllades närmast unisont och Bryan Cranston, känd från tv-serien Breaking Bad, vann ett Tonypris för sitt porträtt av LBJ. På flera håll, inklusive The New York Times och The Atlantic, rapporterades det under våren och sommaren om en allmän förändring i attityder gentemot Lyndon Johnson och hans politiska arv. En aktiv kampanj fördes av familj, tidigare medlemmar av presidentens inre krets och L.B.J. Presidential Library and Museum för att omvärdera arvet av Johnson. Historiker hade redan kommit långt på vägen, i synnerhet Robert Caros kritikerrosade biografi har skapat diskussion kring bilden av Johnson och nyligen kom Julian Zelizer ut med en skildring av Johnsons inrikes program. Det är lätt att förstå varför en film som enligt vissa rapporter fått publiken att öppet bua den förre presidenten, en reaktion oftast reserverad för Johnsons efterträdare Richard Nixon, bemötts illa av de som försöker rädda LBJs rykte. Regissören av Selma, Ava DuVernay, besvarade kritik av filmen med att klargöra att det inte är en dokumentär utan fiktion samt att hon inte bär något ansvar för Johnsons historiska arv. Där slog hon huvudet på spiken både vad gäller konstens roll och ansvar och varför hennes film möter så hårda krav på historisk riktighet.