Etikettarkiv: solidaritet

Historieanvändning och moraliskt ansvar

Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.

Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.

Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.

Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.

Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.

Willi Münzenberg, internationell solidaritet och flyktingkrisen Anno 2015

Vad är ett politiskt arv? Hur skapas ett historiskt eftermäle? Hur fånga samtidighetens komplexitet Anno 2015? Dylika tankar korsar mitt huvud medan jag sitter vid skrivbordet i ett hotell i Friedrichshain i Berlin. Jag befinner mig inte långt ifrån platsen där Muren en gång delade Öst och Väst. Den fysiska muren revs, händelsen den 9.11.1989 inledde avvecklingen av Kalla kriget. Sommaren innan hade Ungern öppnat sin gräns till Österrike för semestrande östtyskar. Samma år hade jag inlett min bana som nyhetsredaktör på Text-TV. Det skulle bli en lugn sommar, förutspådde mina kolleger: de inhemska politikerna håller låg profil och utrikes brukade det inte hända mycket. Världen såg ut att vara stabil och förutsebar. Långa kaffepauser var att vänta. Men det blev annorlunda. Kanske var det kuppen mot Stroessner i Paraguay som inledde året där den ena efter den andra diktatorn och folkdemokratin avsattes och gick i graven. År 1989 var en global vändpunkt men sommaren 1989 var jag ännu säker på att Erich kommer att klara biffen. Ett år senare existerade DDR inte mera. Men den nya Förbundsrepubliken var ett tudelat samhälle och Berlin fortsättningsvis en tudelad stad. En tur med S-Bahn från Zoo till Alexandersplatz visade med all tydlighet detta: västdofter vid Zoo, östluft vid Alex.

2015. När brast fördämningarna vid Festung Europa? Europeiska politiker hade under decennier varnat för att de illegala immigranterna kommer att översvämma Europa, ta våra arbeten och lever på våra skatter. Dessutom är de muslimer och hade stora familjer. Sist, men inte minst: Europa hotades av att islamiseras. Så murar restes för att hålla afrikaner, asiater och andra objudna gäster utanför vår bekvämlighetssfär. Dubbelstrategi: flyktingfrågan skulle få sin lösning med att angripa problemets rötter och orsaker. Inte de utlösande (bombandet av Afghanistan, Irak eller Libyen; den neokoloniala världsordningens konsekvenser i Afrika och Asien) utan endast de synliga (människosmugglarna). Flyktingar skulle hållas nära sina hemländer, helst i läger i grannländerna; vi skulle betala för deras överlevnad. Systemet fungerade, eller så inte.

Sensommaren 2015 meddelade FN:s flyktingorgan UNHCR att de är tvungna att drastiskt minska stödet till flyktinglägren. Vid denna tidpunkt hade Tyskland öppnat sina gränser för alla asylsökande, myndigheterna räknade med att motta 800 000 flyktingar och förbundskansler Angela Merkel deklarerat ”das schaffen wir!” Men hon var även realist: landet kommer att vara ett annat i framtiden, samhället kommer att förändra sig och det invanda och förment bestående kommer att se annorlunda ut. På kort sikt är utmaningen gigantisk: hur skapa drägliga förhållanden för dem som inget har så att de överlever vintern? Skall flyktingarna interneras eller integreras? Tyskland och Sverige har valt den senare vägen vilket kräver ett nytt miljonprogram för nya lägenheter, barnvård, skolor, hälsovård och utbildningsprogram.

Berlin, September 2015. Thüringens ministerpresident Bodo Ramelow hade blivit inbjuden att hålla ett anförande vid Internationaler Willi Münzenberg Kongress. Något om hur staden Erfurt – Willi Münzenbergs födelsestad – kom ihåg honom (namngivandet av en gata eller plats, plakett på huset där han föddes…). Men det blev inte något föredrag om minneskultur och historiebruk. I stället blev det ett ”implusföredrag” – Politischer Realismus in schwierigen Zeiten: om mottagandet av flyktingar i delstaten, de dagliga utmaningarna och besluten som måste fattas, improvisationen och åsidosättandet av fastslagna budgetramar för att bemöta utgifterna som ändras och ökas dag för dag. Sist men inte minst: att övergå från en registerings- till en integreringspolitik. Ett passionerat tal. Internationell solidaritet i praktiken.

Är flyktingkrisen anno 2015 början eller slutet på en era? Bodo Ramelow påminde oss kongressdeltagare att vi endast har sett toppen av isberget. Förhållandena i flyktinglägren i Turkiet, Libanon eller Gaza är odrägliga; flyktingkrisen i Afrika tycks ingen orka tänka på. Än värre: om dagens kris i huvudsak är en följd av uppror och (inbördes)krig, kommer nästa flyktingkris att utlösas av den ekologiska kollaps som redan kan skönjas i utsatta regioner i såväl Afrika som Asien eller den vattenkris som redan är ett faktum i Sydvästasien och Nordafrika.

Det positiva: Willi Münzenberg-kongresen påminner mig om att internationell solidaritet inte är en illusion. Den är möjlig och är en väg som leder till en bättre värld. En som visade vägen var Willi Münzenberg, 1900-talets stora europeiska internationalist och ’Vordenker’. Vår kongress avsikt är att lyfta fram hans insatser som antifascist, antikolonialist och antirasist. Vår ambition är att utveckla Willi Münzenberg Forum (WMF) till vår tids plattform för studier av global solidaritet och dess utmaningar och förändringar i tid och rum. I Åbo är det InterSol-forskningsprojektet som är ansluten till WMF.