Den svenske professor Dick Harrisons har den senaste tiden orsakat flertalet debatter om dagens studenter på universiteten och Finland har inte gått oberört. I de sociala medierna har han ibland lyfts fram som ett orakel, en sanningssägare, den som vågar säga hur det är. Diskussionen har utvecklats till att fokusera på olikheter, personligheter och reflektioner över mångfacetterade verkligheter i universitetsvärlden, men det som inte nämnts är framtidens studenter, generation Z. De kommer med stormfart och deras syn på kunskap, inlärning, världen, individen och samhället, men framförallt historien och framtiden är utmanande.
De som är födda efter 1995 tillhör generationen Z. Deras navelsträng var en ethernetkabel och de har växt upp i en trådlös värld som domineras av ett konstant informationsflöde. I en ålder av fem har många genom en daglig användning av pekplattor och tangentbord lärt sig fingrets makt. De har sedan barnsben lärt sig att hantera och förstå det enorma sjok av information som de konstant omges av. De är alltid online, de multitaskar och de söker svar från internet och vänner på social media. De är därför vana att genast få respons. Att nätverka är en livsstil och de gör inte skillnad mellan den virtuella och verkliga världen på samma sätt som tidigare generationer.
Generation Z utbildar sig själv med hjälp av internet och kunskap är inte längre ett mål, utan snarare en process som framkommer genom interaktion och förhandlingar. Generation Z har från första början lärt sig att hantera kunskap och information på andra sätt än tidigare generationer. De behöver inte lära sig årtal och händelser, de får tag på dylik information på en bråkdelssekund. De behöver inte göra anteckningar och försöka förstå sådant som man kan ”googla” upp. De vill lära sig för framtiden. De vill vara med och förändra världen därför att de har vuxit upp i en värld där en global kris följt en annan. Terroristattacker, klimatförändring och ekonomiska kriser har dominerat hela deras uppväxt.
Generation Z lär sig själv och den här typen av undervisning smyger nu in i de finländska grundskolorna. Pekka Peura är en fysik- och matematiklärare som har revolutionerat inlärningsprocessen i Finland. Det senaste halvåret har hans metod skapat många och stora rubriker. På Facebook har hans grupp (Yksilöllinen oppiminen ja oppimisen omistajuus) vuxit med över 5000 medlemmar inom loppet av några månader. I Peuras klasser sker ingen undervisning utan eleverna lär sig själva. De arbetar ensamma eller i grupp. De får fråga hjälp av läraren, vännerna eller konsultera internet. De lär sig på det sätt som de lär sig själv bäst. Resultaten talar för sig själv: plötsligt har det blivit roligt att gå i skolan. Eleverna är på plats före timmen börjar och de sitter kvar när den har slutat. Studenskrivningarna går bättre. Min poäng är att Peuras elever är framtidens studenter på universiteten. Hur blir det när universiteten fylls av studenter som sedan grundskolan lärt sig själv och för vem läraren främst varit en del av ett större nätverk, inte nyckeln till kunskap?
Framtidens studenter ser alltså nödvändigtvis inte universiteten som de kunskapsförmedlare som Harrison vuxit upp med, och de börjar inte studera för att lära sig tänka vetenskapligt på samma sätt som tidigare generationer lärt sig. För mig hade universitetet rollen som kunskapsförmedlare och det lärde mig strukturera och förstå kunskap, men för generation Z kan det kännas som att leva på stenåldern. De har kunskap, de vet hur man hittar kunskap, och således söker de istället nya nätverk. Expertkunskap och vetenskaplig tänkande i dess traditionella bemärkelse är för dem sekundärt, det gav ju oss alla kriser som generation Z nu måste lösa.
Ett universitet som satsar på att utbilda studenter som kan lösa verkliga globala problem är Minerva. Grundat 2013, och med fem olika utbildningsprogram, använder universitet den nyaste tekniken som en utgångspunkt. Det frångår den gamla tanken om universitet som kunskapsförmedlare eftersom information och innehåll redan finns överallt. Därför satsar Minerva istället på att utbilda studenter som skall lära sig tänka kritiskt och kreativt men framförallt lära sig aktiv kommunikation och interaktion. Studenterna lär sig lösa problem för framtiden. All utbildning sker i nätbaserade seminarier som kräver aktivt deltagande. Studenterna, å andra sidan, förväntas bo och arbeta i sju olika världsmetropoler – allt från Buenos Aires och Soul till London – för att lära sig agera i olika kulturer, samhällen och med olika människor. Målet är helt enkelt att ge dem en mångkulturell erfarenhet redan från första början.
Om man således håller med eller är emot Harrison är en sak, att det finns ett högpolitiskt tryck på ökad genomströmning av kandidater och magistrar är en annan, men det pågår också ett paradigmskifte i synen på kunskap och hanteringen av den. Det här skiftet har inte sitt ursprung i universiteten, de traditionella kunskapsförmedlarna, utan det kommer underifrån, från barn och unga som lär sig själv och ser kunskap som en konsumtionsvara. Minerva är en svar på det här. Paradigmskiftet sker inte över en natt, men det utmanar många av de gamla traditioner som gjort universiteten till vad de är idag. Jag är själv för traditioner, jag ser det som en del av min identitet, men nya studenter som på ett kreativt sätt ifrågasätter varför vi fortfarande lär oss på samma sätt som för 20 år sen är en utmaning. De har mycket att lära mig.
