Koleran har kallats 1800-talets pest; till Finland kom den 1831 och totalt 705 människor dog i sjukdomen det året. Som exempel på sjukdomens höga dödlighet insjuknade 333 personer i Helsingfors 1831, av vilka 197 dog. Finlands invånarantal var totalt cirka 1,3 miljoner.
Idag omges vi av mer bilder än någonsin förr—och många av dessa bilder är reklam. Reklambilder är en stor del av dagens samhälle, och kan ge fascinerande inblickar i historien. Var hittades reklam, vilka varor gjordes det reklam för, och hur såg reklamen ut? Och när började man överhuvudtaget göra reklam för varor?
Reklamens historia är intimt förknippad med kolonialismen. Anne McClintock, i ”Soft-soaping Empire: Commodity Racism and Imperial Advertising” (Imperial Leather, 1994), skriver om den imperialistiska rivaliteten mellan Storbritannien gentemot USA och Tyskland som i slutet av 1800-talet ledde till ett markant uppsving för reklam, som före det i regel hade ansetts vara förmätet. McClintock redogör för tvålen, som var en av de första handelsvarorna som började säljas som imperialistiskt monopol, och hur element i reklam blir fetischer, alltså att objekt (i det här fallet tvål) tillskrivs mystiska, gudalika egenskaper. Rastillhörighet blir också en fetisch i reklam; ras kan representera spänningar mellan det civiliserade och det vilda, det imperialistiska och det koloniala, mellan det rena och det smutsiga, mellan det framåttänkande och det tidlösa.
I Åbo länsstyrelses arkiv finns en tjock bok med titeln Förteckning öfver från landet förviste personer, eller sådane hvilka blifvit efterlyste 1815–1862. I alfabetisk ordning listar den hundratals utlänningar som har förvisats från det ryska riket – eller som inte får släppas in över dess gränser. Boken är ett av många dokument som belyser de förvisningar och avvisningar jag undersöker i forskningsprojektet Vågor av förvisning – reglering och praktiker i norra Europa ca 1450–1850.
Vad ryms på en plats? Det avgörs så klart helt av om en endast tänker på en fysisk plats med en tydlig geografisk avgränsning inom vilken det ryms en begränsad mängd materiella objekt och strukturer. Eller om en också lägger på ett immateriellt lager som rymmer olika normer, praktiker och meningsskapande relationer som fyller platsen med olika betydelser.
De senaste tio åren har otaliga företag, föreningar och andra samhällsaktörer i Finland firat 100 år av verksamhet. Många av dem grundades kring eller kort efter Finlands självständighet år 1917. Det var en naturlig utveckling i det nyblivet självständiga landet. Nya institutioner behövdes och flera företag såg möjligheter i ett friare, mer entusiastiskt och mer tillväxt- och västfokuserat samhällsklimat.
Men även om Finland på många sätt förändrades och tog sina första steg som autonom stat hade många samhälleliga aktörer givetvis existerat även innan 1917. Mycket var visserligen begränsat av det ryska väldet och samhällsmaskineriet var hämmande. Ekonomin var svag och befolkningen liten. Efterfrågan på produkter och tjänster, eller kunskap och nyheter, var heller inte lika stor som den skulle bli under 1900-talet.
Allt det här hade ändå ingalunda hindrat vissa samhällsfunktioner från att blicka framåt, att inleda sin verksamhet och kämpa vidare genom förryskning och en inskränkande samhällsatmosfär. En av aktörerna som hade uppkommit under den här tiden och dessutom överlevt ekonomiska svackor, krig, olyckor och illvilja var en liten svenskspråkig tidning i staden Åbo: Åbo Underrättelser, även känd som ÅU.
Vanhat elokuvat ja valokuvat ovat tallentaneet menneisyyttä niin liikkuvan kuin pysähtyneen kuvan avulla. Niiden avulla avautuu kokonaan uusi visuaalinen maailma ja mahdollisuus tarkastella esimerkiksi menneisyydessä eläneitä ihmisiä sekä eri paikkoja. Voiko oma tutkimusaihe tulla eläväksi visuaalisen tai audiovisuaalisen materiaalin avulla? Kuinka esimerkiksi vanhojen elokuvien avulla voidaan löytää jotakin, mikä on saattanut jäädä muissa lähteissä näkymättömäksi? Näitä kysymyksiä pohdin oman tutkimusaiheeni kohdalla. Voisiko kirjallisten lähteiden tukena käyttää kuva-aineistoa tai elokuvaa? Toisaalta, vaikka elokuvaa tai kuvaa ei suoraan käyttäisi tutkimuksen lähteenä, se voi tarjota kiinnostavan mahdollisuuden kurkistaa aikalaisten luomaan käsitykseen heidän nykyhetkestään.
För en tid sedan, det var säkerligen under sommaren ifjol, läste jag Thomas von Steinaeckers bok Ende Offen. Das Buch der gescheiterten Kunstwerke (2021). Jag tänkte då redan att tematiken som behandlades i boken – essäistiska funderingar, oftast tankeväckande djupdykningar, över varför en författare, en konstnär eller en tonsättare inte kom att fullborda sitt verk – öppnar upp för egna självkritiska betraktelser över varför egna skrivprojekt landade i skrivbordslådan. Eller knappast kan man mera tala om skrivbordslådan; utkasten finns som nollor och ettor på HD-disketter, gamla hårdskivor, CD-skivor och i en del fall till och med som utskrivna rudiment undanstoppade i någon mapp hemma eller i mitt arbetsrum. I de förra fallen är sannolikheten för att jag eller någon annan kommer att genomföra en räddningsoperation och konvertera dem till en idag läs- och bearbetbar text lika med noll och för att underlätta diverse spekulationer om existensen av möjliga halvfärdiga texter som kunde tas fram så har jag under årens lopp gjort mig av med HD-disketterna. I de senare fallen samlar de på damm (men knappast något annat) liksom även mapparna med de otaliga kopiorna av arkivhandlingar och annat material som jag under år(tiond)en samlat på mig när jag gett mig i kast med olika skrivprojekt.
Sedan 60-talets poprevolution har staden spelat en viktig roll inom musiken. Det urbana livet har fungerat som fond, men det finns också otaliga låtar med djupare betraktelser om stadsrummet och om hur man formas av sin omgivning och de omständigheter man lever i. Listan på kända beskrivningar av det urbana kan göras evigt lång, från Petula Clarks drömmar och fantasier om Downtown till Springsteens gängbråk i Jungleland. Ingen genre har ändå drivit det rumsliga lika långt som rapmusiken där den urbana alienationen ofta är central. Det egna kvarteret eller stadsdelen används flitigt som markör och beskrivs ofta som en egen verklighet där någon annan än myndigheterna gör reglerna och som på sätt och vis är frånskild resten av världen: centrum finns i marginalen och skapandet är en sorts revolt. Medan det är klart att genrens rötter finns i ett utanförskap så är det numera ofta också frågan om en genrespecifik jargong.
År 1963 donerade bröderna Carl och Sven Grén Broberg sitt hem Lilla Änggården till Göteborgs stad. Sextio år senare strövade jag igenom rummen i Lilla Änggården med en blick på att hitta ingågnar till ett projekt som jag blivit indragen i ett år tidigare. Jag befann mig då i staden som innehavare av Waernska professuren och verkade som gästprofessor i historia vid Göteborgs universitet. En dag kom min värd, kollega och vän professor Maria Sjöberg till mitt arbetsrum och bjöd mig in att följa med till en liten workshop hon skulle delta i på Lilla Änggården. Erbjudandet lät lockande, workshopen gick ut på att arbetsgruppen som samlades gick runt på Lilla Änggårdens ägor och försökte hitta spåren av tidigare ekonomibyggnader, magasin, förrådshus och planteringar som försvunnit sedan 1960-talet.
Vi som samlades en eftermiddag i mars 2022 var en grupp forskare som företrädde en spännande sammansättning av olika kompetenser. Gruppen bestod av arkeologer, historiker, kulturgeografer, trädgårdsmästare, design- och arkitekurforskare, scen- och teaterforskare samt barnträdgårdslärare som under ledning av Henric Benesch och Daniel Gillberg hade tagit sig an att använda sig av Lilla Änggården som ett laboratorium för att synliggöra olika berättelser om och läsningar av det förflutna (se vidare https://www.gu.se/forskning/hidden-sites). Ifall jag ännu på väg till workshopen var på det oklara med projektets syfte och ansats, blev allting solskensklart efter Henric Benesch anförande om att det rumsliga perspektivet utgjorde projektets röda tråd. Maria hade lockat med mig delta i projektet med den något vaga idén om att vi skulle göra något kring ”det globala i det lokala”, och efter Henrics anförande blev jag taggat inför idén att använda mig av Lilla Änggården som ett globalhistoriskt laboratorium.
Genom en allmän kungörelse lät landshövdingen i Åbo och Björneborgs län efterlysa estniska rymlingar sommaren 1812. Det rörde sig om sju ynglingar, bland dem Carl Gustaf, Johannes Thomas och Jurri Kasper. Påbudet utgick på order av den ryske generalguvernören i Finland och de unga trälarna skulle återföras till sin ägare i Estland. Männen skulle förpassas ur storfurstendömet Finland och ”fortskaffas” till guvernementsregeringen i Estland. Det utfästes också en belöning på ”Sjuhundrade Rubel för deras tillrättaskaffande”.
