Kategoriarkiv: Ryssland

En fred som gjorde slut på all fred

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Mellanöstern, Ryssland, USA, , , , , , , , , , , , , , , , ,
President Woodrow Wilson lämnar Versailles 1919. Källa: Krigsarkivet, Stockholm

President Woodrow Wilson lämnar Versailles 1919. Källa: Krigsarkivet, Stockholm

Kärt barn har många namn. Ett exempel på detta är mänsklighetens ”urkatastrof” 1914-1918. Det existerar andra mer vedertagna beskrivningar av kriget, till exempel det stora kriget eller det mer allmänna: det första världskriget (1914-18). Uttrycket ”en fred som gjorde slut på all fred” (a peace to end all peace) är hämtat från den brittiske officeren Archibald Wavells uppfattning om hur fredsfrågan hanterades vid fredskonferensen i Versailles 1919. Citatet är också titeln på historikern David Fromkins (1989/2009) omfattande undersökning av det osmanska rikets undergång och skapandet av mellanöstern under och efter ”urkatastrofen”. En bok Fromkin såg sig tvingad att revidera i skenet av händelserna efter den 11 december 2001 och dess våldsamma åverkan på mellanöstern som historisk region. Begreppet ”urkatastrofen” är hämtat ifrån den tyska historieskrivningen och uppfattningen om världskrigets härjningar och konsekvenser för det tyska riket, det vill säga, ”die Urkatastrophe Deutschlands” står i motvikt till den anglosaxiska narrativen om ”det stora kriget” (the Great War). Vidare visar detta oss att det är segraren som i hög grad dikterar villkoren för hur historien skrivs. Fredskonferensen i Versailles 1919 definierades av de allierade segermakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och till viss mån Italien – en händelse inramad av den karismatiske amerikanske presidenten Woodrow Wilsons centrala roll. I samband med och i efterhand till Versailleskonferensen har Wilsons roll beskrivits som den ”Wilsonska stunden” (the Wilsonian moment), ett epitet som fångar hans roll som världspolitiker och det hopp många hade investerat i honom att rädda och förändra världen till en bättre plats.

Historikern Erez Manelas grundliga forskning om fredskonferensen och Wilsons roll har visat att världen inte var redo, eller för den delen, villig att acceptera en långsam och gradvis liberal förändring av maktförhållanden och hur nationerna skulle förhålla sig gentemot varandra. Det senare handlar främst om kolonierna och hur segermakterna valde att ignorera koloniernas krav på befrielse och nationellt självbestämmande, en begynnelsepunkt stipulerad av Wilson och nedtecknad i de välkända fjorton punkterna. Där krig skulle ersättas med fred så var det början på något vi känner av än idag i vår globaliserade värld. För det första, mellanöstern som geopolitisk region och hur vi uppfattar området idag är/var ett resultat av de beslut som togs under och direkt efter det stora kriget. I samband med fredskonferensen introducerades ett alternativt förslag på gränsdragning av området utifrån etniska och religiösa kriterier, vilket till exempel skulle bereda vägen för nationalstatens Kurdistans etablering. Detta var resultatet av den amerikanska prästen Henry King och industrimagnaten Charles Cranes undersökning av det sönderfallande osmanska imperiet, en studie med antropologi som ledstjärna och genomförd på Wilsons direkta order. Liknande tankar förs fram än idag, till exempel det kanadensiska Global Research – Center for Research on Globalization fortsätter längs med den tradition av revidering och omvärdering som King och Crane presenterade 1919. Vilka konkreta resultat gav undersökningen 1919? De allierade valde att bortse från det etniska-religiösa alternativet för att istället fokusera på skapandet av ”mandatstater” i syfte att bryta upp det forna osmanska riket, men också, för att minimera det framtida Tysklands inflytande i området. Rent konkret var detta enbart en fortsättning av koloniala strukturer och den västerländska imperialismen i likhet med dess existens innan krigets utbrott 1914. För det andra, den populära synen på att krigets slut 1918 var en transportsträcka fram till det andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 visar oss hur historiska skeenden och processer uppfattas och beskrivs i efterhand. Är det rättvist att se det så? Är det så enkelt att säga att före det andra så fanns det ett första…? Nåväl, det är inte så enkelt och det reducerar förståelsen av mellankrigstiden till att enbart se det som en övergångsperiod från en hemskhet till en annan. Mellankrigstiden var till en början en tid av entusiasm, hopp och ambition om att förändra och rädda freden innan världen steg ner i ”den mörka dalen” under 1930-talet.

Vi har alla olika ingångsvinklar och värderingar som definierar hur vi uppfattar världen och historia. Med tanke på att det var 70 år sedan det andra världskriget punkterades i samband med Tysklands definitiva kapitulation kan det verka en aning avvikande att jag här väljer att fokusera på ”urkatastrofen” 1914-18. Min poäng är att lyfta fram hur vi diskuterar och förstår globala epoker och processer i sitt ”rätta” sammanhang. I Västeuropa skiljer sig synen på när det andra världskriget startade till skillnad från den som ges i den ryska historieskrivningen. Enligt rysk historia startade ”det stora patriotiska kriget” (ännu en beskrivning av kriget) 1941 i samband med det fascistiska Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen. Jag insåg denna skillnad i uppfattning av tid och rum vid en djupare diskussion om Ryssland och Sovjetunionens historia med studenterna på det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier för ett par år sedan. Vidare kan detta också vara ett exempel på den metodologiska nationalismen och hur dess definition av historia. Listan på liknande uppfattningar kan göras ändlös. Det vi kan enas kring är att Archibald Wavell hade rätt i sin observation om att Versailleskonferensen 1919 lämnade efter sig ett arv av oförsonlighet och olösta konflikter, frågor och problem vi än idag ställs inför. Det är en orolig tid vi lever i. Frågan är om det är konferenser i likhet med Versailleskonferensen som kommer att vara lösningen för att byta ut en fred som tog slut på all fred till att bli en fred som förblir fred.

”Jaså, du är alltså kommunist…”

1900-tal, 2000-tal, Globalhistoria, Historiografi, Okategoriserade, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brussels Congress 1927

Definierar valet av forskningsfråga vem du är? När jag precis hade påbörjat mina doktorandstudier/forskning vid historieämnet på Åbo Akademi 2005 ställdes jag inför påståendet ”[J]aså, du är alltså kommunist” under en festlig tillställning i Stockholm (vilken fest det var kommer jag dock inte ihåg). Jag hade precis genomfört mina första forskningsresor till det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI) i Moskva för att analysera dokument med anknytning till avhandlingen, ett arkiv som innehåller bland annat den Kommunistiska internationalens papper, dokument med anslutning till Lenin och Stalin (åtminstone en del) samt andra relevanta dokumentsamlingar kopplade till Sovjetunionens historia. Min omedelbara reaktion på personens påstående om min så kallade politiska läggning var först skratt, vilket följdes av omedelbar förnekelse för att slutligen landa i en längre diskussion om kommunism som ideologi och praktik. I efterhand tolkade jag det hela som om jag måste ha varit otydlig i hur jag förklarade mitt doktorandprojekt om anti-imperialistiska rörelser och internationell kommunism under mellankrigstiden. Frågan väckte dock något i mig som har hängt med alltsedan dess. För det första, jag brukar undvika att prata om min politiska ståndpunkt men i detta fall kunde jag utan motstånd deklarera att jag inte är kommunist. För det andra så misstänker jag att detta berör något djupare, dvs. hur gränserna mellan objektivitet och subjektivitet inom humaniora alltför lätt kan suddas ut. Och slutligen: vad säger din forskning om dig själv?

Forskning inom historia handlar om att urskilja mönster, rörelser eller händelser om människor och samhällen. Vare sig du väljer att anamma ett mikro- eller makrohistoriskt perspektiv – regionalt, nationellt eller internationellt – eller utgår ifrån ett på förhand givet teoretiskt ramverk – det rumsliga, genus, diskursivt osv. – så är människan i någon form av samhällelig kontext den centrala komponenten. Anledningen till varför jag konfronterades med påståendet (märk väl att jag inte skriver ”beskyllning” eller ”misstanken”) om att jag är kommunist kan förklaras med okunskap. Det vill säga, antingen hade jag inte tillräckligt med insikt eller förmåga för att förmedla tydligt nog vad jag forskar om i början av min akademiska resa som doktorand, men, rent konkret tror jag det hela handlar om stigmatisering kring historiska kontexter och samband.

Kommunismens historia under 1900-talet är ett tydligt exempel på detta. Forskning om den ”sovjetiska perioden” i Rysslands långa historia är ett dynamiskt ämne utsatt för ständiga förändringar i form av nya tolkningar, revisioner av tidigare politiska och sociala perspektiv eller den akademiska bataljen mellan paradigm som det totalitära kontra det socialhistoriska. Det verkar nästan som om det vi skyr, det klarar vi inte heller av att förstå. Det är här historikern finner sin plats och roll. Två exempel belyser dilemmat vidare. För det första, kommunismens historia i Sverige har fått ett näst intill nostalgiskt skimmer. Detta kan till stor del förklaras med att det svenska kommunistpartiet (Skp, men som nu går under namnet Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna, VPK) endast har tagit försiktiga steg i förlikandet med sin historiska relation till Sovjetunionen. Det andra exemplet är det årliga utdelandet av Lenin-priset i Varberg under Jan Myrdals beskydd, en aningen obskyr tillställning som lämnar en dålig smak i munnen. Vi kan ju lätt föreställa oss reaktionerna om vi skulle vrida på den politiska skalan diametralt sett, en fråga jag lämnar vidare till läsarens fantasi att klura ut. Kommunismens historia har varit och kommer att fortsätta vara kontroversiell, men det går inte att förneka att kommunismen utgör en central del i formandet och förståelsen av 1900-talets historia. Journalisten och historikern Anne Applebaum lyfte frågan i boken Gulag. De sovjetiska lägrens historia (2003) där hon i rent profetiska termer kom fram till slutsatsen att ”tragiskt nog har Rysslands bristande intresse för sitt förflutna berövat ryssarna såväl hjältar som offer”. Nåväl, i dagens Ryssland har en sanktionerad process från ovan inletts i syfte att inkorporera Stalin som aktör och Gulag-arkipelagen som struktur i landets ”nationella historia” med tveksamma resultat, bland annat har den icke-statliga ryska organisationen Memorial utsatts för påtryckningar. Om detta kan man läsa vidare om i bland annat den uttalat opartiska nyhetsförmedlaren Meduzas arbete.

Men det är inte kommunismens historia i Ryssland som är det centrala här, utan frågan om forskning och individ bör ses som ett och det samma. Den brittiske historikern Norman Davies skrev i God’s Playground. A History of Poland (vol.I-II, 1979-81) att han en gång hade fått frågan om hur han kunde forska och förstå en nations historia såsom Polen. Andemeningen var den att Davies inte kunde göra det eftersom han inte hade några släktband till Polen. Som svar på detta hävdade Davies att en historiker som fokuserar på Polen eller något annat objekt för den delen, bör uppmärksamma ”människors övertygelser och strävanden” för att förstå idéer och mönster. Rent konkret handlar Davies anmärkning om att se på sitt forskningsobjekt utan att vara färgad av tidigare föreställningar, en objektiv utgångspunkt som inkluderar nyfikenhet samt ett genuint intresse för att förstå människans roll i samhällen, ideologier eller system.

Om något har tagit mig för kommunist så kan jag lugnt informera att mitt intresse kan härledas till studiet av makt och kontroll samt subversiva uttryck i form av organiserade politiska och sociala rörelser/organisationer under 1900-talets historia. Med detta som utgångspunkt så passar det globala fenomenet internationell kommunism under 1900-talet väl in på vad jag är ute efter. Nu har forskningen om kommunismens effekter och uttryck kommit så långt att myter och legender existerar sida vid sida med empiriskt belagda studier, baserade främst på forskning i tidigare stängda arkiv i Ryssland och Tyskland. Förhoppningsvis har förståelsen skiftat från att ”jaså, du är alltså kommunist” till att ”jaså, du är en historiker som forskar om kommunism och subversiva rörelser under 1900-talet”. Nåväl, det senare är också en utmaning att föra fram tydligt och konkret i sociala sammanhang.

Om ”tvångsryska” och våra grannar

1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Finland, Nordisk historia, Okategoriserade, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , ,

FD Johanna Wassholm

”Studierna kräver orimliga uppoffringar i tid och resurser”. ”Obligatoriet föder motvilja mot språket”. ”Språkstudiet hindrar studenter från att få sin examen”. ”Det finns andra språk som är viktigare att lära sig”. ”Undervisningsmetoderna är ineffektiva och alltför teoribetonade”. ”Eleverna kommer aldrig att ha någon praktisk nytta av språket”.  ”Språket symboliserar en främmande makts förtryck”.

Argumenten låter bekanta, men detta ska inte handla om obligatorisk svenskundervisning år 2015. Exakt samma argument som i dagens diskussion hittar vi nämligen i den livliga debatt som på 1810- och 1820-talen fördes om obligatorisk skolryska i Finland. När Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska riket aktualiserades frågan om hur kommunikationen mellan storfurstendömet och Ryssland skulle ske. Språket utgjorde i sig inget hinder – de i huvudsak svenskspråkiga finländska tjänstemännen kommunicerade obehindrat med de ryska myndigheterna på franska – tidens ”universalspråk” och de ryska högre samhällsskiktens samtalsspråk långt in på 1800-talet – och tyska, ett viktigt språk inom den ryska administrationen. Samtidigt framfördes både från ryskt och finskt håll önskemål om att finländarna i framtiden skulle ha beredskap att kommunicera på ryska, ett språk som få i Finland behärskade 1809. Det handlade om ett sätt att kulturellt och symboliskt närma storfurstendömet till riket, men från den finska politiska elitens sida även om att gardera sig för möjligheten att ryskan en dag skulle göras till administrativt språk i Finland. Om så skedde, vilket var nära ett sekel senare, var det viktigt att finländska tjänstemän kunde ryska för att man inte skulle bli tvungen att ersätta dem med ryska tjänstemän.

Med detta i åtanke infördes ryska språket på 1810-talet som ett läroämne i Finlands trivialskolor, läroverk och vid universitet. Det nya ämnet stötte från början på häftigt motstånd från elever, studenter och allmänheten, delvis även från finska myndigheters håll. En del av kritiken riktade sig mot missförhållanden som orsakades av rent praktiska omständigheter; språket hade inte undervisats i Finland tidigare och attityderna påverkades negativt av att det rådde brist både på lämpliga läromedel och kompetenta lärare. I huvudsak var kritiken dock av mera principiell art, särskilt efter att det från 1817 blev obligatoriskt att visa prov på kunskaper i ryska i ämbetsexamen. Och ännu värre – i studentexamen. Delvis på grund av motståndet befriades efter hand allt fler grupper från kraven på kunskaper i ryska och obligatoriet avskaffades, i alla fall tillfälligt.

Ryskan blev under resten av den autonoma tiden ett språk som framför allt de som tillhörde samhällseliten i Finland behärskade. De som siktade mot storfurstendömets högsta statliga tjänster, inom senaten och centraladministrationen och vid det finländska statssekretariatet i S:t Petersburg. De som gjorde karriär inom det vidsträckta ryska rikets militära och civila administration – finländarna var överrepresenterade inom den ryska arméns officerskår och vi hittar finländare t.ex. som guvernörer i Alaska. Och slutligen de som tack vare kunskaperna kunde vara verksamma inom handel, kultur och vetenskap i Ryssland. Allt handlade självklart inte om tillvaratagna möjligheter. I slutet av 1800-talet blev finländarnas kunskaper i ryska viktiga när företrädare för den äktryska patriotismen i sina tidningar och tidskrifter aggressivt gick till angrepp mot Finlands autonoma ställning. I denna statsrättsliga kamp, som pågick från 1880-talet fram till att Finland blev självständigt år 1917, var det viktigt att man på finskt håll kunde följa med den interna ryska debatten för att få en uppfattning om vilka ideologier som var i rörelse och för att kunna bemöta den politik som hade som mål att förinta Finlands autonomi. Kunskaper i ryska hade alltså förutom som en individuell möjlighet betydelse som ett verktyg i försvaret mot ett politiskt hot. Gemensamt för de två aspekterna är att de finländare som kunde ryska på sätt och vis fick monopol på att definiera och formulera Finlands förhållande till Ryssland.

Alla som uppskattar språkkunskaper torde skriva under påståendet att ”alla språk är nyttiga”, men faktum kvarstår: vart än Finland sig i världen vänder kommer Sverige att geografiskt finnas till väster om oss och Ryssland till öster om oss. De här grannarna kan vi inte flytta ifrån eller vräka. Inte ens när de stör oss. När vi speglar oss mot Ryssland kommer vi att se Sverige i bakgrunden, och tvärtom. Visst kan vi kommunicera på engelska med andra nordbor – med ryssar är detta inte lika självklart. Men utan kunskaper i grannländernas språk kan vi inte greppa de signaler den samtida mediedebatten sänder, inte läsa de senaste böckerna eller se den senaste filmen som tar pulsen på samhällsklimatet hos grannarna. Detta har de som behärskar grannarnas språk monopol på.

Återvändandets logik

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Okategoriserade, Ryssland, , , , , , , , , , , , , ,

Vi har alla våra favoriter. Dagens samhälle kan liknas vid en outtömlig källa att ösa inspiration ur för finna nya perspektiv och referensramar att förhålla sig till, en process där tankar och idéer skapas och appliceras i lokala eller globala rum. Egentligen var min ursprungliga tanke med denna text att dissekera dagslägets turbulenta globala situation, med fokus på politiska och geografiska oroshärdar. Nåväl, det går inte att förneka att sommaren och ledighet står och knackar på dörren (för många, inte alla dock) för att ta oss i handen och lämna vardagslivets rutiner en stund. Är detta möjligt och är det moraliskt försvarbart att lämna allting, även om det bara gäller en kortare period under årets tolv månader? Först och främst vill jag konstatera att för mig är sommaren favoriten bland årstiderna. Trots att detta må låta en aning schablon- och klichéartat så talar det för någon form av logik i skapandet av referensramar. Genom att återvända till källor av inspiration, vare sig det är årstider eller andra vardagsting, skapas ett fundament att utgå ifrån. Som historiker har detta varit ett ständigt återkommande tema under min tid som student, doktorand och akademiker (universitetslärare och lektor).

Tar jag ett steg tillbaka handlar det rent allmänt om att identifiera sig i rollen som historiker. Vilket syfte har en historiker i dagens samhälle? Om vi utgår från den eftersträvansvärda principen att skapandet av ett neutralt och objektivt synsätt är det högsta målet, så vill jag hävda att vi alla står inför en utmaning. När vi ser hur informationssamhällets hjul snurrar allt snabbare, ställer detta i sin tur krav på individen som konsumerar informationen. Källkritik är det verktyg vi historiker konfronterar våra forskningsobjekt och dokument (tryckt, nedskrivet, protokollfört eller berättad form) med, ett sätt att se och tolka verkligheten, samt för att sortera och slutligen positionera sig i själva frågan. Detta gäller också hur man ställer sig till det politiska, kulturella, sociala och ekonomiska läget i dagens samhälle, det vill säga, vilka referensramar och samhälleliga värden vi vill tillskriva och fylla det rum vi alla lever i. Inte för att bli alltför filosofisk, eller för den delen, använda detta forum för att än en gång lyfta fram källkritikens grunder som en väg till uppnå en eftersträvansvärd objektivitet, det går inte att ignorera det faktum att en historiker bidrar till att förklara och förstå världen som en sammankopplad enhet, en historia baserad i och som utspelar sig i nationella och transnationella rum.

Hur positionerar jag mig i detta? Jag återvänder ständigt till mina inspirationskällor, men jag skapar mig också nya källor av inspiration. I den litterära världen finner jag mig själv besöka med jämna mellanrum Franz Kafkas absurda och mörka värld, främst för att jag under min forskning om hur och varför kommunism blev en portal för anti-koloniala strömningar och rörelser under mellankrigstiden, har liknat detta politiska fenomen och dess organisatoriska apparat vid Kafkas mardrömsscenarier. Jag besöker också frekvent författarinnan Donna Tartts akademiska värld som målas upp i The Secret History (1992), en historia om hur studenten Richard Papen lämnar sitt hem i Kalifornien för att studera vid Hampden College i Vermont. Väl där upplever Papen hur utanförskapet definierar hans liv i sökandet efter gemenskap, endast för att upptäcka livets avarter och besvikelser. Liknande resor i återvändandets tecken gör jag också i det akademiska. Även om en del texter och tankar inte längre påverkar hur jag skriver, analyserar eller tänker idag, så kan jag inte undgå att ha i bakhuvudet hur Anthony Giddens strukturationsteori i The Constitution of Society (1984) lämnade spår under studentiden, hur Hayden Whites tankar om det narrativa i Metahistory inspirerat mig, eller fascinationen över att notapparaten i Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1978, sv. översättning) nästan överstiger själva analysen.

Anledningen till varför jag ser återvändandet som något nödvändigt är för att kunna hämta inspiration i det som står framför och väntar runt hörnet. Återvändandets logik, utifrån mitt eget perspektiv det vill säga, blir därför en metod att kunna stärka och bygga upp ett objektivt synsätt i rollen som historiker. Tony Judt skrev följande i Thinking the Twentieth Century (2012) om historikerns ansvar: ”…the job of the historian is to make clear that a certain event happened. […] We are not merely historians but also and always citizens, with a responsibility to bring our skills to bear upon the common interest”. Denna reflektion om historikerns profession kan inte bli en verklighet om historikern inte kan återvända för att återupptäcka eller omvärdera sina tidigare källor av inspiration. I blandningen mellan att återvända och att reflektera lyckas man också konstatera att nostalgi fungerar väl i vissa sammanhang, och mindre väl i andra sammanhang. Detta är något som är väl värt att fundera vidare på när det gäller det politiska landskapet i Sverige och Europa och hur vår värld i dagsläget står inför en kritisk punkt.

Idag tänker jag ägna mig åt att återvända tillbaka i tiden och för en kort stund minnas hur det var när jag som liten skolpojke, nervös och fylld av förväntan att sommarlovet skulle börja, väntade på att tonerna till ”Den blomstertid nu kommer” (en favoritpsalm, psalm 199) skulle börja spelas i kyrkan. Nu är det dock inte till mig tonerna är riktade, utan till mina barn. Ha en trevlig sommar!

Ska man fira jubileum eller fundera över kioskernas plötsliga försvinnande i Moskva?

1900-tal, 2000-tal, Europa, Okategoriserade, Ryssland, , , , , , , ,

I år firar jag tioårsjubileum av att resa till Rysslands huvudstad Moskva. Avståndet mellan min hemstad Stockholm och Moskva, en stad med officiellt 10,5 miljoner invånare men inofficiellt mer än det dubbla, täcker inte geografiskt sett en lång sträcka fågelvägen (man spenderar ungefär en timma och femtio minuter på flyget). Jag kan villigt erkänna att jag inte har upplevt Ryssland, jag har upplevt Moskvas förvandling under dessa tio år. Hur kom jag då att tänka på mitt eget jubileum? I Moskva delar jag min närvaro mellan forskning i arkiven och undervisning på det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i modern svensk politisk historia och internationella relationer. I november diskuterade jag med studenterna om den svenska socialdemokratin och hur det socialdemokratiska partiet idag befinner sig i en prekär situation, sökandes efter ideologisk riktning. Under föreläsningen slog det mig att jag har rest mellan Stockholm och Moskva i tio år, en tanke som jag kom på mig själv att jag uttalade högt till studenterna, endast för att få frågan: hur tycker du att Moskva förändrats under denna tid?

Moskva är en plats som historiskt sett har varit en tummelplats för politiska, sociala och kulturella förändringar. Idag är det sinnebilden av makt och status, präglat av lyx och en infrastruktur som dagligen genomlider hjärtinfarkt (biltrafiken). Det som fascinerat mig är dock livet under motorlederna mitt i staden, dvs. för att ta sig över paradgatorna måste man gå under dem. I tunnelsystemet har man beskådat det myllrande inslag av kiosker och livet runt omkring dessa sociala punkter i staden. Kioskerna har sålt förbrukningsvaror (mat, tobak, kläder, leksaker etc.) till billiga priser och samtidigt gett färg till en annars dyster miljö. I november var en majoritet av kioskerna i Moskvas innerstad borta, borttagna i slutet av oktober inom loppet av fyra timmar i en operation som var välplanerad och effektiv. Jag ställde mig frågan varför och kommer nog aldrig få ett definitivt svar, men enligt Moskvas borgmästare Sergej Sobyanin var det nödvändigt att rensa ut olaglig affärsverksamhet samt att kioskerna bidrog till osanitära förhållanden och hindrade framkomligheten på gatorna. Begreppet ”utrensning” har dock negativa kopplingar till Rysslands historia och är i detta fall extra olyckligt eftersom aktionen försatte människor som var beroende av kioskerna som inkomst i en prekär situation. Kioskerna bidrog också till att göra staden mer levande och skapade informella mötesplatser bland människor. Motiven är lika grumliga som passagerna nu ekar tomma på vissa platser i Moskva.

Det är här historikern spelar en roll. I denna tid av det humanistiska ämnets förminskning är dess betydelse än större för dagens samhälle. Snabba beslut och forskningsresultat i all ära, men utan den djupare förståelsen till varför och hur är vi snubblande nära en ”brain drain” av akademin och de fria konsterna. Den avlidne historikern Tony Judt skrev i efterordet till sin sista bok, författad i samtal med Timothy Snyder, Thinking Twentieth Century History (2012), att genom historievetenskapen skapas byggstenar i ”byggandet av en bättre framtid”. En reflektion som kan ställas i relation till dagens tidevarv av statusuppdateringarnas alltmer ökande flöde.

Tillbaka då till mitt jubileum och om det är värt att firas. Ärligt talat är jag tveksam, men i rollen som historiker är det viktigt att spegla dagens situation i din närhet och bortom den genom att blicka bakåt för att kunna se framåt, en tanke som får representera kärnan i mitt jubileum.