Min vän Bengt Kristensson Uggla tog mig i sin senaste bok till katedralen och lärde mig att beundra rummets olika samtidigheter. Medan jag kanske sitter och ber en tyst bön, beskådar en annan konstverken och en tredje besökare avnjuter hur ljuset bryts genom glasmålningarna. För en del är det ett sakralt rum, för andra ett profant konstverk, för en tredje kanske en mötesplats.

Mitt senaste besök i en kyrka inträffade igår. Jag hade bjudit in vänner för att fira min födelsedag genom att lyssna på Guiseppe Verdis Messa da Requiem. Det var i och för sig en bisarr idé – att höra på en själamässa för att fira sin bemärkelsedag. Å andra sidan var det ju inte fråga om att läsa en själamässa utan vi skulle begrunda ett konstverk, låt vara av ett mera krävande slag. Verdis Requiem var omskakande och den katolska själamässans centrala textparti – Dies irae – dundrade genom märg och ben: Vredens stora dag är nära, elden skall då allt förtära. Verdis tolkning av själamässan är förmanande och omskakande. Jämför man hans tolkning med Mozarts Requiem finns förvisso förmaningen kvar, men inte lika omskälvande, mera begrundande. Fast Verdi gav sig vissa friheter som gjorde att själamässan blev personlig – medan mässans sista vers är en bön för de avlidna (Eviga ljuset lyse över dem!) så avslutar Verdi sitt Requiem med orden: Libera me (fräls mig).

Fysiskt och själsligt omskakade vandrade vi sedan till en restaurang för att äta middag. Min plan var enkel: först själamässan, sedan en gemensam middag. Full kontroll över det hela – trodde jag. Det visade sig nämligen att jag inte alls har kontroll över mitt liv utan att mina goda vänner och nära gaddat ihop sig till en sammansvärjning. Gubben må få utsätta oss för sin själamässa men vi ämnar fira honom på vårt sätt. Överraskning nr ett: in kommer en kvartett från Brahe Djäknar och ger mig en varm, bellmaniansk hälsning. Professorn är fallen från skyn, överlycklig! Och sedan kommer det in en tårta, fantastiskt: överraskning nr två! Överraskning nummer tre (som ingen visste om): in kommer studenter från Kungliga Operahögskolan och uppförde arior ur Rossinis operor. Ugh! I sjunde himlen.

Summa summarum: ingen idé med att stäva efter fullständig kontroll över liv, rum och tid. I stället går denna blogg till er alla: stort tack! (Och till er som undrar var detta utspelade sig: i Stockholm då Brahe Djäknar, Florakören, Kongl Teknologkören och KTH:s Akademiska Kapell uppförde Verdis mästerverk. Vilken tillställning – när den sista tonen klingat ut reste sig publiken i kyrksalen och våra applåder lyfte kyrksalen till himlens höjder!)

När min dotter var liten hade hon en vän i dagis som hette Anton. Han var hennes följeslagare, han hade ett oändligt förråd av tokiga uppslag som de genomförde. Inte direkt hyss utan olika tokroligheter som hon berättade om på eftermiddagen när vi satt hemma och diskuterade om allt som hänt under dagen. Tills slut måste jag höra mig för om denna kille som vågade göra allt, kunde allt och visste om allt. Någon Anton fanns dock inte, inte i denna värld, inte i den för mig synliga världen. Det var även länge sedan min dotter nämnde om honom, han fanns endast i det unga barnets värld.

Min följeslagare heter Mollberg. Han brukar komma och sitta bredvid mig. Först tyst smygande, så att jag knappt märker honom. Närmast som en skugga. Mollberg har en benägenhet att föra mig på färder till det ickenärvarande, öppna dörren till såväl den tredje som den fjärde inre kammaren. Och sedan sitter vi där och tittar på varandra. Mollberg har en benägenhet att ta mig med på vandringar längsmed stigar som slutar i att vi faller i ett tyngdlöst rum. Mollberg är osynlig men existerar i något av mina inre rum, ett rastlöst alter ego. Dessa mina inre rum finns i det rum som jag just nu befinner mig i. Ett rum som är sammansatt av oändligt många samtida rum-i-rum och rum-utanför-rum.

När Mollbergs tystnad blir för svår brukar jag föra honom ut. Se på världen, känn världen, var i världen, detta rum av oändligt många förflutna, samtida och kommande sammansatta rum-i-rum. Och visar honom på ord som skrivits för att bryta tystnad, lyfta upp huvudet igen, stå emot, stiga upp, gå vidare. Att tro på livet, trots allt.

Jag har två dikter som jag ber Mollberg läsa och begrunda. Den ena bär jag alltid med mig i min kalender, Out of the Night av William Ernest Henley. Den andra, If We Must Die av Claude McKay visade jag honom idag. För mig är läsningen av de två dikterna en resa i tid och rum, politiska budskap, tröst. En litteraturvetare ger säkerligen sin egen analys av McKays dikt, min får bli en drömmares expressionistiska torso.

McKays dikt publicerades 1919 och väckte genast uppseende. Både för att författaren var en jamaikansk poet och författare som liksom så många andra från de karibiska öarna hade flyttat till USA i hopp om ett bättre liv i början av 1920-talet. McKay mötte ett samhälle som var uppdelat enligt ras och klass och där hudfärgen placerade dig på den samhälleliga stegen: svarta rättslösa nere, vita uppe. Detta segregerade samhälle hade exploderat under den ’röda sommaren’ 1919 då återvändande svarta soldater från Västfronten ställde krav på medborgerliga rättigheter och att löften om civilarbete skulle infrias. Mot detta reagerade den vita arbetarklassen – de svarta, oorganiserade arbetarna uppfattades som ett hot som skulle motas i grind. Följde raskravaller på ett flertal orter i såväl nord- som sydstaterna. Niggern skulle förstå sin plats i samhället: slavarnas ättlingarna hade ingen historia, ingen annan plats i den amerikanska välfärdsdrömmen än på bomullsfälten och i köket, utom åsyn från The American People boende i barackerna i utkanten av byarna och städerna.

Slaveriet hade förvisso förbjudits 1863 men kunde slavarna och deras ättlingar bli jämbördigt integrerade medlemmar av det amerikanska samhället? Vilken plats i den amerikanska historien skulle de ha? För mången slavättling framstod den amerikanska samtidigheten som ett tudelat rum, ett vitt och ett svart. En del förespråkade att denna Color Line kunde överbyggas och slavättlingar hade möjligheter till att bli en del av det amerikanska samhället under förutsättning att de visade ödmjukhet och underdånighet. Andra förklarade att linjen kunde inte överträdas och började drömma om att återvända till Afrika, förfädernas kontinent.

Det var den tredje gruppen för vilken McKays dikt kom att bli ett elektiskt nedslag, ett kondenserat politiskt budskap som sammanfattade deras position som moderna, livsbejakande, stolta och självmedvetna medborgare i såväl det amerikanska samhället som i världen. The New Negro kallades han och hon, en rörelse som framför allt förknippas med Harlem Renaissance och det intensiva kulturlivet på de otaliga jazzkrogarna i New Yorkstadsdelen. Det var politiskt medvetna afrikansk amerikanska aktörer som inte var på väg tillbaka till Afrika eller var beredda att böja huvudet inför övermakten, inför WASP, Ku Klux Klan, eller Jim Crow. De var stolta över att vara svarta, att ha sin egen kultur, sin egen musik, sitt eget sätt att uttrycka sig, sin egen historia. De var hjältar även om övermakten, mörkret skulle krossa dem, tränga dem i ett hörn: de vägrade att mera vara nedtryckta.

If we must die, let it not be like hogs

Hunted and penned in an inglorious spot,

While round us bark the mad and hungry dogs,

Making their mock at our accursed lot.

If we must die, O let us nobly die,

So that our precious blood may not be shed

In vain; then even the monsters we defy

Shall be constrained to honor us though dead!

O kinsmen! we must meet the common foe!

Though far outnumbered let us show us brave,

And for their thousand blows deal one death-blow!

What though before us lies the open grave?

Like men we’ll face the murderous, cowardly pack,

Pressed to the wall, dying, but fighting back!

Den svenske professor Dick Harrisons har den senaste tiden orsakat flertalet debatter om dagens studenter på universiteten och Finland har inte gått oberört. I de sociala medierna har han ibland lyfts fram som ett orakel, en sanningssägare, den som vågar säga hur det är. Diskussionen har utvecklats till att fokusera på olikheter, personligheter och reflektioner över mångfacetterade verkligheter i universitetsvärlden, men det som inte nämnts är framtidens studenter, generation Z. De kommer med stormfart och deras syn på kunskap, inlärning, världen, individen och samhället, men framförallt historien och framtiden är utmanande.

De som är födda efter 1995 tillhör generationen Z. Deras navelsträng var en ethernetkabel och de har växt upp i en trådlös värld som domineras av ett konstant informationsflöde. I en ålder av fem har många genom en daglig användning av pekplattor och tangentbord lärt sig fingrets makt. De har sedan barnsben lärt sig att hantera och förstå det enorma sjok av information som de konstant omges av. De är alltid online, de multitaskar och de söker svar från internet och vänner på social media. De är därför vana att genast få respons. Att nätverka är en livsstil och de gör inte skillnad mellan den virtuella och verkliga världen på samma sätt som tidigare generationer.

Generation Z utbildar sig själv med hjälp av internet och kunskap är inte längre ett mål, utan snarare en process som framkommer genom interaktion och förhandlingar. Generation Z har från första början lärt sig att hantera kunskap och information på andra sätt än tidigare generationer. De behöver inte lära sig årtal och händelser, de får tag på dylik information på en bråkdelssekund. De behöver inte göra anteckningar och försöka förstå sådant som man kan ”googla” upp. De vill lära sig för framtiden. De vill vara med och förändra världen därför att de har vuxit upp i en värld där en global kris följt en annan. Terroristattacker, klimatförändring och ekonomiska kriser har dominerat hela deras uppväxt.

Generation Z lär sig själv och den här typen av undervisning smyger nu in i de finländska grundskolorna. Pekka Peura är en fysik- och matematiklärare som har revolutionerat inlärningsprocessen i Finland. Det senaste halvåret har hans metod skapat många och stora rubriker. På Facebook har hans grupp (Yksilöllinen oppiminen ja oppimisen omistajuus) vuxit med över 5000 medlemmar inom loppet av några månader. I Peuras klasser sker ingen undervisning utan eleverna lär sig själva. De arbetar ensamma eller i grupp. De får fråga hjälp av läraren, vännerna eller konsultera internet. De lär sig på det sätt som de lär sig själv bäst. Resultaten talar för sig själv: plötsligt har det blivit roligt att gå i skolan. Eleverna är på plats före timmen börjar och de sitter kvar när den har slutat. Studenskrivningarna går bättre. Min poäng är att Peuras elever är framtidens studenter på universiteten. Hur blir det när universiteten fylls av studenter som sedan grundskolan lärt sig själv och för vem läraren främst varit en del av ett större nätverk, inte nyckeln till kunskap?

Framtidens studenter ser alltså nödvändigtvis inte universiteten som de kunskapsförmedlare som Harrison vuxit upp med, och de börjar inte studera för att lära sig tänka vetenskapligt på samma sätt som tidigare generationer lärt sig. För mig hade universitetet rollen som kunskapsförmedlare och det lärde mig strukturera och förstå kunskap, men för generation Z kan det kännas som att leva på stenåldern. De har kunskap, de vet hur man hittar kunskap, och således söker de istället nya nätverk. Expertkunskap och vetenskaplig tänkande i dess traditionella bemärkelse är för dem sekundärt, det gav ju oss alla kriser som generation Z nu måste lösa.

Ett universitet som satsar på att utbilda studenter som kan lösa verkliga globala problem är Minerva. Grundat 2013, och med fem olika utbildningsprogram, använder universitet den nyaste tekniken som en utgångspunkt. Det frångår den gamla tanken om universitet som kunskapsförmedlare eftersom information och innehåll redan finns överallt. Därför satsar Minerva istället på att utbilda studenter som skall lära sig tänka kritiskt och kreativt men framförallt lära sig aktiv kommunikation och interaktion. Studenterna lär sig lösa problem för framtiden. All utbildning sker i nätbaserade seminarier som kräver aktivt deltagande. Studenterna, å andra sidan, förväntas bo och arbeta i sju olika världsmetropoler – allt från Buenos Aires och Soul till London – för att lära sig agera i olika kulturer, samhällen och med olika människor. Målet är helt enkelt att ge dem en mångkulturell erfarenhet redan från första början.

Om man således håller med eller är emot Harrison är en sak, att det finns ett högpolitiskt tryck på ökad genomströmning av kandidater och magistrar är en annan, men det pågår också ett paradigmskifte i synen på kunskap och hanteringen av den. Det här skiftet har inte sitt ursprung i universiteten, de traditionella kunskapsförmedlarna, utan det kommer underifrån, från barn och unga som lär sig själv och ser kunskap som en konsumtionsvara. Minerva är en svar på det här. Paradigmskiftet sker inte över en natt, men det utmanar många av de gamla traditioner som gjort universiteten till vad de är idag. Jag är själv för traditioner, jag ser det som en del av min identitet, men nya studenter som på ett kreativt sätt ifrågasätter varför vi fortfarande lär oss på samma sätt som för 20 år sen är en utmaning. De har mycket att lära mig.

Vår hund är en Nova Scotia Duck Trolling retriever. Han är snäll. Han heter Vincent. När vi går ut och gå med honom så låter vi honom gå fri även om vi ibland vet att det är fel. Finsk lag är, som jag ser det, extremt sträng gällande hundar som inte är fastkopplade.

När Vincent är lös går han aldrig längre bort än att han ser oss. Kallar vi på honom så kommer han. Vi litar på honom. Det är ömsesidigt. Men vi vet att han är en hund. Han har egna begär och drivs av dofter och instinkter. Ifall vi möter en annan hund, löpare, cyklist eller fotgängare så lockar vi honom till oss och sätter fast kopplet. Vi förstår att för mycket frihet kan göra honom oberäknelig.

Regeringen består av representanter vi valt. Vi har gett dem frihet att fatta beslut. Men nu har vi hamnat i en ohållbar situation där vi måste lägga fast kopplet. Likt en hund på fri fot håller regeringens hutlösa och verklighetsfrämmande krav på att begränsa den fria forskning som hittills utgjort stommen i de Finländska universiteten.

En funktionerande demokrati behöver den frihet som universitetet skapar. Krav på att forskningen skall ha en förutbestämd riktning och ett vinstinbringande mål inskränker inte bara universiteten i dess verksamhet utan även den större nyttan som annars tillfaller samhället. Universitetsvärlden åberopar friheten att välja, förstå och agera i din omgivning. Men när medborgarna släpper regeringen fri och låter den löpa amok finns det en risk att den framtida utvecklingen blir ohållbar.

Regeringens krav att dra in tusentals anställningar inom universiteten påverkar alla.

En fri press är inte den enda garanten för en funktionerande demokrati. Fria universitet som anpassar sig till samhällets framtida behov – vare sig det gäller ekonomi, teknik eller kultur – utgör också en av grunderna för den demokratiska välfärdsstatens överlevnad.

Ett förhållande fungerar inte om du inte ställer krav. Universitetsvärlden har ett förhållande till samhället. Det är inte alltid iögonfallande, men det utgör bakgrunden för det fria samhället.

Vad jag vill säga är att det är dags att koppla fast regeringen i samhället.