Vad ryms på en plats? Det avgörs så klart helt av om en endast tänker på en fysisk plats med en tydlig geografisk avgränsning inom vilken det ryms en begränsad mängd materiella objekt och strukturer. Eller om en också lägger på ett immateriellt lager som rymmer olika normer, praktiker och meningsskapande relationer som fyller platsen med olika betydelser.
De senaste tio åren har otaliga företag, föreningar och andra samhällsaktörer i Finland firat 100 år av verksamhet. Många av dem grundades kring eller kort efter Finlands självständighet år 1917. Det var en naturlig utveckling i det nyblivet självständiga landet. Nya institutioner behövdes och flera företag såg möjligheter i ett friare, mer entusiastiskt och mer tillväxt- och västfokuserat samhällsklimat.
Men även om Finland på många sätt förändrades och tog sina första steg som autonom stat hade många samhälleliga aktörer givetvis existerat även innan 1917. Mycket var visserligen begränsat av det ryska väldet och samhällsmaskineriet var hämmande. Ekonomin var svag och befolkningen liten. Efterfrågan på produkter och tjänster, eller kunskap och nyheter, var heller inte lika stor som den skulle bli under 1900-talet.
Allt det här hade ändå ingalunda hindrat vissa samhällsfunktioner från att blicka framåt, att inleda sin verksamhet och kämpa vidare genom förryskning och en inskränkande samhällsatmosfär. En av aktörerna som hade uppkommit under den här tiden och dessutom överlevt ekonomiska svackor, krig, olyckor och illvilja var en liten svenskspråkig tidning i staden Åbo: Åbo Underrättelser, även känd som ÅU.
”Vad snön dolde i Porkala” löd rubriken i Hufvudstadsbladet den 5.5.1956, den första våren efter återlämnandet. Vad man syftade på var den enorma förstörelse som ryssarna lämnat efter sig, vars slutliga omfattning blev tydlig först när snön smalt. Vid det här laget hade Sovjetunionen ockuperat Porkala i elva långa år, en period som blev avsevärt kortare än de planerade femtio åren som det tunga fredsavtalet inledningsvis hade stipulerat. Under denna period lyckades ryssarna ändå lämna grova och bestående spår i landskapet på arrendeområdet som omfattade cirka tusen kvadratkilometer mark- och vattenområden och som år 1944 vid tidpunkten för överlämnandet hade kring 8 000 invånare.
On December 31st, 1981, former president of Ghana Jerry Rawlings in a radio address after the historic coup that ousted President Limann from power, outlined the basic tenets of the revolutionary Afrotopian society he envisioned for Ghana. Rawlings’ objective was to unleash a popular revolution that would pursue and accomplish what Felwine Sarr describes as an occurrence of “Afrotopia” in governance in Ghana. In his seminal work titled Afrotopia, Felwine Sarr argues that the future is a site that does not yet exist, but which one can already shape within a mental space. He further asserts that Afrotopos is Africa’s atopos: that is, the as-yet-inhabited site of a particular future occurrence of Africa to come. To realize this atopos in Africa, Sarr argues that investment in thought and imagination is primal. The Greek rendition of the term atopos speaks somewhat of a singularity that is incomparable to anything else “not because” of its authenticity and difference among others, but rather because it is “different from everything that is different from others.” The machination of political and economic engineering during the December 31st Revolution in Ghana represents one of such sparks of this “singular incomparability” in the historical evolution of West Africa’s political economy in the 1980s. In framing Rawlings’ Afrotopia for participatory democracy during the revolution, it is important to note that the initial objectives constituted a national democratic phase which was largely a creation of the PNDC government’s extremist “leftist faction” whose socialist lexicography reflected Chairman Mao Tse-Tung’s conceptualization of ‘New Democracy’. They had also earlier established themselves among Ghana’s progressive movement as proponents of Marxist socialism. They anticipated a path to achieving Rawlings Afrotopia for Participatory Democracy that would predominantly reflect the establishment and sustenance of a “class struggle” which would eventually emerge in a hegemony of the working-class across Ghana’s public and private institutions.
Migration, mobilitet och förvisningar är ständigt aktuella teman i dagens samhälle. När det gäller äldre tider dominerar däremot ofta uppfattningen om att samhället var stationärt och människorna levde i samma by från vaggan till graven. Uppfattningen kan sägas vara både rätt och fel för den tidigmoderna perioden. I princip försökte överheten hålla undersåtarna på sin plats, både geografiskt och socialt (https://blogs.abo.fi/historia/2023/02/14/att-skydda-tralar-och-desertorer/), men i praktiken var det inte möjligt att upprätthålla en sådan kontroll. Inte ens den svenska stormaktsstaten, som betraktas som den effektivaste tidigmoderna statsbildningen, kunde efterfölja de strikta normer som tryckts i lagar och förordningar. Den svenska kronan hade i synnerhet svårigheter med att kontrollera rörligheten i de östliga perifera gränsområdena det vill säga östra Finland med Viborgska Karelen och Savolax, samt provinserna Kexholms län och Ingermanland.
Vanhat elokuvat ja valokuvat ovat tallentaneet menneisyyttä niin liikkuvan kuin pysähtyneen kuvan avulla. Niiden avulla avautuu kokonaan uusi visuaalinen maailma ja mahdollisuus tarkastella esimerkiksi menneisyydessä eläneitä ihmisiä sekä eri paikkoja. Voiko oma tutkimusaihe tulla eläväksi visuaalisen tai audiovisuaalisen materiaalin avulla? Kuinka esimerkiksi vanhojen elokuvien avulla voidaan löytää jotakin, mikä on saattanut jäädä muissa lähteissä näkymättömäksi? Näitä kysymyksiä pohdin oman tutkimusaiheeni kohdalla. Voisiko kirjallisten lähteiden tukena käyttää kuva-aineistoa tai elokuvaa? Toisaalta, vaikka elokuvaa tai kuvaa ei suoraan käyttäisi tutkimuksen lähteenä, se voi tarjota kiinnostavan mahdollisuuden kurkistaa aikalaisten luomaan käsitykseen heidän nykyhetkestään.
En bro över Kvarken är en vision som har diskuterats i tiotals år av politiker i både Finland och Sverige, flera utredningar har gjorts och många olika sorters argument för att bygga bron har presenterats. Före Rysslands anfallskrig i Ukraina som inleddes år 2022 så var det handelspolitiska argumentet i fokus, bron antogs fungera som en central del av en nordisk sträckning i en handelsväg som skulle gå genom Eurasien till Finland och Sverige och fram till isfria norska atlanthamnar. Men när handeln med öst blev satt på undantag p.g.a kriget aktualiserades i stället ett finländskt säkerhetspolitiskt argument för byggandet av bron. Detta arguments synliggjordes under det finländska riksdagsvalet våren 2023 när kandidaterna i Vasa valkrets som understödde brovisionen menade att Finlands säkerhetspolitiska situation kräver en fast förbindelse över Kvarken. Enligt förespråkarna av visionen behövs en bro som en del av en landbaserad länk genom Sverige och Norge till Atlanten som kunde användas för att få tillgång till försörjning under kristid och militär hjälp från väst. Denna inomnordiska länk kunde användas ifall de havsbaserade lederna i Östersjön skulle vara ur bruk under kristid, t.ex. genom krigshandlingar riktade mot handelsfartyg.
Under höstens grundkurser i historia har jag otaliga gånger hänvisat till att en händelse eller handling skall ’förstås i sin historiska kontext’. Här är jag i gott sällskap: kulturhistorikern Peter Burke har (rätt) nyligen framhållit idén om att ’förstå i kontext’ som historieforskarens favoritslogan, lika användbar som den är obestämd. Om inte sloganen skall förbli ett sätt att slentrianmässigt förutsätta det som skall förklaras, så måste man fråga: vilken är den historiska kontexten? Det förflutna är trots allt frånvarande, så dess ’kontext’ är alltid en rekonstruktion som historikern måste leda i bevis. Studenterna borde därför genast få sig till livs att hänvisningar till ’kontext’ inte är någon universallösning som genast förmår räta ut alla frågetecken; i stället borde hänvisningen sporra till följdfrågor: vilken kontext, och varför just denna?
Faktum är också att den moderna historievetenskapens utveckling är nära förbunden med ibruktagandet av nya perspektiv och begrepp för att redogöra för ’historisk kontext’. Ett bra exempel i samtiden är globalhistoria. Som många andra ’nya’ inriktningar är globalhistorien en reaktion på upplevda brister kring hur tidigare historieforskning uppfattat händelsernas kontext. Likt socialhistoria på 1960-talet är globalhistoria en motrörelse, men det som den reagerar på främst är inte historia uppifrån. Kritiken gäller istället fokuset på nationens historia och Europa inom historieforskningen. Så gott som alla globalhistoriker hänvisar till ’global kontext’ som ett botemedel mot historieforskningens metodologiska nationalism och eurocentrism.
Den 17 mars 1597 förhörde Arboga rådstugurätt en kvinnlig tjuv, Karin Hendriksdotter vid namnet. Hon hade stulit klädesplagg, matvaror och andra saker från åtskilliga människor och sålt en del av stöldgodset vidare. Karin berättade att hon var född i Kurina by i Virmo socken i Finland – Karin använde dock den finska formen Mynämäki, vilket tyder på att hennes modersmål var finska. Hon avslöjade att hon redan hade blivit straffad för stölder i Stockholm, Uppsala och Söderköping: i de två förstnämnda städerna hade hon fått stå vid skampålen och samma straff skulle ha drabbat henne även i Söderköping, men där hade två borgarhustrur tyckt synd om henne och bett nåd för henne.
För en tid sedan, det var säkerligen under sommaren ifjol, läste jag Thomas von Steinaeckers bok Ende Offen. Das Buch der gescheiterten Kunstwerke (2021). Jag tänkte då redan att tematiken som behandlades i boken – essäistiska funderingar, oftast tankeväckande djupdykningar, över varför en författare, en konstnär eller en tonsättare inte kom att fullborda sitt verk – öppnar upp för egna självkritiska betraktelser över varför egna skrivprojekt landade i skrivbordslådan. Eller knappast kan man mera tala om skrivbordslådan; utkasten finns som nollor och ettor på HD-disketter, gamla hårdskivor, CD-skivor och i en del fall till och med som utskrivna rudiment undanstoppade i någon mapp hemma eller i mitt arbetsrum. I de förra fallen är sannolikheten för att jag eller någon annan kommer att genomföra en räddningsoperation och konvertera dem till en idag läs- och bearbetbar text lika med noll och för att underlätta diverse spekulationer om existensen av möjliga halvfärdiga texter som kunde tas fram så har jag under årens lopp gjort mig av med HD-disketterna. I de senare fallen samlar de på damm (men knappast något annat) liksom även mapparna med de otaliga kopiorna av arkivhandlingar och annat material som jag under år(tiond)en samlat på mig när jag gett mig i kast med olika skrivprojekt.
