Ska man fira jubileum eller fundera över kioskernas plötsliga försvinnande i Moskva?

1900-tal, 2000-tal, Europa, Okategoriserade, Ryssland, , , , , , , ,

I år firar jag tioårsjubileum av att resa till Rysslands huvudstad Moskva. Avståndet mellan min hemstad Stockholm och Moskva, en stad med officiellt 10,5 miljoner invånare men inofficiellt mer än det dubbla, täcker inte geografiskt sett en lång sträcka fågelvägen (man spenderar ungefär en timma och femtio minuter på flyget). Jag kan villigt erkänna att jag inte har upplevt Ryssland, jag har upplevt Moskvas förvandling under dessa tio år. Hur kom jag då att tänka på mitt eget jubileum? I Moskva delar jag min närvaro mellan forskning i arkiven och undervisning på det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i modern svensk politisk historia och internationella relationer. I november diskuterade jag med studenterna om den svenska socialdemokratin och hur det socialdemokratiska partiet idag befinner sig i en prekär situation, sökandes efter ideologisk riktning. Under föreläsningen slog det mig att jag har rest mellan Stockholm och Moskva i tio år, en tanke som jag kom på mig själv att jag uttalade högt till studenterna, endast för att få frågan: hur tycker du att Moskva förändrats under denna tid?

Moskva är en plats som historiskt sett har varit en tummelplats för politiska, sociala och kulturella förändringar. Idag är det sinnebilden av makt och status, präglat av lyx och en infrastruktur som dagligen genomlider hjärtinfarkt (biltrafiken). Det som fascinerat mig är dock livet under motorlederna mitt i staden, dvs. för att ta sig över paradgatorna måste man gå under dem. I tunnelsystemet har man beskådat det myllrande inslag av kiosker och livet runt omkring dessa sociala punkter i staden. Kioskerna har sålt förbrukningsvaror (mat, tobak, kläder, leksaker etc.) till billiga priser och samtidigt gett färg till en annars dyster miljö. I november var en majoritet av kioskerna i Moskvas innerstad borta, borttagna i slutet av oktober inom loppet av fyra timmar i en operation som var välplanerad och effektiv. Jag ställde mig frågan varför och kommer nog aldrig få ett definitivt svar, men enligt Moskvas borgmästare Sergej Sobyanin var det nödvändigt att rensa ut olaglig affärsverksamhet samt att kioskerna bidrog till osanitära förhållanden och hindrade framkomligheten på gatorna. Begreppet ”utrensning” har dock negativa kopplingar till Rysslands historia och är i detta fall extra olyckligt eftersom aktionen försatte människor som var beroende av kioskerna som inkomst i en prekär situation. Kioskerna bidrog också till att göra staden mer levande och skapade informella mötesplatser bland människor. Motiven är lika grumliga som passagerna nu ekar tomma på vissa platser i Moskva.

Det är här historikern spelar en roll. I denna tid av det humanistiska ämnets förminskning är dess betydelse än större för dagens samhälle. Snabba beslut och forskningsresultat i all ära, men utan den djupare förståelsen till varför och hur är vi snubblande nära en ”brain drain” av akademin och de fria konsterna. Den avlidne historikern Tony Judt skrev i efterordet till sin sista bok, författad i samtal med Timothy Snyder, Thinking Twentieth Century History (2012), att genom historievetenskapen skapas byggstenar i ”byggandet av en bättre framtid”. En reflektion som kan ställas i relation till dagens tidevarv av statusuppdateringarnas alltmer ökande flöde.

Tillbaka då till mitt jubileum och om det är värt att firas. Ärligt talat är jag tveksam, men i rollen som historiker är det viktigt att spegla dagens situation i din närhet och bortom den genom att blicka bakåt för att kunna se framåt, en tanke som får representera kärnan i mitt jubileum.

Behöver morgondagens beslutsfattare miljöhistoria?

Okategoriserade

Åbo Akademi har nyligen lanserat filmen Jordklotet, lyckan och jag. Tre filmer om hållbar utveckling. På konvolutet står att ”samhällsvetenskaper, humanistiska vetenskaper, naturvetenskaper och teknologi erbjuder inriktningar och kurser som ger handlingskompetens för morgondagens beslutsfattare”. Filmen är delad i tre delar. Den första handlar om naturresurser, den andra om samhället och den sista har titeln individen. Här förväntar sig tittaren att de humanistiska ämnena vid Åbo Akademi skall presentera sina projekt. Det enda smakprovet på de humanistiska vetenskaperna kommer dock från religionsvetenskapen där Mika Lassander berättar om sin intressanta forskning om Greenpeaceaktivister.

Filmen är bra och tankeväckande och det är förträffligt att en sådan har gjorts. Som forskare och lärare vid allmän historia vid ÅA, ett ämne som har miljöhistoria som ett av sina tyngdpunktsområden, ansätts jag dock av blandade känslor. Glädje över att filmen gjorts. Självförebråelser för att vi inom vårt ämne inte reagerade på ett gruppmejl till ämnena där man kunde anmäla sitt intresse att medverka i filmen (misstänker att även andra missat chansen). Besvikelse över att människorna bakom filmen inte kommit på att kontakta oss en gång till. Ilska över att humanister så ofta hamnar i en marginell position när det gäller miljö och hållbar utveckling. För jag vill vidhålla att miljöhistoria är lika viktigt för morgondagens beslutsfattare som geologi eller nationalekonomi. Åtminstone jag skulle känna mig tryggare om jag visste att nuvarande och framtida beslutsfattare hade åtminstone någon kunskap om miljöhistoria, ofta definierat som studiet av förhållandet mellan människan och den övriga naturen i det förflutna.

Även om naturvetenskaperna ger en grundläggande inblick i de miljöfrågor som ligger till grund för vårt framtida arbete för en mera hållbar utveckling har allt fler forskare, politiker och aktivister insett att miljöfrågor kräver insikter från de humanistiska vetenskaperna. Frågor som bör besvaras för att skapa hållbara lösningar är: Vad är det som skapar våra föreställningar om människans plats i naturen? Hur har dessa föreställningar förändrats över tid? Över huvudtaget är frågan om förändring, av hävd viktig för historiker, oumbärlig då vi försöker skapa förändringar i vårt sätt att se på miljön, resursutnyttjandet och våra praktiker. Teman som faller innanför miljöhistoriens område är frågan om hur samhällen i det förflutna lyckats överleva, d.v.s. huruvida de varit hållbara eller inte, föroreningar och naturkatastrofer, folkhälsa och avfallshantering, miljörörelse och miljödebatt. Miljöhistoriker samarbetar ofta med såväl natur- som samhällsvetare och det är detta samarbete, mångvetenskapligheten, som bidrar till ny intressant kunskap, vilket också kommer fram i filmen.

Vikten av att förstå förhållandet mellan människan och miljön, dynamiken mellan människan och den övriga naturen, åskådliggörs av att några av de medverkande i filmen anspelar på historiska händelseförlopp, kunskap som miljöhistoriker tagit fram och som breddar vår förståelse av hållbar utveckling i det förflutna och i samtiden. Miljöproblemen har en lång historia och det är nödvändigt att känna till denna historia för att skapa framtidsvisioner, för att förstå hur problemen kommit till och för att arbeta fram lösningar. Särkilt om man planerar en karriär som morgondagens beslutsfattare.

Fixa högskolan – javisst!

Okategoriserade

Bildningsuniversitetets nedkörning om inte undergång, resultatansvar in absurdum och slimmandet av verksamheten tills inget mera kvarstår än de mest produktiva enheterna – framtidens melodi som redan infunnit sig vid Åbo Akademi? Humaniora tycks vara på defensiven, de små ämnenas existens ifrågasatt – är det ingen som förstår oss och stiger upp till vårt försvar?

Förvisso, humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi liksom hela universitetet genomgår tuffa tider. Men det fixar sig. Dagens kris kommer att lösa sig, nu gäller det att blicka framåt och se var de nya utmaningarna finns. Var står vi humanister och vart kunde historieämnet vara på väg?

En kort tillbakablick: universitetet är Västerlandets nästäldsta institution, men dagens universitet har förutom namnet föga gemensamt med verksamheten i Bologna, Paris, Salerno eller Oxford på 1100- och 1200-talet. Ej heller med de universitet som uppstod efter reformationen – ämbetsmannautbildningsanstalter som de huvudsakligen var. Forskning och vitterhet fanns i akademierna och de lärda sällskapen utanför universiteten. Det humboldtska bildningsuniversitet är i själva verket ett ganska ungt fenomen och att forskningen hittat sin hemvist i universiteten likaså. Och sedan kom globaliseringen, EU och Bolognareformen…

Universiteten överlever ifall de anpassar sig till det omkringliggande samhällets förändringar och kan läsa förändringarna i tid och rum. Åbo Akademi och dess humanistiska fakultet byggdes upp under nationsbyggnadstiden under 1900-talet. Dess huvudsakliga målgrupp var den finlandssvenska befolkningen. Länge var detta paradigm en självklarhet. Men det finländska samhället förändras och så även de svenska rummen i Finland. Landet är inte mera homogent lutherskt och flyttrörelserna under 1960- och 1990-talet har förändrat landet. Nyfinländarna och även nyfinlandssvenskarna har kommit till – men hur närvarande är de i det Finlandssvenska universitetet? Är det ens attraktivt för dem?

Min vision för historieämnet är att vi söker oss mot det 21:a århundradet och tar oss an framtidens svåra frågor – som historiker, förvisso: klimatförändringen, urbaniseringen, befolkningsfrågan. Inte för att vi skulle ha svar på dessa utmaningar men det gäller att delta i lösningen av dessa globala frågor. Förklaringsmönstren och våra berättelser måste dock få ett annat fokus och en annan tidsfixering – vi kan inte mera ge samma berättelser som under 1900-talet. Däremot borde vi bli bättre läsare och uttolkare av det som den tyske historikern Karl Schlögel betecknar som ’Kriechströme’ i sin senaste essäsamling Grenzland Europa. Unterwegs auf einem neuen Kontinent (2013) – de strömmar som förebådar en förändring, som formar nya tider och rum i skuggan av och vid sidan om mediebevakningen av politiker och institutioner.

Dagens kris? Javisst, den fixar vi tillsammans – genom att blicka framåt! Genom att bygga upp ett universitet för det 21:a århundradet.