Av: Anna Sundelin & Johanna Wassholm, projektforskare, Kommunicerande Konsumtion – Kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland 1800-1940

”Ibland gav han sig av under natten för att hämta tyger i Haparanda, sedan drog han bort stämplarna och sa ”Köp här bra tyg från Tammerfors”. (KIVÅ 9:1 FM 814:1)

Detta citat, hämtat ur ett svar på en frågelista om kringvandrande ryska handelsmän, återger en respondents beskrivning av en rysk-karelsk gårdfarihandlare och hans tveksamma försäljningsmetoder. Berättelsen antyder att handelsmannen med bedrägliga metoder försökte få kunden att tro att det tyg han sålde kom från Tammerfors, den finländska textilindustrins centrum. Där låg bland annat den år 1820 grundade textilfabriken Finlayson, vars namn i finländska kunders ögon var en garant för hög kvalitet. Genom att hävda att tyget härstammade därifrån försökte försäljaren trissa upp priset, medan den kvalitetsmedvetna kunden måste vara på sin vakt för att undvika att bli lurad.

Alla känner till begreppet ”piratvara” – en vara som inte är vad den utges för att vara. De flesta av oss har kommit i kontakt med fenomenet; kanske har vi rentav själv för en småpeng köpt en Gucci-väska, ett par Ray-ban-solglasögon eller ett par ”äkta” Levis-jeans på någon marknad. I sådana fall har vi (förhoppningsvis) gjort det medvetna om att varan är oäkta. Svårare kan det vara att avgöra en produkts äkthet i den mera anonyma näthandeln, men även här är priset för det mesta en markör.

Berättelser om handelsmän som säljer falska eller oäkta varor är ett tidlöst tema som återfinns också i skildringar av den småhandel i Finland som Kommunicerande konsumtion-projektet studerar. Våra källor visar att försäljare ofta var förtegna om sina varors ursprung, eller att de rakt av ljög om såväl ursprunget som produkternas kvalitet. Tatarer anklagades för att på marknaderna saluföra ”malätna pälsar” som nya och inte heller matvaror gick fria från misstankar. Under höstmarknaden i Åbo 1882 klagade en korrespondent i Åbo Underrättelser över de försålda varornas dåliga kvalitet och riktade sina misstankar även mot den legendariska Viborgskringlan som var en viktig och oskiljaktig del av marknadsupplevelsen: ”troligtvis äro ock kringlorna ej äkta”. (Borgåbladet 10.10.1883; Åbo Underrättelser 24.9.1882)

Kringlor har sedan länge varit en populär handelsvara på marknader. På bilden ses försäljare och kunder på torget i Villmanstrand i mitten av 1900-talet. Okänd fotograf, 1950-1956, Lappeenrannan museot, CC BY-NC-ND 4.0.

Andra exempel på bedrägerier som vi stött på i källorna handlar om begagnade fickur och använda kläder som såldes som nya. Inom handeln med hår hände det att håruppköparen lurade den som sålde sitt hår, antingen genom att ge undermåliga varor i utbyte eller genom att klippa av hela flätan i stället för bara en liten tofs i nacken som lovat. Lurendrejeri förekom också inom handeln med lump; lumpsamlare påstods blöta ner de gamla trasorna innan de sålde dem till pappersbruken för att göra dem tyngre. Betalningen skedde nämligen enligt vikt.

Bland de handelsvaror som vi studerat väcker berusningsmedel, mediciner och gifter särskilt starka känslor. Handelsmän som saluförde den typen av varor anklagades inte sällan för att blanda ut varan med andra substanser så att produkten förlorade sin verkningskraft eller rentav blev hälsovådlig. Detta gjorde att man i tidningarna tidvis varnade konsumenterna för köpa dessa varor, som följande citat hämtat ur Wasa Tidning visar:

Lanthandlare hafwa isynnerhet att beklaga sig häröfwer. Hela landet kringswärmas av försäljare till fots och till häst, mestendels främlingar: Arkangeliter och Wiborgsbönder. [–] Arsenik föras av båda. Och te hafwa Wiborgsboarna försålt så odugligt, att köpare fått bortkasta det. Man har funnit det uppblandat med tegel och murgrus m.fl. orenligheter och för hälsan skadliga ämnen. Priset har och varit endast 1 ½ a 2 1/2 mk skålp. Värst av allt är dock att alla dessa, såwäl arkangeliter som andra gårdfarihandlare basera sin handelswinst på bedrägeri, hwarförutom de ej skulle kunna sälja sin wara till de pris de göra. (Wasa Tidning 3.8.1886)

För en tid sedan blev vi tipsade om den norske folkloristen Thor Gotaas bok Lirendreiere og lurendreiere (2007), som handlar om rörliga positivhalare i Norge under 1800- och 1900-talen. Inställningen till denna grupp präglades av en grundläggande misstänksamhet, som uppvisar stora likheter med de attityder till rörliga handelsmän som framträder i våra källor. Falska varor har under de senaste åren också väckt konsumtionshistorikernas intresse. Exempelvis Magdalena Crâciun lyfter i sin bok Material Culture and Authenticity. Fake Branded Fashion in Europe (2014), som handlar om materiell kultur och falska varor i dagens värld, upp en fråga som även vi bör reflektera vidare kring: om man utgår från att föremål ”gör människor” på samma sätt som människor gör och använder föremål, hur påverkas situationen då av att föremålen är falska?

Material:

Frågelista nr. 9: ”Kringvandrande ryska handelsmän”, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ‘Rucksack Russians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Finland, Scandinavian Economic History Review (SEHR) 2018:2, s. 132–152.

Johanna Wassholm & Anna Sundelin, ‘”Det hänger på ett hår”. Praktiker, moral och varuflöden i handeln med människohår i Finland 1870–1900’. Historisk Tidskrift för Finland 2018:2. 231–261.

Johanna Wassholm, ‘Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920’. Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (red.), Satunnaisesti Suomessa. Kalevalaseuran vuosikirja 97 (Helsinki 2018).