Av: Oscar Winberg, doktorand i Allmän historia

Historikern har ofta ett komplicerat förhållande till “sina” källor. Mycket svett och en del tårar spills över bristerna och luckorna i källmaterialet vi jobbar med. Samtidigt kan ett viktigt “fynd” i arkiven ge en kraftig adrenalinkick och efter den betydande mängden timmar historiker kan jobba med samma källa är det föga överraskande att vi knyter an med källmaterialet och personerna från det förflutna som tar form i dem. Källmaterialet är pusselbitarna vi behöver för att uppfatta bilden av det förflutna. Medan vissa historiker anstränger sig för att hitta tillräckligt många pusselbitar för att kunna urskilja vilket motiv som döljer sig bakom kämpar andra med ett överflöd av bitar, som om någon samlat bitar från tiotals olika pussel i en och samma ask. Då jag läser Johan Ehrstedts text om utmaningarna i arkiven i Bangladesh kan jag inte låta bli att reflektera över mina “egna” källor – i synnerhet en unik källa som jag spenderat otaliga timmar med under de senaste åren: Nixon inspelningarna.

Precis som sina företrädare i Vita huset ville Richard Nixon spela in diskussioner i strävan efter dokumentation som ingen kunde ifrågasätta – inspelningarna som kom att kosta presidenten sin post var till en början tänkt som en försvarsmekanism. Det fanns inget skäl för Nixon att oroa sig över inspelningarna, såväl John F. Kennedy som Lyndon B. Johnson hade lyckats hålla sina inspelningar hemliga och hade full kontroll över dessa. Det som gör Nixon inspelningarna en alldeles unik källa är det faktum att de, till skillnad från tidigare presidenters inspelningssystem, installerades med en röstaktiveringsfunktion. Mellan februari 1971 och juli 1973 spelade systemet in 3,432 timmar av källmaterial i form av oinskränkta diskussioner mellan presidenten, hans närmsta män och gäster. Endast ett fåtal personer kände till inspelningssystemet och Nixon själv var övertygad om att han skulle ha full kontroll över materialet. Som helhet utgör Nixon inspelningarna alltså en häpnadsväckande källa som bidrar med insyn utan motstycke. Det är enkelt att frossa vid ymnighetshornet men det är även lätt att storkna i överflödet – det är helt enkelt för många pusselbitar i lådan. Att identifiera de rätta pusselbitarna är utmanande och framförallt tidskrävande men underlättas av medföljande dokument arkivister framställt.

Min första kontakt med Nixon inspelningarna kom i form av en rätt så ökänd inspelning där presidenten diskuterar tv-komedin All in the Family med sina närmaste män, John Ehrlichman och H.R. Haldeman. Nixon hatade programmet och upplevde att det förlöjligade hans politiska anhängare. Stödd av Ehrlichman och Haldeman kastade presidenten sig in i en jeremiad om moraliskt förfall och homosexualitet. Diskussionen avbryts plötsligt av en entonig signal. Ett ovälkommet ljud men en välkommen påminnelse om de etiska gränserna forskaren möter, vi behöver faktiskt inte veta vilka personer landets president, befogat eller inte, beskriver som homosexuella. Samtidigt påminner signalen om att även denna källa har sina begränsningar och om att även här skett ett urval – vissa diskussioner existerar men är inte tillgängliga. Tillgången till inspelningar begränsas bland annat av säkerhetsskäl eller med hänsyn till privatpersoners integritet. Eftersom alla inspelningar redan behandlats av arkivister omprövas de ursprungliga besluten an efter att forskare ansöker om tillgång till de censurerade inspelningarna.

Processen blev bekant för mig förra hösten då en diskussion Nixon förde med en nära rådgivare plötsligt slutade med samma bekanta signal. Dokumenten visade att den otillgängliga delen berörde privata frågor och därmed inte var tillgänglig. Själva diskussionen handlade dock om hur Nixon administrationen kunde påverka tv-nätverkens nyhetsrapportering och även om presidenten och hans rådgivare diskuterade ledningen för Columbia Broadcasting System, i synnerhet grundaren och direktionsordföranden William Paley, fanns det inte någon uppenbar antydan om att samtalets riktning var mot det privata. Ett frö av misstänksamhet, eller kanske snarare hopp om en möjlighet, började gro hos mig. Ett frö som lagts någon månad tidigare.

Nixon i diskussion med sina närmsta män (f.v. H.R. Haldeman, Dwight Chapin, John Ehrlichman)

Förra sommaren väckte nämligen en nyligen öppnad inspelning, som avslöjade Richard Nixon och Ronald Reagans öppna rasism, diskussion bland såväl historiker som allmänheten. Över telefon talar presidenten med sin partikollega, dåvarande guvernör i Kalifornien och tio år senare själv president, om Förenta Nationernas beslut att erkänna Folkrepubliken Kina framom Taiwan. ”To see those, those monkeys from those African countries – damn them, they’re still uncomfortable wearing shoes!” utbrister Reagan.

Inspelningen hade inte varit tillgänglig för forskare eller allmänheten eftersom den ursprungligen uppfattats vara av privat natur – ett orimligt påstående med facit på hand. Som tidigare direktör för Richard Nixon Presidential Library and Museum hade Timothy J. Naftali (New York University) hört rykten om ett dramatiskt samtal mellan de två republikanerna och kunde nu ansöka om att inspelningarna med Reagan skulle omprövas. Diskussionen ifråga är ett praktexempel på vilken unik källa Nixon inspelningarna är, en diskussion som varken Nixon eller Reagan någonsin hade velat se offentliggöras, samtidigt som det ursprungliga beslutet att hålla diskussionen otillgänglig tydliggör begränsningarna i källan. Själv väntar jag ännu på beslut gällande diskussionen kring CBS och William Paley. Det kan fortfarande dröja någon månad före jag kan hoppas på besked. Naftali har beskrivit utmaningarna som inspelningarna presenterar som ”one of the most complicated archival challenges the U.S. government has faced.” Trots utmaningarna och bristerna är Nixon inspelningarna för mig fortfarande källan som aldrig sinar och jag ser framemot att återvända.