Av: Carl-Erik Strandberg, doktorand i Nordisk historia

”Kultur, språk och allt nationellt är folkets egendom och ingen kan frånröva folket detta. Så länge socialismen icke förverkligats har borgarklassen monopol på alla dessa folkens rikedomar och därmed är såväl minoriteten som majoriteten inom en nation hindrad att leva sitt eget nationella liv”.

Så avslutar den finlandssvenska snickaren Theodor Wennström sin artikel i Folkbladet 5.1.1921. Under inbördeskriget tillskrevs Wennström en ledande roll för de röda i Nyland och lyckades fly till S:t Petersburg efter det finländska inbördeskriget. Väl framme fortsatte han sin politiskt aktiva bana och var med om att grunda teserna för det Finländska Kommunistiska Partiet. Efter 1918 skrev Wennström flertalet artiklar som publicerades i Folkbladet under signaturen ”Th. W-m.” Hans relation till Folkbladet och senare Nya Folkbladet kan beskrivas som tämligen varm, framför allt efter att redaktionen för Folkbladet valde att lösgöra sig från SDP 1920 och ansluta sig som det svenskspråkiga språkröret för det då nybildade, vänstersocialistiska partiet Finlands socialistiska arbetarparti året därpå.

I Wennströms artikelserie ”Svensk jord i svenska händer” i januari 1921 kritiserade han konceptet med den svenska jorden, en paroll som dåvarande första ordförande för SFP, Axel Lille, ansåg vara kritiskt för den finlandssvenska minoritetens fortlevnad. Sin samtid och världsbild trogen ansåg Wennström att lantbruket och det agrara samhället bör lägga sin tillit till det urbana, klassmedvetna industriella proletariatet för att garantera landsbygdens fortlevnad. Med andra ord går det att urskilja åsikten om att den finländske lantbrukaren, oavsett sin nationalitet eller etnicitet, var obildad och borde förstå att låta sig skyddas från en yttre fara, i detta fall kapitalismen iklädd nationalismen. Tanken om att den finländske bonden bör skyddas av någon annan är i och för sig är en intressant infallsvinkel men i detta blogginlägg önskar jag istället snabbt lyfta upp kontrasten socialism och nationalism.

För vissa kan tanken om en sammanflätning av nationalism och socialism kännas absurd. Dessa till synes ideologiska motpoler kan återges med den slentrianmässiga förklaringen av nationalism som en klassöverskridande gemenskap baserad på bland annat etnicitet, religiös övertygelse och språk medan socialismen talar för en arbetarsolidaritet bortom nationsgränserna. Men de facto utgick mycket av den tidiga finlandssvenska vänstersocialismen och kommunismen från fastställda nationella gränser samt verkade enligt de etniska argument som de nationalistiska rörelserna gjorde. Exempelvis angriper Wennströms artiklar inte det etniska argumentet för att bevara jorden svensk eller finsk. Istället menar Wennström att faran ligger i det exploaterande systemet som lurar de svenskspråkiga jordbrukarna att binda sig till den jord de äger genom svenskägda banklån, alternativt tvingas sälja sin jord för ett sämre pris till en svensktalande än en finsktalande köpare.

Beviset för den kapitalistiska förklädnaden av nationalismen menade Wennström låg i motviljan att säkra den ekonomiska ställningen för småbrukarna samt förbjuda potentiella vräkningar av dem. Detta kombinerat med en modernisering av jordbruket (tack vare en elektrifiering av industrin genom städerna) kunde man försäkra jordbrukets ställning och dels säkra viljan för de svenska jordbrukarna att behålla sin jord för sina efterkommande.

Dessa åsikter talar för att Wennström inte såg ett hot från en nationalistisk rörelse. Tvärtom kunde ett av den nationalistiska rörelsens mål garanteras genom socialismen, nämligen att ägandet av mark kunde bevaras inom en accepterad grupp i nationen. Detta kan återspeglas som en nationalistisk ståndpunkt i minoriteten, eller med andra ord, minoritetsnationalistisk socialism baserat på Ahlskog, Wickström och Kaihovirtas tolkning. Huruvida det är befogat att låta Wennström vara ett åsiktsbildande exempel för rörelsen, eller tillskriva honom en ledande, intellektuell roll för den finlandssvenska yttervänstern kan diskuteras. Men onekligen låter Wennström oss blicka in i det virrvarr av åsikter och förslag på hur den finländska, finlandssvenska eller finska arbetarrörelsen kunde eller borde omorganisera sig under den turbulenta tiden efter inbördeskriget.

Jag låter Wennström avsluta detta inlägg med följande citat:

”Så snart hindren för socialismens förverkligande är undanröjda är folkens bestämmanderätt förverkligad och därmed finns mer ingen makt som kan hindra den mindre språkgruppen att leva sitt eget nationella liv i alla avseenden”.

---

Litteratur

Blomqvist Håkan, Nation, Ras och Civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen, (Stockholm 2006). Carlsson.

Johansson Lena, Kjellman Ulrika, Skarin Frykman Birgitta, Arbetarrörelse och Arbetarkultur – Bild och Självbild, (Stockholm 2007). Carlsson.

Kaihovirta Matias, Oroliga inför framtiden – En studie av folkligt politiskt agerande bland brukarsarbetarna i Billnäs ca 1900–1920, (Vanda 2015). Hansaprint.

Dugliga arbetare och besvärliga krångelmakare – Brukssamhällets och de röda invånarnas återgång till vardagen efter inbördeskriget 1918. Historiska och litteraturhistoriska studier 93, (2018). s. 109–134.

Kaihovirta Matias, Wickström Mats, Ahlskog Jonas, Nationen i klasskampen – Minoritetsnationalism inom den socialistiska arbetarrörelsen, Historisk tidsskrift 138:3. (2018).

Minority nationalism and visions of socialist unity in the post-war Finnish labour movement, 1944–1949, Labor History 61:2. (2020).

Wickström Mats, Holger Schildt och den svenska jordens moraliska pris våren 1921, Finsk Tidskrift nr.6. s.7–30. (2020).

---

Källor

Folkbladet, 3.1-14.1.1921

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1383745?page=1

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1383742?page=1

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1383736?page=1

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1383730?page=1

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1383725?page=1

Carl-Erik Strandberg är doktorand i Nordisk historia på Åbo Akademi. Hans forskning handlar om identitetsskapande och vänsterextremism i den finlandssvenska minoriteten 1920–1930.