Qatar 2022: Ett fotbolls-VM byggt på blod, svett och tårar

Av: Kajsa Varjonen, doktorand, Allmän historia

För många människor på alla håll i världen är 2022 ett speciellt år. Ett år, som är en del av ett mycket meningsfullt, cykliskt fenomen, och som man sedvanligt väntat på med stor spänning. I år spelas världsmästerskap i fotboll för herrar.

Diskussionen kring turneringen har dock inte i första hand fokuserat på de vanliga frågorna så som vilka lag som kommer att ta sig till slutspelen eller vem som kommer att väljas till den bästa spelaren. VM 2022 kommer nämligen att spelas i Qatar, vilket har höjt på en hel del ögonbryn sedan landet utsågs till värd för turneringen för ca tio år sedan.

Det är ingen lätt sak att börja nysta upp all den kritik som kan framföras mot det här valet av värdnation. I huvudsak har ändå två poänger lyfts fram som orsaker för att Qatar var ett dåligt val. För det första saknar landet det som kan kallas en fotbollstradition, och för det andra har landet prickats av organisationer så som Amnesty för övertramp i frågor om mänskliga rättigheter. Utöver de egenskaper och förutsättningar som Qatar de facto har (eller saknar) vad gäller att stå värd för ett VM, måste man också fråga sig hur det överlag kom sig att landet blev valt som skådeplats för spelen.

Sedan 1990-talet har Qatar fört en politik som strävat efter att hävda sig i internationella sammanhang genom satsningar på bland annat diplomati, kultur och sport. Landet är litet, och ligger inklämt på den Arabiska halvön mellan både större och starkare grannar. Så som många andra länder i regionen är det ändå förmöget tack vare sina naturresurser: olja och naturgas. Vidare har Qatar sett till att stärka sin position genom militärt samarbete med USA. Politiskt har Qatar strävat efter att profilerat sig som medlare i konflikter, och också upprättandet av det qatariska nyhetsnätverket Al Jazeera år 1996 var en del av den här strävan. Under Arabvåren tog landet mera aktivt ställning för de nya vindar som blåste över Mellanöstern, och stödde speciellt det Muslimska brödraskapet som upplevde något av en renässans. Då organisationen inte visade sig bli den enande och problemlösande kraft som vissa hade hoppats på, utan istället utpekades som terroristorganisation av flera länder, tog Qatar en mera passiv roll i regionens politik. Mycket mera kunde (och borde) sägas om Qatars historia, men det får räcka med den här politiska kontexten.

Som flera andra länder på den Arabiska halvön, har Qatar också satsat på att profilera sig som en mecenat för sport för att bygga upp sin image. Förutom fotboll har landet satsat på friidrott, och många känner kanske Doha, Qatars huvudstad, som värd för friidrotts-VM 2019. Landet är således ingalunda utan erfarenhet av att ordna massevenemang. Investeringarna på sport kommer speciellt till uttryck i Aspire Academy, en storsatsning för att utbilda nya talanger inom bland annat fotboll, friidrott och tennis. Organisationen rekryterar qatariska ungdomar, men har framför allt ett utbrett scoutingnätverk, vars fokus är att hitta begåvningar speciellt i Afrika och sedan hämta dem till Qatar.

Man kan därför argumentera att den fotbollskultur som finns egentligen kommer mer uppifrån än nerifrån, även om fotboll har spelats i landet sedan mitten av 1900-talet då gästarbetare började spela sinsemellan. På 1970-talet blev fotbollen mer organiserad, och både en liga och en cup inrättades. (Det här kan jämföras med att den första finska fotbollsligan upprättades år 1930.) Åskådarsiffrorna har förblivit rätt låga, och publikrekord för en match i den qatariska ligan är dryga 10 100 personer.

För att ett land ska ha vad som kan kallas en fotbollstradition, ska också kvinnor ha möjligheter att delta i sporten. Även om damfotboll världen över inte har samma status som herrfotboll, är läget långt på den sämre sidan i Qatar. Landets damlandslag har inte haft en tränare på flera år. Aspire Academys fotbollsprogram är uteslutande för pojkar. En fotbollsliga för damer upprättades år 2012, men hade till skillnad från herrarnas liga ett uppehåll på ca två år under pandemin. Ligan körde dock igång igen nu vid årsskiftet, men lagen spelar inte med elva spelare på planen, utan åtta. Satsningarna på damfotboll kan således beskrivas som rudimentära.

Utöver detta spelar landets varma klimat en roll i att fotboll inte traditionellt varit en populär sport, och hämtar med sig ett stort problem för organiserandet av ett fotbolls-VM. Turneringen kan inte spelas på sommaren i de heta temperaturerna och för första gången någonsin kommer fotbollspubliken således att få bevittna ett VM utspela sig i november-december, även då i mycket varma förhållanden. Men frukta inte; arenorna kommer att erbjuda luftkonditionering både på läktarna och på spelplanerna.

Det ska påpekas att kritiken ingalunda handlar om att man inte alls borde spela fotboll i Qatar. Kritiken baserar sig på att fotboll är ett relativt nytt fenomen i landet, medan ett fotbolls-VM traditionellt har setts som ett slags belöning för välgjort arbete både utanför och på spelplanen, inte startskottet för utvecklingen av sporten.

Byggandet av Education City Stadium i Al-Rayan, år 2020. Källa: Wikimedia Commons

Sedan det blev klart att landet skulle stå värd för VM, har blickarna riktats mot de förhållanden som gästarbetarna jobbar under för att bygga de lyxiga arenorna och hotellen som turneringen kräver. Upp till 95 % (ca två miljoner människor) av arbetskraften i Qatar utgörs av gästarbetare från bland annat Bangladesh, Indien och Filippinerna. Förutom problem med uteblivna löner och orättvisor i rekryteringsprocessen, finns det stora brister i säkerheten på arbetsplatserna och boendena för gästarbetare. De dåliga förhållandena har lett till både allvarliga skador och dödsfall. The Guardian rapporterade för ett år sedan att mer än 6500 gästarbetare hade fått sätta livet till sedan år 2010. Utredningen gjordes då för fem asiatiska länder, och det är sannolikt att den verkliga siffran är ännu högre. En granskning gjord av Amnesty visade också att den stora majoriteten av dödsfallen inte utreddes av qatariska myndigheter, utan bokfördes som någon form av oförklarad hjärt- eller andningssvikt. Familjerna till de som dött har sällan fått varken svar på sina frågor gällande omständigheterna kring sina anhörigas död eller ekonomiska kompensationer för händelserna. Det är oklart hur många av dessa arbetare som jobbade direkt på projekt anknutna till fotbolls-VM, men klart är att den kommande turneringen är byggd på dessa människor bekostnad.

I Qatar tillämpas dessutom det så kallade kafala-systemet. Det fick sin början i flera gulfstater i början av 1900-talet och utvidgades i mitten av århundradet för att tillgodose behovet av arbetskraft som uppstod då stora satsningar på infrastruktur gjordes med oljepengar. Arbetare från Sydasien började i stora mängder komma med i bilden på 1970-talet. I praktiken betyder det att arbetare måste ha en ”sponsor” för att kunna komma in i landet, för att få en arbetsplats och till och med för att kunna ta sig ut ur landet. Sponsorn måste också ge sitt samtycke för att en arbetare ska få byta arbetsgivare. Staten har således delegerat ansvaret för dessa människors välbefinnande till företag och privatpersoner. Det som ursprungligen var tänkt som ett system för att skydda utländska arbetare förvrängdes till en struktur för utnyttjande av billig arbetskraft. Efter allt starkare kritik mot systemet efter år 2010, har landet ändrat sin lagstiftning, men i praktiken fortsätter kafala-förfarandet att existera.

Utöver det här ska också Qatars lagar och förhållningssätt gällande hbtq-personer ses som ett stort minus i hur det ligger till med de mänskliga rättigheterna. Arrangörerna av VM har lovat att det ska vara tryggt för hbtq-supporters att komma till landet, och regnbågsflaggor kommer att tillåtas på arenorna. Men för qatariska personer som hör till den här gruppen är vardagen fylld av oro, precis som den varit tidigare. Fängelsestraff är en av de realiteter som homosexuella kan måsta utstå på grund av sin sexualitet. Tillika kan det konstateras att även kvinnors rättigheter fortfarande i praktiken är svaga.

Hur kommer det sig då att Qatar trots allt detta i år ska få stå värd för det största sportevenemanget i världen? Det korta svaret är: pengar.

FIFA, det internationella fotbollsförbundet, har visat prov på korruption och har i flera fall prioriterat ekonomisk vinning framom sitt sociala ansvar, både vad gäller VM och till exempel klubbfotboll. Slutsumman är viktigare än både spelare och fans..Angående specifikt VM, har flera av de som stod för valet av Qatar år 2010 sedermera fått avgå från sina poster inom FIFA på grund av bevisad korruption, avgörande dock inte i samband med valet av Qatar. De senaste turneringarna ordnades i Sydafrika (där nu arenor byggda för dyra pengar står övergivna), Brasilien (där stora protester ägde rum innan turneringen och där nu arenor byggda för dyra pengar står övergivna) och Ryssland (som på vissa punkter kan kallas ett förspel till Qatar). Meriterna talar för sig.

Många, säkert de flesta fotbollsintresserade, kommer att titta på turneringen och glädjas åt de fina arenorna och säkert på alla sätt till synes perfekta förhållandena. Dock finns det en ljusglimt, nämligen att många också talar högljutt om alla dessa missförhållanden. Men vad händer då VM är slut och den globala strålkastaren inte längre lyser på Qatar?


Mehran Kamrava, Qatar: Small State, Big Politics (2015, Cornell University Press)

Michael Page, FIFA and Qatar Need to Do More for Migrant Workers, Human Rights Watch, https://www.hrw.org/news/2021/12/18/fifa-and-qatar-need-do-more-migrant-workers

Beryl ter Haar, FIFA, Qatar, Kafala: Can the World Cup Create a Better World of Work?, International Labor Rights Case Law 4, 1 (2018): 128-132

Kajsa Varjonen är fotbollsintresserad doktorand i allmän historia vid Åbo Akademi och skriver sin avhandling om folkliga protester i det tidigmoderna Skottland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.