Historiska paralleller som bekväm-tv

Av: FD Oscar Winberg, Allmän historia

Våren 2020, när det kändes som om hela världen kastades upp och ner, var det många som ändrade på sitt tv-tittande. Utöver myndigheternas televiserade covid-informationstillfällen vände många blickarna mot ett ny(gammalt) tv-innehåll. Vid sidan om så kallad “prestige” tv, såsom Succession, Killing Eve eller The Handmaid’s Tale, återvände många till mera bekant underhållning: tröst-tv. Serier från 1990-talet, som Frasier, Felicity och Buffy the Vampire Slayer, blev aktuella igen då tittare sökte någon form av trygghet i en vardag som kändes allt annat än trygg. Själv vände jag mig bland annat till Jeopardy! med Alex Trebek som en trygghetsgarant. X-Files å sin sida erbjöd en lättsmält portion nostalgi.

Sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina i februari tycker jag mig se spår av samma beteende. Denna gång dock i förhållande till historia. Överallt verkar paralleller dras till historiska konflikter. Kriget har om och om igen jämförts med Vinterkriget. Bland annat Helsingin Sanomat skrev nyligen om en text som cirkulerade på sociala medier. Texten var från samma tidning den 11 december 1939 och handlade om riksdagens vädjan om stöd av “den civiliserade världen”. Texten användes för att illustrera likheterna mellan Finland i Vinterkriget och Ukraina idag. I andra jämförelser med historiska utvecklingar under 1930-talet ger Putins aggressioner honom rollen som Führer. Även Kalla kriget har blivit en del av diskussionerna och blicken vänds mot olika konflikter mellan 1947 och 1991, inklusive Kubakrisen, Berlinmuren och Sovjetunionens invasion av Afghanistan. På bara någon vecka har det rentav blivit något av en klyscha att kalla anfallskriget för ett europeiskt elfte september. Själv tog jag historikern Eirik Hornborgs memoarer Stormig höst (Helsingfors: Holger Schildts förlag, 1960) ur hyllan. Boken erbjuder i dessa tider en del tankeväckande paralleller. “[D]et allra otroligaste är likväl, att en man, en enda stackars människa, har Europas öde i sina händer […] En värld vill fred, en enda människa har störtat henne i fruktansvärd fara. Verkligheten är underbarare än dikten men också mycket hemskare.” Även om Hornborgs reflektioner är givande i dessa tider tror jag ändå att jag drogs till boken av samma anledning som jag vände mig till Jeopardy!. Boken är bekant. Händelserna är bekanta. Jag vet hur det hela slutar. Historieböckerna kan, påstår jag, ge samma trygghetskänsla som lätt underhållning på tv.

Men historiker är även medvetna om riskerna med att förlita sig på historiska narrativ för att förstå vår samtid. Historiska utvecklingar är aldrig oundvikliga även om de ofta framstår just så när vi tittar tillbaka. Det var inte oundvikligt att Finland skulle stå emot den sovjetiska invasionen 1939. Det var inte oundvikligt att Tredje riket skulle besegras. Det var inte oundvikligt att Sovjetunionen skulle kollapsa under sin egen tyngd. Det var inte oundvikligt att västvärlden skulle enas bakom Förenta staterna i jakten på Osama Bin Laden. Historien kan belysa samtiden men att tvinga in en händelse i ett existerande narrativ kan de facto vara en björntjänst. Historiska jämförelser kan ge sken av att utgången är klar och därmed undergräva arbetet som faktiskt krävs för att nå utgången.

Senatsförhör gällande Watergate-skandalen. Fr.v. Fred Thompson, Howard Baker, Sam Ervin, 1973. Källa: Wikimedia Commons

Detta mönster såg vi om och om igen under Donald Trumps tid i Vita huset då politiker, journalister och (bör medges) historiker kom dragande med jämförelser till Watergate-skandalen för att förklara samtiden. Hänvisningarna till Watergate gav lätt sken av att allting kommer att lösa sig – Nixon avgick trots allt. Men Nixon avgick eftersom historiska aktörer och strukturer tvingade honom att avgå. Alltsedan Robert Redford och Dustin Hoffman gestaltade den grävande Washington Post-duon Woodward och Bernstein på filmskärmen har den fria pressen uppfattats som den huvudsakliga hjälten i skandalen. Men i verkligheten utredde även diverse utskott i såväl senaten som representanthuset gediget misstankarna om presidentens maktmissbruk. Nixon avgick under press. Aktörer, intressen och strukturer gör historia, ingenting är förutbestämt. Historiska utvecklingar och fenomen är komplexa och per definition oreproducerbara.

Missförstå mig inte, genom att förstå det förflutna har vi bättre förutsättningar att förstå vår samtid (och framtid). Inte minst som Vladimir Putin själv använder sig av (förvanskad) historia för att berättiga sitt anfallskrig gynnas vi av en djup förståelse av den historia som han missbrukar för förkastliga syften. Men låt oss även vara öppna om bristerna med historiska jämförelser. Som historiker kan, och bör, vi nyansera diskussionen och motverka missledande historiska paralleller. Det är förövrigt precis vad Eirik Hornborg gjorde.

PS: Med hänsyn till internationella kvinnodagen tar jag tillfälle i akt att dela detta inlägg i en viktig diskussion inom vårt fält: http://www.yksityisetkeskusarkistot.fi/naiset-arkistoon/.

Oscar Winberg, FD, forskar i modern politisk historia och mass media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.