Politisk kultur och social dynamik på storgods i det tidigmoderna Norden

Av: FD Kasper Kepsu, docenturföreläsning

Godsmiljöer i Norden

Godsmiljöerna i Norden är omväxlande. De omfattar allt från stora slott i renässansarkitektur, till exempel i Skåne och Danmark, till anspråkslösa herrgårdar byggda i trä. Antagligen förknippas herrgårdar ofta med kultur och skönhet, och ses huvudsakligen som kulturhistoriska sevärdheter. Tv-serier, som Downton Abbey och millennieskiftets halvstela klassiker Hovimäki, har samtidigt idealiserat bilden på herrgårdar. Man tänker förmodligen i mindre grad på sociala relationer eller social gemenskap då man talar om herrgårdar. Den sociala biten tonas också i viss mån ned i böcker om herrgårdar, som ofta har en mera kulturhistorisk tyngdpunkt.

Herrgårdar och gods är emellertid ett intressant ämne, och det har skett en stor förändring vad gäller livet på herrgårdar i Norden under de senaste 500 år, inte minst under de senaste 100 år. Tidigare var herrgården den närmaste sociala och ekonomiska omgivningen för en stor del av befolkningen, och rentav avgörande för vardagen och det egna uppehället. Herrgårdsägarnas roll har också förändrats betydligt. Under tidigmodern tid var det ofta betydelsefulla familjer i de nordiska rikenas elit som ägde herrgårdar, idag kan det vara fråga om framgångsrika företagsledare med intresse för historia. Förvisso ägs fortfarande många gods av adelsfamiljer, men de idkar affärsmässigt jordbruk i stort sett som andra bönder.

Qvidja gård, Pargas. Gråstensborgen uppskattas vara byggd i olika etapper från slutet av 1400-talet till början av 1500-talet. Museiverket, P.O. Welin.

Herrgårdarnas storhetstid i Norden inleddes under 1500-talet och varade i mer eller mindre 300 år. På många håll i Norden tillämpades under flera hundra år storgodsdrift. Frälsebönder (landbor) och torpare, som också kan benämnas med samlingsbegreppet arrendebönder, var underställda ett gods och betalade därmed jordränta (skatt) till godset, inte till kronan (staten). Vissa regioner omfattade många storgods, vilka fungerade nästan som slutna samhällen och kännetecknades av en slags ”mikrofeodalism”, ett begrepp som använts av forskaren Carsten Porskrog Rasmussen. I Norden förekom storgodsdrift främst i Danmark, inklusive hertigdömena Slesvig och Holstein, samt i Skåne och i viss mån även i Mälardalen. Godsdriften i dessa regioner påminde om de agrara förhållandena i Baltikum och Östeuropa. I Finland var systemet mest utbrett i Östra Nyland och Kymmenedalen, en region som professor och akademiker Eino Jutikkala benämnt för ”storgodsdriftens vagga”.

Typiskt för storgodsdrift under tidigmodern tid var att godsets inkomster baserade sig på den egna godsdriften och dagsverksskyldiga bönder, vilket inom forskningen förknippas med termen Gutsherrschaft. Enligt en traditionell dualistisk indelning var motpolen Grundherrschaft, där förläningsinnehavarens inkomster huvudsakligen bestod av räntor som bönderna betalade. Gutsherrschaft har främst förknippats med det östeuropeiska området, öster om floden Elbe, medan områden väster om floden i sin tur dominerades av Grundherrschaft. Under senare år har forskare som Markus Cerman kritiserat den strikta indelningen, och konstaterat att strukturerna för arbete och produktion var mer mångsidiga och komplexa än man tidigare tänkt. Numera används begreppen närmast som idealtyper som underlättar forskningen. Under de senaste decennierna har forskningen i högre grad lagt fokus på herrgårdar som sociala miljöer. Godsdrift och herrgårdar har också studerats bland annat i anslutning till den tidigmoderna statsbildningsprocessen och till materiell kultur.

Vad gäller Norden kan man uttryckligen hävda att godsmiljöerna var komplexa. De talrika godsen och den stora mängden frälsebönder och torpare i vissa regioner i Norden ger anledning att problematisera den idealiserade bilden som poängterar det fria nordiska agrarsamhället med självständiga bönder.

Storgodsdrift

Ett storgods var en mångsidig social miljö, där arbetet utfördes av personer som hade olika slags förhållande till godset. Delvis bestod arbetskraften av godsets underlydande frälsebönder och torpare som gjorde dagsverken, men även av herrgårdens egna drängar, pigor och betjänter, likaså av inhysingar, backstugusittare och andra obesuttna. Därutöver kunde det finnas smeder och andra hantverkare. De flesta betalade sin avrad (”hyra”) till godset genom dagsverken, vilka utgjorde grunden för storgodsens egen produktion. Dagsverken ökade under 1600- och 1700-talen, vilket ledde till att arrendebönderna hade svårare att hinna med det egna jordbruket.

Dagsverken var mycket viktiga med tanke på den sociala dynamiken på storgods. De kan ses som en typ av maktdemonstration. Dagsverken var den mest centrala och återkommande händelse där godset och dess representanter offentligt kunde visa både sin egen makt och böndernas underordnade ställning gentemot godset.

På storgods verkade också ett mellanskikt, som hade en avgörande roll för godsdriften och den sociala interaktionen på godset. En inspektor eller gårdsfogde ansvarade oftast över driften, särskilt i sådana fall där godsägaren med familj inte bodde på godset. Till mellanskiktet hörde också bland annat informatorer och trädgårdsmästare. Mellanskiktet representerade ett slags ”förmedlat herrskap” och stod i skarven mellan överordnade och underordnade. De förmedlande godstjänstemännen var dock inte enbart verkställare av godsherrens befallningar. Arbetsledarna fick ett stort ansvar och det var genom dem som godsherren kontrollerade sitt gods.

Kunda hov i Adam Olearius reseberättelse från 1647. I de svenska Östersjöprovinserna förekom livegenskap på 1600-talet. Källa: Dorpats universitet.

Generellt sett ökade bördan på underlydande på storgods under 1600-talet. Utvecklingen är kopplad till en minskad efterfrågan på spannmål i Östersjöregionen, varmed gods försökte kompensera för minskade intäkter och öka användningen av billig eller gratis arbetskraft. Många bönder flydde, vilket ledde till regleringar i böndernas rörlighet, särskilt i Danmark, där bönderna var bundna till torvan. Så var fallet även i de baltiska och tyska provinser som ingick i det svenska väldet. I praktiken var det fråga om livegenskap (ty. Leibeigenschaft, eng. serfdom, slavery), som gällde på många håll i Östersjöområdet. Det förekom dock olika grader av livegenskap. Centrala frågor i sammanhanget var om det rådde flyttförbud, ifall det fanns ett personligt och ärftligt band mellan den livegne och godsherren, om godsherren hade domsrätt över sina underlydande, eller i vilken grad äganderätten var begränsad till de arrendeböndernas egna hemman.

Utvecklingen under 1600-talet har många likheter med förhållandena efter den medeltida agrarkrisen under 1300- och 1400-talet, varmed begreppet ”second serfdom” används inom forskningen. Godsherrarnas stärkta grepp över sina underlydande är även kopplat till adelsståndets starkare roll överlag under 1600-talet. Man kan se storgodsdriftens utbredning delvis som en kompromiss mellan stat och adel, eller ett slags tecken på statens svaghet där kontrollen på lokalplan privatiserades till godsinnehavare. Adelsmän kunde också få stora donationer som tack för sin tjänstgöring för staten. Det förekom dock stora regionala skillnader i Norden. I Danmark var det fråga om en ganska mild variant av livegenskap, och i de flesta godsmiljöer i Norden kan godsdriften beskrivas som en blandform av Grund- och Gutsherrschaft.

Politisk kultur, konflikter och patriarkalism

Vad gäller storgodsens politiska kultur, det vill säga de praktiker, normer och värderingar som omger den politiska interaktionen mellan överhet och undersåtar, är läget motstridigt. Å ena sidan ledde godsherrarnas starkare grepp över sina underlydande bönder till ett ökat antal konflikter. I Sverige och Finland förekom oroligheter på många gods, framför allt under 1640- och 1650-talen, 1680-talet och 1770-talet. Frälsebönderna var aktiva särskilt under 1770-talet, särskilt i Skånelandskapen och sydöstra Finland. De var oroliga för sin rätt till jorden och den egna familjens uppehälle, eftersom de i princip kunde vräkas på förhållandevis lätta grunder. Samtidigt var samhällsklimatet oroligt på riksplan, inte minst på grund av Gustav III:s statskupp. Restriktioner från godsets sida som riskerade utnyttjandet av gemensam skog och gemensamma fiskevatten ledde också ofta till konflikter mellan herrgården och dess underlydande. I regel förekom det sällan våld i samband med konflikterna. För det mesta utspelades konflikterna på tinget, där böndernas besvär och klagomål till kungen eller landshövdingen undersöktes. I vissa fall förekom dagsverksstrejker eller mindre upplopp.

Å andra sidan var det inte enbart fråga om en exploatering och konflikter. Herrgårdarnas bredare handlingsutrymme gav också större möjligheter för en flexibel och ömsesidig relation. Det har särskilt i Sverige diskuterats om frälseböndernas förhållanden i själva verket var gynnsammare än skatte- och kronoböndernas, eftersom frälsebönder i lägre grad råkade ut för soldatutskrivningar.

Det är viktigt att notera att frälseböndernas och torparnas politiska ställning och påverkningsmöjligheter på riksplan var begränsade. De saknade rätt att delta på riksdagar, både i det svenska och i det danska riket. På det lokala planet fanns emellertid också andra möjligheter att påverka än klagomål och strejker, nämligen vardagsmotstånd eller passivt motstånd. Underlydande kunde maska i arbetet på godset, ta med sig dåliga verktyg till dagsverkena, spela dumma eller sprida falska rykten. Enbart hotet om uppror eller upplopp var ett betydande politiskt vapen.

Kommunikationen i godsmiljön följde tidsperiodens ideal präglat av treståndsläran och hustavlans värld, genom att frälsebonde- och torparfamiljer för det mesta uppträdde ödmjukt och underdånigt mot sin överhet. Enligt det patriarkala idealet var godsinnehavaren förpliktad att ta hand om sina underlydande. Patriarkalism (paternalism), här menat som ett normsystem för förhållandet mellan överhet och undersåtar, kan emellertid också ses som ett rollspel där bönderna var medvetna om att godsherrens uppgift var att beskydda sina bönder. Arrendebönderna kunde utnyttja ideologin för att förbättra sina förhållanden, till exempel kräva att godsherren skulle låna utsäde. På samma gång ledde godsets beskyddande åtgärder till att patriarkalismen i storgodsmiljöerna rotades djupare.

Förteckning över frälsebönder och torpare på Qvidja gods, 1772. ÅAB, Handskriftssamlingarna.

Från godsets sida förväntade man sig att underlydande skulle respektera godsets representanter och vara underdåniga, ödmjuka och flitiga. Däremot föraktades uppstudsiga underlydande, i synnerhet sådana som ansågs uppvigla andra. I en förteckning över frälsebönder och torpare från Qvidja gård kan man se hur godsherren Simon Petter Rothstein använder uppskattande ordalag som ”arbetsam”, ”stilla” och ”lydig” om frälsebönderna på vissa gårdar. En av bönderna beskrivs däremot föraktfullt som ”upprorsstiftare, falsk ock icke arbetsam”. Eftersom han dessutom ”räntar illa” har han uppsagts från hemmanet, men har inte ännu blivit uthyst.

Beträffande frälseböndernas ställning skulle det behövas mera forskning. I Finland skulle Östra Nyland och Kymmenedalen vara ett särskilt intressant forskningsområde, eftersom regionen på samma gång kännetecknades av baltisk storgodsdrift och en svensk-finsk agrar struktur med självständiga skattehemman. Frälsebönder och torpare hamnar ofta i skymundan i översiktsverk, som mera fokuserar på skattebönder. Frälsebönder har inte heller nämnvärt inkluderats i den klassiska interaktionsdebatten i svensk och finsk forskning, det vill säga i frågan om hur bönderna i den tidigmoderna maktstaten lyckades få sin röst hörd. Inom tidigare forskning har frälsebönderna till och med beskrivits som passiva och politiskt marginaliserade, även om man traditionellt tillgett bönder överlag en stark position i Norden. Min uppfattning är dock att bönder underställda gods var aktiva och försökte få sin röst hörd, även om påverkningsmöjligheterna var begränsade. Samtidigt bör man komma ihåg att frälsebönderna, eller godsunderlydande överlag, inte var en homogen grupp. Det fanns horisontella spänningar också, och det fanns olika sociala grupper bland de underlydande också.

Tidigmoderna storgods som mikrosamhällen

Storgods fungerade som delvis slutna mikrosamhällen, vilket gör dem intressanta ur forskningens synpunkt. Genom att undersöka herrgårdar som sociala miljöer kan man avslöja maktstrukturer och mentaliteter, och på det här sättet kombinera mikro- och makronivå. Den politiska kulturen på tidigmoderna storgods i Norden kan sammanfattas som motstridig. Oroligheter förekom, särskilt i anknytning till böndernas rätt till jorden, men samtidigt var relationerna mellan gods och underlydande lugna på många håll. Det tyder på att det patriarkala idealet också kunde uppnås. Godsmiljöerna var överlag komplexa. Den agrara strukturen i Norden kan inte beskrivas som homogen, men mera forskning i temat behövs.

Fil.dr Kasper Kepsu, forskare i historia vid Åbo Akademi

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.