Av: Jonas Ahlskog, FD
Under höstens grundkurser i historia har jag otaliga gånger hänvisat till att en händelse eller handling skall ’förstås i sin historiska kontext’. Här är jag i gott sällskap: kulturhistorikern Peter Burke har (rätt) nyligen framhållit idén om att ’förstå i kontext’ som historieforskarens favoritslogan, lika användbar som den är obestämd. Om inte sloganen skall förbli ett sätt att slentrianmässigt förutsätta det som skall förklaras, så måste man fråga: vilken är den historiska kontexten? Det förflutna är trots allt frånvarande, så dess ’kontext’ är alltid en rekonstruktion som historikern måste leda i bevis. Studenterna borde därför genast få sig till livs att hänvisningar till ’kontext’ inte är någon universallösning som genast förmår räta ut alla frågetecken; i stället borde hänvisningen sporra till följdfrågor: vilken kontext, och varför just denna?
Faktum är också att den moderna historievetenskapens utveckling är nära förbunden med ibruktagandet av nya perspektiv och begrepp för att redogöra för ’historisk kontext’. Ett bra exempel i samtiden är globalhistoria. Som många andra ’nya’ inriktningar är globalhistorien en reaktion på upplevda brister kring hur tidigare historieforskning uppfattat händelsernas kontext. Likt socialhistoria på 1960-talet är globalhistoria en motrörelse, men det som den reagerar på främst är inte historia uppifrån. Kritiken gäller istället fokuset på nationens historia och Europa inom historieforskningen. Så gott som alla globalhistoriker hänvisar till ’global kontext’ som ett botemedel mot historieforskningens metodologiska nationalism och eurocentrism.
