Kategoriarkiv: Finland

Segerdagen och firandet den 9 maj 2015: ett år senare

1900-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Globalhistoria, Mellanöstern, Nordisk historia, Okategoriserade, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till varför och hur detta har utvecklats antingen i känsliga eller a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen har tolkats och skrivits. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det främst Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet i skrivande stund (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; nyhetsbolag med aktiv finansiell och politisk sponsring från Kreml) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa den nazistiska krigsmakten ner på sina knän i ett sönderbombat Berlin, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj. I jämförelse med det spektakel som iscensattes för ett år sedan i Moskva, det som uppmärksammas den 9 maj 2016 verkar enbart och skenbart fokusera på det nationella.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2015)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Stockholm/Åbo, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger! 

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

För att lyssna på en intervju med FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.

Med facit i handen

1900-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Globalhistoria, Mellanöstern, Nordisk historia, Sverige, USA, , , , , , , , , ,
Märkt för livet: tatuering som historisk påminnelse

Märkt för livet: tatuering som historiskt facit

Vi läser och förstår historia som om vi redan hade facit i handen. Låt mig ta ett exempel: den 23 juni 1945 överlämnades ett strängt förtroligt dokument till byråchefen på det svenska utrikesdepartement i Stockholm, en handling som kortfattat skapade en uppfattning om antalet överlevande judar i Polen efter förintelsen. Den 7 juli skickades informationen vidare till Sveriges envoyéer i Moskva, Washington och den svenska utrikesministern Östen Undén. Vidare arkiverades dokumentet i utrikesdepartements handlingar för frågor rörande nationella minoriteters ställning i Polen. Dokumentet som utrikesdepartementet fick ta del av och hade att ta ställning till var författat av doktor Emil Sommerstein, ordföranden i Centralkommittén för Polens judar (1944-50), en skildring som kortfattat slog fast innan det andra världskrigets utbrott 1939 hade Polen haft 3,5 miljoner judar inom landets gränser. Det som följde i Sommersteins skildring talar för sig själv:

”Av dessa återstode för närvarande endast 90 000 i Polen. Det största antalet, omkring 15 000, funnes i Lodz. En del polska judar uppehölle sig i Ryssland, en del i Tyskland och ytterligare andra i Ungern, Rumänien osv. Lyckades försöken att få dessa polska judar tillbaka till Polen skulle man i bästa fall kunna få ett antal av omkring 300 000 judar”.

Nu när vi läser detta i slutet av 2015 förstår vi detta som en fruktansvärd berättelse, men vetskapen och kunskapen om den nazistiska terrorn och förintelseindustrin i Polen under det andra världskriget borde vara allmänt gods hos gemene man och kvinna i dessa dagar. Åtskilligt har skrivits och forskats fram i arkiven eller genom otaliga forskningsprojekt och intervjuer av överlevande, och säkerligen kommer mer att forskas fram och skrivas. Och återigen, vad har en berättelse såsom den Sommerstein hade att berätta 1945 att säga till oss 2015 när vi sitter med facit i handen?

Man säger ju att vi ska lära oss av historien. Nåväl, i dessa dagar har jag skarpt kommit att ifrågasätta detta. Flödet av information på nyhetskanaler och sociala medier har uppnått den graden och nivån att det är svårt att behandla allting och sätta in det i ett logiskt och källkritiskt sammanhang. Är det så att vi istället väljer att rationalisera och förenkla för att kunna göra det enklare att uttala sig om vad som har hänt och hur det har hänt? Jag misstänker att vi då helt och hållet missar poängen med att förstå varför saker sker och utspelas framför våra ögon. Just nu flyr folk för sina liv från och genom kontinenter på hav och land. Strömmarna känner inga nationella gränser eller ekonomiska krav, flykten från terror och krig strävar efter trygghet och ett bedrägligt lugn. Det är komplexa frågor där orsaker och verkan har fler förklaringar än en.

Vetskap och kännedom

Vetskap och kännedom

Påtvingad flykt och oro är inget nytt i vår värld. För tillfället påminns vi om hur världens ledare försökte lösa den judiska befolkningens situation i Tyskland under 1930-talet genom möten och förhandlingar. Vad jag tänker främst på här är den internationella Eviankonferensen i Frankrike 1938, en händelse och ett möte som skarpt illustrerar hur maktpolitik och nationella särintressen ersatte behovet av att lösa frågan om judeförföljelserna och erbjuda den judiska befolkningen en tillflyktsort antingen i Europa eller USA. Eviankonferensen misslyckades kapitalt och bekräftade istället att Europas judar inte kunde räkna med någon aktiv hjälp förutom moraliska ”sympatiförklaring” från den samlade konferensen. Vilka huvudargumentet fördes fram 1938 som talade emot en tolerant människosyn? Jo, ”om vi [säg land X] tar emot en massa judar så kommer det att skapas ’ett judeproblem’ i landet”. Argumentet var grundat i en genomskärning av hur samhällets primära funktioner – ekonomiska, sociala, kulturella och politiska aspekter – skulle påverkas av en plötslig och kraftig tillströmning av flyktingar. Enligt konferensens deltagare skulle detta skaka om varje nations fundament och rubba samhället totalt. Drygt sju år senare hade man facit i handen om vi återvänder till Polen: av 3,5 miljoner judar återstod endast 300 000 om man lyckades samla alla på en och samma plats.

Som historiker och medmänniska anser jag att historia rör sig bakåt för att kunna läsas framåt och att det finns en poäng med att läsa historien baklänges. Främst för att kunna ifrågasätta historiens samtidighet och förstå varför vi redan sitter på facit. Vad kommer facit att bli när flyktingströmmen anno 2015 räknas samman om ett par år, eller är det så att vi alltid måste sitta med facit i handen innan något görs för att lösa människans förmåga att slå knut på sig själv? Jag trodde att fakta och facit om människans gränslösa nöd redan hade skrivits ett flertal gånger med tanke på de tragedier som har utspelats genom historien orsakade av religiös terror, etnisk rensning och flyktingströmmar.

Den inhemska terrorismen

Finland, , ,

Finska skyddspolisen (Skypo) uppmärksammade nyligen på en presskonferens det ökade hotet för våldsamma hatbrott i Finland. Å ena sidan talar Skypo om radikalism bland asylsökande och deras reella kontakter med terroristorganisationer verksamma i Syrien och Irak. Å andra sidan handlar det om hotbilden som formas framför allt av den så kallade Finska Motståndsrörelsen, som på senaste tid har ”aktiverat sin verksamhet”. Inrikesminister Petteri Orpo (Samlingspartiet) bekräftade att orsaken till Skypos framträdande i offentligheten är den eskalerade konfrontationsrisken mellan finnar (”kantasuomalaiset”) och asylsökande.

Om man vägrar se asylsökandet i sig som en konfrontation riktad mot det finska folket, så framstår det rätt klart vem som utgör det verkliga hotet för landets inre säkerhet. Inrikesminister Orpo erkände även att det konkreta hotet för säkerheten utgörs de facto av finnars anfall och våldshandlingar mot asylsökande. Hur skall detta hot då förstås i sitt rätta sammanhang?

Hur skall vi förstå hatiska handlingar utförda av arga finska män mot asylsökande – och därmed framtida finska medborgare? När någon försökte bränna ner Röda Korsets flyktingmottagning i Tavastehus den 7 Oktober fördömdes angreppet enhälligt av både stadens ledning och finländska politiker, inklusive statsminister Sipilä som twittrade om saken. Tavastehus stads ledningsgrupp var däremot noggrann med att definiera aktionen som en enskild händelse. Inte ett uttryck för ett mönster. Inte en del av en större helhet. Ett enskilt fall.

Enligt Skypo’s chef Antti Pelttari är det frågan om hatbrott, men inte en sorts verksamhet som Skypo är beredd att kalla för terrorism. Författaren och journalisten Jenny Nordberg diskuterar i Svenska Dagbladet om hur hatbrott som utförs av arga vita män i USA sällan definieras för vad det är, utan att deras handlingar enbart klassas som mord eller hatbrott – men inte terrorism. Begreppet terrorism har i västerländsk kontext blivit ett uttryck reserverat för islamistisk extremism, där enskilda muslimers agerande förstås och förklaras utifrån ett radikalt muslimskt sammanhang. Den arga vita mannen är däremot ensam – eller kanske bara galen. En enskild individ. En ensam aktör.

Tydligen sker det just nu en hel rad med ”enskilda händelser” i Finland och Europa. Som sorgliga exempel kan vi nämna liknande fall av brandattentat i Finland (Kouvola 24.9.2015), Estland, Sverige, och Tyskland. ”Ensamma män” som kastar molotov-cocktails för att de har lust att göra det. För att inte nämna den våldsamma attacken på de asylsökande i Lahtis natten 25.9.2015. Om man är villig att koppla ihop punkterna, att addera ett plus ett, så kan ingen mera påstå att det handlar om enskilda händelser. Det finns ett mönster. Det finns ett sammanhang. Det finns en större bild att se. Om man vill se den.

Att försöka bränna barn, tonåringar, familjer levande i sina tillfälliga härbärgen bara för att de är av utländskt ursprung och anlänt ’ovälkomna’ är ett uttryck för en ny politisk extremism i den finländska kontexten: uppvaknandet av den inhemska terrorismen.

Historieanvändning och moraliskt ansvar

2000-tal, Europa, Finland, Mellanöstern, USA, , , , ,

Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.

Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.

Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.

Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.

Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.

Nej till rädslan för det främmande!

2000-tal, Finland

I morse möttes jag av upprörda kolleger vid kaffebordet i Högskolan Dalarna: demonstranter hade attackerat en buss med flyktingar som anlänt till Lahtis. Finlands regering var snabb att fördöma angreppet. Det är lovvärt men det som skrämmer är den laddade historiska symboliken som en av demonstranterna manifesterade genom att klä ut sig i Ku Klux Klandräkt – Finland Anno 2015!?!

Under de senaste veckorna har två demonstrationer mot flyktingarna använt sig av ett – xenofobiskt – politiskt historiebruk i Finland. I Torneå anspelade man på det heroiska kriget och bevarandet av Finlands självständighet, i Lahtis på idén om oövervinnliga barriärer som sägs skilja oss (vita) från dem (svarta).

En person som bär den vita dräkten som döljer ansiktet anspelar på en organisation och en ideologi som vill dra gränser, som motsätter sig det öppna samhället och propagerar för en ghettoifiering av det som är avvikande och främmande. Etnisk renhet (vad är det?), försvar av ”våra” värderingar, ”vår” kultur – vår bekvämlighetssfär. Nej till mänskliga rättigheter, nej till lika möjligheter (och även: samma rättigheter och skyldigheter), nej till det utopiskt kristna (och likväl judiska som islamska) budskapet om medmänsklighet i alla lägen och situationer, i tid och rum.

Historia blir politisk och subjektiv genom att historikern väljer de teman som han eller hon vill lyfta upp. I mitt fall gäller det mitt fokus på såväl 1920- och 1930-talets radikala internationella solidaritetsrörelser som samtalen med muslimska lärda i Ghana om synen på fattigdom. Mitt fokus på radikal solidaritet under ett tidevarv då just män i vita dräkter hängde svarta i USA och brännande kors upplyste natthimlen, då segregation och rasåtskillnad var rådande inte bara i USA utan runt om i världen, får mig nattens händelser i Lahtis att må illa.

Men det räcker inte att jag mår illa och sitter i min lärda kammare. Albrecht Dürer tecknar en allegorisk nidbild av den lärde, försjunken i sina sublima tankar och sitt drömmande till en fjärran värld. Men det gäller att tala ut, även om det gör ont och rubbar mina invanda cirklar. Det gäller att öppet ta ställning och positionera sig. Inte enbart när vi är tillsammans med våra fränden och diskuterar internationell solidaritet på ett abstrakt plan, såsom vi gjorde förra veckan.

Willi Münzenberg, murar och vad är radikal solidaritet?

1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Nordisk historia, Sverige, , , , , , , , ,
Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Med orden ”[v]i är verkligen en transnationell panel” inledde jag min presentation på ’Global Spaces for/and Radical Solidarity: International Willi Münzenberg Congress’ i Berlin nu i helgen (17-20 september 2015). Sittandes i panelen var personer från Ecuador, Mexiko, Holland och Finland samt mig själv från Sverige, förenade i diskussion om historia och anti-kolonialismen som politisk och social rörelse under 1900-talet. I mångt och mycket var det som yttrades i panelen raka motsatsen till vad man rent fysiskt kunde hitta en bit utanför kongressen. I närheten av Ostbahnhof finns en av få platser kvar där man kan betrakta omfånget och känslan av Berlinmurens närvaro i stadsrummet. En mur som delade en stad, ett folk, den europeiska kontinenten, och slutligen, världen. Det behöver inte tillägas att muren föll under sin egen tyngd den 9 november 1989 och på ett sådant sätt att det förändrade världen.

Berlinmuren

Berlinmuren

Murar har använts genom historien för att dela upp regioner, människor och idéer i olika läger. Men världen är inte så enkel som vitt eller svart och sorgligt nog verkar det som om människan och samhällen aldrig lär sig av den erfarenhet att murar helt enkelt inte fungerar vare sig som koncept eller praktika. Mår Europa bättre av att se sig själv som ”Fortress Europe”? Är Europa en idé som egentligen inte klarar av att hantera sig själv i praktiken? Är nationalismen så starkt rotad i vårt sätt att tänka att det blir problematiskt att hantera relationer med människor som per se inte definieras som européer, eller rent utav, på grund av sitt nationella ursprung?

Frågorna är många och många kommer aldrig att få ett svar, enbart en rynkning på näsan eller dränks av det alltmer växande trollfenomenet/hatet på nätet. I det senare fallet behöver vi endast titta på reaktionerna i Sverige eller Finland på flyktingfrågan, vilket tenderar att visa upp de sämsta sidorna hos folk antingen virtuellt eller i praktiken, till exempel den ”mänskliga muren” i Torneå som krävde att ”det räcker nu. Stäng gränserna” eller hotbilder mot många provisoriska flyktingmottagningar i norra Europa. Men å andra sidan, vi får inte heller glömma bort eller reducera människors vilja till att hjälpa till stort som smått. Det är inte enbart mörker, trots att mörkrets hjärta verkar ha fått nya krafter genom att sända ut budskap av isolering och intolerans från vissa europeiska nationer.

Idag kapslar Ungern in sig bakom en mur av omgjorda taggtrådsdekorerade tågvagnar och tungt beväpnade militära styrkor som svarar på flyktingströmmen från det sönderslitna Syrien med tårgas och batonger. Den gripande sorgen som tar tag i mig när jag bevittnar bilder över hur dessa traumatiserade personer behandlas som paria väcker smärta och tomhet. Historien kommer att (förhoppningsvis) döma Ungern hårt.

Den tyske kommunisten och pacifisten Willi Münzenberg (1889 – 1940) var en person som hade ”förmågan” att fånga in och på ett konkret sätt väcka uppmärksamhet kring frågor som kan liknas till den ström av flyktingar vi bevittnar idag. I detta avseende blir det därför kittlande intressant att fundera i kontrafaktiska termer, dvs. om Münzenberg hade levt nu, hade han varit kapabel till att organisera solidaritetskampanjer till stöd för den flyktingström som nu flyter in och igenom Europa? Det är här som tanken om ”radikal solidaritet” blir viktig att diskutera genom att ställa oss frågan om vad detta möjligtvis anspelar på. Först och främst, ”solidaritet” är ett mytologiserat begrepp som antingen bekämpas eller försvaras till det bittra slutet. Anledningen till varför är att många bortser från den grundläggande tanken om vad solidaritet egentligen handlar om, utan väljer istället att se solidaritet enbart som ett politiskt koncept och rättfärdigande för ens agerande, vare sig det är ansett som normalt eller radikalt. I grund och botten är solidaritet en social tanke som strävar efter att skapa samhörighet kring en viss fråga, för att sedan kunna utvecklas i praktiskt givande av stöd och agerande. Solidaritet är ett politiskt ramverk som växte sig starkt under 1800-talet och bygger på social interaktion samt hur vi väljer att uppfatta värderingar och världen.

Den radikala solidariteten, vad väljer den då att fokusera på? Att vilja protestera mot förtryck, förföljelser eller orättvisa förhållanden är inte radikalt i mina ögon, det är en naturlig reaktion och borde vara det med tanke på den värld som människan har skapat genom århundrandena. Det radikala kan bestå i hur detta genomförs i praktiken och det är i denna kontext man kan placera en person som Münzenberg. Var man än placerar sig på den så kallade politiska skalan – vänster som höger – så borde vi alla agera Münzenbergianskt för att visa avsky mot hur nationer hellre väljer att bygga murar istället för att söka efter roten till det onda och sträcka ut en hand. Världen rör sig framåt och bakåt, men det är viktigt att agera idag för imorgon kan det vara försent…

Strunta i medierna!

Finland, Klimat, Okategoriserade, , , ,

”Du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen”, så sa professorn vid Karolinska Institutet Hans Rosling i en intervju i dansk tv. Den här korta meningen lade för min del pusselbitar på rätt plats efter att jag i flera år har försökt förstå mediernas makt, ansvar och presentation av klimatförändringen.

Orsaken till att jag försökt förstå mediernas ansvar är att forskningen har visat att medierna har enormt inflytande när det gäller att forma våra åsikter om klimatförändringen. Aningen förenklat, det som du vet om klimatförändringen har du lärt dig via medierna. Öppnar man upp frågan så handlar det 1) om journalister som inte har tid att sätta sig in i klimatförändringen ordentligt och som 2) förmedlar en förenklad bild av verkligheten åt läsare med enbart grundskoleutbildning om klimat.

En nyhet från sommaren får agera exempel. I juli kunde man läsa om hur världen går in i en ny istid om 15 år. Vissa redaktörer menade att solens aktivitet minskar med 60 procent (i vilket fall en istid vara vårt minsta problem). Nyheten dramatiserades med snöiga bilder, människor i regnkläder och hänvisningar till brittisk media där allting fick sin början. I kommentarfälten i finländsk media omvandlades nyheten till en diskussion om bland annat klimatförändringen som en konspiration med vinklad klimatforskning där forskarna bara söker enkla pengar (som klimatforskare jag kan berätta att det inte är lätt att få finansiering). Hursomhelst, dylika istidsartiklar är återkommande. Istiden var bland annat på tapeten också 2008.

Jag har inte tidigare fått klarhet i mina tankar gällande ansvar eftersom jag har försökt förstå mediernas nya roll i att förmedla nyheter. Ta exemplet ovan, var det bara brist på källkritiskt ansvar att citera annan media eller brist på omdöme och vetenskapsjournalister att påstå att solens aktivitet minskar med 60 procent?

Problemet, som jag sett det, är att medierna har en viktig uppgift i informera medborgarna och de har varit demokratins övervakare. Men internet och den snabba spridningen av nyheter har förändrat världen och mediernas roll. Tidigare kunde en notis i morgontidningen vara en nyhet, men nu är morgontidningen snarare en upprepning av det som jag igår läste på internet. Medierna tävlar därför om inflytande genom ”klick” och vems nyhet som ”delas” mest. Den här utvecklingen är problematiskt för klimatförändringen som är en högst vetenskaplig fråga och dessutom avgörande för vår framtid.

Jag har således velat påstå att medierna måste ta ett större ansvar, men jag har alltid hamnat i cirkelargument som att: är det redaktören eller chefredaktörens ansvar? Borde medierna ses som en aktiv aktör och därför ta en gemensam ståndpunkt i frågan? Är det egentligen medborgarens skyldighet att själv ta reda på allt om klimatförändringen och sen förstå nyanserna och de subjektiva formuleringar som kan läsas på internet? Eller borde klimatforskarna få medieträning?

Det har forskats kring dessa frågor, men det finns inte ett övergripande svar för hur frågorna skall lösas – själv har jag duntat huvudet i väggen fler år i jakt på en lösning. För det är ju enkelt: Medierna kan inte tvingas till att ta en gemensam ståndpunkt (och någon skulle ändå trotsa tvånget) emedan mannen/kvinnan på gatan inte kan tvingas till att bli experter om klimatförändring.

Diskussionen om klimatförändringen är en långkörare. Den har pågått i över 30 år och vem orkar följa med en diskussion så länge? Svar: ingen. Hur har informationsflödet förändrats på samma tid? Svar: Enormt. Internet förändrade allt. Om du i etablerad media läst en klimatskeptikers påstående om att forskarna är oeniga om klimatförändringen så är det bara att öppna internet för att söka bekräftelse. Det var inte en möjlighet på 1980-talet. Internet har ändrat spelets regler radikalt. Nu kan man googla fram sin åsikt istället för att diskutera sig fram till en.

För att verkligen ha en åsikt om vetenskapen kring klimatförändringen borde alla förstå vetenskapliga metoder och hanteringen av material och data. Sannolikheten är däremot väldigt låg att en lekman först skulle sätta sig in i forskningen för att sedan kontrollera om skeptikern har bra argument. Och var skall man börja? Vill man förstå hur den globala temperaturförändringen räknas ut så borde man vara statistiker och matematiker, inte klimatexpert. Och när du tar till dig information i media så borde du förstå retoriken. Det finns en skillnad mellan begreppen ”klimatförändring” och ”global uppvärmning”. Bushadministrationen slutade använda termen global uppvärmning därför att ”klimatförändring” inte låter lika farligt. Den här förändringen kan också ses i medierna.

Så när Rosling klämmer ur sig att ”du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen” så träffar han spiken på huvudet. Det går inte att kräva universellt ansvar av medierna så mitt råd är helt enkelt: vill du förstå klimatförändringen så ska du strunta i vad media säger.

Sanningen om stenkol: Alexander Stubb var närmare sanningen än ”de gröna”

2000-tal, Finland, Klimat, Nordisk historia, Okategoriserade, , , , , , , ,

I oktober 2014 publicerade Suomen Luonto (SL) en redaktionell blog där redaktören reagerade kraftigt på statsminister Alexanders Stubbs (saml.) energipolitiska tal till riksdagen en vecka tidigare. I sitt tal påstod Stubb att användningen av stenkol hade, förutom de senaste åren, ökat. SL å sin sida menade – likt De Grönas Osmo Soininvaara som sex månader tidigare rättade till en centerpartist – med hänvisning till Statistikscentralens graf (se nedan), att vem som helst kunde se att stenkolsanvändningen minskat. SL lyfte också fram att 2012 var användningen stenkol den lägsta på 30 år. Den kraftiga reaktionen från SL är överraskande, de borde ju vara glada om någon insinuerar att Finland måste minska användningen av stenkol, men än mera skrämmande vore att statsministern (och hans stab) var okunniga i hur mycket stenkol Finland använt. I klimatförändringstider borde han verkligen ha läget under kontroll, således, vem hade rätt?

Stenkolsbild

 

 

 

 

 

Om avsikten är att utreda om stenkolsanvändingen har ökat eller minskat är det relevant att fråga i förhållande till vad användningen har förändrats. Elvaårsperioden i grafen ovan visar förbrukningen de senaste åren, så vi vet inte hur den förhåller sig till tiden före. Men frågan är, ifall den används, vad skall den jämföras med?

Statistikcentralen har data för den årliga mängden använd stenkol sedan 1970, men när stenkolsanvändningen analyseras ur ett längre perspektiv så blir det svårare att bestämma jämförbarheten. Till exempel, hur skall Kyoto-avtalets roll tolkas? Enligt avtalet skulle utsläppen mellan 2008 och 2012 minska med en viss procent i förhållande till utsläppen 1990, detta borde rimligtvis också ha påverkat mängden använd stenkol. Samtidigt bör det påpekas att avtalet inte fått någon fortsättning efter 2012.

Å andra sidan, energibehovet sjunker ofta under lågkonjunkturer, borde detta tas i beaktande för vi har en lågkonjunktur sedan 2008, men även i början av 1990-talet? Eller borde användningsgraden egentligen jämföras med priset på stenkol eftersom detta är en stor orsak till ökad användning? Stenkol är billigt och lätt att få tag på. Således, trumfar lågt pris klimatmål? Vidare, borde temperaturväxlingar beaktas, eftersom varma vintrar anses minskar energianvändningen?

Finland har aldrig använt mera stenkol än åren 2003, 2004 och 2006 (i nämnd ordning). 2003 användes nästan dubbelt så mycket stenkol som 2014. De facto är sex av de tio år när stenkolsanvändningen varit som högst från 2000-talet. Med andra ord: sedan 2000-talets början hör 42 procent av åren till de år när stenkolsanvändningen nådde en historisk kulmen. De fyra resterande åren i topp10 är 1994,1996, 1997 samt 1980 (samtliga år i topp10 är orangefärgade i grafen nedan).

Stenkolminexcel

 

 

 

 

Utöver 10itopp åren så hittas de resterande åtta åren från 2000-talet mellan platserna 21 och 36. När SL hävdade att stenkolsanvändningen 2012 (märkt med grönt) var den lägsta på 30 år så hade förbundet delvis rätt (förvisso förbrukades mindre 2005), men så lite kol hade inte använts sedan 1983. Å andra sidan 2003, 2004 och 2006 använde vi mera stenkol än någonsin tidigare sett över en 40-årsperiod. Trots klimatavtal och trots klimatförändring. Det är värt att komma ihåg.

Ett annat perspektiv på användningen fås om medelvärdet per decennium jämförs med varandra. Om man jämför användningen av stenkol på 1970-talet (3 496 000 ton) med den mellan 2000 och 2009 (5 221 000 ton) så är ökningen 49 procent. Från 1990-talet (5 001 000 ton) till 2000-talet är ökningen fyra procent. Tillämpar man tidsperiod i grafen som SL använde sig av och jämför perioden 2003-2014 med föregående 11-års period så har användningen minskat med 3 procent.

Eftersom levnadsstandarden ökat och den ekonomiska tillväxten varit kraftig, och baserat sig på användningen av fossila bränslen, så har användningen av stenkol ökat konsekvent sedan 1970-talet. Således kunde man säga att det finns en ”naturlig” ökning i användningen av stenkol. Ju rikare vi blivit, desto mer stenkol har vi använt. Användningen har ökat gradvis, även om förhållandevis jämnt fram till mitten av 1990-talet, men på 2000-talet börjar det ske kraftiga variationer.

Om man ser på enbart de sista åren så ökade användningen av stenkol mellan 2012 och 2013 med 34 procent. Orsaken var rikliga regn och stenkolen användes istället för torv. Mellan 2013 och 2014 sjönk istället användningen av stenkol med 16 procent. Orsaken var det varma året, tillgången till vattenenergi och nedkörningen av kolkraftverk. Utöver de klimatpolitiska målen styrs alltså stenkolsanvändningen av två yttre faktorer: temperatur och nederbörd.

Sedan 1900-talets början är sex av de varmaste åren i Finlands historia (enligt statistik från Kajsaniemi i Helsingfors) från 2000-talet. Under flera av dessa år var användningen av stenkol rekordlåg. Men vad betyder det då att användningsgraden nådde en kulmen 2003, som temperatur- och nederbördsmässigt var ett normalt år?

Utöver temperatur och nederbörd så styrs användningen av stenkol styrs (kanske) mera av ekonomiska faktorer. Till exempel, vid lågkonjunkturer brukar energibehovet minska och i den första grafen är en måttlig svacka i början av 1990-talet. Finanskrisen sedan 2008 har säkert också påverkat användningsgraden sedan dess. Lågt stenkolspris och höga skatter på torv också påverkat användningen av stenkol positivt under 2000-talet. Tillgängligheten och priset på stenkol ansågs ifjol av partierna  som de största utmaningarna för att minska användningen av stenkol.

En relevant fråga är således: hur mycket stenkol hade Finland förbrukat under 2000-talet om stenkolen inte varit billig; om det inte varit lågkonjunktur sedan 2008; om inte de varmaste åren på 100 år inträffat, och om Kyoto-avtalet inte uppföljts? Eller ännu viktigare, vad händer i framtiden?

Slutligen, för att gå tillbaka till frågan i början, vem hade rätt? Statsminister Stubb eller SL/Soininvaara? Jag tenderar att hålla med Stubb därför att det är svårt att få klarhet i om Finland medvetet, och oberoende andra faktorer (temperatur, nederbörd, stenkolspris och ekonomiska konjunkturer), har minskat på stenkolsanvändningen. Och om en medveten minskning inte går att särskilja, så vet jag inte heller om minskningen är ett faktum eller bara en omständighet.

Statistikcentralen anser att det på basis av förändringen de senaste åren inte går att säga något om den långsiktiga utvecklingen gällande stenkolsanvändningen även om deras resultat mera fokuserar på tillgången till energi än till exempel priser och ekonmiskt läge. Vad tycker du själv, använder vi nu mindre stenkol än tidigare?

 

Brist på klimatpolitik i valprogrammen

2000-tal, Finland, Klimat, Nordisk historia, Okategoriserade, , , , , , , ,

Den 19 april har vi riksdagsval i Finland och eftersom klimatförändringen är ett ”fundamentalt hot som rör hela mänskligheten”, för att citera bland annat De grönas valprogram, borde en aktiv klimatpolitik rimligtvis framkomma i riksdagspartiernas valprogram. Framförallt med tanke på att många partier i valprogrammen vill göra Finland till ett föregångsland för att ”avvärja” (sdp) eller ”stoppa” (c) klimatförändringen. Med tanke på framtiden valde jag således att jämföra partiernas valprogram inför riksdagsvalet 2015.

I jämförelsen hoppades jag på en klimatpolitisk överraskning, något mer än direkta hänvisningar till minskade utsläpp och tandlösa internationella klimatavtal. Att partierna lyfter fram minskade utsläpp som ett klimatmål är egentligen ointressant eftersom partierna redan 2014 kom överens om ett nästintill utsläppsfritt Finland år 2050. Således sökte jag mera efter innovativt tänkande och konkreta förslag om hur partierna skulle förverkliga utsläppsmålet. Hänvisningar till skatter gavs företräde över tekniska innovationer. För trots att tekniska innovationer är en del av lösningen, så tar den praktiska implementeringen av ny teknik i stor skala lång tid och effekterna är osäkra. Till exempel, det finns redan många bilar som är energisnåla, men varför syns de inte i trafiken? Vi kan alltså inte hoppas på tekniska lösningar som ”guds ingripande”. Jag hoppades även att klimatpolitiken skulle vara ett valtema som inte sopats under mattan pga finanskrisen och den krassa ekonomiska situationen i landet just nu.

En jämförelse av valprogrammen visar först och främst att få partier har prioriterat klimatpolitiken. I valprogrammen syns ibland begreppet ”klimat” i rubriken, men i brödtexten betonas oftast lokala och regionala miljöfrågor. Klimatpolitik blir ofta synonymt med energipolitik = minskade utsläpp = ren energi. Noterbart är att enbart vänstern säger klart nej till kärnkraft, emedan ingen ger ett klart ja. Överraskande är att flera partier fortfarande har stor tilltro till internationella klimatavtal. Det är i och för sig politiskt korrekt, men Kyotoprotokollet och handeln med utsläppsrätter är bara två exempel på hur man på internationell nivå misslyckats. Realpolitiskt blir även internationell klimatpolitik svår att implementera på grund av olika typer av handelsavtal som görs inom ramen för bland annat WTO (som inte ser med blida ögon på verksamhet som påverkar konkurrensen ofördelaktigt).

De Gröna är förvisso ett miljöparti och inte ett klimatparti, men jag tror att många hoppas på att De Gröna skall leda den klimatpolitiska förändringen. Valprogrammet har miljön som ett tema (inte klimat) och lyfter fram partiet som en ”föregångare” i att avvärja klimatförändringen. Partiet lyfter fram en ekonomisk tillväxt genom en ny industriell revolution, men här skiljer sig partiet inte från de andra partierna. Alla söker ekonomisk tillväxt genomen grön/ny teknologi. De gröna vill ha Finland ”på spåret” och intensiv kollektivtrafik är ett bra mål, men jag saknar perspektiv på genomförande eftersom även Samlingspartiet lyfter fram kollektivtrafiken. Jag hade således kanske högre förväntningar här.

Vänsterförbundet tävlar delvis om gröna röster och således är det inte konstigt att vänsterns ”rödgröna” valprogram liknar De Grönas, men vänsterns valprogram betonar miljön betydligt mera än klimatet. Den revolutionära anda som behövs för en helomvändande klimatpolitisk strukturomvandling saknas alltså i det gröna och rödgröna valprogrammet.

Sannfinländarna nämner inte klimatförändring i sitt valprogram, men nog klimatpolitk. Partiet påstår att tidigare regeringar har förstört Finlands konkurrenskraft och säger sig stå för en ”vändning” i energi- och klimatpolitiken. Mot vilket håll vändningen går, vad den innebär, eller hurudan klimatpolitik partiet vill föra avslöjas inte.

Kristdemokraterna är det enda partiet som i valprogrammet öppet går in i en diskussion och sätter kostnadsramarna för EU:s och Finlands klimatpolitik. Enligt KD får EU:s och Finlands energi- och klimatmål inte kosta mera än i de ”konkurrerande länderna” (kilpailijamaita), annars bibehålls inte de Europeiska företagens konkurrenskraft och det uppstår utsläppsläckage från företag som flyttar till länder med mindre restriktiv klimatpolitik. Den här strategin saknar brist på ansvar. Snarare behövs högre skatter på industri som inte är klimatvänlig, men smart klimatpolitik ger de företag som anpassar sig och gör klimatsmarta val fördelar för att upprätthålla konkurrenskraften. Detta är speciellt viktigt i lilla men högteknologiska Finland som inte kan påverka global politik, men nog påverkas av vad stora globala aktörer gör eller inte gör. Piskan behövs, men än mera behövs morötterna.

Den tippade valvinnaren Centern har en svagt nyanserad och svårfångad, men global syn på klimatförändringen. Valprogrammet har 16 huvudteman, men klimatet är inte ett av dem. Det är skrämmande att landets kanske största parti och troliga innehavare av statsministerposten inte prioriterar klimatpolitiken mera. Istället sammanfattas klimatpolitiken under rubriken ”En ren miljö för de kommande generationerna”. Fokus ligger således mera på ett rent Östersjön, naturens mångfald, mögelfria hus och rätten att få bo ”var och hur” man vill, än om koldioxidskatter och en tätare infrastruktur för mindre utsläpp.

Sdp behandlar inte heller klimatförändringen som ett separat tema och klimatet nämns oerhört sparsamt. Det är till och med oklart om partiet ser en skillnad mellan klimat och miljö. I valprogrammet går att läsa: ”Det är en global utmaning att lösa miljökrisen och för det behövs ny teknologi. Det här är en av de stora trenderna som vi kan besvara med att exportera nya produkter och tjänster.” Men, för mig blir det oklart, vilken är denna miljökris som måste lösas?

Sett ur ett klimatperspektiv så ter sig Sdp:s och centerns valprogram, med sitt ålderdomliga språk, flörta med en äldre generation och inte till valets över 50 000 nya unga röster. Det blir t.o.m. oklart om partierna ser en skillnad mellan miljö och klimat. Således, en rödmylleregering leder knappast till stora förändringar inom klimatpolitiken. Den nya teknologin som Sdp kanske hänvisar till, dvs. Clean-Tech, omnämns specifikt bara i Samlingspartiets och Sfp:s valprogram.

Samlingspartiets valprogram skiljer sig från de övriga stora partiernas valprogram. Det är mera modernt än centerns och Sdp:s och framför också mer konkreta förslag för en egen klimatpolitik. Partiet  nuddar på (miljö)frågor om rörliga framom fasta bilskatter, högre skatter för icke grön verksamhet och utveckling av kollektivtrafik som en jämställdhetsfråga mellan landsbygd och stad. Det här är början på nytänkande som behövs för att göra Finland kolneutralt. Det här är vad jag hade förväntat mig och hoppats se mera av i alla valprogram.

Sfp:s valprogram liknar samlingspartiets, även om Sfp är lite försiktigare. Likt De Gröna så ser Sfp i inledningen av sitt valprogram klimatförändringen som vår tids största utmaning och vill således att Finland böra vara ett föregångsland. Klimatet behandlas visserligen först på sista sidan i valprogrammet, men klimatperspektiven dominerar över miljön. Partiet diskuterar även ekologiskt hållbar ”ekonomisk tillväxt” i klimatkapitlet, vilket enligt mig placerar ekonomisk tillväxt under rätt rubrik. Det här är en av de viktigaste frågorna inom klimatpolitiken: hur kan vi fortsätta med ekonomisk tillväxt utan att förlita oss på fossila bränslen, den energikälla som byggt upp hela vårt samhälle sedan 1950-talet? Å andra sidan, är ekonomiskt tillväxt, så som vi känner till den, ett måste?

Sammanfattningsvis kan man säga att klimatet får oroväckande lite spaltutrymme i valprogrammen. Miljö och klimat blandas om vartannat och begreppsförvirringen är ofta påtaglig. Det är skrämmande att partierna inte drar en större skiljelinje mellan klimat och miljö. Jag är för ett renare Östersjön, och att bevara kärr och naturens mångfald (såväl flora som fauna), men det är miljöpolitik, inte klimatpolitik. För att anpassa Finland till klimatförändringen och minska koldioxidutsläppen radikalt till 2050 så måste samhället genomgå en betydande förändring de närmaste 15 åren. Nästa riksdag måste påbörja arbetet även om det kommer att betyda extra kostnader och restriktioner för oss finländare. Vi har byggt upp ekonomisk tillväxt på fossila bränslen, men nu måste vi bort från detta. Hur gör vi det? Och hur görs det rättvist för alla landets medborgare och företagare? Det behövs flexiblare politik. Transportväsendet och infrastrukturen måste förnyas. Koldioxidskatter införas. Vi måste reda ut vårt omvärldsberoende, dvs. hur vi kan göra ändringar i områden där vi är mycket beroende av omvärlden. Det är stora frågor, men landets partier måste börja ta dem på allvar, och det måste börja synas i landets politik. När det gället klimatpolitik borde alla partier, även i valprogrammen, stå nära varandra. Men just nu har inget parti ens vågat öppna det klimatpolitiska spelet. Slutligen: det är klart att i det inkommande riksdagsvalet så överskuggas klimatkrisen – som nu överlevt ”laman” på 1990-talet och den pågående finanskrisen – av just finanskrisen. Men en sak är säker, klimatkrisen kommer att finnas kvar ännu när finanskrisen är över.

PS: I jämförelsen använde jag partiernas finska valprogram (förutom Sfp:s) och översättningarna från finska är således mina.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om ”tvångsryska” och våra grannar

1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Finland, Nordisk historia, Okategoriserade, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , ,

FD Johanna Wassholm

”Studierna kräver orimliga uppoffringar i tid och resurser”. ”Obligatoriet föder motvilja mot språket”. ”Språkstudiet hindrar studenter från att få sin examen”. ”Det finns andra språk som är viktigare att lära sig”. ”Undervisningsmetoderna är ineffektiva och alltför teoribetonade”. ”Eleverna kommer aldrig att ha någon praktisk nytta av språket”.  ”Språket symboliserar en främmande makts förtryck”.

Argumenten låter bekanta, men detta ska inte handla om obligatorisk svenskundervisning år 2015. Exakt samma argument som i dagens diskussion hittar vi nämligen i den livliga debatt som på 1810- och 1820-talen fördes om obligatorisk skolryska i Finland. När Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska riket aktualiserades frågan om hur kommunikationen mellan storfurstendömet och Ryssland skulle ske. Språket utgjorde i sig inget hinder – de i huvudsak svenskspråkiga finländska tjänstemännen kommunicerade obehindrat med de ryska myndigheterna på franska – tidens ”universalspråk” och de ryska högre samhällsskiktens samtalsspråk långt in på 1800-talet – och tyska, ett viktigt språk inom den ryska administrationen. Samtidigt framfördes både från ryskt och finskt håll önskemål om att finländarna i framtiden skulle ha beredskap att kommunicera på ryska, ett språk som få i Finland behärskade 1809. Det handlade om ett sätt att kulturellt och symboliskt närma storfurstendömet till riket, men från den finska politiska elitens sida även om att gardera sig för möjligheten att ryskan en dag skulle göras till administrativt språk i Finland. Om så skedde, vilket var nära ett sekel senare, var det viktigt att finländska tjänstemän kunde ryska för att man inte skulle bli tvungen att ersätta dem med ryska tjänstemän.

Med detta i åtanke infördes ryska språket på 1810-talet som ett läroämne i Finlands trivialskolor, läroverk och vid universitet. Det nya ämnet stötte från början på häftigt motstånd från elever, studenter och allmänheten, delvis även från finska myndigheters håll. En del av kritiken riktade sig mot missförhållanden som orsakades av rent praktiska omständigheter; språket hade inte undervisats i Finland tidigare och attityderna påverkades negativt av att det rådde brist både på lämpliga läromedel och kompetenta lärare. I huvudsak var kritiken dock av mera principiell art, särskilt efter att det från 1817 blev obligatoriskt att visa prov på kunskaper i ryska i ämbetsexamen. Och ännu värre – i studentexamen. Delvis på grund av motståndet befriades efter hand allt fler grupper från kraven på kunskaper i ryska och obligatoriet avskaffades, i alla fall tillfälligt.

Ryskan blev under resten av den autonoma tiden ett språk som framför allt de som tillhörde samhällseliten i Finland behärskade. De som siktade mot storfurstendömets högsta statliga tjänster, inom senaten och centraladministrationen och vid det finländska statssekretariatet i S:t Petersburg. De som gjorde karriär inom det vidsträckta ryska rikets militära och civila administration – finländarna var överrepresenterade inom den ryska arméns officerskår och vi hittar finländare t.ex. som guvernörer i Alaska. Och slutligen de som tack vare kunskaperna kunde vara verksamma inom handel, kultur och vetenskap i Ryssland. Allt handlade självklart inte om tillvaratagna möjligheter. I slutet av 1800-talet blev finländarnas kunskaper i ryska viktiga när företrädare för den äktryska patriotismen i sina tidningar och tidskrifter aggressivt gick till angrepp mot Finlands autonoma ställning. I denna statsrättsliga kamp, som pågick från 1880-talet fram till att Finland blev självständigt år 1917, var det viktigt att man på finskt håll kunde följa med den interna ryska debatten för att få en uppfattning om vilka ideologier som var i rörelse och för att kunna bemöta den politik som hade som mål att förinta Finlands autonomi. Kunskaper i ryska hade alltså förutom som en individuell möjlighet betydelse som ett verktyg i försvaret mot ett politiskt hot. Gemensamt för de två aspekterna är att de finländare som kunde ryska på sätt och vis fick monopol på att definiera och formulera Finlands förhållande till Ryssland.

Alla som uppskattar språkkunskaper torde skriva under påståendet att ”alla språk är nyttiga”, men faktum kvarstår: vart än Finland sig i världen vänder kommer Sverige att geografiskt finnas till väster om oss och Ryssland till öster om oss. De här grannarna kan vi inte flytta ifrån eller vräka. Inte ens när de stör oss. När vi speglar oss mot Ryssland kommer vi att se Sverige i bakgrunden, och tvärtom. Visst kan vi kommunicera på engelska med andra nordbor – med ryssar är detta inte lika självklart. Men utan kunskaper i grannländernas språk kan vi inte greppa de signaler den samtida mediedebatten sänder, inte läsa de senaste böckerna eller se den senaste filmen som tar pulsen på samhällsklimatet hos grannarna. Detta har de som behärskar grannarnas språk monopol på.