Kategoriarkiv: Klimat

1,5 graders stegring

Finland, Klimat

Den här våren hölls många protester och tal om att begränsa den globala upphettningen till 1,5 grader. Men i Åbo har vi troligen redan nått den här tröskeltemperaturen. Officiellt klargörs det här först om två år när temperaturen för den nya standardnormalperioden sammanställs. Då får vi veta hur klimatet har förändrats i förhållande till tidigare perioder. Men istället för att vänta två år gjorde jag en tjuvstart och räknade ut temperaturen för den nya standardnormalperioden (1991-2020) i Åbo redan nu. Läs mer

En samhällskris som blivit en hungerkris och snart en omfattande svältkris – Tchadsjöregionen

2000-tal, Afrika, Klimat, Samtidshistoria

I slutet av februari 2017 meddelade Förenta Nationerna att det för första gången sedan 2011 råder akut svält i världen. I och för sig kom nyheten inte som en överraskning. Södra och delar av östra Afrika drabbades av en svår torka 2016 som en följd av 2015/16-års El Niño-anomali. I sju stater (Sydafrika, Madagaskar, Malawi, Moçambique, Swaziland, Zambia och Zimbabwe) utlystes nödsituation efter att skörden misslyckats eller totalt uteblivit och 16 miljoner människor hotas av svält (se vidare http://www1.wfp.org/southern-africa-emergency). Sedermera har även Etiopien utlyst nödtillstånd som en följd av 2016-års torka med ytterligare 5,6 miljoner människor som är i behov av nödhjälp. Det att Förenta Nationerna nu fäster uppmärksamhet till att svältkris råder i en rad länder som i första hand är ett resultat av mänskligt agerande. Läs mer

Drömprojekt och framtidsvisioner

2000-tal, Globalhistoria, Klimat

Någon gång under min tid i högstadiet skulle vi skriva en uppsats som behandlade framtidsvisioner. Min mor hade vid något av våra samtal runt middagsbordet berättat om visionen att plantera eukalyptusträd i Tunisien för att skapa en grön barriär mot Sahara och denna idé fick min fantasi att flyga iväg. I uppsatsen skisserade jag upp en grandios plan för att beskoga hela Sahelregionen med träd, först ett smalt bälte och när det vuxit till sig skulle nästa bälte planteras. På detta sätt skulle ökenspridningen hållas i schack och Sahara dämmas in. Jag minns att jag även ritade en karta över hur det hela skulle se ut och bifogade den uppsatsen.

Läs mer

Gårdagens och morgondagens historia

2000-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, Klimat

Europa befinner sig Anno 2016 i en brytningspunkt. Bakom oss har vi fjolåret som jag hävdar att kommer att gå till annalerna som året då en ny era inleddes. Som historiker önskade jag att det skulle finnas ett avstånd mellan det förflutna och nuet; med ett tillräckligt långt avstånd till det som skall undersökas kan jag bättre urskilja direkta och indirekta orsaker och följder av det som inträffat. Samtidshistoria är därför utmanande: avståndet till det som inträffat är kort, kanske endast en dag, i bästa fall några år. Tolkningen blir med nödtvång subjektiv – men är inte alla tolkningar sist och slutligen det?

En tankelek. Föreställ dig en valfri punkt i ett tredimensionellt rum. Hur många relationer har punkten till de övriga punkter? Svaret är enkelt: oändligt många i och med att rummet består av oändligt många punkter. Detta är även historikerns dilemma: jag gör i begynnelsen ett val (punkt A) som redan är i grund och botten godtyckligt. Visserligen kan jag ställa upp en rad premisser för urvalet av en viss bestämd punkt, men även dessa är i grund och botten godtyckliga. Nästa steg blir att bestämma sig att det är förhållandet till punkt B som jag vill studera. Varför inte punkt C? Eller punkt D? Vad om jag vill fånga samtidigheten av alla de punkter som jag identifierat och deras relationer i rummet? Vad om rummet ingår i ett annat rum?

Tillbaks till vardagen. Ödet ingriper ofta för oss historiker: urvalet har redan gjorts av någon annan. Dokument förstörs, arkiv ruttnar bort och bibliotek brinner upp. I den tidiga gårdagens rum finns det ett fåtal punkter som kan studeras, i en del fall ser jag endast deras konturer men de saknar ord som skulle berätta åt mig om deras relationer till andra punkter eller om sig själv. Jag vet inte vad kvinnor tänkte, levde och kände i norra Ghana för hundra år sedan, jag känner ingen text som en kvinna ifrån norra Ghana skulle ha skrivit för hundra år sedan, jag har inte hittat någon text skriven av en man där han skulle berätta åt mig vad kvinnan tänkte. Skulle jag hitta den skulle det vara en filtrerad text: det är inte hennes ord och tankar som återges utan mannens tolkningar av vad hon sade och tänkte. Däremot har jag ett par texter skrivna av män från norra Ghana, om sina liv och om samhällena och samtiden de lever i.

Mitt dilemma som samtidshistoriker är dock inte de fåtaliga punkterna och rösterna utan raka motsatsen. Blickar jag bakåt på gårdagen så ställer jag mig frågan: vilken punkt skall jag börja med? Vilka texter skall jag läsa, vilka människor skall jag tala med, vem skall jag lyssna på? Ödet kommer inte till min hjälp, mina urvalsgrunder förblir godtyckliga.

Så förhåller det sig även i min tolkning av Europa Anno 2015. Kommer jag om tio år att vidhålla att den så kallade flyktingkrisen utgjorde slutet på en era och början på en annan?

Historiker brukar av hävd vägra att använda sig av kristallkulor för att sia framtiden. Vi är experter på att tolka det förflutna; vår uppgift är inte att ställa upp scenarier för framtiden. Jag är dock av den åsikten att studiet av Anno 2015 ger mig möjlighet att även skriva morgondagens historia. Vi har redan upplevt det som kommer att inträffa. Dock i den framtid som jag ser ter sig Anno 2015 som en storm som bedarrar, det som kommer att inträffa ter sig mera som en orkan.

Flyktingkrisen Anno 2015 kretsade huvudsakligen om statskollapsen och inbördeskriget i Syrien. Den syriska implosionen har i sin tur härletts till den svåra torkan som började på 2000-talet och som resulterade i att befolkningen på landsbygden gav upp sina näringar och flyttade in i städerna i hopp om att staten skulle ta hand om dem (i form av subventionerade livsmedel etc.). När staten visade sig vara inkapabel att uppfylla förhoppningarna bröt demonstrationer ut… Resten är samtidshistoria.

Morgondagens historia, en tes. Anta att klimatförändringen inträffar. Anta att temperaturen stiger med över 2 grader. Vad händer… i Sahel- och Sudansavannen? Det finns redan ett antal scenarier och klimatmodeller som prognosticerar effekterna av en 2 gradig uppvärmning: avdunstningen ökar, vattenbalansen blir sämre, uttorkningen tilltar, växtperioden krymper. Det bor 60, kanske 80 miljoner människor i norra Nigeria, 16 miljoner i Mali, 17 miljoner i Burkina Faso, lika många i Niger, 13 miljoner i Tchad. De flesta bor på landsbygden. När regnet försvinner flyttar de till städerna i hopp om att staten tar hand om dem. En osannolik förhoppning. Nästa steg blir att de söker sig till platser där de hoppas kunna leva i lugn och ro. Syrien hade omkring 23 miljoner invånare 2013.

Om Globalhistoriska laboratoriet och nästa flyktingkris

1900-tal, 2000-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, Klimat, Mellanöstern, , , , , , , , , , ,

GlobLab/GHL eller Globalhistoriska laboratoriet etablerades för en vecka sedan. Laboratoriets kärna utgörs av de existerande forskargrupperna kring CINDAST– och EGL-projekten, InterSol– och RGE-projekten samt övriga forskare i allmän historia. Det som förenar våra olika forskningsteman är det rumsliga perspektivet eller studiet av ”det globala” eller ”globaliteten” i det lokala eller ”glokaliteten”.

GlobLab vill vara en nod som sammanbinder aktörer, en plattform för tankeutbyte och kritiska diskussioner. GlobLab kommer att lansera en egen hemsida senare under hösten där vi kommer att utveckla vidare våra idéer och positioner samt presentera laboratoriets aktiviteter. Vi har kört igång två studiecirklar, en där vi läser ”klassiker” i rumslig analys och en annan där vi tar ställning till pågående forskning som anlägger ett rumsligt perspektiv på globalhistoria. Avsikten med de två studiecirklarna är att tjäna som vägkost för våra gemensamma forsknings- och skrivprojekt om teoretiska perspektiv på globala rumsligheter, vilka skall utmynna i en eller två antologier kring denna tematik. Den tredje pelaren i GlobLab är det globalhistoriska seminariet där vi kommer att diskutera såväl egna texter som olika gästföreläsares presentationer. Här bygger vi vidare på CINDAST- och EGL-projektets Atlantseminarium som i sin sista fas utvecklats till det Atlant- och globalhistoriska seminariet.

GlobLab initieras under en tidpunkt då ”det globala” obönhörligen har blivit en del av det lokala och formar våra liv och de samhällen vi lever i. För en historiker är det visserligen för tidigt att utropa Anno 2015 som den stora vändpunkten (för vem?) men den stora in- och omflyttningen av människor till och i Europa har väckt både politikers och forskare till insikt om att ”flyktingkrisen” (vems kris?) inte enbart är en följd av en politisk kollaps i en rad ’failed states’ i både Europas omedelbara (Syrien, Irak) och ’indirekta’ närhet (Somalia, Afghanistan). Krisens (eller borde vi tala om ’kriserna’?) komplexitet har påtalats av en rad kolumnister i finländska tidningar under de senaste veckorna, inte minst statskollapsen i Syrien som en indirekt följd av den pågående klimatförändringen.

Historikerna har varit återhållsamma med att integrera klimatet som en, om inte den mest betydelsefulla externa faktorn som påverkat människors, hushållens, byars, städers eller samhällens liv. Medan klimatet och miljön utgjorde för Fernand Braudel den centrala kuggen i la longue durée, varnade Emmanuel Le Roy Ladurie historikerna för att falla i den ekologiska determinismens fallgrop. Historikernas svårighet med att tackla klimatets roll har huvudsakligen berott på frågan om aktörskap: är klimatet en aktör eller är det människan som reagerar (re-act) på vädrets nycker?

Om vi vill det eller inte: klimat, väder och miljön är den centrala externa faktorn i mänsklighetens historia. Kommer regnet eller inte? Kommer frosten, när går isarna? Blåser vindarna, hotar stormen? Följderna om regnet uteblir, köldknäppen slår till, floden stiger över sina bäddar och orkanen sveper över öar och kusten: missväxt, skördebortfall, foderbrist. Och sedan: dyrtid, människor som lämnar sina boplatser. Vad händer om detta upprepar sig ett annat år? Vem drabbas? Wilhelm Abel skrev tidigt om 1300-talets agrarkris, nordiska historiker samlades på 1970-talet till det berömda ödegårdsprojektet, samhällsvetare och geografer, som Hans-Georg Bohle, Michael Watts och Piers Blaikie lyfte fram begreppet sårbarhet (vulnerability), Alex de Waal och andra lade blickpunkten på livsmedels- och hälsokrisernas orsaker och följder.

Historiker har varit sena med att ta klimatet på allvar men under det senaste decenniet har en omvärdering inträffat. John McNeill poängterade att ’Something’s New Under the Sun’: industrialiseringen, urbaniseringen och i deras farvatten miljöförstörelsen blev globala fenomen med global inverkan under 1900-talet. Christian Pfister skrev om klimatets direkta och indirekta följder och utvecklade klimathistorien som vetenskaplig genre. Ladurie omvärderade sin tidigare negativa ståndpunkt angående klimatets betydelse, Dipesh Chakrabarty gick från ’Provincializing Europe’ till att plädera för en klimathistorisk djupförstående och Geoffrey Parker (”the military revolution”) smällde till med en tegelsten som kombinerade det klimathistoriska perspektivet med det globalhistoriska när han undersökte 1600-talets ’globala kris’.

I och för sig: även i Finland tog den social- och samhällshistoriska forskningen klimatet på allvar i undersökningarna om 1860-talets missväxt- och hungersnödsår. För en Afrikahistoriker var studiet av dessa kriser givande och öppnade för globala jämförelser: hur reagerade folk på tiggare som sökte efter mat? Vad drev dem iväg, hur mottogs de? Vad gjorde myndigheterna, makthavarna? Motsatsen ’vi’/’de’ kodifierades såväl i de engelska poor och vagracy laws som bestämmelser i det svenska riket om förpliktelser och förhållningssätt till fattiga: våra fattiga har rätt att ta emot hjälp, utomstående inte. Nödår innebar att städer stängde sina portar för de främmande – inte bara i Europa utan även i Kano år 1908 då Hausaland drabbades av torka och människor begav sig på tiggarfärd. Beslutet hade tagits av Kanos emir, inte den brittiske residenten som kritiserade beslutet (men inte hade rätt att upphäva det).

GlobLab vill lyfta fram det rumsliga perspektivet; i denna blogg söker jag att anlägga det på dagens ’flyktingkris’. Finns det ett rumsligt minne? Vilka platser, orter, regioner drabbas av en klimat- eller miljökris? Hur länge? Beror årstidernas förväntade växlingar till att det torka, orkaner, översvämningar eller köldknäppar inte registreras i det kollektiva minnet = klimatvariationen är förväntad? Men vad om McNeill och andra har rätt att 1900-talet är en brytpunkt och att vi sedan 1800-talet befinner oss i antropocen, människans tidsålder? Ty en ekvation har förändrats under 1900-talet, även om dess konsekvenser är oklara: allt mera människor utsätts för externa stressfaktorer. Tidigare lösningsmodeller på kriser – såsom att stänga portarna – går inte längre att tillämpa. Förebyggande åtgärder krävs men är ytterst instabila: ett politiskt beslut att skära ned i utvecklingsbudgeten raserar fördämningarna (läs: enklaverna som etablerats av myndigheter för att fånga upp flyktingar, d.v.s. en modern/senmodern form av att tillämpa de stängda portarnas logik varvat med 1800-talets idé om nöd- och arbetsläger). Å andra sidan: insikten om att endast ett konstant förebyggande i form av att upprätthålla och höja dammarna längsmed den holländska och tyska Nordsjökusten kan förhindra omfattande översvämningar och katastrofer.

Nästa globala flyktingkris kan redan skönjas. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam varnar i sin senaste rapport om att en ’super’ El Niño motsvarande den 1997/98 håller på att utvecklas. Berörs vi av det? Afrikas horn kommer med säkerhet att drabbas. Vad händer om regimen i Eritrea inte klarar av påfrestningen? Vilket blir utfallet i Somalia, vad händer i Kenya och Etiopien? Oxfam varnar för att den globala tillgången på ris kommer att minska, i främsta hand p.g.a. torka kommer att drabba de stora risexportörerna i Indien och Sydostasien. Priset kommer att stiga vilket kommer att bli problematiskt för länder där ris blivit baslivsmedlet under senare hälften av 1900-talet. Speciellt i Västafrika är situationen kritisk i och med att risimporten subventioneras av myndigheterna; i ett flertal länder tillhandahåller är den inhemska risproduktionen endast en bråkdel av den nationella efterfrågan. Vad följer sedan?

På tal om kokplattor

1700-tal, Afrika, Globalhistoria, Historiografi, Klimat, Okategoriserade, , , ,

Varför sätter du inte handen på en varm kokplatta på spisen? Jo, du vet att du skulle bränna dig. Hur vet du det? Jo, tidigare erfarenhet. Du har kanske inte själv satt handen på plattan, men i något skede har någon gjort det och den personen brände sig. Den här lärdomen spred sig som en löpeld och på det här sättet använder du historien för att styra ditt framtida beteende.

Föreställ dig nu att du inte visste vad det skulle hända om du satt handen på kokplattan. Ingen har någonsin prövat. Istället har många människor bara sett på en kokplatta och sagt ”vi behöver veta mera”. Övrig kunskap om spisen har utvecklats enormt, men ingen har ännu lagt handen på kokplattan. Följaktligen har en internationell spisorganisation bestående av tusentals spis- och kokplattsexperter från hela världen uppmanat någon att lägga handen på spisen. Organisationen har de senaste åren eftersökt och uppmanat mera forskning om kokplattor. Det behövs för att utveckla nya spismodeller och kastruller. Miljontals människor behöver förstå spisplattans funktion för att kunna planera för ett säkrare liv i framtiden. Men, det hänger inget. Ingen lägger handen på kokplattan.

I slutet av 1970-talet försökte en amerikansk spisexpert sätta handen på kokplattan. Hon var nära, men sist och slutligen svepte hon bara handen över spisen och kokplattorna. När jag frågade henne varför hon inte rörde i plattan så svarade hon att ”ingen ville finansiera det, ingen brydde sig”. Vad konstigt tänkte jag. Hon berättade vidare att just då blev man ännu mer intresserad av att veta om hur locket på en kastrull påverkar kastrullens användbarhet. Således började hon studera kastrullock. Nu, 35 år senare, är hon expert på kastruller och kastrullock. Men eftersom ingen ännu satt handen på kokplattan så fortsätter forskare världen över att spekulera kring vad det händer ifall du gör det. Superdatorer används för att genom olika modeller testa vad som möjligtvis kunde hända, men resultaten är oklara och skiljer sig kraftigt från varandra.

Med tanke på att vi alla är beroende av spisen så är det ur ett socioekonomiskt perspektiv viktigt att förstå kokplattan. Ur ett politiskt perspektiv är det viktigt att förstå kokplattan därför att i framtiden påverkar den oss alla, men speciellt de som använder spisen och kokplattan varje dag. Om vi inte studerar den varma kokplattan så kan framtida sjukhuskostnader skjuta i höjden. Det kan kosta samhället miljarder.

Varför har ingen satt handen på plattan när det är så enkelt? En förklaring kunde vara att det är ett tråkigt ämne. Detaljstudier om kastruller, kastrullock och spisplåtar är mediesexiga ämnen som ger synlighet och finansiering. I dessa studier använder man sig av nya revolutionerande metoder, inte av en enkel handpåläggning.

Det var det om kokplattor. Det kunde gälla vad som helst, men jag skriver förstås om Västafrikas klimathistoria. Vad vi vet om tidigare klimat, vad som gjorts och hur man gör klimatforskning. Varför man gör klimatforskning. Det är min kokplatta. Allt har hänt och allt är på riktigt. IPCC är organisationen som gjort uppmaningen. Superdatorerna är de som gör globala klimatmodeller vars resultat är motsägelsefulla. Afrika sägs vara en kontinent som kraftigt kommer att påverkas av klimatförändringen, men ingen har satt handen på spisen. Varför inte? Är det verkligen så att ”ingen bryr sig”? Ibland känns det som så, men jag kan inte tro det.

Där står jag nu. Med handen ovanför kokplattan. Jag för den i en sakta svepande rörelse fram och tillbaka. Jag känner hettan och väntar. Kommer jag att bränna mig?

Strunta i medierna!

Finland, Klimat, Okategoriserade, , , ,

”Du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen”, så sa professorn vid Karolinska Institutet Hans Rosling i en intervju i dansk tv. Den här korta meningen lade för min del pusselbitar på rätt plats efter att jag i flera år har försökt förstå mediernas makt, ansvar och presentation av klimatförändringen.

Orsaken till att jag försökt förstå mediernas ansvar är att forskningen har visat att medierna har enormt inflytande när det gäller att forma våra åsikter om klimatförändringen. Aningen förenklat, det som du vet om klimatförändringen har du lärt dig via medierna. Öppnar man upp frågan så handlar det 1) om journalister som inte har tid att sätta sig in i klimatförändringen ordentligt och som 2) förmedlar en förenklad bild av verkligheten åt läsare med enbart grundskoleutbildning om klimat.

En nyhet från sommaren får agera exempel. I juli kunde man läsa om hur världen går in i en ny istid om 15 år. Vissa redaktörer menade att solens aktivitet minskar med 60 procent (i vilket fall en istid vara vårt minsta problem). Nyheten dramatiserades med snöiga bilder, människor i regnkläder och hänvisningar till brittisk media där allting fick sin början. I kommentarfälten i finländsk media omvandlades nyheten till en diskussion om bland annat klimatförändringen som en konspiration med vinklad klimatforskning där forskarna bara söker enkla pengar (som klimatforskare jag kan berätta att det inte är lätt att få finansiering). Hursomhelst, dylika istidsartiklar är återkommande. Istiden var bland annat på tapeten också 2008.

Jag har inte tidigare fått klarhet i mina tankar gällande ansvar eftersom jag har försökt förstå mediernas nya roll i att förmedla nyheter. Ta exemplet ovan, var det bara brist på källkritiskt ansvar att citera annan media eller brist på omdöme och vetenskapsjournalister att påstå att solens aktivitet minskar med 60 procent?

Problemet, som jag sett det, är att medierna har en viktig uppgift i informera medborgarna och de har varit demokratins övervakare. Men internet och den snabba spridningen av nyheter har förändrat världen och mediernas roll. Tidigare kunde en notis i morgontidningen vara en nyhet, men nu är morgontidningen snarare en upprepning av det som jag igår läste på internet. Medierna tävlar därför om inflytande genom ”klick” och vems nyhet som ”delas” mest. Den här utvecklingen är problematiskt för klimatförändringen som är en högst vetenskaplig fråga och dessutom avgörande för vår framtid.

Jag har således velat påstå att medierna måste ta ett större ansvar, men jag har alltid hamnat i cirkelargument som att: är det redaktören eller chefredaktörens ansvar? Borde medierna ses som en aktiv aktör och därför ta en gemensam ståndpunkt i frågan? Är det egentligen medborgarens skyldighet att själv ta reda på allt om klimatförändringen och sen förstå nyanserna och de subjektiva formuleringar som kan läsas på internet? Eller borde klimatforskarna få medieträning?

Det har forskats kring dessa frågor, men det finns inte ett övergripande svar för hur frågorna skall lösas – själv har jag duntat huvudet i väggen fler år i jakt på en lösning. För det är ju enkelt: Medierna kan inte tvingas till att ta en gemensam ståndpunkt (och någon skulle ändå trotsa tvånget) emedan mannen/kvinnan på gatan inte kan tvingas till att bli experter om klimatförändring.

Diskussionen om klimatförändringen är en långkörare. Den har pågått i över 30 år och vem orkar följa med en diskussion så länge? Svar: ingen. Hur har informationsflödet förändrats på samma tid? Svar: Enormt. Internet förändrade allt. Om du i etablerad media läst en klimatskeptikers påstående om att forskarna är oeniga om klimatförändringen så är det bara att öppna internet för att söka bekräftelse. Det var inte en möjlighet på 1980-talet. Internet har ändrat spelets regler radikalt. Nu kan man googla fram sin åsikt istället för att diskutera sig fram till en.

För att verkligen ha en åsikt om vetenskapen kring klimatförändringen borde alla förstå vetenskapliga metoder och hanteringen av material och data. Sannolikheten är däremot väldigt låg att en lekman först skulle sätta sig in i forskningen för att sedan kontrollera om skeptikern har bra argument. Och var skall man börja? Vill man förstå hur den globala temperaturförändringen räknas ut så borde man vara statistiker och matematiker, inte klimatexpert. Och när du tar till dig information i media så borde du förstå retoriken. Det finns en skillnad mellan begreppen ”klimatförändring” och ”global uppvärmning”. Bushadministrationen slutade använda termen global uppvärmning därför att ”klimatförändring” inte låter lika farligt. Den här förändringen kan också ses i medierna.

Så när Rosling klämmer ur sig att ”du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen” så träffar han spiken på huvudet. Det går inte att kräva universellt ansvar av medierna så mitt råd är helt enkelt: vill du förstå klimatförändringen så ska du strunta i vad media säger.

I Tamboras skugga

1800-tal, Globalhistoria, Klimat

av Holger Weiss

Sommaren 2015 kommer säkerligen att gå till annalerna som relativt kyligt och blött. Hängmattan förblev för mången säkerligen oanvänd och endast de mest väderinbitna soldyrkare drog ned till sandstranden. Å andra sidan har det varit det perfekta vädret att plöja igenom högen av olästa böcker som samlats under våren på skrivborden…

Medan det regnade ute lusläste jag Gillen D’Arcy Woods Tambora – The Eruption That Changed the World (Princeton University Press 2014). Boken behandlar vulkanen Tamboras utbrott 1815 och dess globala följder, känd i Europa och i Nordamerika som ’året utan sommar’ (1816) eller ’Eighteenth-Hundred-and-Froze-to-Death’. En passande läsning för i år även om årets miserabla sommar förvisso inte han kopplas ihop med något vulkanutbrott.

Woods bok kopplar ihop litteratur- och naturvetenskapliga studier om Tamborautbrottet. Mycket är känt från förut – att paret Shelley och Lord Byron upplevde året utan sommar vid Genevesjön vilket resulterade i skönlitterära klassiker som Frankensteins monster, William Turners och andras röd-gul-mättade solnedgångar eller missväxten och hungersnöden i Schweiz och annorstädes i Europa och Nordamerika under åren 1816 till 1818. Mindre kända men lika gastkramande är hans beskrivning av missväxten och hungersnöden på Irland som kom att bli ett olycksbådande förspel till den Stora hungern på 1840-talet – under båda kriserna underlät myndigheterna att göra något för de nödlidande.

Tamboraeruptionen gav upphov till en global katastrof. Två bidrag i Woods beskriver de mindre kända följderna. Den ena var den omfattande krisen i Kina som bidrog till samhällsupplösningen under Qing-dynastin (om detta även Shuij Caos, Yushang Lis och Bin Yangs uppsats ’Mt. Tambora, Climatic Changes, and Chinas Decline in the Nineteenth Century’ i Journal of World History 23:3, 2012). I provinsen Yunnan ledde missväxten till att befolkningen övergick till att odla opium mycket på grund av myndigheternas oförmåga att bistå de nödlidande och banade därmed vägen för det utbredda opiummissbruket i södra Kina.

Den mest globala effekten av Tamborautbrottet var dock dess inverkan på kolerans spridning. Woods bygger på nyare studier om orsakerna till den första kolerapandemin som fick sin början år 1817 i Bengalen. Medan kolerans globala spridning under 1800-talet har varit ett välkänt kapitel i de globala pandemiernas historia har orsakerna till varför koleran spred sig utanför Bengalen just år 1817 varit ett frågetecken. Tidigare teser om ett intensifierat handelsnätverk i den Indiska oceanen, förflyttningar av militära enheter eller dess koppling till de hinduiska och muslimska pilgrimsfärderna kan svårligen förklara varför koleran kom att ta språnget utanför Bengalen. Klimatförändringen som förorsakades av Tamborautbrottet ger en potentiell förklaring – men räcker den? Woods framkastar hypotesen att Tamborautbrottet resulterade i Bengalen (liksom i hela den Indiska oceanens monsunbälte) till bisarra väderfenomen, bl.a. svår torka följda av ännu svårare översvämningar, vilket gav upphov till grundläggande rubbningar i den Bengaliska vikens akvatiska ekologi inklusive mutationer av kolerabakterien. I och för sig har kopplingen mellan Tamborautbrottet och den första kolerapandemin gjorts av andra forskare, dock i mera försiktiga ordalag (se bl.a. G.C. Cook, The Asiatic Cholera: An Historical Determinant of Human Genomic and Social Structure, Springer 1996 eller Myron Echenberg, Africa in the Time of Cholera: A History of Pandemics from 1817 to the Present, Cambridge University Press, 2011). Själv har jag i min egen forskning ställt mig mera försiktig till att peka på en direkt koppling mellan de två fenomen men Woods tes är en intressant tankeställare som ger upphov till att granska den första kolerapandemin på nytt.

Woods bok om Tamborautbrottets har en globalhistorisk ansats; boken beskriver utbrottets följder i Indonesien, Indien, Kina, Europa och Nordamerika. Det som jag saknar är dock de möjliga effekterna i Afrika och i Latinamerika. Kanske oroligheterna i Hausaland åren 1817-18 som skakade Sokotokalifatet i dagens norra Nigeria eller upproret mot Bambara i Massina åren 1816-18 i dagens Mali kan kopplas ihop med Tamborakrisen? Resulterade den globala klimatförändringen som följde efter utbrottet till försämrad nederbörd i Sudansavannen i Afrika vilket skulle ha lett till minskad betesmark och skördemissfall? Och hände något i Latinamerika?

Sanningen om stenkol: Alexander Stubb var närmare sanningen än ”de gröna”

2000-tal, Finland, Klimat, Nordisk historia, Okategoriserade, , , , , , , ,

I oktober 2014 publicerade Suomen Luonto (SL) en redaktionell blog där redaktören reagerade kraftigt på statsminister Alexanders Stubbs (saml.) energipolitiska tal till riksdagen en vecka tidigare. I sitt tal påstod Stubb att användningen av stenkol hade, förutom de senaste åren, ökat. SL å sin sida menade – likt De Grönas Osmo Soininvaara som sex månader tidigare rättade till en centerpartist – med hänvisning till Statistikscentralens graf (se nedan), att vem som helst kunde se att stenkolsanvändningen minskat. SL lyfte också fram att 2012 var användningen stenkol den lägsta på 30 år. Den kraftiga reaktionen från SL är överraskande, de borde ju vara glada om någon insinuerar att Finland måste minska användningen av stenkol, men än mera skrämmande vore att statsministern (och hans stab) var okunniga i hur mycket stenkol Finland använt. I klimatförändringstider borde han verkligen ha läget under kontroll, således, vem hade rätt?

Stenkolsbild

 

 

 

 

 

Om avsikten är att utreda om stenkolsanvändingen har ökat eller minskat är det relevant att fråga i förhållande till vad användningen har förändrats. Elvaårsperioden i grafen ovan visar förbrukningen de senaste åren, så vi vet inte hur den förhåller sig till tiden före. Men frågan är, ifall den används, vad skall den jämföras med?

Statistikcentralen har data för den årliga mängden använd stenkol sedan 1970, men när stenkolsanvändningen analyseras ur ett längre perspektiv så blir det svårare att bestämma jämförbarheten. Till exempel, hur skall Kyoto-avtalets roll tolkas? Enligt avtalet skulle utsläppen mellan 2008 och 2012 minska med en viss procent i förhållande till utsläppen 1990, detta borde rimligtvis också ha påverkat mängden använd stenkol. Samtidigt bör det påpekas att avtalet inte fått någon fortsättning efter 2012.

Å andra sidan, energibehovet sjunker ofta under lågkonjunkturer, borde detta tas i beaktande för vi har en lågkonjunktur sedan 2008, men även i början av 1990-talet? Eller borde användningsgraden egentligen jämföras med priset på stenkol eftersom detta är en stor orsak till ökad användning? Stenkol är billigt och lätt att få tag på. Således, trumfar lågt pris klimatmål? Vidare, borde temperaturväxlingar beaktas, eftersom varma vintrar anses minskar energianvändningen?

Finland har aldrig använt mera stenkol än åren 2003, 2004 och 2006 (i nämnd ordning). 2003 användes nästan dubbelt så mycket stenkol som 2014. De facto är sex av de tio år när stenkolsanvändningen varit som högst från 2000-talet. Med andra ord: sedan 2000-talets början hör 42 procent av åren till de år när stenkolsanvändningen nådde en historisk kulmen. De fyra resterande åren i topp10 är 1994,1996, 1997 samt 1980 (samtliga år i topp10 är orangefärgade i grafen nedan).

Stenkolminexcel

 

 

 

 

Utöver 10itopp åren så hittas de resterande åtta åren från 2000-talet mellan platserna 21 och 36. När SL hävdade att stenkolsanvändningen 2012 (märkt med grönt) var den lägsta på 30 år så hade förbundet delvis rätt (förvisso förbrukades mindre 2005), men så lite kol hade inte använts sedan 1983. Å andra sidan 2003, 2004 och 2006 använde vi mera stenkol än någonsin tidigare sett över en 40-årsperiod. Trots klimatavtal och trots klimatförändring. Det är värt att komma ihåg.

Ett annat perspektiv på användningen fås om medelvärdet per decennium jämförs med varandra. Om man jämför användningen av stenkol på 1970-talet (3 496 000 ton) med den mellan 2000 och 2009 (5 221 000 ton) så är ökningen 49 procent. Från 1990-talet (5 001 000 ton) till 2000-talet är ökningen fyra procent. Tillämpar man tidsperiod i grafen som SL använde sig av och jämför perioden 2003-2014 med föregående 11-års period så har användningen minskat med 3 procent.

Eftersom levnadsstandarden ökat och den ekonomiska tillväxten varit kraftig, och baserat sig på användningen av fossila bränslen, så har användningen av stenkol ökat konsekvent sedan 1970-talet. Således kunde man säga att det finns en ”naturlig” ökning i användningen av stenkol. Ju rikare vi blivit, desto mer stenkol har vi använt. Användningen har ökat gradvis, även om förhållandevis jämnt fram till mitten av 1990-talet, men på 2000-talet börjar det ske kraftiga variationer.

Om man ser på enbart de sista åren så ökade användningen av stenkol mellan 2012 och 2013 med 34 procent. Orsaken var rikliga regn och stenkolen användes istället för torv. Mellan 2013 och 2014 sjönk istället användningen av stenkol med 16 procent. Orsaken var det varma året, tillgången till vattenenergi och nedkörningen av kolkraftverk. Utöver de klimatpolitiska målen styrs alltså stenkolsanvändningen av två yttre faktorer: temperatur och nederbörd.

Sedan 1900-talets början är sex av de varmaste åren i Finlands historia (enligt statistik från Kajsaniemi i Helsingfors) från 2000-talet. Under flera av dessa år var användningen av stenkol rekordlåg. Men vad betyder det då att användningsgraden nådde en kulmen 2003, som temperatur- och nederbördsmässigt var ett normalt år?

Utöver temperatur och nederbörd så styrs användningen av stenkol styrs (kanske) mera av ekonomiska faktorer. Till exempel, vid lågkonjunkturer brukar energibehovet minska och i den första grafen är en måttlig svacka i början av 1990-talet. Finanskrisen sedan 2008 har säkert också påverkat användningsgraden sedan dess. Lågt stenkolspris och höga skatter på torv också påverkat användningen av stenkol positivt under 2000-talet. Tillgängligheten och priset på stenkol ansågs ifjol av partierna  som de största utmaningarna för att minska användningen av stenkol.

En relevant fråga är således: hur mycket stenkol hade Finland förbrukat under 2000-talet om stenkolen inte varit billig; om det inte varit lågkonjunktur sedan 2008; om inte de varmaste åren på 100 år inträffat, och om Kyoto-avtalet inte uppföljts? Eller ännu viktigare, vad händer i framtiden?

Slutligen, för att gå tillbaka till frågan i början, vem hade rätt? Statsminister Stubb eller SL/Soininvaara? Jag tenderar att hålla med Stubb därför att det är svårt att få klarhet i om Finland medvetet, och oberoende andra faktorer (temperatur, nederbörd, stenkolspris och ekonomiska konjunkturer), har minskat på stenkolsanvändningen. Och om en medveten minskning inte går att särskilja, så vet jag inte heller om minskningen är ett faktum eller bara en omständighet.

Statistikcentralen anser att det på basis av förändringen de senaste åren inte går att säga något om den långsiktiga utvecklingen gällande stenkolsanvändningen även om deras resultat mera fokuserar på tillgången till energi än till exempel priser och ekonmiskt läge. Vad tycker du själv, använder vi nu mindre stenkol än tidigare?