Kategoriarkiv: Ryssland

Återvändandets logik

Vi har alla våra favoriter. Dagens samhälle kan liknas vid en outtömlig källa att ösa inspiration ur för finna nya perspektiv och referensramar att förhålla sig till, en process där tankar och idéer skapas och appliceras i lokala eller globala rum. Egentligen var min ursprungliga tanke med denna text att dissekera dagslägets turbulenta globala situation, med fokus på politiska och geografiska oroshärdar. Nåväl, det går inte att förneka att sommaren och ledighet står och knackar på dörren (för många, inte alla dock) för att ta oss i handen och lämna vardagslivets rutiner en stund. Är detta möjligt och är det moraliskt försvarbart att lämna allting, även om det bara gäller en kortare period under årets tolv månader? Först och främst vill jag konstatera att för mig är sommaren favoriten bland årstiderna. Trots att detta må låta en aning schablon- och klichéartat så talar det för någon form av logik i skapandet av referensramar. Genom att återvända till källor av inspiration, vare sig det är årstider eller andra vardagsting, skapas ett fundament att utgå ifrån. Som historiker har detta varit ett ständigt återkommande tema under min tid som student, doktorand och akademiker (universitetslärare och lektor).

Tar jag ett steg tillbaka handlar det rent allmänt om att identifiera sig i rollen som historiker. Vilket syfte har en historiker i dagens samhälle? Om vi utgår från den eftersträvansvärda principen att skapandet av ett neutralt och objektivt synsätt är det högsta målet, så vill jag hävda att vi alla står inför en utmaning. När vi ser hur informationssamhällets hjul snurrar allt snabbare, ställer detta i sin tur krav på individen som konsumerar informationen. Källkritik är det verktyg vi historiker konfronterar våra forskningsobjekt och dokument (tryckt, nedskrivet, protokollfört eller berättad form) med, ett sätt att se och tolka verkligheten, samt för att sortera och slutligen positionera sig i själva frågan. Detta gäller också hur man ställer sig till det politiska, kulturella, sociala och ekonomiska läget i dagens samhälle, det vill säga, vilka referensramar och samhälleliga värden vi vill tillskriva och fylla det rum vi alla lever i. Inte för att bli alltför filosofisk, eller för den delen, använda detta forum för att än en gång lyfta fram källkritikens grunder som en väg till uppnå en eftersträvansvärd objektivitet, det går inte att ignorera det faktum att en historiker bidrar till att förklara och förstå världen som en sammankopplad enhet, en historia baserad i och som utspelar sig i nationella och transnationella rum.

Hur positionerar jag mig i detta? Jag återvänder ständigt till mina inspirationskällor, men jag skapar mig också nya källor av inspiration. I den litterära världen finner jag mig själv besöka med jämna mellanrum Franz Kafkas absurda och mörka värld, främst för att jag under min forskning om hur och varför kommunism blev en portal för anti-koloniala strömningar och rörelser under mellankrigstiden, har liknat detta politiska fenomen och dess organisatoriska apparat vid Kafkas mardrömsscenarier. Jag besöker också frekvent författarinnan Donna Tartts akademiska värld som målas upp i The Secret History (1992), en historia om hur studenten Richard Papen lämnar sitt hem i Kalifornien för att studera vid Hampden College i Vermont. Väl där upplever Papen hur utanförskapet definierar hans liv i sökandet efter gemenskap, endast för att upptäcka livets avarter och besvikelser. Liknande resor i återvändandets tecken gör jag också i det akademiska. Även om en del texter och tankar inte längre påverkar hur jag skriver, analyserar eller tänker idag, så kan jag inte undgå att ha i bakhuvudet hur Anthony Giddens strukturationsteori i The Constitution of Society (1984) lämnade spår under studentiden, hur Hayden Whites tankar om det narrativa i Metahistory inspirerat mig, eller fascinationen över att notapparaten i Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1978, sv. översättning) nästan överstiger själva analysen.

Anledningen till varför jag ser återvändandet som något nödvändigt är för att kunna hämta inspiration i det som står framför och väntar runt hörnet. Återvändandets logik, utifrån mitt eget perspektiv det vill säga, blir därför en metod att kunna stärka och bygga upp ett objektivt synsätt i rollen som historiker. Tony Judt skrev följande i Thinking the Twentieth Century (2012) om historikerns ansvar: ”…the job of the historian is to make clear that a certain event happened. […] We are not merely historians but also and always citizens, with a responsibility to bring our skills to bear upon the common interest”. Denna reflektion om historikerns profession kan inte bli en verklighet om historikern inte kan återvända för att återupptäcka eller omvärdera sina tidigare källor av inspiration. I blandningen mellan att återvända och att reflektera lyckas man också konstatera att nostalgi fungerar väl i vissa sammanhang, och mindre väl i andra sammanhang. Detta är något som är väl värt att fundera vidare på när det gäller det politiska landskapet i Sverige och Europa och hur vår värld i dagsläget står inför en kritisk punkt.

Idag tänker jag ägna mig åt att återvända tillbaka i tiden och för en kort stund minnas hur det var när jag som liten skolpojke, nervös och fylld av förväntan att sommarlovet skulle börja, väntade på att tonerna till ”Den blomstertid nu kommer” (en favoritpsalm, psalm 199) skulle börja spelas i kyrkan. Nu är det dock inte till mig tonerna är riktade, utan till mina barn. Ha en trevlig sommar!

Ska man fira jubileum eller fundera över kioskernas plötsliga försvinnande i Moskva?

I år firar jag tioårsjubileum av att resa till Rysslands huvudstad Moskva. Avståndet mellan min hemstad Stockholm och Moskva, en stad med officiellt 10,5 miljoner invånare men inofficiellt mer än det dubbla, täcker inte geografiskt sett en lång sträcka fågelvägen (man spenderar ungefär en timma och femtio minuter på flyget). Jag kan villigt erkänna att jag inte har upplevt Ryssland, jag har upplevt Moskvas förvandling under dessa tio år. Hur kom jag då att tänka på mitt eget jubileum? I Moskva delar jag min närvaro mellan forskning i arkiven och undervisning på det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i modern svensk politisk historia och internationella relationer. I november diskuterade jag med studenterna om den svenska socialdemokratin och hur det socialdemokratiska partiet idag befinner sig i en prekär situation, sökandes efter ideologisk riktning. Under föreläsningen slog det mig att jag har rest mellan Stockholm och Moskva i tio år, en tanke som jag kom på mig själv att jag uttalade högt till studenterna, endast för att få frågan: hur tycker du att Moskva förändrats under denna tid?

Moskva är en plats som historiskt sett har varit en tummelplats för politiska, sociala och kulturella förändringar. Idag är det sinnebilden av makt och status, präglat av lyx och en infrastruktur som dagligen genomlider hjärtinfarkt (biltrafiken). Det som fascinerat mig är dock livet under motorlederna mitt i staden, dvs. för att ta sig över paradgatorna måste man gå under dem. I tunnelsystemet har man beskådat det myllrande inslag av kiosker och livet runt omkring dessa sociala punkter i staden. Kioskerna har sålt förbrukningsvaror (mat, tobak, kläder, leksaker etc.) till billiga priser och samtidigt gett färg till en annars dyster miljö. I november var en majoritet av kioskerna i Moskvas innerstad borta, borttagna i slutet av oktober inom loppet av fyra timmar i en operation som var välplanerad och effektiv. Jag ställde mig frågan varför och kommer nog aldrig få ett definitivt svar, men enligt Moskvas borgmästare Sergej Sobyanin var det nödvändigt att rensa ut olaglig affärsverksamhet samt att kioskerna bidrog till osanitära förhållanden och hindrade framkomligheten på gatorna. Begreppet ”utrensning” har dock negativa kopplingar till Rysslands historia och är i detta fall extra olyckligt eftersom aktionen försatte människor som var beroende av kioskerna som inkomst i en prekär situation. Kioskerna bidrog också till att göra staden mer levande och skapade informella mötesplatser bland människor. Motiven är lika grumliga som passagerna nu ekar tomma på vissa platser i Moskva.

Det är här historikern spelar en roll. I denna tid av det humanistiska ämnets förminskning är dess betydelse än större för dagens samhälle. Snabba beslut och forskningsresultat i all ära, men utan den djupare förståelsen till varför och hur är vi snubblande nära en ”brain drain” av akademin och de fria konsterna. Den avlidne historikern Tony Judt skrev i efterordet till sin sista bok, författad i samtal med Timothy Snyder, Thinking Twentieth Century History (2012), att genom historievetenskapen skapas byggstenar i ”byggandet av en bättre framtid”. En reflektion som kan ställas i relation till dagens tidevarv av statusuppdateringarnas alltmer ökande flöde.

Tillbaka då till mitt jubileum och om det är värt att firas. Ärligt talat är jag tveksam, men i rollen som historiker är det viktigt att spegla dagens situation i din närhet och bortom den genom att blicka bakåt för att kunna se framåt, en tanke som får representera kärnan i mitt jubileum.