Den inhemska terrorismen

Finland, , ,

Finska skyddspolisen (Skypo) uppmärksammade nyligen på en presskonferens det ökade hotet för våldsamma hatbrott i Finland. Å ena sidan talar Skypo om radikalism bland asylsökande och deras reella kontakter med terroristorganisationer verksamma i Syrien och Irak. Å andra sidan handlar det om hotbilden som formas framför allt av den så kallade Finska Motståndsrörelsen, som på senaste tid har ”aktiverat sin verksamhet”. Inrikesminister Petteri Orpo (Samlingspartiet) bekräftade att orsaken till Skypos framträdande i offentligheten är den eskalerade konfrontationsrisken mellan finnar (”kantasuomalaiset”) och asylsökande.

Om man vägrar se asylsökandet i sig som en konfrontation riktad mot det finska folket, så framstår det rätt klart vem som utgör det verkliga hotet för landets inre säkerhet. Inrikesminister Orpo erkände även att det konkreta hotet för säkerheten utgörs de facto av finnars anfall och våldshandlingar mot asylsökande. Hur skall detta hot då förstås i sitt rätta sammanhang?

Hur skall vi förstå hatiska handlingar utförda av arga finska män mot asylsökande – och därmed framtida finska medborgare? När någon försökte bränna ner Röda Korsets flyktingmottagning i Tavastehus den 7 Oktober fördömdes angreppet enhälligt av både stadens ledning och finländska politiker, inklusive statsminister Sipilä som twittrade om saken. Tavastehus stads ledningsgrupp var däremot noggrann med att definiera aktionen som en enskild händelse. Inte ett uttryck för ett mönster. Inte en del av en större helhet. Ett enskilt fall.

Enligt Skypo’s chef Antti Pelttari är det frågan om hatbrott, men inte en sorts verksamhet som Skypo är beredd att kalla för terrorism. Författaren och journalisten Jenny Nordberg diskuterar i Svenska Dagbladet om hur hatbrott som utförs av arga vita män i USA sällan definieras för vad det är, utan att deras handlingar enbart klassas som mord eller hatbrott – men inte terrorism. Begreppet terrorism har i västerländsk kontext blivit ett uttryck reserverat för islamistisk extremism, där enskilda muslimers agerande förstås och förklaras utifrån ett radikalt muslimskt sammanhang. Den arga vita mannen är däremot ensam – eller kanske bara galen. En enskild individ. En ensam aktör.

Tydligen sker det just nu en hel rad med ”enskilda händelser” i Finland och Europa. Som sorgliga exempel kan vi nämna liknande fall av brandattentat i Finland (Kouvola 24.9.2015), Estland, Sverige, och Tyskland. ”Ensamma män” som kastar molotov-cocktails för att de har lust att göra det. För att inte nämna den våldsamma attacken på de asylsökande i Lahtis natten 25.9.2015. Om man är villig att koppla ihop punkterna, att addera ett plus ett, så kan ingen mera påstå att det handlar om enskilda händelser. Det finns ett mönster. Det finns ett sammanhang. Det finns en större bild att se. Om man vill se den.

Att försöka bränna barn, tonåringar, familjer levande i sina tillfälliga härbärgen bara för att de är av utländskt ursprung och anlänt ’ovälkomna’ är ett uttryck för en ny politisk extremism i den finländska kontexten: uppvaknandet av den inhemska terrorismen.

Stipendieforskaren och universitetsfinansieringen

Okategoriserade, Övrigt, , ,

Minister Sanni Grahn-Laasonen skrev för en vecka sedan att de Finländska universiteten inte är kostnadseffektiva. Det lösryckta uttalandet gav upphov till många kritiska röster eftersom verkligheten är en annan. Med lite pengar åstadkommer vi mycket. University of Minnesota i USA har lika stor budget som Finlands alla 14 universitet tillsammans. Men såväl ministerns uttalande som alla andra inlägg förbisåg stipendieforskarna. Orsaken kan vara att trots all forskning vi gör, så är vi inte en del av universitetet.

För somliga kan det komma som en överraskning – speciellt med tanke på hur ofta universitetens finansiering och forskning diskuterats de senaste månaderna – att en betydande del av den forskning som görs i de Finländska universiteten görs med hjälp av forskningsstipendier utdelade av stiftelser och fonder som inte är bundna till universiteten. Just nu när detta skrivs sitter vid ämnet historia åtta stipendieforskare (exkluderande alla som arbetar hemifrån). Vi är dubbelt fler än de anställda.

Universiteten i Finland (läs: en del av forskningen i Finland) är beroende av välvilliga stiftelser och fonder som delar ut pengar till olika typer av forskning. Det betyder också att dessa fonder och stiftelser delvis bestämmer vilken typ av forskning det bedrivs vid universiteten.

Flest stipendieforskare hittar man bland de humanistiska ämnena. Och man kan sammanfatta oss som kända, men icke nämnda. Vi är en grå massa. Stipendieforskare är inte anställda och således räknas vi inte till universitetspersonalen. Därför får vi inte automatiskt delta i personalens friluftsdagar eller ta del av deras förmåner och vi har (förstås) ingen arbetshälsovård. Kort sagt, vi exkluderas mer än vi inkluderas – men i många fall utgör vi stommen av den forskning ett ämne kan uppvisa.

På pappret är stipendiaterna däremot en viktig del av universitetens finansiering. Det här hänger ihop med att 13 procent av universitetens finansiering bestäms av antalet publikationer som varje enskild forskare gör. Staten betalar universiteten mellan 4000 och 12000 euro beroende på i vilken tidskrift eller i vilket förlag publikationen ges ut. Således inbringar jag cirka 30 000 euro till universitetskassan nästa år. Det är mer pengar än mina två arbetsstipendium för i år. Det känns på något sätt lite avigt.

I de humanistiska ämnena är antalet stipendieforskare högt, vilket betyder att stipendiaternas publiceringstakt är en viktig del av universitetens finansiering. Till exempel så har ämnet historia har en hög publikationstakt (en av de högsta av alla humanistiska ämnen) och med tanke på att majoriteten av historikerna är stipendieforskare, så blir det klart att vi är viktiga för universitetet, men speciellt för fakulteten och ämnet.

Universitetsvärlden befinner sig just nu i ett mångfacetterat paradigmskifte. Universiteten måste sälja (brända) sig själv (eller sin forskning) för att få finansiering. Den nya finansieringsmodeller har således gett stipendieforskarna en ny och mer betydelsefull roll och den kunde med all fördel beaktas av universiteten.

Allt det här placerar fonderna och stiftelserna i nytt ljus. De projekt de finansierar påverkar (kanske) indirekt universitetens finansiering samt deras image. En utmaning är att antalet forskningsansökningar till stiftelserna och fonderna har ökat markant. De största fonderna får årligen in över 6000 ansökningar, men enbart nio procent kan tilldelas finansiering. Tävlingen om forskningsfinansiering är alltså hård. Faktumet är att i den här tävlingen vinner de universitet som satsar på sina stipendieforskare. Det finns alltså mycket att vinna på om det lades ned mera tid, energi och pengar på stipendieforskarna. Kanske något att tänka på för den nya styrelsen som snart börjar sitt arbete vid Åbo Akademi.

Om Globalhistoriska laboratoriet och nästa flyktingkris

1900-tal, 2000-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, Klimat, Mellanöstern, , , , , , , , , , ,

GlobLab/GHL eller Globalhistoriska laboratoriet etablerades för en vecka sedan. Laboratoriets kärna utgörs av de existerande forskargrupperna kring CINDAST– och EGL-projekten, InterSol– och RGE-projekten samt övriga forskare i allmän historia. Det som förenar våra olika forskningsteman är det rumsliga perspektivet eller studiet av ”det globala” eller ”globaliteten” i det lokala eller ”glokaliteten”.

GlobLab vill vara en nod som sammanbinder aktörer, en plattform för tankeutbyte och kritiska diskussioner. GlobLab kommer att lansera en egen hemsida senare under hösten där vi kommer att utveckla vidare våra idéer och positioner samt presentera laboratoriets aktiviteter. Vi har kört igång två studiecirklar, en där vi läser ”klassiker” i rumslig analys och en annan där vi tar ställning till pågående forskning som anlägger ett rumsligt perspektiv på globalhistoria. Avsikten med de två studiecirklarna är att tjäna som vägkost för våra gemensamma forsknings- och skrivprojekt om teoretiska perspektiv på globala rumsligheter, vilka skall utmynna i en eller två antologier kring denna tematik. Den tredje pelaren i GlobLab är det globalhistoriska seminariet där vi kommer att diskutera såväl egna texter som olika gästföreläsares presentationer. Här bygger vi vidare på CINDAST- och EGL-projektets Atlantseminarium som i sin sista fas utvecklats till det Atlant- och globalhistoriska seminariet.

GlobLab initieras under en tidpunkt då ”det globala” obönhörligen har blivit en del av det lokala och formar våra liv och de samhällen vi lever i. För en historiker är det visserligen för tidigt att utropa Anno 2015 som den stora vändpunkten (för vem?) men den stora in- och omflyttningen av människor till och i Europa har väckt både politikers och forskare till insikt om att ”flyktingkrisen” (vems kris?) inte enbart är en följd av en politisk kollaps i en rad ’failed states’ i både Europas omedelbara (Syrien, Irak) och ’indirekta’ närhet (Somalia, Afghanistan). Krisens (eller borde vi tala om ’kriserna’?) komplexitet har påtalats av en rad kolumnister i finländska tidningar under de senaste veckorna, inte minst statskollapsen i Syrien som en indirekt följd av den pågående klimatförändringen.

Historikerna har varit återhållsamma med att integrera klimatet som en, om inte den mest betydelsefulla externa faktorn som påverkat människors, hushållens, byars, städers eller samhällens liv. Medan klimatet och miljön utgjorde för Fernand Braudel den centrala kuggen i la longue durée, varnade Emmanuel Le Roy Ladurie historikerna för att falla i den ekologiska determinismens fallgrop. Historikernas svårighet med att tackla klimatets roll har huvudsakligen berott på frågan om aktörskap: är klimatet en aktör eller är det människan som reagerar (re-act) på vädrets nycker?

Om vi vill det eller inte: klimat, väder och miljön är den centrala externa faktorn i mänsklighetens historia. Kommer regnet eller inte? Kommer frosten, när går isarna? Blåser vindarna, hotar stormen? Följderna om regnet uteblir, köldknäppen slår till, floden stiger över sina bäddar och orkanen sveper över öar och kusten: missväxt, skördebortfall, foderbrist. Och sedan: dyrtid, människor som lämnar sina boplatser. Vad händer om detta upprepar sig ett annat år? Vem drabbas? Wilhelm Abel skrev tidigt om 1300-talets agrarkris, nordiska historiker samlades på 1970-talet till det berömda ödegårdsprojektet, samhällsvetare och geografer, som Hans-Georg Bohle, Michael Watts och Piers Blaikie lyfte fram begreppet sårbarhet (vulnerability), Alex de Waal och andra lade blickpunkten på livsmedels- och hälsokrisernas orsaker och följder.

Historiker har varit sena med att ta klimatet på allvar men under det senaste decenniet har en omvärdering inträffat. John McNeill poängterade att ’Something’s New Under the Sun’: industrialiseringen, urbaniseringen och i deras farvatten miljöförstörelsen blev globala fenomen med global inverkan under 1900-talet. Christian Pfister skrev om klimatets direkta och indirekta följder och utvecklade klimathistorien som vetenskaplig genre. Ladurie omvärderade sin tidigare negativa ståndpunkt angående klimatets betydelse, Dipesh Chakrabarty gick från ’Provincializing Europe’ till att plädera för en klimathistorisk djupförstående och Geoffrey Parker (”the military revolution”) smällde till med en tegelsten som kombinerade det klimathistoriska perspektivet med det globalhistoriska när han undersökte 1600-talets ’globala kris’.

I och för sig: även i Finland tog den social- och samhällshistoriska forskningen klimatet på allvar i undersökningarna om 1860-talets missväxt- och hungersnödsår. För en Afrikahistoriker var studiet av dessa kriser givande och öppnade för globala jämförelser: hur reagerade folk på tiggare som sökte efter mat? Vad drev dem iväg, hur mottogs de? Vad gjorde myndigheterna, makthavarna? Motsatsen ’vi’/’de’ kodifierades såväl i de engelska poor och vagracy laws som bestämmelser i det svenska riket om förpliktelser och förhållningssätt till fattiga: våra fattiga har rätt att ta emot hjälp, utomstående inte. Nödår innebar att städer stängde sina portar för de främmande – inte bara i Europa utan även i Kano år 1908 då Hausaland drabbades av torka och människor begav sig på tiggarfärd. Beslutet hade tagits av Kanos emir, inte den brittiske residenten som kritiserade beslutet (men inte hade rätt att upphäva det).

GlobLab vill lyfta fram det rumsliga perspektivet; i denna blogg söker jag att anlägga det på dagens ’flyktingkris’. Finns det ett rumsligt minne? Vilka platser, orter, regioner drabbas av en klimat- eller miljökris? Hur länge? Beror årstidernas förväntade växlingar till att det torka, orkaner, översvämningar eller köldknäppar inte registreras i det kollektiva minnet = klimatvariationen är förväntad? Men vad om McNeill och andra har rätt att 1900-talet är en brytpunkt och att vi sedan 1800-talet befinner oss i antropocen, människans tidsålder? Ty en ekvation har förändrats under 1900-talet, även om dess konsekvenser är oklara: allt mera människor utsätts för externa stressfaktorer. Tidigare lösningsmodeller på kriser – såsom att stänga portarna – går inte längre att tillämpa. Förebyggande åtgärder krävs men är ytterst instabila: ett politiskt beslut att skära ned i utvecklingsbudgeten raserar fördämningarna (läs: enklaverna som etablerats av myndigheter för att fånga upp flyktingar, d.v.s. en modern/senmodern form av att tillämpa de stängda portarnas logik varvat med 1800-talets idé om nöd- och arbetsläger). Å andra sidan: insikten om att endast ett konstant förebyggande i form av att upprätthålla och höja dammarna längsmed den holländska och tyska Nordsjökusten kan förhindra omfattande översvämningar och katastrofer.

Nästa globala flyktingkris kan redan skönjas. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam varnar i sin senaste rapport om att en ’super’ El Niño motsvarande den 1997/98 håller på att utvecklas. Berörs vi av det? Afrikas horn kommer med säkerhet att drabbas. Vad händer om regimen i Eritrea inte klarar av påfrestningen? Vilket blir utfallet i Somalia, vad händer i Kenya och Etiopien? Oxfam varnar för att den globala tillgången på ris kommer att minska, i främsta hand p.g.a. torka kommer att drabba de stora risexportörerna i Indien och Sydostasien. Priset kommer att stiga vilket kommer att bli problematiskt för länder där ris blivit baslivsmedlet under senare hälften av 1900-talet. Speciellt i Västafrika är situationen kritisk i och med att risimporten subventioneras av myndigheterna; i ett flertal länder tillhandahåller är den inhemska risproduktionen endast en bråkdel av den nationella efterfrågan. Vad följer sedan?

På tal om kokplattor

1700-tal, Afrika, Globalhistoria, Historiografi, Klimat, Okategoriserade, , , ,

Varför sätter du inte handen på en varm kokplatta på spisen? Jo, du vet att du skulle bränna dig. Hur vet du det? Jo, tidigare erfarenhet. Du har kanske inte själv satt handen på plattan, men i något skede har någon gjort det och den personen brände sig. Den här lärdomen spred sig som en löpeld och på det här sättet använder du historien för att styra ditt framtida beteende.

Föreställ dig nu att du inte visste vad det skulle hända om du satt handen på kokplattan. Ingen har någonsin prövat. Istället har många människor bara sett på en kokplatta och sagt ”vi behöver veta mera”. Övrig kunskap om spisen har utvecklats enormt, men ingen har ännu lagt handen på kokplattan. Följaktligen har en internationell spisorganisation bestående av tusentals spis- och kokplattsexperter från hela världen uppmanat någon att lägga handen på spisen. Organisationen har de senaste åren eftersökt och uppmanat mera forskning om kokplattor. Det behövs för att utveckla nya spismodeller och kastruller. Miljontals människor behöver förstå spisplattans funktion för att kunna planera för ett säkrare liv i framtiden. Men, det hänger inget. Ingen lägger handen på kokplattan.

I slutet av 1970-talet försökte en amerikansk spisexpert sätta handen på kokplattan. Hon var nära, men sist och slutligen svepte hon bara handen över spisen och kokplattorna. När jag frågade henne varför hon inte rörde i plattan så svarade hon att ”ingen ville finansiera det, ingen brydde sig”. Vad konstigt tänkte jag. Hon berättade vidare att just då blev man ännu mer intresserad av att veta om hur locket på en kastrull påverkar kastrullens användbarhet. Således började hon studera kastrullock. Nu, 35 år senare, är hon expert på kastruller och kastrullock. Men eftersom ingen ännu satt handen på kokplattan så fortsätter forskare världen över att spekulera kring vad det händer ifall du gör det. Superdatorer används för att genom olika modeller testa vad som möjligtvis kunde hända, men resultaten är oklara och skiljer sig kraftigt från varandra.

Med tanke på att vi alla är beroende av spisen så är det ur ett socioekonomiskt perspektiv viktigt att förstå kokplattan. Ur ett politiskt perspektiv är det viktigt att förstå kokplattan därför att i framtiden påverkar den oss alla, men speciellt de som använder spisen och kokplattan varje dag. Om vi inte studerar den varma kokplattan så kan framtida sjukhuskostnader skjuta i höjden. Det kan kosta samhället miljarder.

Varför har ingen satt handen på plattan när det är så enkelt? En förklaring kunde vara att det är ett tråkigt ämne. Detaljstudier om kastruller, kastrullock och spisplåtar är mediesexiga ämnen som ger synlighet och finansiering. I dessa studier använder man sig av nya revolutionerande metoder, inte av en enkel handpåläggning.

Det var det om kokplattor. Det kunde gälla vad som helst, men jag skriver förstås om Västafrikas klimathistoria. Vad vi vet om tidigare klimat, vad som gjorts och hur man gör klimatforskning. Varför man gör klimatforskning. Det är min kokplatta. Allt har hänt och allt är på riktigt. IPCC är organisationen som gjort uppmaningen. Superdatorerna är de som gör globala klimatmodeller vars resultat är motsägelsefulla. Afrika sägs vara en kontinent som kraftigt kommer att påverkas av klimatförändringen, men ingen har satt handen på spisen. Varför inte? Är det verkligen så att ”ingen bryr sig”? Ibland känns det som så, men jag kan inte tro det.

Där står jag nu. Med handen ovanför kokplattan. Jag för den i en sakta svepande rörelse fram och tillbaka. Jag känner hettan och väntar. Kommer jag att bränna mig?

Historieanvändning och moraliskt ansvar

2000-tal, Europa, Finland, Mellanöstern, USA, , , , ,

Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.

Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.

Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.

Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.

Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.

Nej till rädslan för det främmande!

2000-tal, Finland

I morse möttes jag av upprörda kolleger vid kaffebordet i Högskolan Dalarna: demonstranter hade attackerat en buss med flyktingar som anlänt till Lahtis. Finlands regering var snabb att fördöma angreppet. Det är lovvärt men det som skrämmer är den laddade historiska symboliken som en av demonstranterna manifesterade genom att klä ut sig i Ku Klux Klandräkt – Finland Anno 2015!?!

Under de senaste veckorna har två demonstrationer mot flyktingarna använt sig av ett – xenofobiskt – politiskt historiebruk i Finland. I Torneå anspelade man på det heroiska kriget och bevarandet av Finlands självständighet, i Lahtis på idén om oövervinnliga barriärer som sägs skilja oss (vita) från dem (svarta).

En person som bär den vita dräkten som döljer ansiktet anspelar på en organisation och en ideologi som vill dra gränser, som motsätter sig det öppna samhället och propagerar för en ghettoifiering av det som är avvikande och främmande. Etnisk renhet (vad är det?), försvar av ”våra” värderingar, ”vår” kultur – vår bekvämlighetssfär. Nej till mänskliga rättigheter, nej till lika möjligheter (och även: samma rättigheter och skyldigheter), nej till det utopiskt kristna (och likväl judiska som islamska) budskapet om medmänsklighet i alla lägen och situationer, i tid och rum.

Historia blir politisk och subjektiv genom att historikern väljer de teman som han eller hon vill lyfta upp. I mitt fall gäller det mitt fokus på såväl 1920- och 1930-talets radikala internationella solidaritetsrörelser som samtalen med muslimska lärda i Ghana om synen på fattigdom. Mitt fokus på radikal solidaritet under ett tidevarv då just män i vita dräkter hängde svarta i USA och brännande kors upplyste natthimlen, då segregation och rasåtskillnad var rådande inte bara i USA utan runt om i världen, får mig nattens händelser i Lahtis att må illa.

Men det räcker inte att jag mår illa och sitter i min lärda kammare. Albrecht Dürer tecknar en allegorisk nidbild av den lärde, försjunken i sina sublima tankar och sitt drömmande till en fjärran värld. Men det gäller att tala ut, även om det gör ont och rubbar mina invanda cirklar. Det gäller att öppet ta ställning och positionera sig. Inte enbart när vi är tillsammans med våra fränden och diskuterar internationell solidaritet på ett abstrakt plan, såsom vi gjorde förra veckan.

Willi Münzenberg, murar och vad är radikal solidaritet?

1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Nordisk historia, Sverige, , , , , , , , ,
Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Med orden ”[v]i är verkligen en transnationell panel” inledde jag min presentation på ’Global Spaces for/and Radical Solidarity: International Willi Münzenberg Congress’ i Berlin nu i helgen (17-20 september 2015). Sittandes i panelen var personer från Ecuador, Mexiko, Holland och Finland samt mig själv från Sverige, förenade i diskussion om historia och anti-kolonialismen som politisk och social rörelse under 1900-talet. I mångt och mycket var det som yttrades i panelen raka motsatsen till vad man rent fysiskt kunde hitta en bit utanför kongressen. I närheten av Ostbahnhof finns en av få platser kvar där man kan betrakta omfånget och känslan av Berlinmurens närvaro i stadsrummet. En mur som delade en stad, ett folk, den europeiska kontinenten, och slutligen, världen. Det behöver inte tillägas att muren föll under sin egen tyngd den 9 november 1989 och på ett sådant sätt att det förändrade världen.

Berlinmuren

Berlinmuren

Murar har använts genom historien för att dela upp regioner, människor och idéer i olika läger. Men världen är inte så enkel som vitt eller svart och sorgligt nog verkar det som om människan och samhällen aldrig lär sig av den erfarenhet att murar helt enkelt inte fungerar vare sig som koncept eller praktika. Mår Europa bättre av att se sig själv som ”Fortress Europe”? Är Europa en idé som egentligen inte klarar av att hantera sig själv i praktiken? Är nationalismen så starkt rotad i vårt sätt att tänka att det blir problematiskt att hantera relationer med människor som per se inte definieras som européer, eller rent utav, på grund av sitt nationella ursprung?

Frågorna är många och många kommer aldrig att få ett svar, enbart en rynkning på näsan eller dränks av det alltmer växande trollfenomenet/hatet på nätet. I det senare fallet behöver vi endast titta på reaktionerna i Sverige eller Finland på flyktingfrågan, vilket tenderar att visa upp de sämsta sidorna hos folk antingen virtuellt eller i praktiken, till exempel den ”mänskliga muren” i Torneå som krävde att ”det räcker nu. Stäng gränserna” eller hotbilder mot många provisoriska flyktingmottagningar i norra Europa. Men å andra sidan, vi får inte heller glömma bort eller reducera människors vilja till att hjälpa till stort som smått. Det är inte enbart mörker, trots att mörkrets hjärta verkar ha fått nya krafter genom att sända ut budskap av isolering och intolerans från vissa europeiska nationer.

Idag kapslar Ungern in sig bakom en mur av omgjorda taggtrådsdekorerade tågvagnar och tungt beväpnade militära styrkor som svarar på flyktingströmmen från det sönderslitna Syrien med tårgas och batonger. Den gripande sorgen som tar tag i mig när jag bevittnar bilder över hur dessa traumatiserade personer behandlas som paria väcker smärta och tomhet. Historien kommer att (förhoppningsvis) döma Ungern hårt.

Den tyske kommunisten och pacifisten Willi Münzenberg (1889 – 1940) var en person som hade ”förmågan” att fånga in och på ett konkret sätt väcka uppmärksamhet kring frågor som kan liknas till den ström av flyktingar vi bevittnar idag. I detta avseende blir det därför kittlande intressant att fundera i kontrafaktiska termer, dvs. om Münzenberg hade levt nu, hade han varit kapabel till att organisera solidaritetskampanjer till stöd för den flyktingström som nu flyter in och igenom Europa? Det är här som tanken om ”radikal solidaritet” blir viktig att diskutera genom att ställa oss frågan om vad detta möjligtvis anspelar på. Först och främst, ”solidaritet” är ett mytologiserat begrepp som antingen bekämpas eller försvaras till det bittra slutet. Anledningen till varför är att många bortser från den grundläggande tanken om vad solidaritet egentligen handlar om, utan väljer istället att se solidaritet enbart som ett politiskt koncept och rättfärdigande för ens agerande, vare sig det är ansett som normalt eller radikalt. I grund och botten är solidaritet en social tanke som strävar efter att skapa samhörighet kring en viss fråga, för att sedan kunna utvecklas i praktiskt givande av stöd och agerande. Solidaritet är ett politiskt ramverk som växte sig starkt under 1800-talet och bygger på social interaktion samt hur vi väljer att uppfatta värderingar och världen.

Den radikala solidariteten, vad väljer den då att fokusera på? Att vilja protestera mot förtryck, förföljelser eller orättvisa förhållanden är inte radikalt i mina ögon, det är en naturlig reaktion och borde vara det med tanke på den värld som människan har skapat genom århundrandena. Det radikala kan bestå i hur detta genomförs i praktiken och det är i denna kontext man kan placera en person som Münzenberg. Var man än placerar sig på den så kallade politiska skalan – vänster som höger – så borde vi alla agera Münzenbergianskt för att visa avsky mot hur nationer hellre väljer att bygga murar istället för att söka efter roten till det onda och sträcka ut en hand. Världen rör sig framåt och bakåt, men det är viktigt att agera idag för imorgon kan det vara försent…

Willi Münzenberg, internationell solidaritet och flyktingkrisen Anno 2015

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Mellanöstern, , , , , ,

Vad är ett politiskt arv? Hur skapas ett historiskt eftermäle? Hur fånga samtidighetens komplexitet Anno 2015? Dylika tankar korsar mitt huvud medan jag sitter vid skrivbordet i ett hotell i Friedrichshain i Berlin. Jag befinner mig inte långt ifrån platsen där Muren en gång delade Öst och Väst. Den fysiska muren revs, händelsen den 9.11.1989 inledde avvecklingen av Kalla kriget. Sommaren innan hade Ungern öppnat sin gräns till Österrike för semestrande östtyskar. Samma år hade jag inlett min bana som nyhetsredaktör på Text-TV. Det skulle bli en lugn sommar, förutspådde mina kolleger: de inhemska politikerna håller låg profil och utrikes brukade det inte hända mycket. Världen såg ut att vara stabil och förutsebar. Långa kaffepauser var att vänta. Men det blev annorlunda. Kanske var det kuppen mot Stroessner i Paraguay som inledde året där den ena efter den andra diktatorn och folkdemokratin avsattes och gick i graven. År 1989 var en global vändpunkt men sommaren 1989 var jag ännu säker på att Erich kommer att klara biffen. Ett år senare existerade DDR inte mera. Men den nya Förbundsrepubliken var ett tudelat samhälle och Berlin fortsättningsvis en tudelad stad. En tur med S-Bahn från Zoo till Alexandersplatz visade med all tydlighet detta: västdofter vid Zoo, östluft vid Alex.

2015. När brast fördämningarna vid Festung Europa? Europeiska politiker hade under decennier varnat för att de illegala immigranterna kommer att översvämma Europa, ta våra arbeten och lever på våra skatter. Dessutom är de muslimer och hade stora familjer. Sist, men inte minst: Europa hotades av att islamiseras. Så murar restes för att hålla afrikaner, asiater och andra objudna gäster utanför vår bekvämlighetssfär. Dubbelstrategi: flyktingfrågan skulle få sin lösning med att angripa problemets rötter och orsaker. Inte de utlösande (bombandet av Afghanistan, Irak eller Libyen; den neokoloniala världsordningens konsekvenser i Afrika och Asien) utan endast de synliga (människosmugglarna). Flyktingar skulle hållas nära sina hemländer, helst i läger i grannländerna; vi skulle betala för deras överlevnad. Systemet fungerade, eller så inte.

Sensommaren 2015 meddelade FN:s flyktingorgan UNHCR att de är tvungna att drastiskt minska stödet till flyktinglägren. Vid denna tidpunkt hade Tyskland öppnat sina gränser för alla asylsökande, myndigheterna räknade med att motta 800 000 flyktingar och förbundskansler Angela Merkel deklarerat ”das schaffen wir!” Men hon var även realist: landet kommer att vara ett annat i framtiden, samhället kommer att förändra sig och det invanda och förment bestående kommer att se annorlunda ut. På kort sikt är utmaningen gigantisk: hur skapa drägliga förhållanden för dem som inget har så att de överlever vintern? Skall flyktingarna interneras eller integreras? Tyskland och Sverige har valt den senare vägen vilket kräver ett nytt miljonprogram för nya lägenheter, barnvård, skolor, hälsovård och utbildningsprogram.

Berlin, September 2015. Thüringens ministerpresident Bodo Ramelow hade blivit inbjuden att hålla ett anförande vid Internationaler Willi Münzenberg Kongress. Något om hur staden Erfurt – Willi Münzenbergs födelsestad – kom ihåg honom (namngivandet av en gata eller plats, plakett på huset där han föddes…). Men det blev inte något föredrag om minneskultur och historiebruk. I stället blev det ett ”implusföredrag” – Politischer Realismus in schwierigen Zeiten: om mottagandet av flyktingar i delstaten, de dagliga utmaningarna och besluten som måste fattas, improvisationen och åsidosättandet av fastslagna budgetramar för att bemöta utgifterna som ändras och ökas dag för dag. Sist men inte minst: att övergå från en registerings- till en integreringspolitik. Ett passionerat tal. Internationell solidaritet i praktiken.

Är flyktingkrisen anno 2015 början eller slutet på en era? Bodo Ramelow påminde oss kongressdeltagare att vi endast har sett toppen av isberget. Förhållandena i flyktinglägren i Turkiet, Libanon eller Gaza är odrägliga; flyktingkrisen i Afrika tycks ingen orka tänka på. Än värre: om dagens kris i huvudsak är en följd av uppror och (inbördes)krig, kommer nästa flyktingkris att utlösas av den ekologiska kollaps som redan kan skönjas i utsatta regioner i såväl Afrika som Asien eller den vattenkris som redan är ett faktum i Sydvästasien och Nordafrika.

Det positiva: Willi Münzenberg-kongresen påminner mig om att internationell solidaritet inte är en illusion. Den är möjlig och är en väg som leder till en bättre värld. En som visade vägen var Willi Münzenberg, 1900-talets stora europeiska internationalist och ’Vordenker’. Vår kongress avsikt är att lyfta fram hans insatser som antifascist, antikolonialist och antirasist. Vår ambition är att utveckla Willi Münzenberg Forum (WMF) till vår tids plattform för studier av global solidaritet och dess utmaningar och förändringar i tid och rum. I Åbo är det InterSol-forskningsprojektet som är ansluten till WMF.

Strunta i medierna!

Finland, Klimat, Okategoriserade, , , ,

”Du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen”, så sa professorn vid Karolinska Institutet Hans Rosling i en intervju i dansk tv. Den här korta meningen lade för min del pusselbitar på rätt plats efter att jag i flera år har försökt förstå mediernas makt, ansvar och presentation av klimatförändringen.

Orsaken till att jag försökt förstå mediernas ansvar är att forskningen har visat att medierna har enormt inflytande när det gäller att forma våra åsikter om klimatförändringen. Aningen förenklat, det som du vet om klimatförändringen har du lärt dig via medierna. Öppnar man upp frågan så handlar det 1) om journalister som inte har tid att sätta sig in i klimatförändringen ordentligt och som 2) förmedlar en förenklad bild av verkligheten åt läsare med enbart grundskoleutbildning om klimat.

En nyhet från sommaren får agera exempel. I juli kunde man läsa om hur världen går in i en ny istid om 15 år. Vissa redaktörer menade att solens aktivitet minskar med 60 procent (i vilket fall en istid vara vårt minsta problem). Nyheten dramatiserades med snöiga bilder, människor i regnkläder och hänvisningar till brittisk media där allting fick sin början. I kommentarfälten i finländsk media omvandlades nyheten till en diskussion om bland annat klimatförändringen som en konspiration med vinklad klimatforskning där forskarna bara söker enkla pengar (som klimatforskare jag kan berätta att det inte är lätt att få finansiering). Hursomhelst, dylika istidsartiklar är återkommande. Istiden var bland annat på tapeten också 2008.

Jag har inte tidigare fått klarhet i mina tankar gällande ansvar eftersom jag har försökt förstå mediernas nya roll i att förmedla nyheter. Ta exemplet ovan, var det bara brist på källkritiskt ansvar att citera annan media eller brist på omdöme och vetenskapsjournalister att påstå att solens aktivitet minskar med 60 procent?

Problemet, som jag sett det, är att medierna har en viktig uppgift i informera medborgarna och de har varit demokratins övervakare. Men internet och den snabba spridningen av nyheter har förändrat världen och mediernas roll. Tidigare kunde en notis i morgontidningen vara en nyhet, men nu är morgontidningen snarare en upprepning av det som jag igår läste på internet. Medierna tävlar därför om inflytande genom ”klick” och vems nyhet som ”delas” mest. Den här utvecklingen är problematiskt för klimatförändringen som är en högst vetenskaplig fråga och dessutom avgörande för vår framtid.

Jag har således velat påstå att medierna måste ta ett större ansvar, men jag har alltid hamnat i cirkelargument som att: är det redaktören eller chefredaktörens ansvar? Borde medierna ses som en aktiv aktör och därför ta en gemensam ståndpunkt i frågan? Är det egentligen medborgarens skyldighet att själv ta reda på allt om klimatförändringen och sen förstå nyanserna och de subjektiva formuleringar som kan läsas på internet? Eller borde klimatforskarna få medieträning?

Det har forskats kring dessa frågor, men det finns inte ett övergripande svar för hur frågorna skall lösas – själv har jag duntat huvudet i väggen fler år i jakt på en lösning. För det är ju enkelt: Medierna kan inte tvingas till att ta en gemensam ståndpunkt (och någon skulle ändå trotsa tvånget) emedan mannen/kvinnan på gatan inte kan tvingas till att bli experter om klimatförändring.

Diskussionen om klimatförändringen är en långkörare. Den har pågått i över 30 år och vem orkar följa med en diskussion så länge? Svar: ingen. Hur har informationsflödet förändrats på samma tid? Svar: Enormt. Internet förändrade allt. Om du i etablerad media läst en klimatskeptikers påstående om att forskarna är oeniga om klimatförändringen så är det bara att öppna internet för att söka bekräftelse. Det var inte en möjlighet på 1980-talet. Internet har ändrat spelets regler radikalt. Nu kan man googla fram sin åsikt istället för att diskutera sig fram till en.

För att verkligen ha en åsikt om vetenskapen kring klimatförändringen borde alla förstå vetenskapliga metoder och hanteringen av material och data. Sannolikheten är däremot väldigt låg att en lekman först skulle sätta sig in i forskningen för att sedan kontrollera om skeptikern har bra argument. Och var skall man börja? Vill man förstå hur den globala temperaturförändringen räknas ut så borde man vara statistiker och matematiker, inte klimatexpert. Och när du tar till dig information i media så borde du förstå retoriken. Det finns en skillnad mellan begreppen ”klimatförändring” och ”global uppvärmning”. Bushadministrationen slutade använda termen global uppvärmning därför att ”klimatförändring” inte låter lika farligt. Den här förändringen kan också ses i medierna.

Så när Rosling klämmer ur sig att ”du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen” så träffar han spiken på huvudet. Det går inte att kräva universellt ansvar av medierna så mitt råd är helt enkelt: vill du förstå klimatförändringen så ska du strunta i vad media säger.

”Not everything can be about everything”

1700-tal, 1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Globalhistoria, Historiografi, USA, , , , , , ,

DC-Metro-mapDet är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).

Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.

Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.

Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.

Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.