Det senmoderna samhället kännetecknas av en hypersamtidighet och en i princip fullständig sammansmältning av tid och rum – i varje fall i cyberspace. Sammansmältningen eller en i det närmaste fullständig ’time-space-compression’ möjliggör åt en cyberrymdflanör att kunna vara i kontakt med oändligt många punkter under en och samma tidpunkt. Att de flesta av oss troligtvis föredrar att ordna upp kontakterna på ett eller annat sätt är dock troligt men vittnar kanske mera om den tvådimensionella tiden före vår tre- eller mångdimensionella tillvaro. Avståndsfaktorn spelade förr en avgörande roll både för den enskilda individen som för grupper och staters beslutsfattare. Nyheter spreds förr med apostlahästarnas, de beridna kurirernas, telegrafens och telefonens hastighet men hastigheten för informationsförmedlingen var beroende av geografiska och politiska hinder och gränser.

I det senmoderna samhället spelar de tidigare gränserna och hindrena i princip inte mera någon roll. Information flödar mer eller mindre obehindrat genom det digitala nätverket; att blockera det har visat sig vara svårt. Informationseruptionen innebär dock inte att mottagarna – nätets och smarttelefonernas konsumenter – skulle nödvändigtvis bättre eller mera effektivt kunna hantera den obegränsade tillgången på information om händelser i realtid. En ofta upprepade beklagan är att både nyhetsproducenter och –konsumenter har en begränsad förmåga att följa upp och sålla bland de otaliga samtida begivenheter och kriser. Har den senmoderna nyhetsförmedlingen blivit en årlig modeuppvisning? I och för sig en analog situation med vetenskapsvärlden – vetenskapliga paradigm avlöser varandra i en allt snabbare takt. Knappt hinner ett nytt perspektiv etablera sig, ifrågasätts det. Oklart förblir dock om det alltid är fråga om paradigmskiften i den kuhnska förståelsen.

För omkring tjugo år sedan lanserades begreppet ’failed states’ eller ’sviktande stater’ för att beteckna kollapsen av de politiska och statliga strukturerna i en rad stater i Afrika, i främsta hand Somalia, Liberia, Sierra Leone, Demokratiska Republiken Kongo (DRK, fd. Zaire) och Rwanda. Kännetecknande för dessa stater var att fleråriga intensiva inbördeskrig hade resulterat i att myndigheterna inte lyckades upprätthålla våldsmonopolet, centralmakten hade kollapsat och i vissa fall slutat att helt existera. Omvärlden följde med statsförfallet på första rad, dock utan att ingripa (Rwanda) eller endast behjälpligt (Liberia, Sierra Leone). I vissa fall ledde ingripandet till ett fiasko (Somalia), i andra till ett fullskaligt regionalt krig (grannländernas inblandning i krisen i DRK d.v.s. Första och Andra Kongokriget 1996-1997, 1998-2003). I dag bör Nigeria, Elfenbenskusten, Centralafrikanska republiken samt republiken Sydsudan räknas som ’sviktande stater’. (Se vidare Robert Rotberg, ed., When States Fail: Causes and Consequences, 2003.)

Statskollaps är ingalunda en afrikansk företeelse vilket utvecklingen under det senaste decenniet visar. Invasionen av Afghanistan och Irak efter 9/11 resulterade i mer eller mindre misslyckade stater; den arabiska våren lämnade Libyen och Syrien i ett okontrollerat upplösningstillstånd och centralmaktens kontroll över Jemens territorium är oklart. Ej heller är statskollaps ett ’tredjevärldsfenomen’ – upplösningen av de forna Jugoslavien, maffians kontroll av Italien eller Belgiens de facto tudelning vittnar om att Europa ingalunda är immun mot företeelsen. Dessutom: översätter man termen ’failed states’ med ’sviktande stater’ (d.v.s. stater som inte förmår tillgodose sina medborgares grundläggande behov av förnödenheter) så är det oklart huruvida Ukraina är en krisstat eller ej. Visserligen försöker den ukrainska staten att återta våldsmonopolet över sitt territorium men i bakgrunden hotar en ekonomisk kollaps som okontrollerad kan underminera de militära försöken att kväsa separatisterna.

Statskollapser brukar som oftast vara nyhetsstoff när händelseutvecklingen är intensiv. Tyvärr är statskollapser aldrig korta händelser med en klar avgränsning i tid och rum. Dessutom uppvisar de en komplexitet med både interna och externa aktörer med divergerande agendor och ambitioner. Somalia är ett typexempel: någon centralmakt har inte funnit sedan inbördeskrigets början år 1991. Internationellt erkänns visserligen en regering som kontrollerar vissa delar av Mogadishu. I norr har Somaliland förklarat sig självständigt (och dess centralmakt kontrollerar dess territorium) men staten erkänns inte internationellt.

Det finns även smygande statskollapser som går åskådarna mer eller mindre förbi ty deras händelseutveckling är långsam och sällan en följd av politiska konflikter. I januari 2014 publicerades den första varningen för att Ebolaviruset hade spridit sig till Västafrika. De första dödsoffren registrerades i gränstrakterna mellan Guinea och Sierra Leone, ett par månader senare även från Liberia. Världshälsoorganisationen WHO varnade i ett tidigt skede för att virusets spreds genom direkt kontakt och underströk att lokala begravningssedvänjor (bl.a. tvättandet och beröringen av den avlidnes kropp) borde avhållas för att hålla epidemin i schack. Åtgärderna hade dock en begränsad effekt på att stävja epidemins spridning förutom att de väckte medborgarnas ilska över att inte kunna ge de avlidna en rituellt föreskriven begravning. I juni beslöt myndigheterna i Sierra Leone att stänga skolor i gränszonerna, i juli införde Liberia samma åtgärd. Dessutom isolerades vissa samhällen i båda staterna. Myndigheterna visar med åtgärderna att de visserligen ännu har kontroll över landets territorium men ur de drabbade invånarnas synvinkel börjar utvecklingen likna en smygande kollaps av staten.

Holger Weiss

av Ann-Carin Östman

Jeppis Pride som arrangerades i slutet av juli tog avstamp i de gamla trähuskvarteren på Skatan. När den långa paraden kom ut genom Strengbergsporten, den fabriksbyggnad som på många sätt fått symbolisera Jakobstad och dess historia, bars den fram av varma, kraftiga applåder. Ett ställningstagande för jämlikhet, rättvisa och mångfald lockade en mycket stor och brokig skara att delta och även landets justitieminister (stadens egen dotter) fanns bland marschdeltagarna. Det blev en mycket glädjefylld dag.

Det finns också ett motstånd. Med argument formulerade inom religiösa diskurser har några debattörer kraftigt motsatt sig regnbågsparaden. Ofta används ordet bibelbälte för att beskriva de bönehustäta bygderna i norra svenska Österbotten. Många av de människor som ställde sig i de stolta regnbågsleden gjorde det delvis som en reaktion på kritiska insändare. För att visa att bibelbältet är – som religionsvetaren Peter Nynäs så träffande påpekat – smalt.

En del bekännande kristna anser sig, å sin sida, mötas av intolerans och respektlöshet. Ännu efter manifestationen duggade inläggen tätt på sajter av olika slag. I själva staden finns en stor finsk minoritet, men omlandet är i stor utsträckning svenskspråkigt och på de svenskspråkiga insändarsidorna och diskussionsplanken framstår regionen vid en första anblick som polariserad. Motståndet återfinns också i ”världsliga” sammanhang, men det är ändå i grupper med religiös färgsättning som det är segast och ettrigast.

Pride-paraden beskyddades av stadsdirektören som i sitt öppningstal betonade sambandet mellan öppenhet, tolerans och ekonomi. Han underströk att en region som sluter sig inåt inte kan förbli ekonomisk stark. Det här är ett argument som vinner gehör i en bygd som trots större nedläggningarna lyckats hålla arbetslöshetssiffrorna förhållandevis låga. Stadsdirektören avslutade dock sitt tal med att framhålla att det ekonomiska har en biroll och rättviseaspekter och tolerans huvudrollerna.

Än historien då – ges den någon roll i en debatt av det här slaget?

Genom att stödja Pride kan man visa att även den här till synes insnöade trakten lever i nuet. Implicit finns ett historiskt synsätt hos oss alla som vill rubba ingrodda attityder och därför kan motståndarna tillskrivas förlegade åsikter på ett sätt som kan – men inte ska – uppfattas som nedsättande.

Historien har andra, viktigare roller.

Också i det förflutna finns mångfald och stolta företrädare för olika sexuella minoriteter, något som kan utgöra ett element när nya identiteter formas. Pride-arrangörerna hade valt att inleda sin seminariedag med en historiskt inriktad paneldebatt kring HBTQ-personers erfarenheter av att leva i Österbotten. Det här är säkert ett medvetet val – inte för att det historiska enbart skulle utgöra bakgrund till de påföljande diskussionerna om religion, litteratur och politik, utan därför att historiska perspektiv är viktiga och historiska berättelser som synliggör mångfald nödvändiga.

Det finns ett brett spektrum av erfarenheter. Historien rymmer även tragiska berättelser och erfarenheter som innefattar såväl osynlighet och ordlöshet som ångest och skam. Även det senare inslaget i vår samtidshistoria behöver belysas, och ett synliggörande av det här slaget tvingar till eftertanke och ger ytterligare tyngd åt rättviseargument. Det samma gäller kunskapen om samhällelig diskriminering, om hur sexuella minoriteter diskriminerats i lagstiftning och i den tystnadens kultur som har upprätthållits kollektivt. I det här avseendet är det svårt att rita upp en tydlig gräns mellan det sekulära och religiösa.

En av paneldeltagarna i Pride-seminariet, historieläraren Stefan Nyman, lyfte fram historisk forskning som ett viktigt medel för att förstå och dekonstruera homofob kultur, däribland manlighetsideal. I just det här området är det antagligen svårare för män än för kvinnor att delta i en manifestation för minoritetsrättigheter av det här slaget. I somliga avseenden är den svenskösterbottniska landsbygden, där enbart en minoritet behärskar finskan till fullo, den ”finskaste” av landsändor i Finland. Samtidigt som den här regionen präglas – och plågas – av rikssvensk (parfokuserad) dansbanekultur, finns här starka uttryck för den arbetsmentalitet, tillbakadragenhet och den sisu som förknippas med finska män. När det sammansatta kulturarvet ska dissekeras så är historisk kunskap brukbar. Ville Kivimäkis studie om frontsoldaters nämndes som ett mycket viktigt redskap i det här arbetet.

Jag menar att historiska perspektiv gärna kunde ges ännu större utrymme i debatten. De grupper som motsäger sig Prideparadens synlighet kan bemötas med kvinnors, med mäns och med alla andras berättelser om åsidosättande och osynlighet, med kunskap om hur diskrimineringens många olika former har upprätthållits och återskapats. På samma gång som queera angreppssätt utmanar och omformar historisk forskning är de brukbara i arbete för förändring. Därför bör vi historiker också fästa större vikt vid problemställningar av det här slaget. Det handlar om att visa hur sexualiteter formats av samhälleliga normer, inte minst de religiöst färgade, men också om hur genusrelationer har format kultur och samhälle.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att också religionen utgjort grogrund för ökad jämlikhet och individualism i de nordiska länderna, inte minst i de regioner som liksom Österbotten formats av bönehus och väckelserörelser. En del Pride-förespråkare har förankrat sina argument i religiösa sammanhang, vilket bland annat visar en vilja till dialog. I själva verket är ju även väckelserörelserna mångfacetterade och den sociala radikalitet som ingår i vissa rörelsers och kristna gruppers historia kan åberopas som argument även i en manifestation för sexuella minoriteters rättigheter.

Det blev också en historisk dag. Jag är oerhört imponerad av arrangörerna som på ett konkret sätt visat historikern i mig hur förändring görs, men som framförallt gjort det möjligt för oss alla att få ta del av en mäktig känsla. Jag deltog tillsammans med bl.a. son och 87-årig svärmor. Den senare marscherade med insikt om den tystnad, de tabun och den skam som präglat vänners liv. Den förra kommer säkert länge att minnas känslan av rakryggad glädje och gemenskap. Många ungdomar deltog i paraden. Tvivelsutan kommer de unga även i framtiden att sporras av den här erfarenheten, av känslan av att kunna var med om skapa historia. På så vis förändrar Jeppis Pride både nuet och framtiden.

Det hurdana berättelser vi får läsa om nutiden är beroende av det källmaterial som kommer att vara tillgängligt för framtida historiker. Det här för alla historiker självklara sakförhållandet slog mig med ny kraft då jag bekantade mig med Juha Suorantas och Sanna Ryynänens bok Taisteleva tutkimus. Med taisteleva tutkimus avser författarna forskning som analyserar den sociala verkligheten samtidigt som dess målsättning är att förändra världen, dvs. få till stånd sociala eller politiska reformer, vanligen i samarbete med människor som är aktiva inom olika samhällskritiska rörelser.

Suoranta är professor i vuxenpedagogik vid Tammerfors universitet och Ryynänen arbetar som universitetslektor i socialpedagogik vid Itä-Suomen yliopisto. Författarna vill med sin bok ta ställning till den samhällsvetenskapliga forskningens roll i lösandet av sociala och ekologiska problem. De menar att det inte räcker med att observera och analysera samhällsfenomen utan forskning skall entusiasmera och inspirera till större medvetenhet och sporra till aktion för en bättre värld. Den här typen av ”kämpande” forskning har en lång historia, mycket av den marxistiska forskningen (inklusive Marx själv!), kritisk teori, en del av forskningen kring genus, kolonialism och t.ex. Critical Animal Studies har haft och har en klar politisk agenda. Överhuvudtaget ses förbindelsen mellan forskare och aktivister som väsentlig för att forskarna skall kunna upprätthålla en levande kontakt med den sociala verkligheten. Det finns politiska aktivister som börjat forska för att bli bättre aktivister, dvs. för att bättre förstå bakgrunden och de komplicerade förhållandena som ofta ligger bakom politiska, sociala och ekologiska problem. Engagemang i politiska eller sociala rörelser kan för en forskare utgöra en integrerad del av arbetet som den såkallade tredje uppgiften, t.ex. i form av folkupplysning, föreläsningar, workshopar och sakkunnighjälp.

Boken fick mig att reflektera över historikers möjlighet att skriva om små inofficiella samhällsomdanade rörelser som bidragit till samhällsutvecklingen men som har lämnat få spår efter sig. Problematiken påminner om källäget för det vi brukar tala om som de utstötta och marginella gruppernas historia, grupper och teman som historiker lyft fram, i vissa fall uttryckligen för att peka på missförhållanden i det förflutna i syfte att göra en politisk poäng. Historiker, särskilt vi som undervisar och för diskussioner med studenter, funderar ofta över historievetenskapens möjligheter att göra världen till en bättre plats. Särskilt historiker som arbetar med teman som klass, kön, etnicitet och miljö funderar på liknande spörsmål som samhällsvetarna, nämligen frågor gällande forskarens position i förhållande till det undersökta och möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. En viktig skillnad mellan samhällsvetenskap och historia är dock tillgången till lämpligt källmaterial. Vi kan vara hur intresserade som helst av ett udda och subversivt tema, men om inga källor som belyser saken finns bevarade är vi hänvisade till att arbeta med tystnaden (vilket historiker gör). Det här hade jag nyligen anledning att tänka på då jag förgäves sökte material om en hundra år gammal förening. Situationen fick mig att reflektera över föreningar jag själv medverkat i och material dessa har lämnat efter sig – eller försummat att spara. Jag har varit och är medlem av både gamla hedersvärda vetenskapliga föreningar och kortlivade radikala ad hoc föreningar som bl.a. försökt skapa alternativ bankverksamhet och protesterat mot olika saker. Jag inser nu att jag i fall där det varit min uppgift att spara eller slänga efterlämnade papper har valt att spara material från de väletablerade föreningarna just för att de är gamla och har en tradition av att bevara sina papper. I de senare fallen där det gällt radikala kortlivade rörelser har jag obekymrat slängt pappren. Utan att tänka på vilken förvrängd bild av historien min handling kommer att leda till i framtiden.

Att vi är hänvisade till källor som är bevarade från den tidsperiod vi studerar för med sig att det som sparas och det som slängs blir en politisk angelägenhet. Den kände aktivisthistorikern Howard Zinn var en av dem som tagit upp frågan, fick jag lära mig då jag läste Sonia Yacos artikel om historiker och arkivarier som betraktar sig som aktivister. Zinn har hävdat att arkivarien genom sin dagliga lågmälda aktivitet upprätthåller politiskt och ekonomiskt status quo.  Det gäller dock ingalunda alla arkivarier. Det finns personer som börjat arbeta på arkiv uttryckligen för att utveckla samlingarna i viss riktning eller sådana som bildat nya arkiv just för att de betraktat ett visst material som viktigt att bevara. Arkiv och enskilda arkivbildare har en ansvarsful uppgift eftersom deras beslut kommer att bestämma vad historiker i framtiden kommer att ha möjlighet att finna i arkiven. Det här i sin tur bestämmer hur historieskrivningen ser ut och vilka berättelser om det förflutna som kommer att berättas.  Exemplet med mina föreningar visar att det är lätt att spara material då någon redan påbörjat arbetet och det finns kanske en mapp, kanske en låda där man deponerar pappren, banden, skivorna eller föremålen. Att hitta ett lämpligt befintligt arkiv för sin förenings papper eller rent av att bilda ett nytt arkiv förutsätter däremot en viss initiativförmåga. Det är mycket lättare att slänga de gamla pappren för att inte tala om banden, kassetterna och alla andra föråldrade föremål som innehåller spår av det som kommer att vara det förflutna om hundra år, femhundra år, tusen år… Man undrar vilka av oss som om femhundra år kommer att betraktas som tysta och marginella grupper i samhället, sådana som inte lämnat spår i källorna, sådana som enligt framtidens historiker är förtjänta av återupprättelse.

Laura Hollsten

I april kidnappades mer än 200 flickor i en attack mot en skola i Chibok i norra Nigeria. Ett par dagar senare erkände Abubakar Shekau, ledaren för extremistgruppen Boko haram, att rörelsen stod bakom anfallet och att flickorna skulle säljas som slavar. Gruppen hade hittills sporadiskt nått över Västvärldens nyhetströsklar då det förövat en rad våldsamma attacker mot statliga och federala inrättningar i Nigeria. Men till skillnad från tidigare händelser har Boko haram sedan dess diskuterats i både tidningarnas ledarsidor och TV-sändningarnas analyser om extrema muslimska gruppers framfart i Nigeria och den nigerianska statens oförmåga att hantera situationen. Ett tredje tema som redaktörer och analytiker har börjat lyfta fram är slaveriets och slavhandelns fortsatta existens i det tjugoförsta århundradet.

Extrema muslimska rörelser och deras utbredning i Nigeria har föga kopplingar till al-Qaida eller 9/11 utan är först och främst ett symptom av en misslyckad postkolonial samhällsutveckling som har kännetecknat landet sedan dess självständighet år 1960. Nigeria är liksom de flesta andra afrikanska staterna en kolonial produkt. Landet var och är en artificiell enhet som upprättades av britterna 1914 då protektoratet Norra Nigeria, protektoratet Södra Nigeria samt kronkolonin Lagos slogs ihop till en administrativ enhet. Den norra delen bestod huvudsakligen av två muslimska statsbildningar, Sokotokalifatet och riket Borno, medan den sydvästra delen bestod av yorubastaterna. I sydöst fanns en rad grupperingar såsom igbo, som definierades av britterna att vara s.k. statslösa folk. För de första kolonialadministratörerna framstod de norra delarna som ”semifeodala” muslimska emirat där idén om Indirect rule kunde utvecklas med avsikten att ”konservera” samhällsutvecklingen. Framför allt skulle ingen jordreform genomföras utan slavarnas befrielse skulle resultera i uppkomsten av en klass av jordbruksarrendatorer som skulle bruka de forna slavjordbruken. Elitens maktställning skulle inte ifrågasättas. Kristen missionsverksamhet var per dekret förbjuden medan muslimska domstolar och en modifierad version av sharian skulle gälla (förutom dödsstraffet för s.k. hadd/hududbrott).

Den koloniala praxis i Nigeria ifrågasattes tidigt av afrikanska och afroeuropeiska intellektuella i de södra delarna av kolonin, framför allt Lagos. Denna hade i regel fått en västerländsk skolning och ofta studerat vid något universitet i Storbritannien eller USA. I deras mentala bild framstod de norra delarna av landet som en arkaisk om inte ärkekonservativ kvarleva från en svunnen förkolonial tid. Föga förvånande kom denna grupp att understöda nationalismen och antikolonialismen, medan emirerna i norr framstod som kolonialsystemets försvarare. Situationen tillspetsades ytterligare genom att befolkningen i de södra delarna av landet kom att anta kristendomen (i sydväst huvudsakligen olika protestantiska inriktningar, i sydöst huvudsakligen katolicismen) och emigranter från södra Nigeria tilläts etablera ”kristna” enklaver utanför storstäderna i norr, s.k. Sabon Gari.

Förhållandet mellan norr och syd inflammerades ytterligare efter Andra världskriget då självständighetsprocessen kom i gång i Nigeria. Emirerna och andra politisk-religiösa ledare, såsom Abubakar Gumi som kom att bli Storkadi eller den högsta muslimska domaren under 1960-talet, sökte att bilda en gemensam muslimsk front gentemot de politiska partierna i söder i hopp om att kunna kontrollera det nigerianska statsskeppet och dess ekonomiska tillgångar. Under 1950-talet hade det nämligen blivit klart för alla politiker att inte enbart religion utan även den ekonomiska rikedomen delade landet: i norr odlades jordnötter och bomull som avsalugrödor, i söder fanns palmolja – och olja.

Nigeria kom att bli en politisk och ekonomisk koloss på lerfötter. Landets närhistoria har kännetecknats av politiskt våld, militärkupper och social och ekonomisk ojämlikhet. Landet skakades av ett inbördeskrig i slutet av 1960-talet (Biafrakriget). Landet har experimenterat med både brittiska och amerikanska representationsformer, och under militärdiktatorn Ibrahim Babangida infördes ett tvåpartisystem som gick i graven när Sani Abacha blev militärdiktator under 1990-talet. Hoppet om att framdriva en accelererad ekonomisk utveckling med hjälp av oljeintäkterna kom på skam redan på 1970-talet och landet kom  att framstå som en dysfunktionell kleptokrati under 1900-talets sista decennier. Återgången – eller snarare övergången – till demokratiska strukturer och upprepade antikorruptionskampanjer på 2000-talet har tillsvidare inte förbättrat den enskilde medborgarens ekonomiska och sociala situation och en av världens stora oljeexportörer hör fortsättningsvis till Afrikas ojämlikaste och per capita fattigaste länder.

Fattigdom och social ojämlikhet har utpekats av ett flertal analytiker att vara Nigerias utmaning. Båda ses även som förklaring till de religiösartikulerade reform- och proteströrelser som har uppstått med jämna mellanrum i norra Nigeria sedan 1960-talet. Analysen har dock som oftast blivit enkelspårig och tolkats som en motsättning mellan muslimer och kristna. Dessa motsättningar, som i allt högra grad blivit en del av vardagen i den s.k. Middle Belt-regionen eller de södra delarna av det forna protektoratet Norra Nigeria som inte varit islamiserade och där kristendomen kom att få ett kraftigt fotfäste under kolonialtiden, är visserligen en realitet, men i sig är religionen endast ett symptom på en djup samhällskris. Som både historikerna Yusuf Bala Usman (d. 2005) och samhällsforskaren Lamido Sanusi Lamido (f. 1961) har framhävt så har en fattig muslimsk invånare i norr mera samhörighet med en fattig invånare i söder än med en rik muslim i norr. Dylika analyser har dock varit fåtaliga och nästan aldrig upptagits i den politiska vokabulären av politikerna eller statsmännen i landet.

I stället har radikala religiösa aktivister getts tolkningsföreträde i kritiken mot de samtida orättvisorna. Om det fanns en radikal, om inte socialistisk röst i Aminu Kano (1920-1983) och hans Northern Element’s Progressive Union (NEPU) på 1960-talet, så kom Muhammad Marwa, kallad Maitatsine (död 1980), att vara den första radikala muslimska lärda vars budskap enbart byggde på en snäv uttolkning av islam och som lika mycket riktade sig mot det muslimska etablissemanget som den (officiellt) sekulära nigerianska staten. Armén slog ned hans rörelse med våld. Den postmoderna islamiseringsvågen som svepte över norra Nigeria efter Abachadiktaturen och införandet av sharia i tolv av delstaterna i början av 2000-talet uppfattades av (kristna) politiker i söder som muslimska guvernörers populistiska drag för att säkra sin position. Muslimska radikala kritiker ansåg för sin del att islamiseringsprocessen inte var något annat än ett spel inför kulisserna och krävde för sin del en genomgående förändring av samhället. I deras tankevärld handlade det om att ”återvända” till den rätta stigen eller ett urislamiskt samhälle som hade inrättades av Profeten Muhammad.

En av dessa kritiker var Muhammad Yusuf som bildade gruppen Jamāʿat ahl as-sunna li-d-daʿwa wa-l-jihād i Maiduguri 2002. Hausatalande invånare kom att beteckna gruppen som Boko haram eller ’De som motsätter sig västerländsk utbildning’. Liksom Muhammad Marwa inledde Muhammad Yusuf sin bana som kritiker av den rådande ordningen i samhället och kritiserade högljutt de lokala myndigheterna för deras oförmågas att rätta till situationen för de utslagna och förtryckta. Lika mycket kritiserade han dock även de lokala muslimska auktoriteterna för deras ’laxa’ inställning till det som han uppfattade som ’ickemuslimska’ seder och bruk. Förhållandet mellan gruppen och myndigheterna försämrades snabbt och år 2009 utpekade en undersökningsrapport gruppen för att samla in vapen. I tron om att kunna avvärja det kaos som uppstod i samband med Maitatsineupproret 1980, genomförde den nigerianska armén en föregripande attack mot gruppen 2009. Muhammad Yusuf häktades och avrättades. Arméns storoffensiv misslyckades dock: i stället för att gruppen skulle ha försvunnit radikaliserades den under dess nya ledare Abubakar Shekau.

Sedan 2009 råder i princip krigstillstånd i nordöstra Nigeria. Vägen till attacken mot flickgymnasiet i Chibok i april 2014 startade dock mycket tidigare. En långsiktig lösningen kommer varken att vara politisk eller religiös utan kräver djupgående ekonomiska och sociala reformer som den postkoloniala nigerianska staten och det politiska etablissemanget tycks – än så länge – vara föga intresserad av att implementera.

Holger Weiss

av Ulf Sundberg

Underlåtenhetssynder är vanligtvis de man ångrar mest. Genom åren har jag träffat ett antal personer som haft mycket intressant att berätta. Jag har dock aldrig satt mig ned och intervjuat någon för att sedan dokumenterat samtalet. En del av dessa missar retar mig fortfarande och nu är det för sent att göra något åt saken.

När en bekant berättade att hans granne är en äldre herre som varit flygare i sin ungdom beslöt jag mig för att inte försitta ett tillfälle till. Trots att jag inte riktigt ansåg mig ha tid försökte jag boka ett möte. Människor berättar gärna om vad de har gjort och denna man var inget undantag.  Efter ett par trevliga timmar hade jag fördjupat mina insikter i flygning högst väsentligt och fångat en del material som troligen inte finns dokumenterat någon annanstans. En bit historia var räddad.

Vad gör man sedan? Min tanke är att försöka få en eller flera artiklar publicerade i någon av de mer populära historietidskrifter som finns i Sverige. Om ingen av dem nappar lägger jag renskriften i en mapp och lämnar in den på något arkiv eller bibliotek som tar emot ”handskrifter”. På så sätt kan någon hitta informationen om ett par hundra år och kanske anse sig ha gjort ett arkivfynd.

De flesta människor har något att berätta. Detta något kommer i en framtid att upplevas som intressant av någon. Därmed kommer ingen intervju att vara helt förgäves.

I DN 22.4.14 skriver Jonas Thente om de s.k. näthatarna. Thente kallar dem för de ”bortsorterades röst”, med det avser han att de anonyma inlägg som postas på websidor, som inte sällan innehåller aggressiva, hånfulla och kränkande uttryck riktade mot personer i offentligheten, skrivs av personer som marginaliserats i samhället.

Thente problematiserar  enligt min åsikt näthatet på ett nyanserat sätt och lyfter fram många mycket viktiga poänger som är fruktbara att diskutera. Thente ser näthatet som en klassfråga: de bortsorterade, det vill säga de som blivit långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, sjukpensionerade eller på annat sätt marginaliserade i arbetssamhället, har ingen som talar för deras sak. Därför tyr de sig enligt Thente till det anonyma näthatet .

Thente är inte heller sen med att rikta kritik mot den s.k. kulturvänstern som valt att ignorera de bortsorterade i samhället och istället för att ställa sig på de utstöttas sida använder kulturvänstern makten att offentligt fördöma näthatet och näthatarna. Dessutom visar kulturvänstern sitt klassförakt genom att håna näthatarna som obildade idioter.

Thentes artikel har inte gått obemärkt förbi i den svenska debatten. Svar på tal har han fått av bland annat Aftonbladets Åsa Linderborg (23.4.14) som håller med om att klass försvunnit som analytiskt begrepp i den offentliga debatten. Men Linderborg är kritisk till Thentes utgångspunkt att näthatarna tillhör samhällets utstötta som av vanmakt tyr sig till det anonyma hotet som vapen i kampen mot eliten.

Det förtjänstfulla i Thentes artikel är problematiseringen av näthatet utgående från klassojämlikheterna i samhället. Men samtidigt ger Thente uttryck för en ganska klassisk borgerlig fördom om att samhällets utstötta är den grupp som skriver rasistiska, homofobiska och föraktfulla kommentarer mot kvinnor på nätet. Varför skulle marginaliserade vara mera hatiska än den högt akademiskt utbildade Eirabon (läs Jussi Halla-aho)?

Thentes invändning mot detta är att det är de utsatta som väljer anonymiteten som vapen i kampen mot eliten och han hänvisar till E P Thompsons klassiska socialhistoriska studier om den engelska arbetarklassens kamp mot adeln på 1700–talet. I en uppsats i antologin ”Albions fatal tree” från 1975 skriver Thompson att det anonyma hotbrevet, stenen som krossar fönstret mitt i natten eller dödade husdjur kunde väcka rädsla och osäkerhet hos eliten. Just anonymiteten hade något skräckinjagande i sig eftersom fienden var okänd och visade att den var förmögen att tränga sig in i elitens skyddade rum.

Thompson ställde frågan vad det var för slags samhälle där undersåtarna tvingades använda sig av anonyma hot för att få sin röst hörd. Antropologen James Scott inkluderar det anonyma hotet i det han kallar för ’the hidden transcript’, det slags dolda vardagsmotstånd som förtryckta i samhället utövar mot eliten. Scott menar att anonyma hot hade syftet att väcka eliten till medvetenhet om att undersåtarna var missnöjda med dess maktutövning. I min avhandling har jag undersökt motsvarande anonyma hotelsebrev som bruksarbetare skrev till sin patron för att göra honom medveten om att han regerade över ett lokalsamhälle med missnöjda undersåtar.

Som Linderborg skriver måste vi göra skillnad mellan de anonyma hotelser som arbetare gjorde i 1700–talets England (eller i det tidiga 1900–talets Billnäs) och med näthatet idag – även om hennes argumentering i mitt tycke inte är helt övertygande. Det viktigaste är kanske att som Thente ta näthatet på allvar utan att för den skull acceptera det, möjligtvis måste vi söka svar på frågan vad det är för ett slags samhälle där anonyma hot på internet blir en påverkningskanal för att få sin röst hörd. Kanske det är i dessa forum vi finner den dunkla baksidan av det nordiska konsensussamhället?

Ann-Catrin Östman

För hundra år sedan, i april år 1914, utgavs boken Svenskt i Finland. Raden av böcker som beskriver och begrundar det svenska i Finland är lång. Just den här skriften bär underrubriken ”Ställning och strävanden” och i förordet talas det om en kamp för nya ideal. Bland bokens skribenter finns huvudsakligen studenter och yngre forskare men även partianknutna, däribland Axel Lille, en av den svenska samlingsrörelsens huvudgestalter.

Denna aprilmånad hade ordet ”finlandssvensk” ännu inte tagits i allmänt bruk.  Åren innan hade intensiv debatt förts på Studentbladets sidor om hur den grupp som nu kringgärdades skulle benämnas. Inom kort skulle ordet ”finlandssvensk” utgå med segern och bli det ord som skulle kännas rätt på tungan ännu ett sekel senare. Författaren till bokens första text, den minst sagt kampinriktade Arthur Eklund, ville hellre använda ordet ”svenskar” än ”svensktalande”. Med ordvalet ville han framhålla att det existerade två särskilda raser i landet. Också andra ord var i rörelse. Där medskribenterna använde ordet ”finlänning” för att även betona gruppens anknytning till fosterlandet, föredrog Eklund ordet ”finländare”.  Som bekant var det sistnämnda ordet som kom i användning.

Enligt förordet skulle boken ses som en plattform för personliga åsikter och inte som en programförklaring. Boken kom dock att bli opinionsbildande.  I Hufvudstadsbladets anmälan betonades dessutom dess vetenskapliga karaktär och författarnas koppling till akademiska kretsar.  Arkeologen C. A. Nordmans uppsats sågs som lyckad popularisering och Gabriel Nikanders översikt om språkgränsen som förträfflig.

I vilka tankesammanhang stelnade de ord som för oss kan te sig som självklara? Två av författarna använder på ett mycket explicit sätt rasifierat tänkande för att definiera det svenska. Bokens syfte var att ”bära vittne om det folkmaterial och det idématerial, varmed svensk samlingssträvan hos oss arbetar”. Eklund beskrev ”folkmaterialet” med manligt kodade begrepp som spänstig resning, dådkraft och krigarsinne, vilket sågs som uttryck för germanska rasegenskaper. Även K.Rob.V.Vikman blandade på ett tidstypiskt sätt samman idéer om folklynne med  då moderna rasläror. Vikman använde å sin sida ordet svensk för att beteckna österbottningarnas egenskaper, bl.a. krigarinstinkt, äventyrslust och ”solidarism”.  Vikmans text kan relateras till den antropologiska forskning som fäste stor vikt vid kroppsliga skillnader.

Redan i den första anmälan i Hbl kritiserades bokens ”dunkla, svårbevisade, rastankar”, och på Finsk Tidskrifts sidor fördes en diskussion om hur ras, kultur, språk och/eller historia som gav form åt det svenska i Finland.  Till den överdrivna tron på ras ställde sig en del av skribenterna kritiska och framhöll i stället kulturens och/eller språkets betydelse.  Men i jämförelser med det finska tillskrevs det svenska ofta överordnade betydelser, främst genom idéer om västerländsk kultur.

Den svenska särarten projicerades också på det förflutna. De stenåldersfynd som presenterades i boken tolkades i flera fall som svenska och utifrån järnåldersfynd kunde ett skandinaviskt kynne läsas fram. Det här hur visar hur det tydligt definierbara, åtskilda och avgränsade blir en norm, både vad gällde det förflutna och framtiden. I uppsatsen om språkgränsen redogjorde Nikander på ett fascinerande och gediget sätt för förändringar i språkgränsen och för språkbyten. Men samtidigt ställde han sig frågande till de källor som framhävde tvåspråkighet på landsbygden. I framtiden ville han se en enspråkig landsbygd och då skulle ”vardera nationaliteten åtnjuta större trevnad”. För städernas del skisserade han en tvåspråkighet, berättigad av utveckling och industrialisering.

När böcker av det här slaget läggs mot varandra får även de tillsynes självklara orden historia; vi kan se det föränderliga i de ord som både skapar och ger innebörd åt grupper av olika slag. Just den här boken synliggör den kontext där de ord som vi i dag använder om det svenska i Finland stelnade och fick – för att använda en av författarnas ord – ”burskap i språket”.

Ann-Catrin Östman, akademilektor i historia

av Nils Erik Villstrand

I Japan blommar körsbärsträden och man samlas under dem med välfyllda matkorgar för att glädjas åt våren och begrunda livets förgänglighet. Hos oss har ”Den blomstertid” blivit ett av de säkrare vårtecknen, närmare bestämt diskussionen om psalmens existensberättigade på skolornas våravslutningar. Den här gången var det biträdande justitiekansler Mikko Puumalainens ställningstagande till förmån för konfessionsfria tillställningar i skolorna som utgjorde startskottet.

Psalmen, som många upplever som omistlig, gjorde debut i den svenska psalmboken 1695. Få litterära verk anses i en nordisk kontext ha haft större inflytande än just den. Psalmboken och almanackan, inte Bibeln, var de verkliga folkböckerna. 1695 års psalmbok var officiell svensk psalmbok i Finland till 1888. När den utkom restes från centralregeringens sida krav på en ny finsk psalmbok som till uppläggning och innehåll överensstämde med den nya svenska. Ett sådant krav var naturligt i det karolinska enväldet som eftersträvade likriktning av allt och alla.

Sättet på vilket kravet i praktiken efterlevdes är intressant. I den nya finska psalmbok som utkom 1701 var psalmerna lika många som i den svenska men endast en fjärdedel av dem var en direkt översättning. Stommen utgjordes av psalmerna i två äldre finska psalmböcker. Den ena av dem var Jakobus Petri Finnos psalmbok, troligtvis från år 1583, och den andra Hemming Henrikssons, kyrkoherde i Masku, som trycktes 1605. Finno utarbetade sin psalmbok med 1572 års svenska psalmbok som förebild. Både han och Hemming översatte psalmer från framförallt svenska men också latin och tyska. De skrev också själva ett antal av psalmerna. Hemming tog in Finnos alla psalmer i sin utvidgade psalmbok som sedan som sådan införlivades med 1701 års psalmbok som var i bruk i nästan 200 år.

De finska psalmernas historia är i främsta rummet en historia om översättning framhåller Taru Kolehmainen i Suomennoskirjallisuuden historia, del 1. De olika svenska och finska psalmböckerna innehåller i stort sett samma psalmer, ofta med ursprung i tyska original av bland andra reformatorn Martin Luther. En av de gemensamma psalmerna i 1695 års svenska och 1701 års finska psalmbok var ”Den blomstertid nu kommer” som ursprungligen kallades ”Een sommarwisa”. Den uppges vara skriven på 1690-talet av prästmannen Israel Kolmodin, men hymnologerna är inte längre helt övertygade om att det förhåller sig just så. Vem som komponerat melodin vet man inte.

”Den blomstertid” börjar på finska med orden ”Jo joutui armas aika” och kallas så eller kortare och enklare ”Suvivirsi”, sommarpsalmen, eftersom alla vet vilken psalm som avses. Den har erövrat rangen som den mest omtyckta psalmen i Finland. Alla som stämmer in i ”Den blomstertid” eller ”Suvivirsi” sjunger in sig i en lång svensk-finländsk tradition. Traditionen är också nordisk eftersom ”Den blomstertid” ingår i den danska och norska psalmboken.

Men det är en psalm där – föga förvånande – Gud fader figurerar. Som alternativ har därför en helt sekulariserad finsk version i tre strofer till klorofyllens lov författats och erbjuds alla festarrangörer som politiskt korrekt alternativ på nätet (www.pro-seremoniat.fi). Det multikulturella samhälle som vi långsamt blir en del av kräver att vi lär oss hantera olikhet och visa respekt. Så exit, ”Den blomstertid” i traditionell tappning? Jag hör inte till dem som tänker så. Att avstå från någonting så centralt i vårt kulturarv förefaller inte särskilt väl övervägt eftersom det inte är i någons intresse att så sker.

Kulturarv är i likhet med kanon vid närmare eftertanke ett lömskt begrepp – vad som ingår i det och vad som ställs utanför skall vara underställt kontinuerlig diskussion – men det går inte att komma ifrån att vi förvaltar ett i hög grad kristet arvegods. I en genuin interkulturell dialog skall också vi blekansikten i norr som överlevt ännu en vinter ha något för oss värdefullt att erbjuda. ”Idas sommarvisa” må vara hur fin som helst, men inte lär den kunna ersätta ”Den blomstertid”. Det ljusa kristna budskapet om en nåd som räcker året om i psalmen kan rimligen vid behov vägas upp med hjälp av programinslag som lyfter fram pärlor ur andra kulturkretsars skattkammare.

Tolerans är onekligen ett honnörsord och en ledstjärna i det mellanmänskliga umgänget men av toleransen följer inte med logisk nödvändighet ett krav på självutplåning. Snarare tvärtom, den förutsätter som jag ser det en bevarad mångfald, att det finns något substantiellt att tolerera. Tolerans är således åtminstone i sin klassiska betydelse inte detsamma som att omfatta (”gilla” på twitterska).

”Jultomtens verkstad” à la Disney i stället för julevangeliet och ”Mitt sommarlov” i schlagertakt i stället för ”Den blomstertid” – vilka praktiska konsekvenser får Puumalainens färska ställningstagande? Vem som slår ut vem i det statliga beslutsfattandet är inte helt klart för mig, men Riksdagens grundlagsutskott tog i alla händelser 2003 ställning och konstaterade att ”Den blomstertid” eller julevangeliet inte förvandlar en skolfest till ett kristet evenemang. Och i fjol kom biträdande justitieombudsman Jussi Pajula med sitt fyra sidor långa ställningstagande som överensstämmer med grundlagsutskottets ståndpunkt. Redan 2011 tog han ställning mot bordsböner i skolan medan han om ”Den blomstertid” konstaterar att psalmen är fast rotad i finländsk kultur och att den sjungen på en skolavslutning inte innebär en kränkning av religionsfriheten.