Sedan årets början har tidningen Die Zeit uppmärksammat Första världskriget. I både Tyskland och Storbritannien har Christopher Clarks The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914 väckt uppseende och debatt, inte minst genom tesen att mer eller mindre alla inblandade parter bar ansvar för att kriget bröt ut. Framför allt i Tyskland har en del historiker dock ifrågasatt Clarks framställning och framhävt att Fritz Fischers gamla tes om att Tyskland skulle målmedvetet ha styrt in på kriget (Griff nach der Weltmacht: Die Kriegszielpolitik des kaiserlichen Deutschland, 1914/18, 1967) ingalunda kan åsidosättas. I en artikel i Die Zeit påpekas bl.a. den regelrätta indoktrineringen av skolbarn om det förestående kriget som bedrevs av tyska lärare åren innan kriget bröt ut. I en annan påpekas att det inom ledande militära och politiska kretsar i det tyska kejsarriket dryftades Die Judenfrage, framför allt då det gällde nyordningen av och ”civilisationsuppdraget” i Ober Ost eller de av de tyska trupperna ockuperade områdena vid Östfronten, d.v.s. Kurland, Litauen och delar av Vitryssland.

En fråga som jag väntar mig att ytterligare diskuteras i Die Zeit är upplösningen av Östfronten, det ryska imperiets sammanbrott och den tysk-österrikiska framstöten i Vitryssland och Ukraina åren 1917 och 1918. Freden i Brest-Litovsk i mars 1918 brukar i den sedvanliga framställningen om kriget vara slutpunkten på krigshandlingarna i öst varefter den tyska härledningen kunde flytta över de tyska trupperna till västfronten för en sista kraftansträngning innan de amerikanska truppernas ankomst på den europeiska kontinenten. Det som har fallit i glömska, men som lyfts fram av den amerikanska historikern Vejas Gabriel Liuvelicius i boken War Land on the Eastern Front (2000), är att den tysk-österrikiska framryckningen i östra Europa ingalunda tog slut i mars 1918. I stället resulterade den s.k. Brotfrieden som påtvingats den ukrainska (protyska) regeringen att både Vitryssland och Ukraina ockuperades av tyska och österrikiska trupper på sammanlagt en halv miljon man.

Slutligen framhäver ledaren i Die Zeit den 9 januari 2014 att Första världskriget mer än 1945 kom att definiera den nuvarande världen. Efter 1989 och 1991 framstår Kalla kriget som en 35-årig parentes, medan de globala förändringar som inträffade och utlöstes under och efter Första världskriget kom att sätta punkt på den ’imperiala tiden’. Fredsfördragen efter Första världskriget var förknippade med stora förhoppningar inte bara bland de krigströtta parterna utan även bland de underkastade folken i kolonierna. Woodrow Wilsons vision om nationernas självbestämmande innebar slutpunkten på kolonisatörernas överhöghet över de koloniserade – om än med fördröjning. Ett flertal av de ritbordsstater som uppstod i samband med Versaillesfreden – i Europa självständiga, i resten av världen som NF:s mandat – visade sig vara problematiska konstruktioner: Tjeckoslovakien delades i tu 1992, Jugoslavien föll sönder på 1990-talet, Irak 2003, Syrien 2012. Upplösningen av de koloniala väldena i Afrika och Asien utlöstes av Die Urkatastrophe der Moderne: utomeuropeiska trupper blev ögonvittnen över barbariet på fronten, den vite mannens överlägsenhet och Västerlandets självpåtagna globala mission civilisatrice blev omöjliga att upprätthålla efter 1918 om än den globala självständighetsvågen kom att inträffa först efter 1945.

1914, Första världskriget och 1918/19 framstår som globala vändpunkter. Kriget skulle komma, en del hoppades med iver på att rensa luften, andra tolkade med bävan tidens tecken våren och sommaren 1914. Men att en hel epok skulle gå i graven trodde ingen (förutom kanske futuristerna). I och för sig gjorde det inte heller någon när stormakterna förhandlade i Wien år 1814 – revolutionens spöke med kravet på jämlikhet, frihet och broderskap skulle förpassas till historien, den gamla ordningen skulle åter befästas. Frågan är dock om 1814/15 kom att bli en global vändpunkt annat än i Europa där det nationella uppvaknandet så småningom sprängde de mångkulturella konglomeratstaterna och imperierna. 1914 fanns det få tecken på att inget av de europeiska kontinentala imperierna skulle överleva urkrisen, 1918 var det ett faktum. Den intressanta frågan i ett framåtblickande långsiktsperspektiv är på vilket sätt eller om alls perioden kring år 2014 blir en ny global vändpunkt. Är det kring denna tidpunkt som framtidens globalhistoriker kommer att datera den postmoderna världens början?

 Holger Weiss

Några anspråkslösa assimilationsråd

Mats Wickström

1990-talet var mångkulturalismens stora årtionde i Västvärlden, men efter Millennieskiftet har mångkulturalismen stöt på det ena bakslaget efter det andra. Assimilationismen – målsättning att minoritetsgrupper överger språk och kultur och införlivas i majoritetsbefolkningen – har ett igen ett starkt stöd hos såväl nordiska som europeiska politiker. Eftersom dagens politiker till allmän olycka verkar prova sig fram i många frågor tänkte jag i detta blogginlägg ge assimilationsivrarna några historiskt förankrade råd om hur man politiskt kan underlätta assimilering.

För det första: ett effektivt sätt att främja assimilation är att motverka en rumslig koncentration av minoritetsgruppen eftersom en ansamling av gruppen möjliggör vidmakthållandet av minoritetens språk och kultur i det offentliga rummet. Traditionellt sett har den spatiala koncentrationen av minoritetsgruppens medlemmar befrämjat giftermål inom gruppen, dess kulturella organisering och politiska mobilisering. Områden, regioner eller stadsdelar, som befolkas av minoriteten bör brytas upp socialt. Detta kan göras genom att stödja minoritetsmedlemmar flyttningar från området och majoritetsmedlemmars flyttningar till området.

För det andra: minoritetsforskning visar att förtryckta minoriteter ofta sluter sig samman, vilket försvårar assimilationen av dem. Romernas och judarnas historia uppvisar otaliga exempel på detta. Den målmedvetne assimilationsivraren bör därför beivra diskriminering av minoritetsgruppens medlemmar och motarbeta s.k. hattal. Minoritetsmedlemmarna bör erfara att gruppens levnadssätt är underlägset majoritetsgruppens och att det inte är värt mödan att upprätthålla det. Denna känsla kan ingjutas utan att öppet diskriminera minoritetsmedlemmarna på basis av deras grupptillhörighet och utan att i offentligheten prata nedsättande om gruppen. Ekonomismens till synes neutrala språk och praxis är ett utmärkt redskap, vilket det även är när det gäller undergrävandet av det kanske största assimilationshindret: minoritetsinstitutioner.

Slutligen, alla försök av invandrade minoritetsgrupper att etablera egna samhällsinstitutioner, framförallt skolor, bör förhindras. Detta kan göras samtidigt som man i offentligheten upprätthåller en mångkulturalistisk retorik om hur minoriteten berikar samhället. Den svenska hanteringen av Sverigefinnarna under efterkrigstiden är ett skolboksexempel på detta. De finskspråkiga barnen ledes in i majoritetssamhällets institutioner och assimilerades framgångsrikt samtidigt som den svenska eliten talade vackert om den kulturella mångfalden och fördömande om assimilation.

Om minoriteten har ett väletablerat institutionellt nätverk kan det vara knepigt att med demokratiska medel nedmontera det. Assimilationsivraren får i det här fallet sätta sitt hopp till de mer långsamt verkande assimilationsprocesserna och uppmuntra all slags gränsöverskridande verksamhet, särskilt sådan som öppnar upp minoritetsgruppen. För många assimilationsivrare kan det kanske kännas motbjudande, men om det numerära övertaget är stort är en öppen och kärleksfull famn en både human och effektiv assimilationsmetod.

”Det blef emellertid ett styft arbete att få ”de belägrade” att aflämna vapen och aftåga. Efter mycket parlamenterande aftågade dock 7 poliser jämte en gendarm, som för tillfället befann sig hos sina vänner å poliskontoret. […] Ännu var emellertid fästet icke intaget, ty öfverkonstapeln V. Knus vägrade allt fortfarande att aflämna sina vapen. De parlamenterande visade sig tveksamma, men folkmassan yrkade på att få rent hus […] Slutligen bröts det sista motståndet och de återstående två polismännen aflägsnade sig. Afväpnade men i full uniform gingo de trotsigt fram genom folkmassan, som dock bakom den anlagda masken tydligt såg fruktan och oro afspegla sig. Poliskontoret stängdes och folkmassan underrättades om, att belägringen upphäfvas, ty poliserna voro borta, vapnen i godt förvar och nycklarna öfverlämnade åt skyddsvaktens ledare.”

Det inledande citatet är hämtat från ”Sträjkdagarna i Ekenäs”, en bok som utgavs drygt en månad efter storstrejken 1905. I berättelsen beskrivs hur strejkande medborgare i Ekenäs belägrade stadens polisstation och tvingade poliserna och en rysk gendarm att avgå. De strejkande medborgarna var främst ute efter kronolänsmannen Shadvoin som man sedermera lyckades gripa och enligt rykten avkläddes hans uniform och han tvingades lämna staden för att till fots ta sig till Helsingfors.

”Sträjkdagarna i Ekenäs” är både en spännande läsning och en intressant historisk kvarleva till storstrejkens händelseutveckling sett ur de strejkandes perspektiv. Läsaren får följa med händelseutvecklingen i staden dag för dag under storstrejkveckan i början av november 1905, händelserna utspelar sig på bryggeriplan där de strejkande dagligen samlas för att få ta del av de senaste nyheterna eller rykten om händelseutvecklingen utanför Ekenäs.

Man kan som läsare lätt ryckas med i berättelsen om hur människorna på bryggeriplanen i Ekenäs under strejkdagarna levde mellan eufori och rädsla. Euforin över att folket hade gripit tag i tyglarna som styr historiens gång. Rädslan över ryska repressalier som sprids med rykten om att ryska trupper är på antågande och att militärer massakrerat strejkande runtom i landet.

När jag läser om den finländska storstrejken i ”Från sträjkdagarna i Ekenäs” går tankarna onekligen från bryggeriplanen i Ekenäs till Majdan i Kiev och den senaste tidens händelser i Ukraina.

Finland 1905 och Ukraina 2014. Två nationella befrielsekamper som började med upplopp och ledde till blodiga konfrontationer. För Finlands innebar brytningen med Ryssland att länderna förde krig med varandra under 1900–talet, förhoppningsvis behöver inte Ukraina gå samma öde till mötes.

Men när jag läser ”Sträjkdagarna i Ekenäs” och historieskrivningen om storstrejken 1905 går tankarna också osökt till det rätt ensidiga nationella perspektivet som berättar om folkets enhetliga kamp mot den ryska överhögheten. I ett efterhandsperspektiv stärks föreställningen om att historien var på strejkandes sida 1905, 12 år senare förverkligades drömmarna om den självständiga nationen.

Det klassiska engelska uttrycket ”history is in the making” stämmer väl överens med hur vår historieförståelse av enskilda händelser formats av aktörernas beskrivning av sina motiv och intentioner. Att storstrejken 1905 skulle leda till självständighet 1917 var naturligtvis inte givet på förhand och 1905 kunde ingen förutspå att så skulle ske – det är en historisk efterhandskonstruktion.

Ett problem som historikerna stöter på i tolkningen av det förflutna är om det som källorna berättar är sant. Dagens historiker har anpassat sig till en postmodern förståelse av världen där sanningen är relativ och därför nöjer sig historikerna med att konstatera att källan berättar en slags sanning ur ett visst perspektiv. Å andra sidan strävar många historiker att leverera en rimlig tolkning av det förflutna genom gedigen källkritiskt närmande av historiska kvarlevor. Problemet är egentligen inte om källan kan anses vara ”sann”. Historikerns utmaning är att kritiskt genomskåda källan som gör anspråk till att återge en sann bild av det förflutna.

Motsvarande källkritiska problem ställs vi inför när vi följer med exempelvis den ukrainska händelseutvecklingen via media. Häromdagen påstod reklam-TV kanalens nyheter att den ryska propagandan är dömd att misslyckas på grund av Putin-regimens gammalmodiga metoder. Det ryska folket kommer att kunna genomskåda Putins lögner lät nyheten förstå. Det om någonting kan väl tolkas som motpartens (krigs)propaganda.

I dagens värld med dess stora medie- och kunskapsutbud har historikernas källkritik en viktig betydelse. I fråga om tolkningen av dramatiska händelserna som har inverkan på miljontals människors liv kan källkritiken tjäna syftet att bringa förståelse i motstridiga intressen, framom att man rycks med i endera partens rädsla och eufori.

”När den nu, klimatförändringen, kommer [—] hur skall vi då anpassa oss?”. Den här frågan ställdes i Radio Vega i programmet ”De Äldres Råd” (17.2.2014). Svaret som gavs var att det inte finns någon enighet vad klimatförändringen beror på, klimatet förändras oberoende människan.

Det är vanligt att äldre herremän, likt de som yttrade sig i ”De Äldres Råd”, är klimatskeptiker. Nästan lika vanligt är att man diskuterar klimatförändringen som ett framtida fenomen som ”kommer”. Det här är en spännande formulering som på något sätt inbegriper att klimatförändringen meddelar oss när den är här. Lite i stil med ett pressmeddelande: ”Förbered er – imorgon den 28 februari 2053 klockan 16.00 kommer klimatförändringen”.

Tyvärr är det inte så här. Det här hänger ihop med att klimat är en statistisk konstruktion definierat som ett medelvärde för allt väder (nederbörd, lufttryck, temperatur m.m.) för en viss period. Perioden skall vara  åtminstone 30 dagar lång, men längden på klimatet är beroende av det som studeras. Till klimatet hör även anomalier som snöfattiga vintrar, extremt heta sommarmånader, häftiga vårflöden m.m. och dessa bör studeras över långa tidsperioder, helst flera år, om inte decennier, eftersom de inte förekommer så ofta.

Går du ut på din gård kan du alltså observera väder, inte klimat. En smällhet sommardag är bara väder inte en klimatförändring. Med andra ord sagt, klimat är vad du förväntar dig, väder är vad du får. Vill vi observera en klimatförändring måste vi därför se bakåt, inte på nuet, och inte framåt. Klimatförändringen ”kommer” således aldrig. Den har redan kommit.

Vi borde alltså redan nu göra allt vi kan för att anpassa oss, men det gör vi inte. Orsaken är att vi inte förstår risken med att inte anpassa oss. Det är de facto nästintill omöjligt att förstå den. Ett exempel är på sin plats.

Jag är (dö)rädd för fästingar, det vet de flesta i min närhet. Fästingen kan sprida besvärliga sjukdomar, och således tar jag en medveten risk när jag trots detta vandrar i skogen och rör mig i skärdgården. Jag har däremot försökt minimera risken för TBE genom att ta en fästingspruta. Sprutan hjälper däremot inte mot borrelia och därför går jag ogärna i shorts utan använder hellre långbyxor för att kunna borsta bort blodtörstiga fästingar som försöker komma åt min hud. Sist men inte minst gör jag en fästingkoll på kvällen. Allt för att minimera risken för att få någon av de sjukdomar som fästingen sprider. Jag blir hellre biten av ett lejon än får borrelia av en fästing.

Det är relativt lätt att förstå mitt smått maniska beteende även om få upplever fästingen som ett lika stort hot som jag. Hoten är konkreta sjukdomar och risken att få dessa ökar på sommaren. Hoten existerar däremot inte under vintern och därför behöver vi inte konsekvent vara aktsamma. De flesta kan således uppskatta och förstå hur utsatta de är när medierna i sin sommarbilaga skriver om fästingproblemet.

Det är inte lika lätt att förstå risken med att inte anpassa sig till klimatförändringen.  De ekonomiska och politiska hot som finns sprider ut sig över tiotals år och de är inte begränsade till sommarmånaderna. Hoten är konstant närvarande, men de är inte konkreta. De är svåra att anpassa till ditt liv, det du gör och där du bor just nu. För att inte tala om vad du gör om 10 år. Annat är det med fästingen. Den återkommer varje sommar.

Frågan hur vi skall anpassa oss är berättigad, men det är en svår fråga, och svaret är betydlig mer svårfångat. Det enda vi med säkerhet kan säga är att klimatförändringen kommer inte, den är redan här.

Hemvårdsstödet debatterades flitigt i höstas i samband med att regeringen föreslog en könskvotering av stödet. I stället för att föräldrarna fritt skulle kunna bestämma över vem som utnyttjar förmånen, planerar regeringen att öronmärka månaderna. I min bekantskapskrets skulle många beröras av reformen och förslaget väckte starka reaktioner och upprörda känslor. Motståndet mot att staten styr en angelägenhet som i grunden uppfattas som varje familjs ensak tycks vara stor i Finland. Samtidigt framfördes ett argument som alltid förekommer i diskussioner om hemvårdsstödet, nämligen att det är en ekonomisk nödvändighet i de flesta familjer att det är just kvinnan som är vårdledig, eftersom det oftast är hon som tjänar mindre i familjen.

Som historiker är det ekonomiska argumentet både intressant och välbekant då det handlar om motiven till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Under 1960-talet ökade antalet förvärvsarbetande småbarnsmödrar kraftigt i Finland. Detta trots att den kommunala dagvården på inga sätt kunde möta behovet. 1967 utförde socialpolitikern Annikki Suviranta undersökningen Perheenemännän ansiotyö, där hon utredde orsakerna till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Bland de tillfrågade kvinnorna dominerade det ekonomiska motivet: de var tvungna att arbeta för att få vardagen att gå runt. Suviranta visade dock att svaren som gavs inte alltid motsvarade den verkliga orsaken till att kvinnorna arbetade. Då alla avgifter som fanns i anslutning till arbetet (resor, vården av barnen) räknades från lönen fanns det nämligen i många fall inte speciellt mycket pengar kvar. Det fanns t.o.m. fall där kostnaderna i samband med arbetet översteg lönen som kvinnorna tjänade. Att kvinnorna ändå hävdade att deras arbete var ekonomiskt nödvändigt tolkade Suviranta som att de hade internaliserat samhällets förväntningar och ansåg att det inte skulle vara accepterat att säga att arbetet gav dem tillfredsställelse.

Tiderna har förändrats. År 1967 existerade inget hemvårdsstöd, kvinnor var endast berättigade till 54 dagars betald moderskapsledighet och föräldraförmåner för fäder existerade inte. I takt med familjepolitikens utveckling har även valen familjerna gör förändrats, men inte i den utsträckning som reglerna skulle tillåta. År 2012 betalades endast 4,2 % av hemvårdsstödet till män. Om de ekonomiska argumenten för det här förhållandet i lika hög grad motsvarar verkligheten som i Suvirantas undersökning skulle vara intressant att veta.

Hanna Lindberg

KRIG OCH ÄKTENSKAP

Ulf Sundberg

Ett historieintresse har ofta någon sorts ledmotiv, en särskild frågeställning som medfört att man dragits djupare och djupare in i de historiska frågeställningarna. För min egen del rör det sig om världskartan. I min ungdom tyckte jag geografi var intressant. Jag tittade mycket på kartor. Efter att ha konstaterat vilka länder som fanns och ungefär var de låg började jag fråga mig: Varför finns just de här länderna och varför går deras gränser där de går? Någonstans visste jag att ”så har det alltid varit” var fel svar. Det stod snart klart för mig att det fanns ett samband mellan krigen och kartan. Länder kunde uppstå, förminskas, förstoras eller till med försvinna som resultat av väpnade konflikter.

En tid senare insåg jag att krigen inte var hela förklaringen. Dynastiska skäl kunde vara väl så viktiga. England erövrade aldrig Skottland, eller tvärt om. Den engelska dynastin Tudor dog ut och den närmaste tronföljaren råkade vara kung av Skottland. Jag upptäckte sedan att även Spanien var ett resultat av ett dynastiskt spel. Ferdinand av Aragonien gifte sig år 1479 med Isabella av Kastilien och grunden till det nya Spanien var lagd. Även Akvitanska imperiet fascinerade mig. Henrik II av det franska huset Anjou fick ärva avsevärda områden i Frankrike av både sin mor och sin far. Han fick även ärva den engelska kronan. Imperiet blev ett faktum när Eleonora av Akvitanien skiljde sig från den franske kungen år 1152 och istället gifte sig med Henrik II. Eleonora tog med sig större delen av södra Frankrike i boet och ett imperium var skapat. Imperiet tillhör dock de statsbildningar som inte längre existerar. Efter över 100 år av krig, hundraårskriget, hade fransmännen i mitten av 1400-talet tagit tillbaka huvuddelen av allt fransk område som Henrik II en gång ärvt eller gift sig till. Konflikten blev därmed ett av de otaliga exempel där kriget har omskapat kartan. Normalt sett brukar fredsförhandlingarna avgöra hur kartan skall se ut efter ett krig, varför studie av fredsavtal för min del blir extra intressant. Hundraårskriget råkade bli ett undantag från regeln, något fredsavtal slöts aldrig och engelsmännen bara konstaterade sin förlust av stora landområden.

Med min vinkling på historieintresset blir man aldrig sysslolös. Det finns ett stort antal exempel på händelser som har lett fram till att gränser ändras, att nationer uppstår, expanderar, förminskas eller försvinner. Jag kan dock med tillfredsställelse notera att de gränsförändringar som har skett under min livstid, vilket inte är så få, har kunnat genomföras med betydligt mindre blodsutgjutelse än vad som ofta varit fallet under tidigare sekel.

Ulf Sundberg har just avslutat sina magistersstudier vid Åbo Akademi och har bland annat författat boken Svenska Freder och Stillestånd 1249 – 1814 (Hargshamn 1997).

Nils Erik Villstrand

Professor i nordisk historia, ÅA

Historiefritt och härligt

Historieundervisningen vid våra gymnasier står uppenbart inför en ny situation. Valfrihet är honnörsordet, och det pedagogiska smörgåsbordstänkandet kan leda till att det blir möjligt att ta sin studentexamen utan kurser i historia och samhällslära. Vi som mentalt laddat upp för att genast det öppnas en möjlighet arbeta för den svenska tiden i Finlands historia som ett gymnasialt obligatorium får omdisponera våra krafter till ett försvar av också historien som sådan. Samtidigt når mig nämligen också oroande bulletiner från arbetet med att förnya grundskolans läroplan, också här sitter tydligen den svenska tiden mer trångt än tidigare. Den kulturella självstympningen skall föras upp på nya och kanske tidigare aldrig skådade höjder i vårt land.

Som historiker drabbas jag ibland av en längtan efter att äntligen få ge upp: låt dem som inte vill kunna språk eller ha en relation till den historia som multidimensionellt format det land de lever i äntligen få vara i fred med sitt. Man kan säkert uppleva sig helt tillfreds med den folkkulturella mixen HK:s blå (alternativt snus!), Lapin kulta och Uuno Turhapuro. Eller i en mera transnationell design dansa med stjärnor och umgås med gillande nätvänner, hela tiden lika lycklig som någonsin den korkeksfixerade tjuren Ferdinand.

Så varför ändå envisas med att argumentera för såväl historia som obligatorium och behovet av en lång version av Finlands historia i våra skolor? Helt enkelt därför att det i det i det förra fallet är fråga om att ge medborgarkompetens. I det senare fallet står inte i främsta rummet den lilla svenskspråkiga minoritetens väl och ve på spel utan ingenting mindre än folkmajoritetens eget bästa. Ingen existensform i Finland är nämligen så finsk att den inte samtidigt skulle vara synnerligen svensk. Min enkla tanke är denna: endast den som har en uppfattning om vad som format den kultur som han eller hon ingår i har en möjlighet att åtminstone hyggligt bra förstå sig själv.

”Tvångssvenskan” delar opinionerna i vårt land och den kommer att stötas och blötas i en nära framtid. Min enkla tanke nummer två är att det finns en koppling mellan historia som insikt och språk som kunskap. Svenskan som obligatorium brukar försvaras med nyttan, den som vill bädda för sin karriär försummar inte svenskan som öppnar upp för andra språk. Men svenskan är inte bara nytta i inskränkt mening i Finland, den är en del av oss som vi aldrig får loss. Och hur det svenska, språket inklusive, utgjort en stark formativ kraft kan vi bara få inblick i den mödosamma vägen. Genom att granska och förhålla oss till vårt eget gemensamma förflutna.

                                                                                                             (8.1.2014)