Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.
Vems historia är det som skrivs? Jag tänker ta med er på en omvänd historia som har sin början 1849 och med inget synligt slut. Det är en historia rotad i nationella ramverk, men som också rör sig bortom det nationella och förståelsen av vad en nation är. Som historiker förhåller vi oss alltid kring tankar om kronologi, tematik, urval och avgränsning samt objekt och subjekt för att skapa förståelse utifrån teoretiska och metodologiska val. Frågan är vems historia vi väljer att skriva i slutändan. Just nu utspelar sig en historia i brittisk media med kopplingar till den brittiska koloniseringen av Indien under 1800-talet, en händelse som spänner mellan då- och nutid, med fokus på ett specifikt objekt, nämligen diamanten Koh-i-Noor som än gång utgjorde en oumbärlig och symbolisk del av den heliga byggnaden Taj Mahal i Agra, Indien. Diskussionen i brittisk press handlar dels om hur Koh-i-Noor hamnade i brittiska händer, dels om diamanten någonsin kommer att återbördas till Indien. Tushar Gandhi, ett barnbarn till M. K. Gandhi, hävdade för ett par år sedan att diamantens återförande till Indien skulle vara ”en gottgörelse för den koloniala tiden” från Storbritanniens sida. Vidare förs det fram en historieskrivning i indiska skolor att den brittiska militären stal Koh-i-Noor 1849. Å andra sidan hävdas det att diamanten var en gåva från de punjabska härskarna till det ostindiska handelskompaniet, för att sedan föras till London (hjärtat av det brittiska imperiet) och överlämnas till drottning Victoria. Och det är här den historiska kontroversen kring stöld eller gåva tar sin början.
Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.
Efter diamanten hade anlänt till Storbritannien delades den i flera delar, varav den största delen slipades om och sedan monterades in i drottning Elizabeth Bowes Lyons krona. Koh-i-Noor är persiska och betyder ”berg av ljus”, och i och med denna akt av fysisk splittring gavs diamanten en ny kontext och nationell identitet. I samband med ”drottningmodern” Elizabeths (mor till nuvarande drottning Elizabeth II) begravning i London 2002 placerades kronan på kistan för att symboliskt markera äganderätt och brittisk identitet. Vad detta visar är en historia som rymmer flertalet dimensioner och perspektiv i vilket det nationella ramverket spär på och odlar konflikter som ter sig olösliga.
På BBC:s hemsida publicerades två kortare reportage den 19 och 20 april i år med fokus på den historiska kontroversen kring Koh-i-Noor. När historiker talar om historiebruk, talar de involverade parterna om äganderätt. Tydligast kom detta fram i den brittiska premiärministern David Camerons uttalande från 2010 i samband med ett besök i Indien: ”If you say yes to one, you suddenly find the British Museum would be empty”, enbart för att avsluta att ett återlämnande av diamanten skulle skapa ett obevekligt prejudikat inför liknande framtida ärenden. Det har gått sex år sedan Camerons uttalande, och för att belysa det absurda i kopplingen mellan museum och identitet, gick det oppositionella partiet i Indien (Indiska nationalkongressen, hemvist för indiska ikoner såsom M. K. Gandhi och Jawaharlal Nehru) ut med ett uttalande som krävde att Narandra Modis regering borde göra allt i sin makt för att kräva tillbaka Koh-i-Noor eftersom den ”knyter an till våra känslor”.
Om vi beger oss till Taj Mahal får man en känsla av vad denna kontrovers egentligen handlar om. Det är en plats som har skapat myter kring Indien, eller som landet beskrevs i svenska tidningar i början av 1900-talet, det var ”ett sagoland”. Kontroversen kring diamanten rymmer legender och myter som rör sig parallellt med fakta och historiska observationer. Efter att själv besökt Taj Mahal i samband med en konferens i New Delhi 2013 öppnades min förståelse för frågans karaktär. För att komma in till monumentet måste man passera en av fyra ingångar (varav en är reserverad för speciella gäster, VIP-ingång), och sedan öppnar det upp sig en större portal som leder en fram till självaste Taj Mahal och de trädgårdar som omgärdar platsen. Portalen liknar ett nålsöga och efter att ha passerat genom den uppenbarade sig Taj Mahal i sin majestätiska och vykortsliknande form, och motsvarade i stort de föreställningar jag hade ställt upp för mig själv om platsen i förväg. Det här var (och är) alltså platsen som rymmer en konflikt som inte enbart splittrar två nationer i en historisk dispyt, det är också en plats som rymmer olika historier, historiesyner och historiska uppfattningar. För att kontrastera Taj Mahals mäktiga inramning, utanför monumentets inhägnad finner vi en social miljö som är gravt eftersatt i form av nedsmutsning och fattigdom samt huserar en leprakoloni strax över gatan till VIP-ingången.
Om Koh-i-Noor återlämnas till Indien och huruvida detta skulle bidra till att ändra på den sociala situationen är jag tveksam till, men det är inte det som är själva poängen, utan det handlar om en nations självbild och om diamantens historia efter 1849 antingen förstås som en stöld eller en gåva. Och än mer, vilken historia är det som skrivs för att tolka hur ett objekt reser genom tid och rum? När det kommer till historien om Koh-i-Noor så är det ett typiskt exempel på ett oavslutat kapitel i kolonialismens och imperialismens historia, frågan är när kapitlet avslutats och på vilket sätt. Det finns nog skäl att återkomma i frågan. Koh-i-Noor är inte det enda fallet som täcker in denna typ av kontroverser kring äganderätt om en historisk artefakt.
