Islossningen, brytningsperioden mellan vinter och vår, har i Finland en stark symbolisk koppling till politisk förändring. Utvecklingen fick sin början 1856 när Zacharias Topelius publicerade dikten Islossningen i Uleå älv. Topelius använde islossningen som en metafor för hopp om bättre tider under den nya ryska tsaren Alexander II. Senare, och i kampen mot förryskningen, fick dikten nytt liv när den 1899 tonsattes av Jean Sibelius. Så här långt, och med tanke på den historiska utvecklingen, är det därför inte kanske överraskande att Akseli Gallen-Kallela 1917 målade av islossningen i Ruovesi.
Idag är det åter isen och klimatet som genom olika klimatmanifestationer knyter samman Finland. Men klimatstrejkerna och -marscherna, precis likt Topelius dikt, handlar varken om klimat eller om islossning. Den handlar om människor. Den handlar om samhälleliga förändringar. Klimatet är bara det som knyter samman. Det som inspirerar. Än så länge, för historiskt sett genomgår också inspirationskällan en förändring.
Sedan Topelius skrev Islossningen i Uleå älv har årsmedeltemperatur i Finland stigit med cirka 2 grader. Vi rör oss alltså mot en 3 graders uppvärmning. Och det märks. Speciellt under vintern och våren när uppvärmningen är som störst. Således, alla klimatstrejker till trots. Vi kan inte rädda klimatet. Vi kan inte heller stoppa eller hindra uppvärmningen. Uppvärmningen är här och har varit det redan en tid.
Uppvärmningen av Finlands klimat innebär att det klimat som dominerade under Topelius tid – det som byggt upp den finska nationalkaraktären – det finns inte mera. Det klimat som inspirerade Sibelius och Gallen-Kallela, vi kan inte återuppleva det. Och vad vi än gör idag eller i framtiden, så får vi inte tillbaka det klimat som en gång definierat oss och inspirerat våra föregångare.
Bild: Zacharias Topelius (1850). Wikimedia Commons