Alla inlägg av Stefan Norrgård

Om Stefan Norrgård

FD i allmän historia vid Åbo Akademi. Arbetar främst med klimatets historia och klimatet i historien.

Sanningen om stenkol: Alexander Stubb var närmare sanningen än ”de gröna”

2000-tal, Finland, Klimat, Nordisk historia, Okategoriserade, , , , , , , ,

I oktober 2014 publicerade Suomen Luonto (SL) en redaktionell blog där redaktören reagerade kraftigt på statsminister Alexanders Stubbs (saml.) energipolitiska tal till riksdagen en vecka tidigare. I sitt tal påstod Stubb att användningen av stenkol hade, förutom de senaste åren, ökat. SL å sin sida menade – likt De Grönas Osmo Soininvaara som sex månader tidigare rättade till en centerpartist – med hänvisning till Statistikscentralens graf (se nedan), att vem som helst kunde se att stenkolsanvändningen minskat. SL lyfte också fram att 2012 var användningen stenkol den lägsta på 30 år. Den kraftiga reaktionen från SL är överraskande, de borde ju vara glada om någon insinuerar att Finland måste minska användningen av stenkol, men än mera skrämmande vore att statsministern (och hans stab) var okunniga i hur mycket stenkol Finland använt. I klimatförändringstider borde han verkligen ha läget under kontroll, således, vem hade rätt?

Stenkolsbild

 

 

 

 

 

Om avsikten är att utreda om stenkolsanvändingen har ökat eller minskat är det relevant att fråga i förhållande till vad användningen har förändrats. Elvaårsperioden i grafen ovan visar förbrukningen de senaste åren, så vi vet inte hur den förhåller sig till tiden före. Men frågan är, ifall den används, vad skall den jämföras med?

Statistikcentralen har data för den årliga mängden använd stenkol sedan 1970, men när stenkolsanvändningen analyseras ur ett längre perspektiv så blir det svårare att bestämma jämförbarheten. Till exempel, hur skall Kyoto-avtalets roll tolkas? Enligt avtalet skulle utsläppen mellan 2008 och 2012 minska med en viss procent i förhållande till utsläppen 1990, detta borde rimligtvis också ha påverkat mängden använd stenkol. Samtidigt bör det påpekas att avtalet inte fått någon fortsättning efter 2012.

Å andra sidan, energibehovet sjunker ofta under lågkonjunkturer, borde detta tas i beaktande för vi har en lågkonjunktur sedan 2008, men även i början av 1990-talet? Eller borde användningsgraden egentligen jämföras med priset på stenkol eftersom detta är en stor orsak till ökad användning? Stenkol är billigt och lätt att få tag på. Således, trumfar lågt pris klimatmål? Vidare, borde temperaturväxlingar beaktas, eftersom varma vintrar anses minskar energianvändningen?

Finland har aldrig använt mera stenkol än åren 2003, 2004 och 2006 (i nämnd ordning). 2003 användes nästan dubbelt så mycket stenkol som 2014. De facto är sex av de tio år när stenkolsanvändningen varit som högst från 2000-talet. Med andra ord: sedan 2000-talets början hör 42 procent av åren till de år när stenkolsanvändningen nådde en historisk kulmen. De fyra resterande åren i topp10 är 1994,1996, 1997 samt 1980 (samtliga år i topp10 är orangefärgade i grafen nedan).

Stenkolminexcel

 

 

 

 

Utöver 10itopp åren så hittas de resterande åtta åren från 2000-talet mellan platserna 21 och 36. När SL hävdade att stenkolsanvändningen 2012 (märkt med grönt) var den lägsta på 30 år så hade förbundet delvis rätt (förvisso förbrukades mindre 2005), men så lite kol hade inte använts sedan 1983. Å andra sidan 2003, 2004 och 2006 använde vi mera stenkol än någonsin tidigare sett över en 40-årsperiod. Trots klimatavtal och trots klimatförändring. Det är värt att komma ihåg.

Ett annat perspektiv på användningen fås om medelvärdet per decennium jämförs med varandra. Om man jämför användningen av stenkol på 1970-talet (3 496 000 ton) med den mellan 2000 och 2009 (5 221 000 ton) så är ökningen 49 procent. Från 1990-talet (5 001 000 ton) till 2000-talet är ökningen fyra procent. Tillämpar man tidsperiod i grafen som SL använde sig av och jämför perioden 2003-2014 med föregående 11-års period så har användningen minskat med 3 procent.

Eftersom levnadsstandarden ökat och den ekonomiska tillväxten varit kraftig, och baserat sig på användningen av fossila bränslen, så har användningen av stenkol ökat konsekvent sedan 1970-talet. Således kunde man säga att det finns en ”naturlig” ökning i användningen av stenkol. Ju rikare vi blivit, desto mer stenkol har vi använt. Användningen har ökat gradvis, även om förhållandevis jämnt fram till mitten av 1990-talet, men på 2000-talet börjar det ske kraftiga variationer.

Om man ser på enbart de sista åren så ökade användningen av stenkol mellan 2012 och 2013 med 34 procent. Orsaken var rikliga regn och stenkolen användes istället för torv. Mellan 2013 och 2014 sjönk istället användningen av stenkol med 16 procent. Orsaken var det varma året, tillgången till vattenenergi och nedkörningen av kolkraftverk. Utöver de klimatpolitiska målen styrs alltså stenkolsanvändningen av två yttre faktorer: temperatur och nederbörd.

Sedan 1900-talets början är sex av de varmaste åren i Finlands historia (enligt statistik från Kajsaniemi i Helsingfors) från 2000-talet. Under flera av dessa år var användningen av stenkol rekordlåg. Men vad betyder det då att användningsgraden nådde en kulmen 2003, som temperatur- och nederbördsmässigt var ett normalt år?

Utöver temperatur och nederbörd så styrs användningen av stenkol styrs (kanske) mera av ekonomiska faktorer. Till exempel, vid lågkonjunkturer brukar energibehovet minska och i den första grafen är en måttlig svacka i början av 1990-talet. Finanskrisen sedan 2008 har säkert också påverkat användningsgraden sedan dess. Lågt stenkolspris och höga skatter på torv också påverkat användningen av stenkol positivt under 2000-talet. Tillgängligheten och priset på stenkol ansågs ifjol av partierna  som de största utmaningarna för att minska användningen av stenkol.

En relevant fråga är således: hur mycket stenkol hade Finland förbrukat under 2000-talet om stenkolen inte varit billig; om det inte varit lågkonjunktur sedan 2008; om inte de varmaste åren på 100 år inträffat, och om Kyoto-avtalet inte uppföljts? Eller ännu viktigare, vad händer i framtiden?

Slutligen, för att gå tillbaka till frågan i början, vem hade rätt? Statsminister Stubb eller SL/Soininvaara? Jag tenderar att hålla med Stubb därför att det är svårt att få klarhet i om Finland medvetet, och oberoende andra faktorer (temperatur, nederbörd, stenkolspris och ekonomiska konjunkturer), har minskat på stenkolsanvändningen. Och om en medveten minskning inte går att särskilja, så vet jag inte heller om minskningen är ett faktum eller bara en omständighet.

Statistikcentralen anser att det på basis av förändringen de senaste åren inte går att säga något om den långsiktiga utvecklingen gällande stenkolsanvändningen även om deras resultat mera fokuserar på tillgången till energi än till exempel priser och ekonmiskt läge. Vad tycker du själv, använder vi nu mindre stenkol än tidigare?

 

Brist på klimatpolitik i valprogrammen

2000-tal, Finland, Klimat, Nordisk historia, Okategoriserade, , , , , , , ,

Den 19 april har vi riksdagsval i Finland och eftersom klimatförändringen är ett ”fundamentalt hot som rör hela mänskligheten”, för att citera bland annat De grönas valprogram, borde en aktiv klimatpolitik rimligtvis framkomma i riksdagspartiernas valprogram. Framförallt med tanke på att många partier i valprogrammen vill göra Finland till ett föregångsland för att ”avvärja” (sdp) eller ”stoppa” (c) klimatförändringen. Med tanke på framtiden valde jag således att jämföra partiernas valprogram inför riksdagsvalet 2015.

I jämförelsen hoppades jag på en klimatpolitisk överraskning, något mer än direkta hänvisningar till minskade utsläpp och tandlösa internationella klimatavtal. Att partierna lyfter fram minskade utsläpp som ett klimatmål är egentligen ointressant eftersom partierna redan 2014 kom överens om ett nästintill utsläppsfritt Finland år 2050. Således sökte jag mera efter innovativt tänkande och konkreta förslag om hur partierna skulle förverkliga utsläppsmålet. Hänvisningar till skatter gavs företräde över tekniska innovationer. För trots att tekniska innovationer är en del av lösningen, så tar den praktiska implementeringen av ny teknik i stor skala lång tid och effekterna är osäkra. Till exempel, det finns redan många bilar som är energisnåla, men varför syns de inte i trafiken? Vi kan alltså inte hoppas på tekniska lösningar som ”guds ingripande”. Jag hoppades även att klimatpolitiken skulle vara ett valtema som inte sopats under mattan pga finanskrisen och den krassa ekonomiska situationen i landet just nu.

En jämförelse av valprogrammen visar först och främst att få partier har prioriterat klimatpolitiken. I valprogrammen syns ibland begreppet ”klimat” i rubriken, men i brödtexten betonas oftast lokala och regionala miljöfrågor. Klimatpolitik blir ofta synonymt med energipolitik = minskade utsläpp = ren energi. Noterbart är att enbart vänstern säger klart nej till kärnkraft, emedan ingen ger ett klart ja. Överraskande är att flera partier fortfarande har stor tilltro till internationella klimatavtal. Det är i och för sig politiskt korrekt, men Kyotoprotokollet och handeln med utsläppsrätter är bara två exempel på hur man på internationell nivå misslyckats. Realpolitiskt blir även internationell klimatpolitik svår att implementera på grund av olika typer av handelsavtal som görs inom ramen för bland annat WTO (som inte ser med blida ögon på verksamhet som påverkar konkurrensen ofördelaktigt).

De Gröna är förvisso ett miljöparti och inte ett klimatparti, men jag tror att många hoppas på att De Gröna skall leda den klimatpolitiska förändringen. Valprogrammet har miljön som ett tema (inte klimat) och lyfter fram partiet som en ”föregångare” i att avvärja klimatförändringen. Partiet lyfter fram en ekonomisk tillväxt genom en ny industriell revolution, men här skiljer sig partiet inte från de andra partierna. Alla söker ekonomisk tillväxt genomen grön/ny teknologi. De gröna vill ha Finland ”på spåret” och intensiv kollektivtrafik är ett bra mål, men jag saknar perspektiv på genomförande eftersom även Samlingspartiet lyfter fram kollektivtrafiken. Jag hade således kanske högre förväntningar här.

Vänsterförbundet tävlar delvis om gröna röster och således är det inte konstigt att vänsterns ”rödgröna” valprogram liknar De Grönas, men vänsterns valprogram betonar miljön betydligt mera än klimatet. Den revolutionära anda som behövs för en helomvändande klimatpolitisk strukturomvandling saknas alltså i det gröna och rödgröna valprogrammet.

Sannfinländarna nämner inte klimatförändring i sitt valprogram, men nog klimatpolitk. Partiet påstår att tidigare regeringar har förstört Finlands konkurrenskraft och säger sig stå för en ”vändning” i energi- och klimatpolitiken. Mot vilket håll vändningen går, vad den innebär, eller hurudan klimatpolitik partiet vill föra avslöjas inte.

Kristdemokraterna är det enda partiet som i valprogrammet öppet går in i en diskussion och sätter kostnadsramarna för EU:s och Finlands klimatpolitik. Enligt KD får EU:s och Finlands energi- och klimatmål inte kosta mera än i de ”konkurrerande länderna” (kilpailijamaita), annars bibehålls inte de Europeiska företagens konkurrenskraft och det uppstår utsläppsläckage från företag som flyttar till länder med mindre restriktiv klimatpolitik. Den här strategin saknar brist på ansvar. Snarare behövs högre skatter på industri som inte är klimatvänlig, men smart klimatpolitik ger de företag som anpassar sig och gör klimatsmarta val fördelar för att upprätthålla konkurrenskraften. Detta är speciellt viktigt i lilla men högteknologiska Finland som inte kan påverka global politik, men nog påverkas av vad stora globala aktörer gör eller inte gör. Piskan behövs, men än mera behövs morötterna.

Den tippade valvinnaren Centern har en svagt nyanserad och svårfångad, men global syn på klimatförändringen. Valprogrammet har 16 huvudteman, men klimatet är inte ett av dem. Det är skrämmande att landets kanske största parti och troliga innehavare av statsministerposten inte prioriterar klimatpolitiken mera. Istället sammanfattas klimatpolitiken under rubriken ”En ren miljö för de kommande generationerna”. Fokus ligger således mera på ett rent Östersjön, naturens mångfald, mögelfria hus och rätten att få bo ”var och hur” man vill, än om koldioxidskatter och en tätare infrastruktur för mindre utsläpp.

Sdp behandlar inte heller klimatförändringen som ett separat tema och klimatet nämns oerhört sparsamt. Det är till och med oklart om partiet ser en skillnad mellan klimat och miljö. I valprogrammet går att läsa: ”Det är en global utmaning att lösa miljökrisen och för det behövs ny teknologi. Det här är en av de stora trenderna som vi kan besvara med att exportera nya produkter och tjänster.” Men, för mig blir det oklart, vilken är denna miljökris som måste lösas?

Sett ur ett klimatperspektiv så ter sig Sdp:s och centerns valprogram, med sitt ålderdomliga språk, flörta med en äldre generation och inte till valets över 50 000 nya unga röster. Det blir t.o.m. oklart om partierna ser en skillnad mellan miljö och klimat. Således, en rödmylleregering leder knappast till stora förändringar inom klimatpolitiken. Den nya teknologin som Sdp kanske hänvisar till, dvs. Clean-Tech, omnämns specifikt bara i Samlingspartiets och Sfp:s valprogram.

Samlingspartiets valprogram skiljer sig från de övriga stora partiernas valprogram. Det är mera modernt än centerns och Sdp:s och framför också mer konkreta förslag för en egen klimatpolitik. Partiet  nuddar på (miljö)frågor om rörliga framom fasta bilskatter, högre skatter för icke grön verksamhet och utveckling av kollektivtrafik som en jämställdhetsfråga mellan landsbygd och stad. Det här är början på nytänkande som behövs för att göra Finland kolneutralt. Det här är vad jag hade förväntat mig och hoppats se mera av i alla valprogram.

Sfp:s valprogram liknar samlingspartiets, även om Sfp är lite försiktigare. Likt De Gröna så ser Sfp i inledningen av sitt valprogram klimatförändringen som vår tids största utmaning och vill således att Finland böra vara ett föregångsland. Klimatet behandlas visserligen först på sista sidan i valprogrammet, men klimatperspektiven dominerar över miljön. Partiet diskuterar även ekologiskt hållbar ”ekonomisk tillväxt” i klimatkapitlet, vilket enligt mig placerar ekonomisk tillväxt under rätt rubrik. Det här är en av de viktigaste frågorna inom klimatpolitiken: hur kan vi fortsätta med ekonomisk tillväxt utan att förlita oss på fossila bränslen, den energikälla som byggt upp hela vårt samhälle sedan 1950-talet? Å andra sidan, är ekonomiskt tillväxt, så som vi känner till den, ett måste?

Sammanfattningsvis kan man säga att klimatet får oroväckande lite spaltutrymme i valprogrammen. Miljö och klimat blandas om vartannat och begreppsförvirringen är ofta påtaglig. Det är skrämmande att partierna inte drar en större skiljelinje mellan klimat och miljö. Jag är för ett renare Östersjön, och att bevara kärr och naturens mångfald (såväl flora som fauna), men det är miljöpolitik, inte klimatpolitik. För att anpassa Finland till klimatförändringen och minska koldioxidutsläppen radikalt till 2050 så måste samhället genomgå en betydande förändring de närmaste 15 åren. Nästa riksdag måste påbörja arbetet även om det kommer att betyda extra kostnader och restriktioner för oss finländare. Vi har byggt upp ekonomisk tillväxt på fossila bränslen, men nu måste vi bort från detta. Hur gör vi det? Och hur görs det rättvist för alla landets medborgare och företagare? Det behövs flexiblare politik. Transportväsendet och infrastrukturen måste förnyas. Koldioxidskatter införas. Vi måste reda ut vårt omvärldsberoende, dvs. hur vi kan göra ändringar i områden där vi är mycket beroende av omvärlden. Det är stora frågor, men landets partier måste börja ta dem på allvar, och det måste börja synas i landets politik. När det gället klimatpolitik borde alla partier, även i valprogrammen, stå nära varandra. Men just nu har inget parti ens vågat öppna det klimatpolitiska spelet. Slutligen: det är klart att i det inkommande riksdagsvalet så överskuggas klimatkrisen – som nu överlevt ”laman” på 1990-talet och den pågående finanskrisen – av just finanskrisen. Men en sak är säker, klimatkrisen kommer att finnas kvar ännu när finanskrisen är över.

PS: I jämförelsen använde jag partiernas finska valprogram (förutom Sfp:s) och översättningarna från finska är således mina.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kultur, Konsumtion och Klimat

Okategoriserade

”Finns det en lösning på klimatförändringsproblemen idag?” Den frågan fick jag häromveckan i samband med en föreläsningsserie i Högskolan Dalarna i Sverige. Jag får ofta den här frågan, och lika ofta är mitt svar ”nej”, uppföljt av en lång serie förklaring över de problem och utmaningar vi verkligen står inför. Jag är kanske inte så negativ som jag låter, jag ser istället att den tekniska utvecklingen kan göra mycket för att minska koldioxidutsläppen, speciellt på bilfronten. Men vi har också indirekta utmaningar relaterade till klimatförändringen, såsom klimatflyktingar, brist på rent vatten, minskad skörd och naturkatastrofernas ”ojämna” inverkan på olika delar av världen. Det här är enorma utmaningar. I grunden ligger ett kausalitetsproblem där klimatförändringen leder till olika typer av multipla stressituationer som påverkar nationer, regioner och människor olika. Hur dessa kan hanteras beror oftast på den ekonomiska situationen och den teknologiska utvecklingen.

På ett högre plan har man inom EU övervägt vissa klimatsmartare länders roll och deras ansvar till de östligare delarna av Europa där klimatsmart tänkande inte kommit lika långt. Skall till exempel EU ge mera anslag till Polen för att hjälpa dem nå alla etablerade klimatmål, eller borde länder som Tyskland, Finland och Sverige fortfarande bara ta ansvar för sig själv? Bygger man på det här dilemmat så kan man fråga sig vad Europas ansvar är gällande utnyttjandet av resurser i Afrika. Har vi ett ansvar och hur skall dialogen med Kina, som redan har närmare 1 miljon arbetare i Afrika, utvecklas?

Bryter man ned den nuvarande samhällsstrukturen så ligger klimatmakten hos några få, det vill säga den politiska eliten och styrelsemedlemmarna eller de verkställande direktörerna i allt från multinationella till stora och medelstora företag. De är de som kan bestämma hur de vill utveckla den globala ekonomin och tackla t.ex. koldioxidutsläpp och återanvändningen av material. Den vanliga människan har föga inflytande här.

Mitt negativa svar hänger också ihop med den västerländska livsstilen – den som sprider sig som en global löpeld. Faktumet att en så övervägande del av samhällets struktur och av det vi producerar går åt till att vidarebehålla och öka vår bekvämlighet. Allt fler arbetar med att sälja tjänster och varor som strävar efter att upprätthålla en bekväm, lätt och hög levnadsstandard. Det samma gäller för mycket av det som produceras. Fabrikerna tillverkar, tv:n, datorer, telefoner, program, sportkläder, leksaker, och möbler i all oändlighet. Till och med fartygsvarven bygger enorma kryssningsfartyg för lyxkryssningar som egentligen bara tillfredsställer människans behov att konsumera. Vidare, ur ett nationalekonomiskt perspektiv är recessionen dålig för vi konsumerar mindre (läs: för lite). Sett ur ett klimatperspektiv är recessionen bra för vi konsumerar mindre (läs: fortfarande för mycket).

Orsaken till att jag svarade ”nej” på frågan är därför att den samhällsstruktur, livsstil och marknadsekonomi som vi byggt upp just nu cirkulerar kring vårt behov av självförverkligande. Och vill vi verkligen komma åt och motarbeta klimatförändringen och bibehålla temperaturökningen under två grader, vilket är målet, så borde vi också komma åt att förändra hur vi tänker kring klimat och kultur. Och det är här jag ser att utmaningen är som störst. Även om inflyttningen till städerna ökar, så ökar inte den kollektiva känslan och tanken (förutom på landsbygden där den kollektiva kampen mot vindmöllorna ofta är stark). Istället skiftar fokus allt mera till och mot individen. Men det går inte att kräva, kväva och ändra vilja hos den enskilda individen. Vi har alla en egen vilja och det är samhällsutvecklingen som allt mera betonar den rätt vi har till oss själva. Vi är rationella och vi försöker göra det som ger oss mest till minst kostnad, då ställs ofta miljötänkandet lägre ner på listan över prioriteringar.

Skulle jag svara ”ja” på frågan så känns det som lösningen kunde vara en slags kollektiv agrar socialism med fokus på det lokala (inte det globala). Då kunde alla ta ansvar, men så länge inget förändras är klimatförändringen inget annat än politik och företagsekonomi. Anser jag då att vi borde genomföra en kulturrevolution och göra en omvälvande omstrukturering av samhälle, ideologi och politik? Nej. En diktatur vore kanske det bästa för klimatet, men det är heller ingen utväg. Således måste vi istället tänka till. Hur kan klimat och kultur samexistera idag? Vad kan vi göra för att bli större än frågan ”Finns det någon lösning” och bara veta att det finns ett svar och det är dit vi rör oss? Men finns det en lösning och motvikt till den konsumeringsiver som nu sprider sig över världen? Jag är nämligen rätt så säker på att få ofrivilligt vill ge upp sin rätt att förverkliga sig själv.

Snart börjar fästingsäsongen, men när kommer klimatförändringen?

Okategoriserade

Stefan”När den nu, klimatförändringen, kommer [—] hur skall vi då anpassa oss?”. Den här frågan ställdes i Radio Vega i programmet ”De Äldres Råd” (17.2.2014). Svaret som gavs var att det inte finns någon enighet vad klimatförändringen beror på, klimatet förändras oberoende människan.

Det är vanligt att äldre herremän, likt de som yttrade sig i ”De Äldres Råd”, är klimatskeptiker. Nästan lika vanligt är att man diskuterar klimatförändringen som ett framtida fenomen som ”kommer”. Det här är en spännande formulering som på något sätt inbegriper att klimatförändringen meddelar oss när den är här. Lite i stil med ett pressmeddelande: ”Förbered er – imorgon den 28 februari 2053 klockan 16.00 kommer klimatförändringen”.

Tyvärr är det inte så här. Det här hänger ihop med att klimat är en statistisk konstruktion definierat som ett medelvärde för allt väder (nederbörd, lufttryck, temperatur m.m.) för en viss period. Perioden skall vara  åtminstone 30 dagar lång, men längden på klimatet är beroende av det som studeras. Till klimatet hör även anomalier som snöfattiga vintrar, extremt heta sommarmånader, häftiga vårflöden m.m. och dessa bör studeras över långa tidsperioder, helst flera år, om inte decennier, eftersom de inte förekommer så ofta.

Går du ut på din gård kan du alltså observera väder, inte klimat. En smällhet sommardag är bara väder inte en klimatförändring. Med andra ord sagt, klimat är vad du förväntar dig, väder är vad du får. Vill vi observera en klimatförändring måste vi därför se bakåt, inte på nuet, och inte framåt. Klimatförändringen ”kommer” således aldrig. Den har redan kommit.

Vi borde alltså redan nu göra allt vi kan för att anpassa oss, men det gör vi inte. Orsaken är att vi inte förstår risken med att inte anpassa oss. Det är de facto nästintill omöjligt att förstå den. Ett exempel är på sin plats.

Jag är (dö)rädd för fästingar, det vet de flesta i min närhet. Fästingen kan sprida besvärliga sjukdomar, och således tar jag en medveten risk när jag trots detta vandrar i skogen och rör mig i skärdgården. Jag har däremot försökt minimera risken för TBE genom att ta en fästingspruta. Sprutan hjälper däremot inte mot borrelia och därför går jag ogärna i shorts utan använder hellre långbyxor för att kunna borsta bort blodtörstiga fästingar som försöker komma åt min hud. Sist men inte minst gör jag en fästingkoll på kvällen. Allt för att minimera risken för att få någon av de sjukdomar som fästingen sprider. Jag blir hellre biten av ett lejon än får borrelia av en fästing.

Det är relativt lätt att förstå mitt smått maniska beteende även om få upplever fästingen som ett lika stort hot som jag. Hoten är konkreta sjukdomar och risken att få dessa ökar på sommaren. Hoten existerar däremot inte under vintern och därför behöver vi inte konsekvent vara aktsamma. De flesta kan således uppskatta och förstå hur utsatta de är när medierna i sin sommarbilaga skriver om fästingproblemet.

Det är inte lika lätt att förstå risken med att inte anpassa sig till klimatförändringen.  De ekonomiska och politiska hot som finns sprider ut sig över tiotals år och de är inte begränsade till sommarmånaderna. Hoten är konstant närvarande, men de är inte konkreta. De är svåra att anpassa till ditt liv, det du gör och där du bor just nu. För att inte tala om vad du gör om 10 år. Annat är det med fästingen. Den återkommer varje sommar.

Frågan hur vi skall anpassa oss är berättigad, men det är en svår fråga, och svaret är betydlig mer svårfångat. Det enda vi med säkerhet kan säga är att klimatförändringen kommer inte, den är redan här.

Vad är humanisternas roll i klimatförändringsdebatten?

2000-tal, Globalhistoria, Historiografi, Klimat, Okategoriserade, USA, , , , ,

Jag är historiker och jag forskar i klimatets historia. Jag rekonstruerar klimat genom att tolka tidigare beskrivningar av vädret. Detta har ofta lett till en del frågor och förklarande. Bland historiker var jag till en början en utböling. Klimathistoria ansågs inte vara riktig historia. Jag studerar inte aktivt människan eller händelser, utan jag utgår från det abstrakta vädret och klimatet, vars inverkan på människan och historiska händelser ofta är, om inte utelämnad, åtminstone omstridd. Bland lekmän har jag också ofta fått frågan, eller snarare konstaterandet, ”Är det inte naturvetare som håller på med klimat?!” Kort sagt, många ser mig inte som en riktig historiker, men jag är inte naturvetare heller.

Humanvetenskapernas roll är ofta förbisedd inom klimatdebatten, och i många fall känner sig även humanisterna utanför debatten. Som ett extremt exempel fungerar Åbo Akademis nya PR-film om hållbar utveckling, kallad ”Jorden, lyckan och jag”. Tyvärr saknar filmen ett bredare humanistiskt perspektiv (pga. ett litet missförstånd), vilket känns aningen avigt när titeln hänvisar till individen och dens välmående. Det, om inget annat, är just vad humanisterna håller på med: individen och välmående.

Klimatförändringen berör människan på ett individuellt plan och som social varelse. Det handlar om ansvarskänslor; kollektiva och personliga skuldkänslor; välmående och personliga val; etik och moral. Det handlar om hur vi förstör och påverkar jorden, vårt sista och enda tillhåll. Dylika ståndpunkter kommer fram i olika intresseorganisationers förslag och råd i hur individen borde agera för att ”stoppa” eller ”minska” klimatförändringen. Vi uppmanas att handla klimatsmart, köpa närproducerat, och att cykla istället för att köra bil. Det här säger hur vi borde vara och borde göra. Men det är inte lätt att tillmötesgå dessa krav när vardagen slår en i ansiktet, för på något plan blir allting ett klimatsmart val. Vi borde göra klimatsmarta val när vi åker till jobbet (bil, cykel eller buss), handlar mat (gris, höna eller vegetariskt), köper kläder (återanvända, slänga eller lopptorg), väljer semesterort (inrikes eller utrikes) och renoverar lägenheten m.m. Men vad gör man när  inhemska grönsaker är mindre klimatvänliga än utländska, och ekologiska produkter kostar skjortan? Skall vi då få dåligt samvete om vi inte klimatetiskt sett gör rätt val? Hur kan vi vara lyckliga med alla dessa krav som ställs på oss?

Klimatlösningar diskuteras ofta på ett mera abstrakt politiskt plan i form av skatter och utsläppsrättigheter, och detta gör att vi ofta öser över ansvaret för framtiden på politikerna. Det är en personlig överlevndadsstrategi för att fortsätta vara lycklig. Men det är klart att vi inte kan ”lösa” eller ”stoppa” klimatförändringen på detta vis, och hela diskussionen är en högst subjektiv fråga. Frågan vi bör ställa oss är därför: hur kan vi hantera klimatförändringen?

Humanister behövs för att tolka klimatfrågan i den kontext den existerar. Humanisterna behövs för att hitta på ett språk som gör att så många som möjligt kan ta ställning till, och hantera klimatfrågan som ett kulturproblem. Hur påverkar kultur och språk framställningen av klimatförändringen? Bushadministrationens (som länge förnekade mänsklig inverkan på klimatet) starkaste vapen var, till exempel, ett aktivt språkval. Bush pratade om ”klimatförändring” framom ”global uppvärmning” eftersom det senare föder negativa associationer. Vad är således förhållandet mellan stat och individ när vi talar om antropocen klimatförändring? Vad menar vi med begrepp som ”natur” och ”hållbarhet” i framtiden? Varför presenteras klimatförändringen oftast i dystopiska framställningar? Hur reagerar individen på dessa? Varför finns det klimatskeptiker? Hur presenteras klimatförändringen i filmer och skönlitteratur? Hur har tidigare kulturer hanterat effekten av extrema väderfenomen?

För att svara på dylika frågor behövs historiker, filosofer, språk- och litteraturvetare. Det krävs ett djupt interdisciplinärt samarbete mellan humanister och naturvetare. I ett allt mera komplext samhälle behövs nya perspektiv och tolkningar av det som har varit, det som är, och det som komma skall. Klimatfrågan pressar fram ett vetenskapligt paradigmskifte och rubbar de traditionella normerna. Summa summarum: Humanister har en stark roll i klimatdebatten, och det behövs humanister för att förstå och relatera till de utmaningar klimatförändringen för med sig.