Kan historiker använda sig av målningar, gravyrer, ritningar eller andra visuella (för-fotografiska) föreställningar av världen som källor i sin forskning? Kan de utgöra likvärdigt material som skriftliga dokument? Sannolikheten att man får ett jakande svar på dessa frågor från medlemmar av historikerskrået är mycket stor. Läs mer
Och här nedan följer del 2 av Kaukonens och Ehrstedts funderingar kring Historian teoria:
I detta blogginlägg granskas närmare de fyra artiklar i boken Historian teoria som enligt vår åsikt har mest praktisk relevans för vårt dagliga arbete som historiker och i synnerhet vårt skrivande. Artiklarna begreppsliggör och problematiserar utifrån sina respektive perspektiv frågor och teman som vi dagligen brottas med men som vi mer sällan medvetet tänker på eller ger uttryck för. Läs mer
Doktoranderna Emil Kaukonen och Johan Ehrstedt vid historieämnet har läst, funderat och slutligen bloggat om antologin Historian teoria: lingvistisestä käänteestä mahdolliseen historiaan, Kari Väyrynen & Jarmo Pulkkinen (red.) (Vastapaino, 2016)
Blogginlägget är tudelat och nedan följer del 1. Läs mer
Varför sätter du inte handen på en varm kokplatta på spisen? Jo, du vet att du skulle bränna dig. Hur vet du det? Jo, tidigare erfarenhet. Du har kanske inte själv satt handen på plattan, men i något skede har någon gjort det och den personen brände sig. Den här lärdomen spred sig som en löpeld och på det här sättet använder du historien för att styra ditt framtida beteende.
Föreställ dig nu att du inte visste vad det skulle hända om du satt handen på kokplattan. Ingen har någonsin prövat. Istället har många människor bara sett på en kokplatta och sagt ”vi behöver veta mera”. Övrig kunskap om spisen har utvecklats enormt, men ingen har ännu lagt handen på kokplattan. Följaktligen har en internationell spisorganisation bestående av tusentals spis- och kokplattsexperter från hela världen uppmanat någon att lägga handen på spisen. Organisationen har de senaste åren eftersökt och uppmanat mera forskning om kokplattor. Det behövs för att utveckla nya spismodeller och kastruller. Miljontals människor behöver förstå spisplattans funktion för att kunna planera för ett säkrare liv i framtiden. Men, det hänger inget. Ingen lägger handen på kokplattan.
I slutet av 1970-talet försökte en amerikansk spisexpert sätta handen på kokplattan. Hon var nära, men sist och slutligen svepte hon bara handen över spisen och kokplattorna. När jag frågade henne varför hon inte rörde i plattan så svarade hon att ”ingen ville finansiera det, ingen brydde sig”. Vad konstigt tänkte jag. Hon berättade vidare att just då blev man ännu mer intresserad av att veta om hur locket på en kastrull påverkar kastrullens användbarhet. Således började hon studera kastrullock. Nu, 35 år senare, är hon expert på kastruller och kastrullock. Men eftersom ingen ännu satt handen på kokplattan så fortsätter forskare världen över att spekulera kring vad det händer ifall du gör det. Superdatorer används för att genom olika modeller testa vad som möjligtvis kunde hända, men resultaten är oklara och skiljer sig kraftigt från varandra.
Med tanke på att vi alla är beroende av spisen så är det ur ett socioekonomiskt perspektiv viktigt att förstå kokplattan. Ur ett politiskt perspektiv är det viktigt att förstå kokplattan därför att i framtiden påverkar den oss alla, men speciellt de som använder spisen och kokplattan varje dag. Om vi inte studerar den varma kokplattan så kan framtida sjukhuskostnader skjuta i höjden. Det kan kosta samhället miljarder.
Varför har ingen satt handen på plattan när det är så enkelt? En förklaring kunde vara att det är ett tråkigt ämne. Detaljstudier om kastruller, kastrullock och spisplåtar är mediesexiga ämnen som ger synlighet och finansiering. I dessa studier använder man sig av nya revolutionerande metoder, inte av en enkel handpåläggning.
Det var det om kokplattor. Det kunde gälla vad som helst, men jag skriver förstås om Västafrikas klimathistoria. Vad vi vet om tidigare klimat, vad som gjorts och hur man gör klimatforskning. Varför man gör klimatforskning. Det är min kokplatta. Allt har hänt och allt är på riktigt. IPCC är organisationen som gjort uppmaningen. Superdatorerna är de som gör globala klimatmodeller vars resultat är motsägelsefulla. Afrika sägs vara en kontinent som kraftigt kommer att påverkas av klimatförändringen, men ingen har satt handen på spisen. Varför inte? Är det verkligen så att ”ingen bryr sig”? Ibland känns det som så, men jag kan inte tro det.
Där står jag nu. Med handen ovanför kokplattan. Jag för den i en sakta svepande rörelse fram och tillbaka. Jag känner hettan och väntar. Kommer jag att bränna mig?
Det är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).
Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.
Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.
Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.
Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.
