Kategoriarkiv: Europa

Historieanvändning och moraliskt ansvar

2000-tal, Europa, Finland, Mellanöstern, USA, , , , ,

Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.

Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.

Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.

Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.

Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.

Willi Münzenberg, murar och vad är radikal solidaritet?

1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Nordisk historia, Sverige, , , , , , , , ,
Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Med orden ”[v]i är verkligen en transnationell panel” inledde jag min presentation på ’Global Spaces for/and Radical Solidarity: International Willi Münzenberg Congress’ i Berlin nu i helgen (17-20 september 2015). Sittandes i panelen var personer från Ecuador, Mexiko, Holland och Finland samt mig själv från Sverige, förenade i diskussion om historia och anti-kolonialismen som politisk och social rörelse under 1900-talet. I mångt och mycket var det som yttrades i panelen raka motsatsen till vad man rent fysiskt kunde hitta en bit utanför kongressen. I närheten av Ostbahnhof finns en av få platser kvar där man kan betrakta omfånget och känslan av Berlinmurens närvaro i stadsrummet. En mur som delade en stad, ett folk, den europeiska kontinenten, och slutligen, världen. Det behöver inte tillägas att muren föll under sin egen tyngd den 9 november 1989 och på ett sådant sätt att det förändrade världen.

Berlinmuren

Berlinmuren

Murar har använts genom historien för att dela upp regioner, människor och idéer i olika läger. Men världen är inte så enkel som vitt eller svart och sorgligt nog verkar det som om människan och samhällen aldrig lär sig av den erfarenhet att murar helt enkelt inte fungerar vare sig som koncept eller praktika. Mår Europa bättre av att se sig själv som ”Fortress Europe”? Är Europa en idé som egentligen inte klarar av att hantera sig själv i praktiken? Är nationalismen så starkt rotad i vårt sätt att tänka att det blir problematiskt att hantera relationer med människor som per se inte definieras som européer, eller rent utav, på grund av sitt nationella ursprung?

Frågorna är många och många kommer aldrig att få ett svar, enbart en rynkning på näsan eller dränks av det alltmer växande trollfenomenet/hatet på nätet. I det senare fallet behöver vi endast titta på reaktionerna i Sverige eller Finland på flyktingfrågan, vilket tenderar att visa upp de sämsta sidorna hos folk antingen virtuellt eller i praktiken, till exempel den ”mänskliga muren” i Torneå som krävde att ”det räcker nu. Stäng gränserna” eller hotbilder mot många provisoriska flyktingmottagningar i norra Europa. Men å andra sidan, vi får inte heller glömma bort eller reducera människors vilja till att hjälpa till stort som smått. Det är inte enbart mörker, trots att mörkrets hjärta verkar ha fått nya krafter genom att sända ut budskap av isolering och intolerans från vissa europeiska nationer.

Idag kapslar Ungern in sig bakom en mur av omgjorda taggtrådsdekorerade tågvagnar och tungt beväpnade militära styrkor som svarar på flyktingströmmen från det sönderslitna Syrien med tårgas och batonger. Den gripande sorgen som tar tag i mig när jag bevittnar bilder över hur dessa traumatiserade personer behandlas som paria väcker smärta och tomhet. Historien kommer att (förhoppningsvis) döma Ungern hårt.

Den tyske kommunisten och pacifisten Willi Münzenberg (1889 – 1940) var en person som hade ”förmågan” att fånga in och på ett konkret sätt väcka uppmärksamhet kring frågor som kan liknas till den ström av flyktingar vi bevittnar idag. I detta avseende blir det därför kittlande intressant att fundera i kontrafaktiska termer, dvs. om Münzenberg hade levt nu, hade han varit kapabel till att organisera solidaritetskampanjer till stöd för den flyktingström som nu flyter in och igenom Europa? Det är här som tanken om ”radikal solidaritet” blir viktig att diskutera genom att ställa oss frågan om vad detta möjligtvis anspelar på. Först och främst, ”solidaritet” är ett mytologiserat begrepp som antingen bekämpas eller försvaras till det bittra slutet. Anledningen till varför är att många bortser från den grundläggande tanken om vad solidaritet egentligen handlar om, utan väljer istället att se solidaritet enbart som ett politiskt koncept och rättfärdigande för ens agerande, vare sig det är ansett som normalt eller radikalt. I grund och botten är solidaritet en social tanke som strävar efter att skapa samhörighet kring en viss fråga, för att sedan kunna utvecklas i praktiskt givande av stöd och agerande. Solidaritet är ett politiskt ramverk som växte sig starkt under 1800-talet och bygger på social interaktion samt hur vi väljer att uppfatta värderingar och världen.

Den radikala solidariteten, vad väljer den då att fokusera på? Att vilja protestera mot förtryck, förföljelser eller orättvisa förhållanden är inte radikalt i mina ögon, det är en naturlig reaktion och borde vara det med tanke på den värld som människan har skapat genom århundrandena. Det radikala kan bestå i hur detta genomförs i praktiken och det är i denna kontext man kan placera en person som Münzenberg. Var man än placerar sig på den så kallade politiska skalan – vänster som höger – så borde vi alla agera Münzenbergianskt för att visa avsky mot hur nationer hellre väljer att bygga murar istället för att söka efter roten till det onda och sträcka ut en hand. Världen rör sig framåt och bakåt, men det är viktigt att agera idag för imorgon kan det vara försent…

Willi Münzenberg, internationell solidaritet och flyktingkrisen Anno 2015

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Mellanöstern, , , , , ,

Vad är ett politiskt arv? Hur skapas ett historiskt eftermäle? Hur fånga samtidighetens komplexitet Anno 2015? Dylika tankar korsar mitt huvud medan jag sitter vid skrivbordet i ett hotell i Friedrichshain i Berlin. Jag befinner mig inte långt ifrån platsen där Muren en gång delade Öst och Väst. Den fysiska muren revs, händelsen den 9.11.1989 inledde avvecklingen av Kalla kriget. Sommaren innan hade Ungern öppnat sin gräns till Österrike för semestrande östtyskar. Samma år hade jag inlett min bana som nyhetsredaktör på Text-TV. Det skulle bli en lugn sommar, förutspådde mina kolleger: de inhemska politikerna håller låg profil och utrikes brukade det inte hända mycket. Världen såg ut att vara stabil och förutsebar. Långa kaffepauser var att vänta. Men det blev annorlunda. Kanske var det kuppen mot Stroessner i Paraguay som inledde året där den ena efter den andra diktatorn och folkdemokratin avsattes och gick i graven. År 1989 var en global vändpunkt men sommaren 1989 var jag ännu säker på att Erich kommer att klara biffen. Ett år senare existerade DDR inte mera. Men den nya Förbundsrepubliken var ett tudelat samhälle och Berlin fortsättningsvis en tudelad stad. En tur med S-Bahn från Zoo till Alexandersplatz visade med all tydlighet detta: västdofter vid Zoo, östluft vid Alex.

2015. När brast fördämningarna vid Festung Europa? Europeiska politiker hade under decennier varnat för att de illegala immigranterna kommer att översvämma Europa, ta våra arbeten och lever på våra skatter. Dessutom är de muslimer och hade stora familjer. Sist, men inte minst: Europa hotades av att islamiseras. Så murar restes för att hålla afrikaner, asiater och andra objudna gäster utanför vår bekvämlighetssfär. Dubbelstrategi: flyktingfrågan skulle få sin lösning med att angripa problemets rötter och orsaker. Inte de utlösande (bombandet av Afghanistan, Irak eller Libyen; den neokoloniala världsordningens konsekvenser i Afrika och Asien) utan endast de synliga (människosmugglarna). Flyktingar skulle hållas nära sina hemländer, helst i läger i grannländerna; vi skulle betala för deras överlevnad. Systemet fungerade, eller så inte.

Sensommaren 2015 meddelade FN:s flyktingorgan UNHCR att de är tvungna att drastiskt minska stödet till flyktinglägren. Vid denna tidpunkt hade Tyskland öppnat sina gränser för alla asylsökande, myndigheterna räknade med att motta 800 000 flyktingar och förbundskansler Angela Merkel deklarerat ”das schaffen wir!” Men hon var även realist: landet kommer att vara ett annat i framtiden, samhället kommer att förändra sig och det invanda och förment bestående kommer att se annorlunda ut. På kort sikt är utmaningen gigantisk: hur skapa drägliga förhållanden för dem som inget har så att de överlever vintern? Skall flyktingarna interneras eller integreras? Tyskland och Sverige har valt den senare vägen vilket kräver ett nytt miljonprogram för nya lägenheter, barnvård, skolor, hälsovård och utbildningsprogram.

Berlin, September 2015. Thüringens ministerpresident Bodo Ramelow hade blivit inbjuden att hålla ett anförande vid Internationaler Willi Münzenberg Kongress. Något om hur staden Erfurt – Willi Münzenbergs födelsestad – kom ihåg honom (namngivandet av en gata eller plats, plakett på huset där han föddes…). Men det blev inte något föredrag om minneskultur och historiebruk. I stället blev det ett ”implusföredrag” – Politischer Realismus in schwierigen Zeiten: om mottagandet av flyktingar i delstaten, de dagliga utmaningarna och besluten som måste fattas, improvisationen och åsidosättandet av fastslagna budgetramar för att bemöta utgifterna som ändras och ökas dag för dag. Sist men inte minst: att övergå från en registerings- till en integreringspolitik. Ett passionerat tal. Internationell solidaritet i praktiken.

Är flyktingkrisen anno 2015 början eller slutet på en era? Bodo Ramelow påminde oss kongressdeltagare att vi endast har sett toppen av isberget. Förhållandena i flyktinglägren i Turkiet, Libanon eller Gaza är odrägliga; flyktingkrisen i Afrika tycks ingen orka tänka på. Än värre: om dagens kris i huvudsak är en följd av uppror och (inbördes)krig, kommer nästa flyktingkris att utlösas av den ekologiska kollaps som redan kan skönjas i utsatta regioner i såväl Afrika som Asien eller den vattenkris som redan är ett faktum i Sydvästasien och Nordafrika.

Det positiva: Willi Münzenberg-kongresen påminner mig om att internationell solidaritet inte är en illusion. Den är möjlig och är en väg som leder till en bättre värld. En som visade vägen var Willi Münzenberg, 1900-talets stora europeiska internationalist och ’Vordenker’. Vår kongress avsikt är att lyfta fram hans insatser som antifascist, antikolonialist och antirasist. Vår ambition är att utveckla Willi Münzenberg Forum (WMF) till vår tids plattform för studier av global solidaritet och dess utmaningar och förändringar i tid och rum. I Åbo är det InterSol-forskningsprojektet som är ansluten till WMF.

Europas svåra mångkulturella förflutna

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria

av Holger Weiss

Debatten om det mångkulturella samhällets möjlighet och utmaningar har gått het de senaste tiderna såväl i Finland som i resten av Europa. För fem år sedan konstaterade den tyska förbundskansler Angela Merkel vid ett tal till de tyska kristdemokraternas ungdomsförbund att mångkulturalismen, som hon förstod som samexistensen av olika kulturer, har misslyckats totalt i Förbundsrepubliken Tyskland (”dieser Ansatz ist gescheitert”). I samma tal ställde hon sig dock bakom den tyska förbundspresidenten Christian Wulffs plädering att ”der Islam ist Teil von Deutschland”, något som hon understrukit i ord och handlingar sedan dess; i juli 2015 deltog hon vid brytandet av fastan under Ramadan.

Inte bara förbundskansler Merkel har avsvurit sig ”multikulti”. År 2011 deklarerade både den brittiska premiärministern David Cameron och den franska presidenten Nicolas Sarkozy att mångkulturalismen har misslyckats och att det gällde att integrera invandrarna i de brittiska och franska samhällena. Med andra ord: assimilera och omstöpa dem. I och för sig inte någonting nytt. Mats Wickström har i sin doktorsavhandling om vändningen från en assimileringspolitik till ett främjande av det mångkulturella samhället i Sverige visat att det handlar om vilka värderingar som sätts i fokus – minoritetens inklusive invandrarnas/främlingarnas eller majoritetens. Debatten i Finland under sommaren handlar mycket om detta – och lika mycket om historielösheten och minnesförlusten i dagens Europa.

Tvenne upplevelser denna sommar fick mig att tänka till om Europas svåra förflutna med att hantera etnisk och religiös mångfald. Vid ett besök i Ballin-Stadt i Hamburg, d.v.s. museet för emigration, fanns två utställningar: basutställningen om emigrationen från Europa till (huvudsakligen) USA fram till början av 1900-talet samt en specialutställning om flyktingar och illegala immigranter som kommit till Tyskland under det senaste decenniet. Senare under sommaren läste jag den tyska översättningen av Keith Lowes Savage Continent. Europe in the Aftermath of World War II (London 2012). Utställningen om emigrationen från Europa och de olika etniska utrensningarna under och efter Andra världskriget fick mig att kritiskt reflektera över det ”europeiska arvet” och de ”europeiska värderingarna”: hur har vi tagit hand om vår nästa? Dåligt, minst sagt. I och för sig är det otroligt att någon vill komma till Europa med de erfarenheter som oliktänkare, oliktroende, olikfärgade och olikkönade har gjort i denna del av världen – då som nu.

Frågan om det mångkulturella samhällets möjligheter i Europa bör ställas i relation till vår historia. Vad är folket, nationen, nationalstaten? Vem tillhör gruppen, vem är utanför? Låt oss snabbt rekapitulera de senaste tusen åren i Europas historia. Judarna trängs i ghetton eller fördrivs från västra Europa, muslimer kastas ut, katoliker i än den ena, protestanter i än det andra och heretiker av olika schatteringar sowieso är icke välkomna, fördrivs eller sätts i fängelse. Talar du fel dialekt eller språk bör du lära dig det statens officiella. Fel färg? – bäst att bli Kammermohr. Skörden slår fel? – skyll på juden eller grannhäxan. Spola framåt i den europeiska historien och vi har nationalstaten (kan judarna få medborgarrättigheter? Roma, sinti och annat farande folk definitivt inte.) – skall den vara homogen eller kan den vara heterogen? Spola framåt: socialdarwinismen och rasismen. De europeiska imperierna, Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland och Osmanska riket (skall det räknas med eller inte?): etniska smältdeglar men olika rättigheter och privilegier för olika folk och klasser. Kanske inte så förunderligt att de stora emigrationsvågorna från ”den gamla världen” till ”den nya världen” kom just från dessa imperier. Samt från Syd- och Nordeuropa där staten inte kunde/ville bry sig om sina mindre bemedlade och maktlösa. Först: Bra att bli av med ’patrasket’; sedan insikten: befolkningen minskar! Minns även att de västeuropeiska kolonialimperierna tillämpade en lika dualistisk, rasistisk och segregerande politik gentemot sina medborgare och undersåtar – de förra hade politiska rättigheter, de andra inte (gissa vem som var undersåte?).

Kom uppgörelsen efter Balkankrigen och Första världskriget och omstöpningen av centrala, östra och sydöstra Europa. En halvmesyr, visade det sig – de mångkulturella staterna som uppstod bröts sönder inifrån och utifrån, etniska och religiösa minoriteter utrotades, fördrevs och omfördelades under 1930- och 1940-talet. 1900-talets europeiska historia fram till Wirtschaftswunder-perioden är en minst sagt en sorglig historia. Fast fr.o.m. andra hälften av 1940-talet blev i varje fall de östeuropeiska staterna etniskt homogena (och de som inte var det skulle bli det under 1990-talet).

Och ändå: den europeiska monokulturella Sonderweg är ur ett globalhistoriskt perspektiv ett sidospår. En annan fråga är om kulturerna och samhällena utanför den ”gamla kontinenten” är immuna för etnisk och religiös xenofobi. Det som de postkoloniala och senmoderna europeiska samhällena dock kan och bör lära sig av afrikanska, asiatiska och amerikanska samhällen är hur det mång- och flerkulturella är både en rikedom och en grundbult i samlevnaden människor emellan. Ty ur ett globalhistoriskt perspektiv har Europa först under de senaste 50 åren blivit ett mottagarland medan resten av världen levt med främlingar och olika minoriteter sedan urminnes tider.

Postskript: även i Europa har vi en lång erfarenhet av minoriteter, invandrare, främlingar, hybrid- och kreolkulturer men denna berättelse finns sällan i vår officiella nationella kanon. Vid sidan om idén det homogena majoritetssamhället fanns och finns det heterogena och sammanflätade samhället som består av individer, medborgare och grannar som påminner om mig själv: halv tysk, tre åttondelar finlandssvensk, en åttonde del dansk, katolik; mina barns kusiner är halvtyskar/halvjemeniter. Min far kan liksom Anthony Kwame Appiah konstatera att han ser framför sig en mångkulturell och kosmopolitisk smältdegel, något som även min kollega Bob Shenton med stolthet utbrast då jag för första gången besökte honom i Toronto: titta dig omkring, här hittar du framtidens och morgondagens individer! Eller som Alan Posener skriver i Die Welt (27.2.2015): ”Wir werden die Gewinner von Multikulti sein.”

Segerdag – för vem? Del III

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Nordisk historia, Okategoriserade, Övrigt, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

Segerdag – för vem? Del II

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Övrigt, Ryssland, , , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger!

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

…läs vidare i del III…

Segerdag – för vem? Del I

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Övrigt, Ryssland, USA, , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till hur och varför detta utvecklades antingen i känsliga eller och a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen tolkas och skrivs. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; det ryskfinansierade nyhetsbolaget) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa det nazistiska riket ner på sina knän, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2016)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Åbo/Stockholm, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

…läs vidare i del II…

För intervju av FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.

En fred som gjorde slut på all fred

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Mellanöstern, Ryssland, USA, , , , , , , , , , , , , , , , ,
President Woodrow Wilson lämnar Versailles 1919. Källa: Krigsarkivet, Stockholm

President Woodrow Wilson lämnar Versailles 1919. Källa: Krigsarkivet, Stockholm

Kärt barn har många namn. Ett exempel på detta är mänsklighetens ”urkatastrof” 1914-1918. Det existerar andra mer vedertagna beskrivningar av kriget, till exempel det stora kriget eller det mer allmänna: det första världskriget (1914-18). Uttrycket ”en fred som gjorde slut på all fred” (a peace to end all peace) är hämtat från den brittiske officeren Archibald Wavells uppfattning om hur fredsfrågan hanterades vid fredskonferensen i Versailles 1919. Citatet är också titeln på historikern David Fromkins (1989/2009) omfattande undersökning av det osmanska rikets undergång och skapandet av mellanöstern under och efter ”urkatastrofen”. En bok Fromkin såg sig tvingad att revidera i skenet av händelserna efter den 11 december 2001 och dess våldsamma åverkan på mellanöstern som historisk region. Begreppet ”urkatastrofen” är hämtat ifrån den tyska historieskrivningen och uppfattningen om världskrigets härjningar och konsekvenser för det tyska riket, det vill säga, ”die Urkatastrophe Deutschlands” står i motvikt till den anglosaxiska narrativen om ”det stora kriget” (the Great War). Vidare visar detta oss att det är segraren som i hög grad dikterar villkoren för hur historien skrivs. Fredskonferensen i Versailles 1919 definierades av de allierade segermakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och till viss mån Italien – en händelse inramad av den karismatiske amerikanske presidenten Woodrow Wilsons centrala roll. I samband med och i efterhand till Versailleskonferensen har Wilsons roll beskrivits som den ”Wilsonska stunden” (the Wilsonian moment), ett epitet som fångar hans roll som världspolitiker och det hopp många hade investerat i honom att rädda och förändra världen till en bättre plats.

Historikern Erez Manelas grundliga forskning om fredskonferensen och Wilsons roll har visat att världen inte var redo, eller för den delen, villig att acceptera en långsam och gradvis liberal förändring av maktförhållanden och hur nationerna skulle förhålla sig gentemot varandra. Det senare handlar främst om kolonierna och hur segermakterna valde att ignorera koloniernas krav på befrielse och nationellt självbestämmande, en begynnelsepunkt stipulerad av Wilson och nedtecknad i de välkända fjorton punkterna. Där krig skulle ersättas med fred så var det början på något vi känner av än idag i vår globaliserade värld. För det första, mellanöstern som geopolitisk region och hur vi uppfattar området idag är/var ett resultat av de beslut som togs under och direkt efter det stora kriget. I samband med fredskonferensen introducerades ett alternativt förslag på gränsdragning av området utifrån etniska och religiösa kriterier, vilket till exempel skulle bereda vägen för nationalstatens Kurdistans etablering. Detta var resultatet av den amerikanska prästen Henry King och industrimagnaten Charles Cranes undersökning av det sönderfallande osmanska imperiet, en studie med antropologi som ledstjärna och genomförd på Wilsons direkta order. Liknande tankar förs fram än idag, till exempel det kanadensiska Global Research – Center for Research on Globalization fortsätter längs med den tradition av revidering och omvärdering som King och Crane presenterade 1919. Vilka konkreta resultat gav undersökningen 1919? De allierade valde att bortse från det etniska-religiösa alternativet för att istället fokusera på skapandet av ”mandatstater” i syfte att bryta upp det forna osmanska riket, men också, för att minimera det framtida Tysklands inflytande i området. Rent konkret var detta enbart en fortsättning av koloniala strukturer och den västerländska imperialismen i likhet med dess existens innan krigets utbrott 1914. För det andra, den populära synen på att krigets slut 1918 var en transportsträcka fram till det andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 visar oss hur historiska skeenden och processer uppfattas och beskrivs i efterhand. Är det rättvist att se det så? Är det så enkelt att säga att före det andra så fanns det ett första…? Nåväl, det är inte så enkelt och det reducerar förståelsen av mellankrigstiden till att enbart se det som en övergångsperiod från en hemskhet till en annan. Mellankrigstiden var till en början en tid av entusiasm, hopp och ambition om att förändra och rädda freden innan världen steg ner i ”den mörka dalen” under 1930-talet.

Vi har alla olika ingångsvinklar och värderingar som definierar hur vi uppfattar världen och historia. Med tanke på att det var 70 år sedan det andra världskriget punkterades i samband med Tysklands definitiva kapitulation kan det verka en aning avvikande att jag här väljer att fokusera på ”urkatastrofen” 1914-18. Min poäng är att lyfta fram hur vi diskuterar och förstår globala epoker och processer i sitt ”rätta” sammanhang. I Västeuropa skiljer sig synen på när det andra världskriget startade till skillnad från den som ges i den ryska historieskrivningen. Enligt rysk historia startade ”det stora patriotiska kriget” (ännu en beskrivning av kriget) 1941 i samband med det fascistiska Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen. Jag insåg denna skillnad i uppfattning av tid och rum vid en djupare diskussion om Ryssland och Sovjetunionens historia med studenterna på det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier för ett par år sedan. Vidare kan detta också vara ett exempel på den metodologiska nationalismen och hur dess definition av historia. Listan på liknande uppfattningar kan göras ändlös. Det vi kan enas kring är att Archibald Wavell hade rätt i sin observation om att Versailleskonferensen 1919 lämnade efter sig ett arv av oförsonlighet och olösta konflikter, frågor och problem vi än idag ställs inför. Det är en orolig tid vi lever i. Frågan är om det är konferenser i likhet med Versailleskonferensen som kommer att vara lösningen för att byta ut en fred som tog slut på all fred till att bli en fred som förblir fred.

Vad lär oss sköldpaddssoppan om samhället? Digitaliseringens konsekvenser för de nätbaserade grundkurserna i historia

1800-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Historiografi, Okategoriserade, , , , , , , ,

Johanna Wassholm & Anna Sundelin

Sköldpaddsoppa var en stor delikatess i Europa under 1700- och 1800-talen och receptet hittas idag i flera gamla kokböcker. Till exempel Gustafva Björklunds ”Kokbok för husmödrar” (1893) innehåller inte mindre än tre versioner av rätten: en gjord på äkta, en på konserverad och en på falsk sköldpadda, dvs. kalvkött. Kokböcker är ett bra exempel på källor för historiska undersökningar som de flesta i första taget inte kommer att tänka på, men vilka när man ställer nya frågor till dem kan ge ny information om det förflutna. För att nämna bara några exempel kan historiker genom att studera och jämföra kokböcker från olika delar av världen skapa ny kunskap om den tekniska utvecklingen, kontakter mellan olika länder och världsdelar, sociala skillnader i samhället, vardagsliv, arbetsfördelning i hemmen samt om hur olika typer av livsmedel under olika tider varit kopplat till status. Eftersom ett stort antal kokböcker tack vare digitalisering idag finns tillgängliga elektroniskt, kan en deltagare i en nätbaserad kurs i historia ställas t.ex. inför uppgiften att analysera vad recept på skölpaddssoppa kan säga om samhället i stort.

Som Torbjörn Sandén lyfter fram i sitt inlägg Vuxenutbildning blir allt viktigare i CLL:s nyhetsbrev 2/2014, höjer den explosionsartade ökningen av digital information kraven på att kunna hantera den, vilket självklart även får konsekvenser för undervisningen i historia. Vi som i ett antal år har undervisat i de populära nätbaserade grundkurserna i historia vid Öppna universitetet står för tillfället inför utmaningen att inför hösten 2015 omarbeta nätkurserna så att de till sitt innehåll motsvarar de grundstudier som erbjuds vid historieämnet vid Åbo Akademi, vilka från hösten 2014 har ett nytt upplägg. Undervisningens tyngdpunkt har förskjutits från föreläsningar mot betoning av övningsuppgifter och textseminarier, samtidigt som de teoretiska perspektiven inte längre presenteras i en separat introduktionskurs utan har integrerats med grundkursernas kronologiska upplägg. I den nya modellen har stor vikt lagts vid ett av varje historikers viktigaste arbetsredskap, skrivfärdigheten. Det är samtidigt en färdighet som det visat sig att dagens studerande behöver få övning i.

Arbetet med att omforma kurserna har tvingat oss att på allvar reflektera över vilka konsekvenser digitaliseringen medför för undervisningen i historia på grundstudienivå. Den ökade digitaliseringen är märkbar inte minst genom att digital humaniora idag utgör ett särskilt vetenskapligt fält. Även om digitaliseringen medför utmaningar, erbjuder den först och främst otaliga möjligheter att skapa mångsidiga övningsuppgifter. En av de största fördelarna vi ser är att studenterna tack vare att allt fler arkiv digitaliserar delar av sina mest populära samlingar redan på grundstudienivå får möjlighet att bekanta sig med primärkällor i arkiv som det inte hade haft möjlighet att besöka personligen. På de kurser vi nu är i färd med att omforma får deltagarna lära sig om hur kokböcker från olika delar av världen kan användas som historiska källor, men även övning exempelvis i hur man med hjälp av mantalslängder tar reda på t.ex. hur många personer som avled i Munsala under 1860-talets nödår. Därtill får de studera hur det 1850-talets Sepoy-uppror i Indien framställes i fotografier och hur den finländska pressen rapporterade om händelserna.

En annan utmaning som digitaliseringen medför är att kravet på studenternas informationskompetens höjs. Denna utmaning kommer vi i de omarbetade kurserna att beakta genom att vi vad gäller kursmaterialet övergår från servering till självbetjäning. Där vi tidigare ofta automatiskt gjort kursmaterialet tillgängligt för studenterna i Moodle, kommer vi i framtiden att handleda dem i att självständigt leta fram det material de ska arbeta med i olika typer av digitala arkiv och elektroniska resurser. Informationskompetensen ges därmed också en mera framträdande plats i kursens lärandemål.

Liknande tankar finns även på annat håll. I början av februari var vi inbjudna till en informell sammankomst vid Åbo universitet för att under en förmiddag presentera det pågående planeringsarbetet och utbyta tankar med ett femtontal lärare och administratörer som i olika roller är engagerade i nätundervisning. Vi kände igen oss i många av de frågor som de andra deltagarna lyfte fram i sina inlägg, och det framfördes önskemål om att liknande sammankomster, där lärare under fria former kan diskutera frågor med anknytning till virtuell undervisning, i framtiden kunde ordnas regelbundet. En ny träff planerades in ännu våren 2015.

Samtidigt visade sammankomsten att den konstant framskridande tekniska utvecklingen, som visserligen ställer krav på ett ständigt uppdaterande av kunskaper, kan minska det geografiska avståndets betydelse för de studerande och möjliggör en mängd olika inlärningsformer. Programvara som Adobe Connect och Lync används allt mer för grupparbeten, muntliga presentationer och nätföreläsningar, vilket gör att man i nätkurser inte behöver ge avkall på den övning i muntliga färdigheter som finns inskriven i lärandemålen. För att travestera ett gammalt ordspråk ger några droppar teknik den här soppan som består av de nätbaserade grundkurserna i historia bara en mera pikant smak.

För närvarande omarbetar Anna Sundelin och Johanna Wassholm de nätbaserade grundstudierna i historia som erbjuds av Åbo Akademis Öppna universitet och reflekterar i CLL:s nyhetsbrev 1/2015 kring vilka följder den ökade digitaliseringen får för undervisningen i historia på grundstudienivå. Läs inlägget här.

Återvändandets logik

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Okategoriserade, Ryssland, , , , , , , , , , , , , ,

Vi har alla våra favoriter. Dagens samhälle kan liknas vid en outtömlig källa att ösa inspiration ur för finna nya perspektiv och referensramar att förhålla sig till, en process där tankar och idéer skapas och appliceras i lokala eller globala rum. Egentligen var min ursprungliga tanke med denna text att dissekera dagslägets turbulenta globala situation, med fokus på politiska och geografiska oroshärdar. Nåväl, det går inte att förneka att sommaren och ledighet står och knackar på dörren (för många, inte alla dock) för att ta oss i handen och lämna vardagslivets rutiner en stund. Är detta möjligt och är det moraliskt försvarbart att lämna allting, även om det bara gäller en kortare period under årets tolv månader? Först och främst vill jag konstatera att för mig är sommaren favoriten bland årstiderna. Trots att detta må låta en aning schablon- och klichéartat så talar det för någon form av logik i skapandet av referensramar. Genom att återvända till källor av inspiration, vare sig det är årstider eller andra vardagsting, skapas ett fundament att utgå ifrån. Som historiker har detta varit ett ständigt återkommande tema under min tid som student, doktorand och akademiker (universitetslärare och lektor).

Tar jag ett steg tillbaka handlar det rent allmänt om att identifiera sig i rollen som historiker. Vilket syfte har en historiker i dagens samhälle? Om vi utgår från den eftersträvansvärda principen att skapandet av ett neutralt och objektivt synsätt är det högsta målet, så vill jag hävda att vi alla står inför en utmaning. När vi ser hur informationssamhällets hjul snurrar allt snabbare, ställer detta i sin tur krav på individen som konsumerar informationen. Källkritik är det verktyg vi historiker konfronterar våra forskningsobjekt och dokument (tryckt, nedskrivet, protokollfört eller berättad form) med, ett sätt att se och tolka verkligheten, samt för att sortera och slutligen positionera sig i själva frågan. Detta gäller också hur man ställer sig till det politiska, kulturella, sociala och ekonomiska läget i dagens samhälle, det vill säga, vilka referensramar och samhälleliga värden vi vill tillskriva och fylla det rum vi alla lever i. Inte för att bli alltför filosofisk, eller för den delen, använda detta forum för att än en gång lyfta fram källkritikens grunder som en väg till uppnå en eftersträvansvärd objektivitet, det går inte att ignorera det faktum att en historiker bidrar till att förklara och förstå världen som en sammankopplad enhet, en historia baserad i och som utspelar sig i nationella och transnationella rum.

Hur positionerar jag mig i detta? Jag återvänder ständigt till mina inspirationskällor, men jag skapar mig också nya källor av inspiration. I den litterära världen finner jag mig själv besöka med jämna mellanrum Franz Kafkas absurda och mörka värld, främst för att jag under min forskning om hur och varför kommunism blev en portal för anti-koloniala strömningar och rörelser under mellankrigstiden, har liknat detta politiska fenomen och dess organisatoriska apparat vid Kafkas mardrömsscenarier. Jag besöker också frekvent författarinnan Donna Tartts akademiska värld som målas upp i The Secret History (1992), en historia om hur studenten Richard Papen lämnar sitt hem i Kalifornien för att studera vid Hampden College i Vermont. Väl där upplever Papen hur utanförskapet definierar hans liv i sökandet efter gemenskap, endast för att upptäcka livets avarter och besvikelser. Liknande resor i återvändandets tecken gör jag också i det akademiska. Även om en del texter och tankar inte längre påverkar hur jag skriver, analyserar eller tänker idag, så kan jag inte undgå att ha i bakhuvudet hur Anthony Giddens strukturationsteori i The Constitution of Society (1984) lämnade spår under studentiden, hur Hayden Whites tankar om det narrativa i Metahistory inspirerat mig, eller fascinationen över att notapparaten i Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1978, sv. översättning) nästan överstiger själva analysen.

Anledningen till varför jag ser återvändandet som något nödvändigt är för att kunna hämta inspiration i det som står framför och väntar runt hörnet. Återvändandets logik, utifrån mitt eget perspektiv det vill säga, blir därför en metod att kunna stärka och bygga upp ett objektivt synsätt i rollen som historiker. Tony Judt skrev följande i Thinking the Twentieth Century (2012) om historikerns ansvar: ”…the job of the historian is to make clear that a certain event happened. […] We are not merely historians but also and always citizens, with a responsibility to bring our skills to bear upon the common interest”. Denna reflektion om historikerns profession kan inte bli en verklighet om historikern inte kan återvända för att återupptäcka eller omvärdera sina tidigare källor av inspiration. I blandningen mellan att återvända och att reflektera lyckas man också konstatera att nostalgi fungerar väl i vissa sammanhang, och mindre väl i andra sammanhang. Detta är något som är väl värt att fundera vidare på när det gäller det politiska landskapet i Sverige och Europa och hur vår värld i dagsläget står inför en kritisk punkt.

Idag tänker jag ägna mig åt att återvända tillbaka i tiden och för en kort stund minnas hur det var när jag som liten skolpojke, nervös och fylld av förväntan att sommarlovet skulle börja, väntade på att tonerna till ”Den blomstertid nu kommer” (en favoritpsalm, psalm 199) skulle börja spelas i kyrkan. Nu är det dock inte till mig tonerna är riktade, utan till mina barn. Ha en trevlig sommar!