av Sune Jungar
Historiska statyer och minnesmärken kan vara symboliskt laddade med många betydelser. Under de senaste veckorna har vi läst om huru en minnesplatta över Mannerheim i St. Petersburg gett upphov till motstridiga reaktioner. Efter att den varit utsatt för vandalism beslöt de som satt upp den, d.v.s. kretsar nära den ryska regimen, att avlägsna den.
När Finland för dryga 100 år sedan blev självständigt så var det inte klart hur den nya staten skulle formas. Under den första tiden av vår självständighet utbyttes regeringarna flitigt, men det som såg ut som ett otyglat kaos lades grunden för det demokratiska Finland. Det gjordes stora reformer inom jord- och skogsbruket. Torparlagen förändrade det gamla Finland och i det stora hela fick Finland ett ekonomiskt uppsving där bruttonationalprodukten växte med fem procent per år. Sen kom kriget. Läs mer
An EU official hangs the Union Jack next to the European Union flag at the VIP entrance at the European Commission headquarters in Brussels on Tuesday, Feb. 16, 2016. British Prime Minister David Cameron is visiting EU leaders two days ahead of a crucial EU summit. (AP Photo/Geert Vanden Wijngaert)
”Historikerbloggen” publish a contribution on Brexit, authored by Norry LaPorte, historian and Reader in Modern European History at the University of South Wales. In the blog, LaPorte gives us his own view and interpretation on the context and the consequences Brexit will have on Great Britain once the result of the referendum became evident on the morning of Friday 24 June. LaPorte’s research focus primarily on Europe’s radical history during the twentieth century, and he has published numerous articles and books on this topic, e.g. on the German Communist Party and one of its leading figures Ernst Thälmann; the Communist International and the implications of Bolshevization and Stalinization on the international communist movement between the wars.
”Historikerbloggen” publicerar ett bidrag om Brexit författad av Norry LaPorte, historiker verksam vid University of South Wales. I bloggen ger LaPorte sin syn på Brexit och dess konsekvenser för Storbritannien efter att resultatet av omröstningen stod klart på morgonen fredagen den 24 juni. LaPortes forskning fokuserar primärt på Europas radikala historia under 1900-talet, och han har publicerat artiklar och böcker om det tyska kommunistpartiet och en av dess ledargestalter Ernst Thälmann; den Kommunistiska internationalen och hur ”världspartiet” påverkades av bolsjevisering och stalinisering under mellankrigstiden.
Norry LaPorte,
Reader in Modern European History at the University of South Wales,
6 July 2016 (with thanks to Jane Finucane)
In the aftermath of the vote to leave the European Union, a widely viewed satirical video appeared on Youtube. A scene in the German film ‘Downfall’ carried spoof subtitles in which Hitler lambasted the Nazi leaders around him in the bunker: ‘You were not supposed to actually win’! To those who had vehemently opposed Brexit, there seemed to be more than a grain of truth in this. Before Michael Gove and Boris Johnson acrimoniously parted company – in the words of Scottish Nationalist Party leader at Westminster, Alex Salmond – they looked like they wanted to cry at their ‘victory’ press conference. At least Johnson seemed to realise why this would be a pyrrhic victory. As mayor of London, he knew that the City and its financial services risked sinking beneath the waves if it stayed on board Gove’s good ship Britannia, together with close to 50 percent of British exports.
For all its complexity, the campaign leading up to the ‘Leave’ vote in the referendum of 23 June was reduced to two messages: immigration (bad) and the economy (bad if we leave). So why did ‘Leave’ win as it risked making voters poorer? And why did ‘Remain’ lose when referenda usually opt for the least risky option, not least economically – as happened in the 2014 referendum on Scottish independence? One reason is that the ‘Remain’ campaign failed even to engage with the wider European project as a means to bring peace and prosperity to post-1945 Europe. Their only clear and consistent message was that you’ll have to pay the cost of leaving EU.
What caught the voters’ imagination – and secured their support – was a cross-class alliance held together by what we can term ‘project Britannia’: a denial of post-imperial decline after 1945, which has been tied to a very Conservative political project. A political discourse already so infused by references to the Second World War went into overdrive. In its referendum special issue the neo-conservative monthly Standpoint called the campaign the ‘Battle for Brexit’ in which ‘we’ were again standing up to the threat from Europe and the EU’s failed project of preventing ‘German domination’.
Great Britain Divided
For 52% of the electorate, the message was seductive. Usual political alliances were thrown in the air as those traditional Labour voters living in post-industrial parts of England and Wales who have suffered from the impact of Chancellor George Osborne’s austerity policies stood on the same side of the debate as more affluent core Conservative voters in rural England. Both groups appear to have believed that ‘immigrants’ were the problem, even if there was not a foreign accent to hear for miles in most of the countryside. A discourse of xenophobia was spewed out by the tabloid press, which hammered out the ‘Leave’ campaign’s simplistic message: ‘take back control’. After decades of hostility to the EU, this large and influential section of the media called for ending the influx of migrant workers (who in reality have contributed significantly to the economy) and ending the so-called Diktat imposed from Brussels – it is only Europe, if you subscribe to this worldview, that does dictatorship, not the ‘mother of democracy’.
Yet, it became clear that the Brexiteers really did not have any plan for a future outside the EU, and social divisions and political discord defined post-referendum Britain. Prime Minister David Cameron resigned and the Tory government became a caretaker government. The opposition Labour Party fell into a civil war between the parliamentary party and the left-wing, Jeremy Corbyn supporting membership. The 48% who voted ‘Remain’ felt totally disenfranchised. The Brexiteers were dividing into ‘fundamentalist’ (no compromise on immigration) and ‘realist’ (a compromise on immigration to secure access to the EU’s single market) camps. In Scotland, the governing SNP reopened issues of Scottish independence as this part of multinational Britain voted 62% to 38% for ‘Remain’. Northern Ireland too voted ‘Remain’, which now risks all the achievement of the peace process encapsulated in the ‘Good Friday Agreement (1998). Will there really be a hard border dividing Ireland and risking a return to the troubles? According to the hard-line Gove, Westminster should never have appeased ‘Irish nationalism’ in the first place – after all, in his view, if you yield to one ‘demand’ what comes next?
So what did the potent slogan ‘take back control’ mean? Here there is something uniting two of the main candidates in the Tory leadership contest, Gove and Theresa May, beyond the focus on immigrant on ‘borders’ in a globalised world, which has led to a surge in hate crime as recorded by the police. They are enthused by the prospect of repealing the ‘Human Rights Act’ and the intervention of ‘foreign’ judges in the ‘European Court of Rights’ and European labour and working legislation has also been deemed unwelcome in deregulated, free-market Britain.
Is there a way back to the ‘imagined community’ trumped in the tabloid press and the Daily Telegraph when Britain ruled the waves, could stand alone and trade with the wider world? No. All great powers rise and fall, and this vote will only accelerate decline – from multinational state into a ‘Little England’ with Scotland, and perhaps even a re-united Ireland, returning to their common European home.
What, if anything, is the lesson from history in these uncharted waters? One point is to beware myths of national renewal which are exploited by right-wing populists and more readily believed by sections of society in troubled times. 1940 is not 2016 and fixating on Hitler’s ‘Downfall’ not only tells us about British humour but also about how nationalist myths defined against foreign ‘others’ and past battles obscure a positive vision of the future and ‘our’ place in it. The empire is gone and the war long over. Can’t we adopt another myth of Britishness: being a fair, open and hospitable people? It would be much better than Tory leadership hopefuls debating whether Europeans can remain in the UK.
En tankelek. Föreställ dig att du går ned för Aura ås västra strand. Bakom har du domkyrkan. Snart går du förbi den nya Biblioteksbron och går vidare mot Kaskisbron. Du passerar några äldre byggnader, ett av dem ett hus i tre våningar. Stanna upp och läs plaketten som finns på väggen: ”Här stod Åbo sockerbruk.” Du har kommit till den globalhistoriska noden som sammanfattar Finlands placering i den transatlantiska slavhandelns och slaveriets historia. Verkar det överraskande och långsökt?
Sockerbruk uppfördes 1756–57 av en grupp köpmän i Åbo. Huvudauktionär var brukspatronen och bergsrådet Johan Jacob Kijk (1706–1777) samt handelsmannen Jakob Bremer (1711–1785). Planer på att grunda ett sockerbruk i Åbo fanns redan på 1740-talet men föll på motstånd från sockerfabrikatörer i Stockholm. Gabriel Nikander skriver i sin uppsats ”Stadsplan och byggnadsskick i Åbo” i samlingsverket Svenska kulturbilder (1930) att byggnaden var uppfört i fem våningar varav de två översta reste sig under mansardtaket. Fr.o.m. 1770-talet var Jakob Bremer den enda auktionären. Den 23 januari 1783 meddelade Tidningar Utgifne af et Sällskap att ”Wid Sockerbruket, anlagt år 1755 i en ansenlig stenbyggnad wid ågatan, woro 1781 4 pannor i gång, som sköttes af 7 arbetare. Tilwärkningswärdet steg til 2537 R:dal. 4 S.” Sockerbruket fick konkurrens av ett annat som anlades i Borgå 1784. Båda fabrikerna måste nedlägga sin verksamhet i början av 1800-talet, delvis p.g.a. att ytterligare ett sockerbruk hade grundats i Helsingfors 1806.
Ett sockerbruk var en förindustriell fabriksanläggning. Här förädlades råsocker till brukssocker. Efterfrågan av socker ökade i takt med att det blev billigare och allt flera konsumenter använde det som sötningsmedel. Kruxet var att anläggningens råvara inte producerades i riket utan var en importvara. Råsockret som processerades i Åbo införskaffades av handelsmännen vid någon av de stora europeiska råsockermarknaderna. Fram till 1792 berättar Öresundstullens längder att det var främst från Bordeaux, därefter Amsterdam, London och Köpenhamn, varifrån fartyg från Åbo köpte råvaran och skeppade den till Finland. Orterna var dock endast mellanstationer i råsockrets väg från odlings- till förädlingsort.
Idag utgör sockerbetan råvaran i det bit- och strösocker du sätter i ditt kaffe eller té. Odlingen av sockerbetan är dock ett 1800-tals fenomen i Europa och kommer ännu senare i gång i Finland. Fram till dess utvinns råsocker från sockerrör som odlas på sockerplantagerna i Karibien och i Brasilien. Under 1700-talet organiserades handeln med och i Karibien genom det så kallade kontinentalsystemet vilket innebar – i teorin – att de karibiska kolonierna var stängda för alla andra fartyg än moderlandets. Detta innebar att endast franska fartyg fick anlöpa franska hamnar i Karibien. Av detta följer att råsockerlasten som en Åbokapten inköpte i Bordeaux hade kommit ifrån någon av de franska kolonierna i Karibien: Saint Domingue (nuv. Haiti), Guadeloupe eller Martinique.
Arbetskraften som användes vid sockerplantagerna var slavar. Systemet hade introducerats av portugiser på de atlantiska öarna, i främsta hand Sao Thomé i Guineabukten, under 1400-talet och etablerats i Brasilien på 1500-talet och förflyttats till Karibien av holländarna under 1600-talet. På slavplantagerna fanns två typer av slavar: kreolska, d.v.s. sådana som var födda i Karibien, och nyanlända från Afrika. I och med att dödligheten på plantagerna vida överskred den infödda slavpopulationens regenerationsförmåga samt plantageodlingens markanta expansion under 1700-talet fanns det ett ständigt behov av nya slavar från Afrika.
Den ständigt ökande efterfrågan av slavar i Karibien och Brasilien täcktes genom en kontinuerlig införsel av slavar från Afrika. Slavarna införskaffades vid olika handelspunkter längsmed Afrikas västra Atlantkust från Senegalflodens mynning ned till Luanda i Angola. Uppköpet av slavar var en reglerad handelsverksamhet, slavarna betalades i form av en varukorg där bomullstextiler, järn-, brons- och mässingsföremål, sprit och eldvapen utgjorde de viktigaste delarna.
Tankelek nummer två. Du har läst Chris Evans och Göran Rydéns Baltic Iron in the Atlantic World (2007). Undersökningen visar hur efterfrågan på en viss typ av så kallat voyage iron i Old Calabar vid Nigerflodens delta resulterade i produktionsomläggningar vid de svenska järnbruken. Voyage iron var råvaran som de afrikanska smederna använde som råvara för att smida jordbruksredskap och vapen. Brittiska slavhandlare förde voyage iron till Afrika men producerade inte själva tillräckliga mängder av produkten (se även Chris Evans uppsats: http://www.ehs.org.uk/dotAsset/2b160981-c9ac-4db0-91b7-a565db9ad598.pdf). Här kommer de svenska järnbruken med i bilden: en stor del av det av brittiska slavfartyg fraktade voyage iron hade tillverkats i Bergslagen. I och med att tillverkningen av voyage iron inte krävde järnmalm av bättre kvalitet är det fullt möjligt att järnet även kom från de finländska järnbruken. Frågan är öppen och har inte undersökts – det finländska järnet kan spåras till Jernvågen i Stockholm men därefter är det oklart om det hamnade till Old Calabar eller någon annan handelspostering i Västafrika.
Tankelek nummer tre. Föreställ dig att du hittar ett inventarium av en bondgård i sydvästra Finland från slutet av 1700-talet eller så. Hittar du en sockertång så har du slutit cirkeln: bonden hade köpt en sockertopp i Åbo när han besökte något av handelshusen. Han kanske även hade inhandlat kaffebönor – en annan slavproducerad råvara. Fram till det stora slavupproret på Saint Domingue kom merparten av allt kaffe som konsumerades i Europa från den franska kolonin i Västindien. Under 1800-talet var Brasilien världens ledande kaffe- och (rör)sockerproducent – slavproducerat fram till slaveriets upphävande 1888. Hade bonden köpt bättre tobak, inte den lokalt producerade utan bästa vara från Puerto Rico, Virginia eller Brasilien, så var även denna vara slavproducerad.
Slutligen ställer sig frågan varifrån bomullen kom till Finlaysons bomullsspinneri i Tammerfors? Bomull odlades inte i Finland, ej heller i Europa. Spinneriet anlades 1820. Vid denna tidpunkt var Sydstaterna världens ledande producent av bomull, producerat av slavar som vi alla vet. Hur många slavskepps botten täpptes till med tjära som tillverkats i Finland?
Frågan om kopplingen mellan finländsk kultur- och samhällshistoria, den transatlantiska slavhandeln och slaveriet är en komplicerad historia. Ett globalhistoriskt perspektiv visa dock att slavhandeln och slaveriet har varit närvarande och påverkat även i Finland. Det tredje fartyget från Sverige som anlände vid den nygrundade frihamnen Gustavia på Saint Barthélemy 1787 var för övrigt åboredaren Johan Escholins Express. Uppdrag: inköp av socker och kaffe. Tydligen motsvarade färden inte förhoppningarna hemma i Åbo, någon ny expedition utrustades aldrig från Åbo. I stället fortsatte Åbohandlarna att inköpa socker, kaffe och tobak i de europeiska hamnarna.
Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson
Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.
För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till varför och hur detta har utvecklats antingen i känsliga eller a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen har tolkats och skrivits. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det främst Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet i skrivande stund (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; nyhetsbolag med aktiv finansiell och politisk sponsring från Kreml) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa den nazistiska krigsmakten ner på sina knän i ett sönderbombat Berlin, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj. I jämförelse med det spektakel som iscensattes för ett år sedan i Moskva, det som uppmärksammas den 9 maj 2016 verkar enbart och skenbart fokusera på det nationella.
Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2015)
Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.
(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Stockholm/Åbo, 8.5.2016)
Vems minne?
Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.
Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.
En gemensam referensram?
Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.
När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.
Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)
Seger!
En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.
Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.
När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.
Begravningsplats i Holland efter andra världskriget
Tacksamma – åt vem?
I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.
Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.
Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.
För att lyssna på en intervju med FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.
Bästa jubilaren, bästa studenter, bästa Kleio, ärade vänner och gäster!
Jag vill i egenskap av ämnesansvarig för Historieämnet vid Åbo Akademi och som professor i allmän historia framföra mina varmaste hälsningar till femtioårsjubilaren! Du har nu kommit till en ålder där du med tillförsikt kan titta bakåt och vis av livserfarenhet blicka framåt. Som femtioåring är du inte mera en yngling eller ungmö som ännu söker efter livets mening utan har uppnått en fas i ditt liv där du kan ta sats på nytt om så behövs. Visserligen är du inte mera en fyrtioåring som med full livskraft tar de stora stegen framåt, din kropp är inte mera lika vigulant som i din ungdoms år men livsviljan finns kvar: du är till din själ en evig 25-åring. Du vill fortsättningsvis pröva på nya erfarenheter, gå ut på nya äventyr, uppleva livet, bejaka stunden, insupa vårkänslor, ha ångest efter gårdagens sjöslag och konstatera att ”No condition is permanent!”
Som den 25-åriga femtioåringen är du alltid beredd att förnya dig. Årligen kommer du i kontakt med nya, fantastiska människor som blir en del av dig och håller dig vid liv. Femtioåringen delar med sig av sina upplevelser med 25-åringen, 25-årigen sporrar dig att gå vidare. Att stanna upp finns inte i din vokabulär, att stanna upp är att stagnera, att inte mera vara i kontakt med omvärlden, att inte mera ta upp de nya människorna, att fastna i sedvänjor och traditioner som gånga generationer introducerade men som i värsta fall förkväver de kommande 25-åringarnas infall och ingivelser. ”Do not be enemy of progress!”
Bästa Kleio! Det gäller att bygga morgondagens hus i dag med gårdagens byggstenar. Det gäller att beundra och förklara det förflutna för att förstå nuet och se möjligheterna som kan finnas i framtiden. Det gäller att intensivt för fram en positiv livssyn och dagligen kämpa för att skapa utrymme för att dina tankar kan flyga högt, sväva över vidderna, omfamna världen. ”No food for lazy man!”
Bästa studenter, bästa alumner! Ni är Kleio, ni är byggstenarna och byggmästaren, ni är planritaren och navigatören för era och föreningens framtid. Mina tre slogan – No condition is permanent; Do not be enemy of progress; No food for lazy man – hämtade jag med mig från mina fältforskningsresor i norra Nigeria på 1990-talet. Ett fjärde slagord tog jag med mig från Ghana: ”Positive Change!” Idag lever vi i oroliga tider, vår vardag genomgår en förändringsprocess som vi inte vet vart det bär. Vi upplever nedskärningar och åtstramningar, vi frågas om nytta och genomslagskraft, om mätbarhet och profilering. Du är kanske orolig för framtiden, kristallkulan är grumlig, allting flyter. Vad kan du göra? Ensam tar du ett stapplande steg, men Kleio är mängden som tar hundratals steg tillsammans. Ensam har du ingen att luta dig på, tillsammans kan ni gå i armkrok och sjunga om livets härlighet på småtimmarna och känna att det finns andra som hjälper dig, som stöder dig, som går tillsammans med dig. Det gäller att tro på framtiden, det gäller att ha en vision om en väg framåt även om vi inte vet vart den sist och slutligen bär. Tro på framtiden, tro på dig, tro på er – jag önskar dig Kleio allt gott och väl: förbli den evige 25-åringen!
Intresserad av att träffa historieämnets alumner? Klicka på planschen för mera information:
Min vän Bengt Kristensson Uggla tog mig i sin senaste bok till katedralen och lärde mig att beundra rummets olika samtidigheter. Medan jag kanske sitter och ber en tyst bön, beskådar en annan konstverken och en tredje besökare avnjuter hur ljuset bryts genom glasmålningarna. För en del är det ett sakralt rum, för andra ett profant konstverk, för en tredje kanske en mötesplats.
Mitt senaste besök i en kyrka inträffade igår. Jag hade bjudit in vänner för att fira min födelsedag genom att lyssna på Guiseppe Verdis Messa da Requiem. Det var i och för sig en bisarr idé – att höra på en själamässa för att fira sin bemärkelsedag. Å andra sidan var det ju inte fråga om att läsa en själamässa utan vi skulle begrunda ett konstverk, låt vara av ett mera krävande slag. Verdis Requiem var omskakande och den katolska själamässans centrala textparti – Dies irae – dundrade genom märg och ben: Vredens stora dag är nära, elden skall då allt förtära. Verdis tolkning av själamässan är förmanande och omskakande. Jämför man hans tolkning med Mozarts Requiem finns förvisso förmaningen kvar, men inte lika omskälvande, mera begrundande. Fast Verdi gav sig vissa friheter som gjorde att själamässan blev personlig – medan mässans sista vers är en bön för de avlidna (Eviga ljuset lyse över dem!) så avslutar Verdi sitt Requiem med orden: Libera me (fräls mig).
Fysiskt och själsligt omskakade vandrade vi sedan till en restaurang för att äta middag. Min plan var enkel: först själamässan, sedan en gemensam middag. Full kontroll över det hela – trodde jag. Det visade sig nämligen att jag inte alls har kontroll över mitt liv utan att mina goda vänner och nära gaddat ihop sig till en sammansvärjning. Gubben må få utsätta oss för sin själamässa men vi ämnar fira honom på vårt sätt. Överraskning nr ett: in kommer en kvartett från Brahe Djäknar och ger mig en varm, bellmaniansk hälsning. Professorn är fallen från skyn, överlycklig! Och sedan kommer det in en tårta, fantastiskt: överraskning nr två! Överraskning nummer tre (som ingen visste om): in kommer studenter från Kungliga Operahögskolan och uppförde arior ur Rossinis operor. Ugh! I sjunde himlen.
Summa summarum: ingen idé med att stäva efter fullständig kontroll över liv, rum och tid. I stället går denna blogg till er alla: stort tack! (Och till er som undrar var detta utspelade sig: i Stockholm då Brahe Djäknar, Florakören, Kongl Teknologkören och KTH:s Akademiska Kapell uppförde Verdis mästerverk. Vilken tillställning – när den sista tonen klingat ut reste sig publiken i kyrksalen och våra applåder lyfte kyrksalen till himlens höjder!)
När min dotter var liten hade hon en vän i dagis som hette Anton. Han var hennes följeslagare, han hade ett oändligt förråd av tokiga uppslag som de genomförde. Inte direkt hyss utan olika tokroligheter som hon berättade om på eftermiddagen när vi satt hemma och diskuterade om allt som hänt under dagen. Tills slut måste jag höra mig för om denna kille som vågade göra allt, kunde allt och visste om allt. Någon Anton fanns dock inte, inte i denna värld, inte i den för mig synliga världen. Det var även länge sedan min dotter nämnde om honom, han fanns endast i det unga barnets värld.
Min följeslagare heter Mollberg. Han brukar komma och sitta bredvid mig. Först tyst smygande, så att jag knappt märker honom. Närmast som en skugga. Mollberg har en benägenhet att föra mig på färder till det ickenärvarande, öppna dörren till såväl den tredje som den fjärde inre kammaren. Och sedan sitter vi där och tittar på varandra. Mollberg har en benägenhet att ta mig med på vandringar längsmed stigar som slutar i att vi faller i ett tyngdlöst rum. Mollberg är osynlig men existerar i något av mina inre rum, ett rastlöst alter ego. Dessa mina inre rum finns i det rum som jag just nu befinner mig i. Ett rum som är sammansatt av oändligt många samtida rum-i-rum och rum-utanför-rum.
När Mollbergs tystnad blir för svår brukar jag föra honom ut. Se på världen, känn världen, var i världen, detta rum av oändligt många förflutna, samtida och kommande sammansatta rum-i-rum. Och visar honom på ord som skrivits för att bryta tystnad, lyfta upp huvudet igen, stå emot, stiga upp, gå vidare. Att tro på livet, trots allt.
Jag har två dikter som jag ber Mollberg läsa och begrunda. Den ena bär jag alltid med mig i min kalender, Out of the Night av William Ernest Henley. Den andra, If We Must Die av Claude McKay visade jag honom idag. För mig är läsningen av de två dikterna en resa i tid och rum, politiska budskap, tröst. En litteraturvetare ger säkerligen sin egen analys av McKays dikt, min får bli en drömmares expressionistiska torso.
McKays dikt publicerades 1919 och väckte genast uppseende. Både för att författaren var en jamaikansk poet och författare som liksom så många andra från de karibiska öarna hade flyttat till USA i hopp om ett bättre liv i början av 1920-talet. McKay mötte ett samhälle som var uppdelat enligt ras och klass och där hudfärgen placerade dig på den samhälleliga stegen: svarta rättslösa nere, vita uppe. Detta segregerade samhälle hade exploderat under den ’röda sommaren’ 1919 då återvändande svarta soldater från Västfronten ställde krav på medborgerliga rättigheter och att löften om civilarbete skulle infrias. Mot detta reagerade den vita arbetarklassen – de svarta, oorganiserade arbetarna uppfattades som ett hot som skulle motas i grind. Följde raskravaller på ett flertal orter i såväl nord- som sydstaterna. Niggern skulle förstå sin plats i samhället: slavarnas ättlingarna hade ingen historia, ingen annan plats i den amerikanska välfärdsdrömmen än på bomullsfälten och i köket, utom åsyn från The American People boende i barackerna i utkanten av byarna och städerna.
Slaveriet hade förvisso förbjudits 1863 men kunde slavarna och deras ättlingar bli jämbördigt integrerade medlemmar av det amerikanska samhället? Vilken plats i den amerikanska historien skulle de ha? För mången slavättling framstod den amerikanska samtidigheten som ett tudelat rum, ett vitt och ett svart. En del förespråkade att denna Color Line kunde överbyggas och slavättlingar hade möjligheter till att bli en del av det amerikanska samhället under förutsättning att de visade ödmjukhet och underdånighet. Andra förklarade att linjen kunde inte överträdas och började drömma om att återvända till Afrika, förfädernas kontinent.
Det var den tredje gruppen för vilken McKays dikt kom att bli ett elektiskt nedslag, ett kondenserat politiskt budskap som sammanfattade deras position som moderna, livsbejakande, stolta och självmedvetna medborgare i såväl det amerikanska samhället som i världen. The New Negro kallades han och hon, en rörelse som framför allt förknippas med Harlem Renaissance och det intensiva kulturlivet på de otaliga jazzkrogarna i New Yorkstadsdelen. Det var politiskt medvetna afrikansk amerikanska aktörer som inte var på väg tillbaka till Afrika eller var beredda att böja huvudet inför övermakten, inför WASP, Ku Klux Klan, eller Jim Crow. De var stolta över att vara svarta, att ha sin egen kultur, sin egen musik, sitt eget sätt att uttrycka sig, sin egen historia. De var hjältar även om övermakten, mörkret skulle krossa dem, tränga dem i ett hörn: de vägrade att mera vara nedtryckta.
If we must die, let it not be like hogs
Hunted and penned in an inglorious spot,
While round us bark the mad and hungry dogs,
Making their mock at our accursed lot.
If we must die, O let us nobly die,
So that our precious blood may not be shed
In vain; then even the monsters we defy
Shall be constrained to honor us though dead!
O kinsmen! we must meet the common foe!
Though far outnumbered let us show us brave,
And for their thousand blows deal one death-blow!
What though before us lies the open grave?
Like men we’ll face the murderous, cowardly pack,
Pressed to the wall, dying, but fighting back!
Den svenske professor Dick Harrisons har den senaste tiden orsakat flertalet debatter om dagens studenter på universiteten och Finland har inte gått oberört. I de sociala medierna har han ibland lyfts fram som ett orakel, en sanningssägare, den som vågar säga hur det är. Diskussionen har utvecklats till att fokusera på olikheter, personligheter och reflektioner över mångfacetterade verkligheter i universitetsvärlden, men det som inte nämnts är framtidens studenter, generation Z. De kommer med stormfart och deras syn på kunskap, inlärning, världen, individen och samhället, men framförallt historien och framtiden är utmanande.
De som är födda efter 1995 tillhör generationen Z. Deras navelsträng var en ethernetkabel och de har växt upp i en trådlös värld som domineras av ett konstant informationsflöde. I en ålder av fem har många genom en daglig användning av pekplattor och tangentbord lärt sig fingrets makt. De har sedan barnsben lärt sig att hantera och förstå det enorma sjok av information som de konstant omges av. De är alltid online, de multitaskar och de söker svar från internet och vänner på social media. De är därför vana att genast få respons. Att nätverka är en livsstil och de gör inte skillnad mellan den virtuella och verkliga världen på samma sätt som tidigare generationer.
Generation Z utbildar sig själv med hjälp av internet och kunskap är inte längre ett mål, utan snarare en process som framkommer genom interaktion och förhandlingar. Generation Z har från första början lärt sig att hantera kunskap och information på andra sätt än tidigare generationer. De behöver inte lära sig årtal och händelser, de får tag på dylik information på en bråkdelssekund. De behöver inte göra anteckningar och försöka förstå sådant som man kan ”googla” upp. De vill lära sig för framtiden. De vill vara med och förändra världen därför att de har vuxit upp i en värld där en global kris följt en annan. Terroristattacker, klimatförändring och ekonomiska kriser har dominerat hela deras uppväxt.
Generation Z lär sig själv och den här typen av undervisning smyger nu in i de finländska grundskolorna. Pekka Peura är en fysik- och matematiklärare som har revolutionerat inlärningsprocessen i Finland. Det senaste halvåret har hans metod skapat många och stora rubriker. På Facebook har hans grupp (Yksilöllinen oppiminen ja oppimisen omistajuus) vuxit med över 5000 medlemmar inom loppet av några månader. I Peuras klasser sker ingen undervisning utan eleverna lär sig själva. De arbetar ensamma eller i grupp. De får fråga hjälp av läraren, vännerna eller konsultera internet. De lär sig på det sätt som de lär sig själv bäst. Resultaten talar för sig själv: plötsligt har det blivit roligt att gå i skolan. Eleverna är på plats före timmen börjar och de sitter kvar när den har slutat. Studenskrivningarna går bättre. Min poäng är att Peuras elever är framtidens studenter på universiteten. Hur blir det när universiteten fylls av studenter som sedan grundskolan lärt sig själv och för vem läraren främst varit en del av ett större nätverk, inte nyckeln till kunskap?
Framtidens studenter ser alltså nödvändigtvis inte universiteten som de kunskapsförmedlare som Harrison vuxit upp med, och de börjar inte studera för att lära sig tänka vetenskapligt på samma sätt som tidigare generationer lärt sig. För mig hade universitetet rollen som kunskapsförmedlare och det lärde mig strukturera och förstå kunskap, men för generation Z kan det kännas som att leva på stenåldern. De har kunskap, de vet hur man hittar kunskap, och således söker de istället nya nätverk. Expertkunskap och vetenskaplig tänkande i dess traditionella bemärkelse är för dem sekundärt, det gav ju oss alla kriser som generation Z nu måste lösa.
Ett universitet som satsar på att utbilda studenter som kan lösa verkliga globala problem är Minerva. Grundat 2013, och med fem olika utbildningsprogram, använder universitet den nyaste tekniken som en utgångspunkt. Det frångår den gamla tanken om universitet som kunskapsförmedlare eftersom information och innehåll redan finns överallt. Därför satsar Minerva istället på att utbilda studenter som skall lära sig tänka kritiskt och kreativt men framförallt lära sig aktiv kommunikation och interaktion. Studenterna lär sig lösa problem för framtiden. All utbildning sker i nätbaserade seminarier som kräver aktivt deltagande. Studenterna, å andra sidan, förväntas bo och arbeta i sju olika världsmetropoler – allt från Buenos Aires och Soul till London – för att lära sig agera i olika kulturer, samhällen och med olika människor. Målet är helt enkelt att ge dem en mångkulturell erfarenhet redan från första början.
Om man således håller med eller är emot Harrison är en sak, att det finns ett högpolitiskt tryck på ökad genomströmning av kandidater och magistrar är en annan, men det pågår också ett paradigmskifte i synen på kunskap och hanteringen av den. Det här skiftet har inte sitt ursprung i universiteten, de traditionella kunskapsförmedlarna, utan det kommer underifrån, från barn och unga som lär sig själv och ser kunskap som en konsumtionsvara. Minerva är en svar på det här. Paradigmskiftet sker inte över en natt, men det utmanar många av de gamla traditioner som gjort universiteten till vad de är idag. Jag är själv för traditioner, jag ser det som en del av min identitet, men nya studenter som på ett kreativt sätt ifrågasätter varför vi fortfarande lär oss på samma sätt som för 20 år sen är en utmaning. De har mycket att lära mig.
