Kategoriarkiv: Okategoriserade

På tal om kokplattor

Varför sätter du inte handen på en varm kokplatta på spisen? Jo, du vet att du skulle bränna dig. Hur vet du det? Jo, tidigare erfarenhet. Du har kanske inte själv satt handen på plattan, men i något skede har någon gjort det och den personen brände sig. Den här lärdomen spred sig som en löpeld och på det här sättet använder du historien för att styra ditt framtida beteende.

Föreställ dig nu att du inte visste vad det skulle hända om du satt handen på kokplattan. Ingen har någonsin prövat. Istället har många människor bara sett på en kokplatta och sagt ”vi behöver veta mera”. Övrig kunskap om spisen har utvecklats enormt, men ingen har ännu lagt handen på kokplattan. Följaktligen har en internationell spisorganisation bestående av tusentals spis- och kokplattsexperter från hela världen uppmanat någon att lägga handen på spisen. Organisationen har de senaste åren eftersökt och uppmanat mera forskning om kokplattor. Det behövs för att utveckla nya spismodeller och kastruller. Miljontals människor behöver förstå spisplattans funktion för att kunna planera för ett säkrare liv i framtiden. Men, det hänger inget. Ingen lägger handen på kokplattan.

I slutet av 1970-talet försökte en amerikansk spisexpert sätta handen på kokplattan. Hon var nära, men sist och slutligen svepte hon bara handen över spisen och kokplattorna. När jag frågade henne varför hon inte rörde i plattan så svarade hon att ”ingen ville finansiera det, ingen brydde sig”. Vad konstigt tänkte jag. Hon berättade vidare att just då blev man ännu mer intresserad av att veta om hur locket på en kastrull påverkar kastrullens användbarhet. Således började hon studera kastrullock. Nu, 35 år senare, är hon expert på kastruller och kastrullock. Men eftersom ingen ännu satt handen på kokplattan så fortsätter forskare världen över att spekulera kring vad det händer ifall du gör det. Superdatorer används för att genom olika modeller testa vad som möjligtvis kunde hända, men resultaten är oklara och skiljer sig kraftigt från varandra.

Med tanke på att vi alla är beroende av spisen så är det ur ett socioekonomiskt perspektiv viktigt att förstå kokplattan. Ur ett politiskt perspektiv är det viktigt att förstå kokplattan därför att i framtiden påverkar den oss alla, men speciellt de som använder spisen och kokplattan varje dag. Om vi inte studerar den varma kokplattan så kan framtida sjukhuskostnader skjuta i höjden. Det kan kosta samhället miljarder.

Varför har ingen satt handen på plattan när det är så enkelt? En förklaring kunde vara att det är ett tråkigt ämne. Detaljstudier om kastruller, kastrullock och spisplåtar är mediesexiga ämnen som ger synlighet och finansiering. I dessa studier använder man sig av nya revolutionerande metoder, inte av en enkel handpåläggning.

Det var det om kokplattor. Det kunde gälla vad som helst, men jag skriver förstås om Västafrikas klimathistoria. Vad vi vet om tidigare klimat, vad som gjorts och hur man gör klimatforskning. Varför man gör klimatforskning. Det är min kokplatta. Allt har hänt och allt är på riktigt. IPCC är organisationen som gjort uppmaningen. Superdatorerna är de som gör globala klimatmodeller vars resultat är motsägelsefulla. Afrika sägs vara en kontinent som kraftigt kommer att påverkas av klimatförändringen, men ingen har satt handen på spisen. Varför inte? Är det verkligen så att ”ingen bryr sig”? Ibland känns det som så, men jag kan inte tro det.

Där står jag nu. Med handen ovanför kokplattan. Jag för den i en sakta svepande rörelse fram och tillbaka. Jag känner hettan och väntar. Kommer jag att bränna mig?

Strunta i medierna!

”Du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen”, så sa professorn vid Karolinska Institutet Hans Rosling i en intervju i dansk tv. Den här korta meningen lade för min del pusselbitar på rätt plats efter att jag i flera år har försökt förstå mediernas makt, ansvar och presentation av klimatförändringen.

Orsaken till att jag försökt förstå mediernas ansvar är att forskningen har visat att medierna har enormt inflytande när det gäller att forma våra åsikter om klimatförändringen. Aningen förenklat, det som du vet om klimatförändringen har du lärt dig via medierna. Öppnar man upp frågan så handlar det 1) om journalister som inte har tid att sätta sig in i klimatförändringen ordentligt och som 2) förmedlar en förenklad bild av verkligheten åt läsare med enbart grundskoleutbildning om klimat.

En nyhet från sommaren får agera exempel. I juli kunde man läsa om hur världen går in i en ny istid om 15 år. Vissa redaktörer menade att solens aktivitet minskar med 60 procent (i vilket fall en istid vara vårt minsta problem). Nyheten dramatiserades med snöiga bilder, människor i regnkläder och hänvisningar till brittisk media där allting fick sin början. I kommentarfälten i finländsk media omvandlades nyheten till en diskussion om bland annat klimatförändringen som en konspiration med vinklad klimatforskning där forskarna bara söker enkla pengar (som klimatforskare jag kan berätta att det inte är lätt att få finansiering). Hursomhelst, dylika istidsartiklar är återkommande. Istiden var bland annat på tapeten också 2008.

Jag har inte tidigare fått klarhet i mina tankar gällande ansvar eftersom jag har försökt förstå mediernas nya roll i att förmedla nyheter. Ta exemplet ovan, var det bara brist på källkritiskt ansvar att citera annan media eller brist på omdöme och vetenskapsjournalister att påstå att solens aktivitet minskar med 60 procent?

Problemet, som jag sett det, är att medierna har en viktig uppgift i informera medborgarna och de har varit demokratins övervakare. Men internet och den snabba spridningen av nyheter har förändrat världen och mediernas roll. Tidigare kunde en notis i morgontidningen vara en nyhet, men nu är morgontidningen snarare en upprepning av det som jag igår läste på internet. Medierna tävlar därför om inflytande genom ”klick” och vems nyhet som ”delas” mest. Den här utvecklingen är problematiskt för klimatförändringen som är en högst vetenskaplig fråga och dessutom avgörande för vår framtid.

Jag har således velat påstå att medierna måste ta ett större ansvar, men jag har alltid hamnat i cirkelargument som att: är det redaktören eller chefredaktörens ansvar? Borde medierna ses som en aktiv aktör och därför ta en gemensam ståndpunkt i frågan? Är det egentligen medborgarens skyldighet att själv ta reda på allt om klimatförändringen och sen förstå nyanserna och de subjektiva formuleringar som kan läsas på internet? Eller borde klimatforskarna få medieträning?

Det har forskats kring dessa frågor, men det finns inte ett övergripande svar för hur frågorna skall lösas – själv har jag duntat huvudet i väggen fler år i jakt på en lösning. För det är ju enkelt: Medierna kan inte tvingas till att ta en gemensam ståndpunkt (och någon skulle ändå trotsa tvånget) emedan mannen/kvinnan på gatan inte kan tvingas till att bli experter om klimatförändring.

Diskussionen om klimatförändringen är en långkörare. Den har pågått i över 30 år och vem orkar följa med en diskussion så länge? Svar: ingen. Hur har informationsflödet förändrats på samma tid? Svar: Enormt. Internet förändrade allt. Om du i etablerad media läst en klimatskeptikers påstående om att forskarna är oeniga om klimatförändringen så är det bara att öppna internet för att söka bekräftelse. Det var inte en möjlighet på 1980-talet. Internet har ändrat spelets regler radikalt. Nu kan man googla fram sin åsikt istället för att diskutera sig fram till en.

För att verkligen ha en åsikt om vetenskapen kring klimatförändringen borde alla förstå vetenskapliga metoder och hanteringen av material och data. Sannolikheten är däremot väldigt låg att en lekman först skulle sätta sig in i forskningen för att sedan kontrollera om skeptikern har bra argument. Och var skall man börja? Vill man förstå hur den globala temperaturförändringen räknas ut så borde man vara statistiker och matematiker, inte klimatexpert. Och när du tar till dig information i media så borde du förstå retoriken. Det finns en skillnad mellan begreppen ”klimatförändring” och ”global uppvärmning”. Bushadministrationen slutade använda termen global uppvärmning därför att ”klimatförändring” inte låter lika farligt. Den här förändringen kan också ses i medierna.

Så när Rosling klämmer ur sig att ”du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen” så träffar han spiken på huvudet. Det går inte att kräva universellt ansvar av medierna så mitt råd är helt enkelt: vill du förstå klimatförändringen så ska du strunta i vad media säger.

De osynliga primärvalen

I Förenta staterna är kampanjen redan i full fart inför presidentvalet hösten 2016. I dagsläget har 4 demokrater meddelat att de söker partiets kandidatur, bland republikanerna är motsvarande siffra redan 10 och minst 5 till beräknas göra dessa sällskap. Detta har även uppmärksammats i den nordiska pressen, där i synnerhet Helsingin Sanomat och Politiken sticker ut med skarp rapportering. Två stora namn bland kandidaterna bidrar dock till att förvränga rapporteringen något, Hillary Rodham Clinton och Jeb Bush. Det är alltför lockande att måla upp det kommande valet som en duell mellan två familjer: Clinton 2 vs Bush 3! De två innehar dock drastiskt olika ställning i förhållande till presidentvalet 2016.

Campaign Context Party Decides

För mera analys kring presidentvalet 2016 se www.campaigncontext.wordpress.com

Medan Clinton är den överlägsna favoriten bland demokraterna är Bush position på den republikanska sidan långt mera komplicerad. Vissa har hävdat att republikanernas ovanligt breda, och därmed starka (?), fält med kandidater är orsaken till att en klar favorit saknas och kontrasterat detta med demokraternas situation. Clintons styrka beror dock inte, oberoende av kritikers försök att övertyga oss om motsatsen, på att demokraterna saknar starka namn att ställa upp som utmanare. Bland de republikanska kandidaterna finner man första-periods senatorer (demokratiska alternativ kunde vara Kirsten Gillibrand, Elizabeth Warren eller Cory Booker), sittande och före detta guvernörer (demokratiska motsvarigheter kunde vara Andrew Cuomo, Deval Patrick eller Jack Markell), samt några kandidater som tidigare inte suttit på politiska poster (bland demokraterna kunde Richard Carmona tänkas vara ett alternativ). Man bör inte heller glömma att demokraterna har en populär sittande vicepresident. Ingen av dessa demokrater har dock valt att utmana Clinton, i stället har tre av de sju ovannämnda demokraterna slutit sig till dem som redan offentligt gått ut med att de stöder Clinton. Bland de fyra utmanarna som Clinton verkligen väntas möta är två före detta republikaner (Lincoln Chafe och Jim Webb) medan en tredje är den obundne Bernie Sanders (som själv beskriver sig som socialdemokrat). Bland etablerade demokrater är det endast den tidigare guvernören i  Maryland, Martin O’Malley, som bjuder på motstånd, och hans stöd i opinionsmätningarna är knappast övertygande (2.3 % i medeltal i de fyra senaste undersökningarna).

 

Orsaken till att demokraterna tvingas låna in före detta republikaner och en socialist från Vermont är alltså inte att det saknas starka namn bland demokraterna, det bör snarare ses som ett tecken på Clintons styrka. I vad som kommit att kallas det ”osynliga primärvalet”, det vill säga den politiska positioneringen som sker i tysthet före kampanjerna kör igång, har Clinton krossat allt motstånd. Det finns skäl att poängtera att Clinton även 2008 uppfattades som en favorit, denna gång är dock stödet i en helt annan klass – hon åtnjuter siffror som vanligen endast ses hos sittande presidenter eller populära sittande vicepresidenter. Ingenting är säkert inom politiken men det krävs någon form av katastrof för att Clinton inte skall vinna demokraternas kandidatur.

 

Det är likaså uttryckligen i det osynliga förvalet/primärvalet som den förre guvernören från Florida, John Ellis Bush, hade tänkt cementera sin position som favoriten bland republikanerna. Genom att tidigt, i december 2014, meddela att han överväger en kandidatur och sedan uppvisa ett kraftprov i form av pengainsamling hoppades Bush avskräcka eventuella utmanare. Det var uttryckligen det han lyckades med då Mitt Romney, endast två veckor efter att i början av året ha uttryckt intresse för ännu en kampanj, meddelade sina stödtrupper att han trots allt är nöjd som pensionär. Efter Bushs manövrerande fanns det inte utrymme för Romney i form av politiskt och ekonomiskt stöd. Med tanke på Bushs moderata profil och starka kopplingar till Florida och Texas, är det rimligt att tänka sig att han hoppades på större skalper än den pensionerade Romneys och att också hålla kandidater som Marco Rubio, Rick Perry, John Kasich, George Pataki och Chris Christie utanför kampen. Det faktum att Bush trots sin aggressiva tidiga taktik misslyckats med att skrämma eventuella utmanare, misslyckats med att vinna öppet stöd bland de viktiga partipamparna och misslyckats med att höja sin position i opinionsmätningarna visar hur han, i direkt motsats till Hillary Clinton, inte vunnit det osynliga primärvalet. Det betyder naturligtvis inte att han inte ännu kan göra det, eller att han inte kan vinna det verkliga primärvalen och nomineringen men det bör ses som en strategisk förlust.

 

Hur lockande det än må vara gör vi alla gott i att spara våra historiska jämförelser med 1992 (då Jebs far George H.W. Bush förlorade mot Hillarys man Bill Clinton i presidentvalet), för att inte tala om våra rädslor och oroliga skämt om en tredje Bush president, till ett senare skede då det står tydligare om Bush faktiskt ännu kan hitta sin önskade position i det trånga republikanska fältet.

 

(för mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com)

Segerdag – för vem? Del III

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

Sanningen om stenkol: Alexander Stubb var närmare sanningen än ”de gröna”

I oktober 2014 publicerade Suomen Luonto (SL) en redaktionell blog där redaktören reagerade kraftigt på statsminister Alexanders Stubbs (saml.) energipolitiska tal till riksdagen en vecka tidigare. I sitt tal påstod Stubb att användningen av stenkol hade, förutom de senaste åren, ökat. SL å sin sida menade – likt De Grönas Osmo Soininvaara som sex månader tidigare rättade till en centerpartist – med hänvisning till Statistikscentralens graf (se nedan), att vem som helst kunde se att stenkolsanvändningen minskat. SL lyfte också fram att 2012 var användningen stenkol den lägsta på 30 år. Den kraftiga reaktionen från SL är överraskande, de borde ju vara glada om någon insinuerar att Finland måste minska användningen av stenkol, men än mera skrämmande vore att statsministern (och hans stab) var okunniga i hur mycket stenkol Finland använt. I klimatförändringstider borde han verkligen ha läget under kontroll, således, vem hade rätt?

Stenkolsbild

 

 

 

 

 

Om avsikten är att utreda om stenkolsanvändingen har ökat eller minskat är det relevant att fråga i förhållande till vad användningen har förändrats. Elvaårsperioden i grafen ovan visar förbrukningen de senaste åren, så vi vet inte hur den förhåller sig till tiden före. Men frågan är, ifall den används, vad skall den jämföras med?

Statistikcentralen har data för den årliga mängden använd stenkol sedan 1970, men när stenkolsanvändningen analyseras ur ett längre perspektiv så blir det svårare att bestämma jämförbarheten. Till exempel, hur skall Kyoto-avtalets roll tolkas? Enligt avtalet skulle utsläppen mellan 2008 och 2012 minska med en viss procent i förhållande till utsläppen 1990, detta borde rimligtvis också ha påverkat mängden använd stenkol. Samtidigt bör det påpekas att avtalet inte fått någon fortsättning efter 2012.

Å andra sidan, energibehovet sjunker ofta under lågkonjunkturer, borde detta tas i beaktande för vi har en lågkonjunktur sedan 2008, men även i början av 1990-talet? Eller borde användningsgraden egentligen jämföras med priset på stenkol eftersom detta är en stor orsak till ökad användning? Stenkol är billigt och lätt att få tag på. Således, trumfar lågt pris klimatmål? Vidare, borde temperaturväxlingar beaktas, eftersom varma vintrar anses minskar energianvändningen?

Finland har aldrig använt mera stenkol än åren 2003, 2004 och 2006 (i nämnd ordning). 2003 användes nästan dubbelt så mycket stenkol som 2014. De facto är sex av de tio år när stenkolsanvändningen varit som högst från 2000-talet. Med andra ord: sedan 2000-talets början hör 42 procent av åren till de år när stenkolsanvändningen nådde en historisk kulmen. De fyra resterande åren i topp10 är 1994,1996, 1997 samt 1980 (samtliga år i topp10 är orangefärgade i grafen nedan).

Stenkolminexcel

 

 

 

 

Utöver 10itopp åren så hittas de resterande åtta åren från 2000-talet mellan platserna 21 och 36. När SL hävdade att stenkolsanvändningen 2012 (märkt med grönt) var den lägsta på 30 år så hade förbundet delvis rätt (förvisso förbrukades mindre 2005), men så lite kol hade inte använts sedan 1983. Å andra sidan 2003, 2004 och 2006 använde vi mera stenkol än någonsin tidigare sett över en 40-årsperiod. Trots klimatavtal och trots klimatförändring. Det är värt att komma ihåg.

Ett annat perspektiv på användningen fås om medelvärdet per decennium jämförs med varandra. Om man jämför användningen av stenkol på 1970-talet (3 496 000 ton) med den mellan 2000 och 2009 (5 221 000 ton) så är ökningen 49 procent. Från 1990-talet (5 001 000 ton) till 2000-talet är ökningen fyra procent. Tillämpar man tidsperiod i grafen som SL använde sig av och jämför perioden 2003-2014 med föregående 11-års period så har användningen minskat med 3 procent.

Eftersom levnadsstandarden ökat och den ekonomiska tillväxten varit kraftig, och baserat sig på användningen av fossila bränslen, så har användningen av stenkol ökat konsekvent sedan 1970-talet. Således kunde man säga att det finns en ”naturlig” ökning i användningen av stenkol. Ju rikare vi blivit, desto mer stenkol har vi använt. Användningen har ökat gradvis, även om förhållandevis jämnt fram till mitten av 1990-talet, men på 2000-talet börjar det ske kraftiga variationer.

Om man ser på enbart de sista åren så ökade användningen av stenkol mellan 2012 och 2013 med 34 procent. Orsaken var rikliga regn och stenkolen användes istället för torv. Mellan 2013 och 2014 sjönk istället användningen av stenkol med 16 procent. Orsaken var det varma året, tillgången till vattenenergi och nedkörningen av kolkraftverk. Utöver de klimatpolitiska målen styrs alltså stenkolsanvändningen av två yttre faktorer: temperatur och nederbörd.

Sedan 1900-talets början är sex av de varmaste åren i Finlands historia (enligt statistik från Kajsaniemi i Helsingfors) från 2000-talet. Under flera av dessa år var användningen av stenkol rekordlåg. Men vad betyder det då att användningsgraden nådde en kulmen 2003, som temperatur- och nederbördsmässigt var ett normalt år?

Utöver temperatur och nederbörd så styrs användningen av stenkol styrs (kanske) mera av ekonomiska faktorer. Till exempel, vid lågkonjunkturer brukar energibehovet minska och i den första grafen är en måttlig svacka i början av 1990-talet. Finanskrisen sedan 2008 har säkert också påverkat användningsgraden sedan dess. Lågt stenkolspris och höga skatter på torv också påverkat användningen av stenkol positivt under 2000-talet. Tillgängligheten och priset på stenkol ansågs ifjol av partierna  som de största utmaningarna för att minska användningen av stenkol.

En relevant fråga är således: hur mycket stenkol hade Finland förbrukat under 2000-talet om stenkolen inte varit billig; om det inte varit lågkonjunktur sedan 2008; om inte de varmaste åren på 100 år inträffat, och om Kyoto-avtalet inte uppföljts? Eller ännu viktigare, vad händer i framtiden?

Slutligen, för att gå tillbaka till frågan i början, vem hade rätt? Statsminister Stubb eller SL/Soininvaara? Jag tenderar att hålla med Stubb därför att det är svårt att få klarhet i om Finland medvetet, och oberoende andra faktorer (temperatur, nederbörd, stenkolspris och ekonomiska konjunkturer), har minskat på stenkolsanvändningen. Och om en medveten minskning inte går att särskilja, så vet jag inte heller om minskningen är ett faktum eller bara en omständighet.

Statistikcentralen anser att det på basis av förändringen de senaste åren inte går att säga något om den långsiktiga utvecklingen gällande stenkolsanvändningen även om deras resultat mera fokuserar på tillgången till energi än till exempel priser och ekonmiskt läge. Vad tycker du själv, använder vi nu mindre stenkol än tidigare?

 

Brist på klimatpolitik i valprogrammen

Den 19 april har vi riksdagsval i Finland och eftersom klimatförändringen är ett ”fundamentalt hot som rör hela mänskligheten”, för att citera bland annat De grönas valprogram, borde en aktiv klimatpolitik rimligtvis framkomma i riksdagspartiernas valprogram. Framförallt med tanke på att många partier i valprogrammen vill göra Finland till ett föregångsland för att ”avvärja” (sdp) eller ”stoppa” (c) klimatförändringen. Med tanke på framtiden valde jag således att jämföra partiernas valprogram inför riksdagsvalet 2015.

I jämförelsen hoppades jag på en klimatpolitisk överraskning, något mer än direkta hänvisningar till minskade utsläpp och tandlösa internationella klimatavtal. Att partierna lyfter fram minskade utsläpp som ett klimatmål är egentligen ointressant eftersom partierna redan 2014 kom överens om ett nästintill utsläppsfritt Finland år 2050. Således sökte jag mera efter innovativt tänkande och konkreta förslag om hur partierna skulle förverkliga utsläppsmålet. Hänvisningar till skatter gavs företräde över tekniska innovationer. För trots att tekniska innovationer är en del av lösningen, så tar den praktiska implementeringen av ny teknik i stor skala lång tid och effekterna är osäkra. Till exempel, det finns redan många bilar som är energisnåla, men varför syns de inte i trafiken? Vi kan alltså inte hoppas på tekniska lösningar som ”guds ingripande”. Jag hoppades även att klimatpolitiken skulle vara ett valtema som inte sopats under mattan pga finanskrisen och den krassa ekonomiska situationen i landet just nu.

En jämförelse av valprogrammen visar först och främst att få partier har prioriterat klimatpolitiken. I valprogrammen syns ibland begreppet ”klimat” i rubriken, men i brödtexten betonas oftast lokala och regionala miljöfrågor. Klimatpolitik blir ofta synonymt med energipolitik = minskade utsläpp = ren energi. Noterbart är att enbart vänstern säger klart nej till kärnkraft, emedan ingen ger ett klart ja. Överraskande är att flera partier fortfarande har stor tilltro till internationella klimatavtal. Det är i och för sig politiskt korrekt, men Kyotoprotokollet och handeln med utsläppsrätter är bara två exempel på hur man på internationell nivå misslyckats. Realpolitiskt blir även internationell klimatpolitik svår att implementera på grund av olika typer av handelsavtal som görs inom ramen för bland annat WTO (som inte ser med blida ögon på verksamhet som påverkar konkurrensen ofördelaktigt).

De Gröna är förvisso ett miljöparti och inte ett klimatparti, men jag tror att många hoppas på att De Gröna skall leda den klimatpolitiska förändringen. Valprogrammet har miljön som ett tema (inte klimat) och lyfter fram partiet som en ”föregångare” i att avvärja klimatförändringen. Partiet lyfter fram en ekonomisk tillväxt genom en ny industriell revolution, men här skiljer sig partiet inte från de andra partierna. Alla söker ekonomisk tillväxt genomen grön/ny teknologi. De gröna vill ha Finland ”på spåret” och intensiv kollektivtrafik är ett bra mål, men jag saknar perspektiv på genomförande eftersom även Samlingspartiet lyfter fram kollektivtrafiken. Jag hade således kanske högre förväntningar här.

Vänsterförbundet tävlar delvis om gröna röster och således är det inte konstigt att vänsterns ”rödgröna” valprogram liknar De Grönas, men vänsterns valprogram betonar miljön betydligt mera än klimatet. Den revolutionära anda som behövs för en helomvändande klimatpolitisk strukturomvandling saknas alltså i det gröna och rödgröna valprogrammet.

Sannfinländarna nämner inte klimatförändring i sitt valprogram, men nog klimatpolitk. Partiet påstår att tidigare regeringar har förstört Finlands konkurrenskraft och säger sig stå för en ”vändning” i energi- och klimatpolitiken. Mot vilket håll vändningen går, vad den innebär, eller hurudan klimatpolitik partiet vill föra avslöjas inte.

Kristdemokraterna är det enda partiet som i valprogrammet öppet går in i en diskussion och sätter kostnadsramarna för EU:s och Finlands klimatpolitik. Enligt KD får EU:s och Finlands energi- och klimatmål inte kosta mera än i de ”konkurrerande länderna” (kilpailijamaita), annars bibehålls inte de Europeiska företagens konkurrenskraft och det uppstår utsläppsläckage från företag som flyttar till länder med mindre restriktiv klimatpolitik. Den här strategin saknar brist på ansvar. Snarare behövs högre skatter på industri som inte är klimatvänlig, men smart klimatpolitik ger de företag som anpassar sig och gör klimatsmarta val fördelar för att upprätthålla konkurrenskraften. Detta är speciellt viktigt i lilla men högteknologiska Finland som inte kan påverka global politik, men nog påverkas av vad stora globala aktörer gör eller inte gör. Piskan behövs, men än mera behövs morötterna.

Den tippade valvinnaren Centern har en svagt nyanserad och svårfångad, men global syn på klimatförändringen. Valprogrammet har 16 huvudteman, men klimatet är inte ett av dem. Det är skrämmande att landets kanske största parti och troliga innehavare av statsministerposten inte prioriterar klimatpolitiken mera. Istället sammanfattas klimatpolitiken under rubriken ”En ren miljö för de kommande generationerna”. Fokus ligger således mera på ett rent Östersjön, naturens mångfald, mögelfria hus och rätten att få bo ”var och hur” man vill, än om koldioxidskatter och en tätare infrastruktur för mindre utsläpp.

Sdp behandlar inte heller klimatförändringen som ett separat tema och klimatet nämns oerhört sparsamt. Det är till och med oklart om partiet ser en skillnad mellan klimat och miljö. I valprogrammet går att läsa: ”Det är en global utmaning att lösa miljökrisen och för det behövs ny teknologi. Det här är en av de stora trenderna som vi kan besvara med att exportera nya produkter och tjänster.” Men, för mig blir det oklart, vilken är denna miljökris som måste lösas?

Sett ur ett klimatperspektiv så ter sig Sdp:s och centerns valprogram, med sitt ålderdomliga språk, flörta med en äldre generation och inte till valets över 50 000 nya unga röster. Det blir t.o.m. oklart om partierna ser en skillnad mellan miljö och klimat. Således, en rödmylleregering leder knappast till stora förändringar inom klimatpolitiken. Den nya teknologin som Sdp kanske hänvisar till, dvs. Clean-Tech, omnämns specifikt bara i Samlingspartiets och Sfp:s valprogram.

Samlingspartiets valprogram skiljer sig från de övriga stora partiernas valprogram. Det är mera modernt än centerns och Sdp:s och framför också mer konkreta förslag för en egen klimatpolitik. Partiet  nuddar på (miljö)frågor om rörliga framom fasta bilskatter, högre skatter för icke grön verksamhet och utveckling av kollektivtrafik som en jämställdhetsfråga mellan landsbygd och stad. Det här är början på nytänkande som behövs för att göra Finland kolneutralt. Det här är vad jag hade förväntat mig och hoppats se mera av i alla valprogram.

Sfp:s valprogram liknar samlingspartiets, även om Sfp är lite försiktigare. Likt De Gröna så ser Sfp i inledningen av sitt valprogram klimatförändringen som vår tids största utmaning och vill således att Finland böra vara ett föregångsland. Klimatet behandlas visserligen först på sista sidan i valprogrammet, men klimatperspektiven dominerar över miljön. Partiet diskuterar även ekologiskt hållbar ”ekonomisk tillväxt” i klimatkapitlet, vilket enligt mig placerar ekonomisk tillväxt under rätt rubrik. Det här är en av de viktigaste frågorna inom klimatpolitiken: hur kan vi fortsätta med ekonomisk tillväxt utan att förlita oss på fossila bränslen, den energikälla som byggt upp hela vårt samhälle sedan 1950-talet? Å andra sidan, är ekonomiskt tillväxt, så som vi känner till den, ett måste?

Sammanfattningsvis kan man säga att klimatet får oroväckande lite spaltutrymme i valprogrammen. Miljö och klimat blandas om vartannat och begreppsförvirringen är ofta påtaglig. Det är skrämmande att partierna inte drar en större skiljelinje mellan klimat och miljö. Jag är för ett renare Östersjön, och att bevara kärr och naturens mångfald (såväl flora som fauna), men det är miljöpolitik, inte klimatpolitik. För att anpassa Finland till klimatförändringen och minska koldioxidutsläppen radikalt till 2050 så måste samhället genomgå en betydande förändring de närmaste 15 åren. Nästa riksdag måste påbörja arbetet även om det kommer att betyda extra kostnader och restriktioner för oss finländare. Vi har byggt upp ekonomisk tillväxt på fossila bränslen, men nu måste vi bort från detta. Hur gör vi det? Och hur görs det rättvist för alla landets medborgare och företagare? Det behövs flexiblare politik. Transportväsendet och infrastrukturen måste förnyas. Koldioxidskatter införas. Vi måste reda ut vårt omvärldsberoende, dvs. hur vi kan göra ändringar i områden där vi är mycket beroende av omvärlden. Det är stora frågor, men landets partier måste börja ta dem på allvar, och det måste börja synas i landets politik. När det gället klimatpolitik borde alla partier, även i valprogrammen, stå nära varandra. Men just nu har inget parti ens vågat öppna det klimatpolitiska spelet. Slutligen: det är klart att i det inkommande riksdagsvalet så överskuggas klimatkrisen – som nu överlevt ”laman” på 1990-talet och den pågående finanskrisen – av just finanskrisen. Men en sak är säker, klimatkrisen kommer att finnas kvar ännu när finanskrisen är över.

PS: I jämförelsen använde jag partiernas finska valprogram (förutom Sfp:s) och översättningarna från finska är således mina.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jaså, du är alltså kommunist…”

Brussels Congress 1927

Definierar valet av forskningsfråga vem du är? När jag precis hade påbörjat mina doktorandstudier/forskning vid historieämnet på Åbo Akademi 2005 ställdes jag inför påståendet ”[J]aså, du är alltså kommunist” under en festlig tillställning i Stockholm (vilken fest det var kommer jag dock inte ihåg). Jag hade precis genomfört mina första forskningsresor till det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI) i Moskva för att analysera dokument med anknytning till avhandlingen, ett arkiv som innehåller bland annat den Kommunistiska internationalens papper, dokument med anslutning till Lenin och Stalin (åtminstone en del) samt andra relevanta dokumentsamlingar kopplade till Sovjetunionens historia. Min omedelbara reaktion på personens påstående om min så kallade politiska läggning var först skratt, vilket följdes av omedelbar förnekelse för att slutligen landa i en längre diskussion om kommunism som ideologi och praktik. I efterhand tolkade jag det hela som om jag måste ha varit otydlig i hur jag förklarade mitt doktorandprojekt om anti-imperialistiska rörelser och internationell kommunism under mellankrigstiden. Frågan väckte dock något i mig som har hängt med alltsedan dess. För det första, jag brukar undvika att prata om min politiska ståndpunkt men i detta fall kunde jag utan motstånd deklarera att jag inte är kommunist. För det andra så misstänker jag att detta berör något djupare, dvs. hur gränserna mellan objektivitet och subjektivitet inom humaniora alltför lätt kan suddas ut. Och slutligen: vad säger din forskning om dig själv?

Forskning inom historia handlar om att urskilja mönster, rörelser eller händelser om människor och samhällen. Vare sig du väljer att anamma ett mikro- eller makrohistoriskt perspektiv – regionalt, nationellt eller internationellt – eller utgår ifrån ett på förhand givet teoretiskt ramverk – det rumsliga, genus, diskursivt osv. – så är människan i någon form av samhällelig kontext den centrala komponenten. Anledningen till varför jag konfronterades med påståendet (märk väl att jag inte skriver ”beskyllning” eller ”misstanken”) om att jag är kommunist kan förklaras med okunskap. Det vill säga, antingen hade jag inte tillräckligt med insikt eller förmåga för att förmedla tydligt nog vad jag forskar om i början av min akademiska resa som doktorand, men, rent konkret tror jag det hela handlar om stigmatisering kring historiska kontexter och samband.

Kommunismens historia under 1900-talet är ett tydligt exempel på detta. Forskning om den ”sovjetiska perioden” i Rysslands långa historia är ett dynamiskt ämne utsatt för ständiga förändringar i form av nya tolkningar, revisioner av tidigare politiska och sociala perspektiv eller den akademiska bataljen mellan paradigm som det totalitära kontra det socialhistoriska. Det verkar nästan som om det vi skyr, det klarar vi inte heller av att förstå. Det är här historikern finner sin plats och roll. Två exempel belyser dilemmat vidare. För det första, kommunismens historia i Sverige har fått ett näst intill nostalgiskt skimmer. Detta kan till stor del förklaras med att det svenska kommunistpartiet (Skp, men som nu går under namnet Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna, VPK) endast har tagit försiktiga steg i förlikandet med sin historiska relation till Sovjetunionen. Det andra exemplet är det årliga utdelandet av Lenin-priset i Varberg under Jan Myrdals beskydd, en aningen obskyr tillställning som lämnar en dålig smak i munnen. Vi kan ju lätt föreställa oss reaktionerna om vi skulle vrida på den politiska skalan diametralt sett, en fråga jag lämnar vidare till läsarens fantasi att klura ut. Kommunismens historia har varit och kommer att fortsätta vara kontroversiell, men det går inte att förneka att kommunismen utgör en central del i formandet och förståelsen av 1900-talets historia. Journalisten och historikern Anne Applebaum lyfte frågan i boken Gulag. De sovjetiska lägrens historia (2003) där hon i rent profetiska termer kom fram till slutsatsen att ”tragiskt nog har Rysslands bristande intresse för sitt förflutna berövat ryssarna såväl hjältar som offer”. Nåväl, i dagens Ryssland har en sanktionerad process från ovan inletts i syfte att inkorporera Stalin som aktör och Gulag-arkipelagen som struktur i landets ”nationella historia” med tveksamma resultat, bland annat har den icke-statliga ryska organisationen Memorial utsatts för påtryckningar. Om detta kan man läsa vidare om i bland annat den uttalat opartiska nyhetsförmedlaren Meduzas arbete.

Men det är inte kommunismens historia i Ryssland som är det centrala här, utan frågan om forskning och individ bör ses som ett och det samma. Den brittiske historikern Norman Davies skrev i God’s Playground. A History of Poland (vol.I-II, 1979-81) att han en gång hade fått frågan om hur han kunde forska och förstå en nations historia såsom Polen. Andemeningen var den att Davies inte kunde göra det eftersom han inte hade några släktband till Polen. Som svar på detta hävdade Davies att en historiker som fokuserar på Polen eller något annat objekt för den delen, bör uppmärksamma ”människors övertygelser och strävanden” för att förstå idéer och mönster. Rent konkret handlar Davies anmärkning om att se på sitt forskningsobjekt utan att vara färgad av tidigare föreställningar, en objektiv utgångspunkt som inkluderar nyfikenhet samt ett genuint intresse för att förstå människans roll i samhällen, ideologier eller system.

Om något har tagit mig för kommunist så kan jag lugnt informera att mitt intresse kan härledas till studiet av makt och kontroll samt subversiva uttryck i form av organiserade politiska och sociala rörelser/organisationer under 1900-talets historia. Med detta som utgångspunkt så passar det globala fenomenet internationell kommunism under 1900-talet väl in på vad jag är ute efter. Nu har forskningen om kommunismens effekter och uttryck kommit så långt att myter och legender existerar sida vid sida med empiriskt belagda studier, baserade främst på forskning i tidigare stängda arkiv i Ryssland och Tyskland. Förhoppningsvis har förståelsen skiftat från att ”jaså, du är alltså kommunist” till att ”jaså, du är en historiker som forskar om kommunism och subversiva rörelser under 1900-talet”. Nåväl, det senare är också en utmaning att föra fram tydligt och konkret i sociala sammanhang.

Boko haram och kritiken mot makthavarna

av Holger Weiss

I Nigeria skulle folket ha gått till valurnorna flera veckor sedan men valnämnden sköt upp parlaments- och presidentvalen till slutet av mars. Som huvudorsak angavs den osäkra situationen i landets nordöstra del som förorsakats av den ultramuslimska terrorgruppen Boko harams attacker mot militära och civila mål.

Boko haram har i både nigeriansk och västländsk media framställts som en extrem rörelse som riktar sina terrordåd mot såväl muslimer som kristna. Gruppen har under de senaste månaderna genomför en rad blodiga attacker mot samhällen inte enbart i Nigeria utan även i norra Kamerun och Niger. Att konflikten skulle sprida sig utanför Nigerias gränser till Tchadsjöregionen var i och för sig väntad; den nigerianska arméns försök att hålla gruppen i schack har sedan 2009 visat sig vara en svår nöt att knäcka för Västafrikas största armé.

Boko haram och konflikten i nordöstra Nigeria är ett komplext fenomen. Att se den som ett angrepp mot Västerlandet och kristendomen som en del analytiker har gjort är dock en övertolkning. I första hand är det fråga om en inommuslimsk dragkamp om uttydningen av Islams lag (som gäller i 12 delstater i norra Nigeria) och de religiösa dogmerna och normerna. I andra hand är det en(muslimsk) kritik av (muslimska) makthavare. Kristna grupper och samhällen i norra Nigeria är inte den primära målgruppen för Boko harams attacker men i gruppens eftersträvan att rengöra norra Nigeria från allt (enligt deras definition) icke-muslimskt riktas angrepp även mot dem. Boko harams attacker mot de kristna skiljer sig därför från våldsamheterna under 1980- och 1990-talet, då kristna kyrkor och kvarter var målgrupper för muslimsk mobb som uttryckligen riktade sin vrede mot lokala kristna samfund eller inflyttade folkgrupper från södra Nigeria (som ofta var kristna).

Den extrema inommuslimska kritiken har en lång historia i regionen. I början av 1900-talet registrerade de brittiska, franska och tyska kolonialmyndigheterna en tilltagande kritik mot de lokala inhemska makthavarna i norra Nigeria, norra Kamerun, norra Togo och i Franska Västafrika. Det koloniala styret hade etablerats i regionen vid denna tidpunkt, i många fall efter att lokala muslimska härskare hade underkuvats med vapenmakt av framryckande kolonialstyrkor. Med underkuvandet följde dock inte någon omordning av de politiska eller samhälleliga förhållandena i de olika rikena utan både makthavarna och den lokala överklassen fick bibehålla sina positioner.

Den mest betydelsefulla politiska enheten i regionen var Sokoto-kalifatet. Det var en sunnimuslimsk federation bestående av 30 emirat i dagens norra Nigeria och norra Kamerun vars religiösa och politiska ledare (amir al-muminin, översatt i brittisk och senare europeisk litteratur som kalif, efter 1903 är hans titel Sultan of Sokoto) residerade i Sokoto. Emiraten erövrades av brittiska och tyska trupper mellan åren 1897 och 1903 men både britter och tyskar erkände emiraten att vara muslimska riken under europeiskt beskydd. Kristen missionsverksamhet förbjöds i regionen. Åren 1905 till 1907 slog tyska och brittiska myndigheter ned en rad s.k. upprorsförsök i sina skyddsområden medan de tyska, franska och brittiska myndigheterna fängslade ett antal muslimska ”vandrande präster” runtom i Västafrika och anklagade dem för att ha stört samhällsfreden. Efterforskningar visade att kritiken och upproren ingalunda riktade sig mot de nya makthavarna utan mot de inhemska, som anklagades av muslimska lärda för att vara ”förvärldsligade”. Vidare undersökningar visade att de kritiska lärda alla var anhängare av mahdismen, d.v.s. islamisk mesianism.

Insikten om att en mahdistisk rörelse höll på att sprida sig i Västafrika fick både muslimska och europeiska makthavare att inse situationens allvar. Inom sunnimuslimska riken var det svårt om inte omöjligt att lagligt kunna avsätta eller avlägsna en orättfärdig härskare – i fall han inte kunde utpekas att vara en avfälling eller för att förtrycka muslimerna. Detta samhällsomvälvande budskap hade fört Sokotokalifatets grundare, Usman dan Fodio, till makten i början av 1800-talet. Han hade utpekat den nominellt muslimske härskaren i riket Gobir i Hausaland (norra Nigeria) för att vara en avfälling och förtryckare av muslimerna och utlyste jihad mot makthavarna samt uppmanade alla muslimer i regionen att ansluta sig den militanta reformrörelsen.

Usman dan Fodio och hans anhängare kom att etablera Sokotokalifatet som en sunnimuslimsk statsbildning. Kritik mot makthavarna, emirerna, var i princip omöjlig – ifall den inte artikulerades religiöst, vilket var fallet med mahdismen. Mahdistiska predikanter hade rört sig i Sokotokalifatet redan under andra hälften av 1800-talet och uppfattades ytterst kritiskt av de lokala makthavarna och imamerna, i en del fall förföljdes och avrättades de. Mahdismens samhällsomvälvande sprängstoff var nämligen dess centrala budskap: tidens tecken pekade på att mahdin skulle komma när som helst; ett av de centrala tecknen var att härskarna missbrukade sin maktställning, förtryckte de svaga, och var tyranner. Med mahdins ankomst skulle de yttersta tiderna börja: den gällande lagen – läs sharia – skulle inte mera gälla, i stället skulle Mahdins lag gälla. De nuvarande makthavarna och skriftlärda skulle ersättas av Mahdin.

Senast detta hade inträffat var år 1883 då en lag- och skriftlärd från norra Nigeria hade utpekat Muhammad Ahmat i dagens Sudan att vara Mahdin. Mahdins militanta reformrörelse riktade sig mot det egyptiska vanstyret i Sudan och kröntes genom erövringen av Khartum 1885. När guvernörspalatset stormades dödades den brittiske Gordon Pasha – inte därför för att han representerade det Brittiska Imperiet utan för att han var den egyptiske överhöghetens högste representant. För såväl muslimska makthavare som europeiska kolonialmakter kom däremot mahdismen att framstå som ett extremt, samhällsomstörtande element som det gällde att kväsa i sin linda. Vilket man gjorde i början av 1900-talet: det var de lokala makthavarna som bad kolonialmyndigheterna att ingripa.

Om ”tvångsryska” och våra grannar

FD Johanna Wassholm

Studierna kräver orimliga uppoffringar i tid och resurser”. ”Obligatoriet föder motvilja mot språket”. ”Språkstudiet hindrar studenter från att få sin examen”. ”Det finns andra språk som är viktigare att lära sig”. ”Undervisningsmetoderna är ineffektiva och alltför teoribetonade”. ”Eleverna kommer aldrig att ha någon praktisk nytta av språket”.  ”Språket symboliserar en främmande makts förtryck”.

Argumenten låter bekanta, men detta ska inte handla om obligatorisk svenskundervisning år 2015. Exakt samma argument som i dagens diskussion hittar vi nämligen i den livliga debatt som på 1810- och 1820-talen fördes om obligatorisk skolryska i Finland. När Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska riket aktualiserades frågan om hur kommunikationen mellan storfurstendömet och Ryssland skulle ske. Språket utgjorde i sig inget hinder – de i huvudsak svenskspråkiga finländska tjänstemännen kommunicerade obehindrat med de ryska myndigheterna på franska – tidens ”universalspråk” och de ryska högre samhällsskiktens samtalsspråk långt in på 1800-talet – och tyska, ett viktigt språk inom den ryska administrationen. Samtidigt framfördes både från ryskt och finskt håll önskemål om att finländarna i framtiden skulle ha beredskap att kommunicera på ryska, ett språk som få i Finland behärskade 1809. Det handlade om ett sätt att kulturellt och symboliskt närma storfurstendömet till riket, men från den finska politiska elitens sida även om att gardera sig för möjligheten att ryskan en dag skulle göras till administrativt språk i Finland. Om så skedde, vilket var nära ett sekel senare, var det viktigt att finländska tjänstemän kunde ryska för att man inte skulle bli tvungen att ersätta dem med ryska tjänstemän.

Med detta i åtanke infördes ryska språket på 1810-talet som ett läroämne i Finlands trivialskolor, läroverk och vid universitet. Det nya ämnet stötte från början på häftigt motstånd från elever, studenter och allmänheten, delvis även från finska myndigheters håll. En del av kritiken riktade sig mot missförhållanden som orsakades av rent praktiska omständigheter; språket hade inte undervisats i Finland tidigare och attityderna påverkades negativt av att det rådde brist både på lämpliga läromedel och kompetenta lärare. I huvudsak var kritiken dock av mera principiell art, särskilt efter att det från 1817 blev obligatoriskt att visa prov på kunskaper i ryska i ämbetsexamen. Och ännu värre – i studentexamen. Delvis på grund av motståndet befriades efter hand allt fler grupper från kraven på kunskaper i ryska och obligatoriet avskaffades, i alla fall tillfälligt.

Ryskan blev under resten av den autonoma tiden ett språk som framför allt de som tillhörde samhällseliten i Finland behärskade. De som siktade mot storfurstendömets högsta statliga tjänster, inom senaten och centraladministrationen och vid det finländska statssekretariatet i S:t Petersburg. De som gjorde karriär inom det vidsträckta ryska rikets militära och civila administration – finländarna var överrepresenterade inom den ryska arméns officerskår och vi hittar finländare t.ex. som guvernörer i Alaska. Och slutligen de som tack vare kunskaperna kunde vara verksamma inom handel, kultur och vetenskap i Ryssland. Allt handlade självklart inte om tillvaratagna möjligheter. I slutet av 1800-talet blev finländarnas kunskaper i ryska viktiga när företrädare för den äktryska patriotismen i sina tidningar och tidskrifter aggressivt gick till angrepp mot Finlands autonoma ställning. I denna statsrättsliga kamp, som pågick från 1880-talet fram till att Finland blev självständigt år 1917, var det viktigt att man på finskt håll kunde följa med den interna ryska debatten för att få en uppfattning om vilka ideologier som var i rörelse och för att kunna bemöta den politik som hade som mål att förinta Finlands autonomi. Kunskaper i ryska hade alltså förutom som en individuell möjlighet betydelse som ett verktyg i försvaret mot ett politiskt hot. Gemensamt för de två aspekterna är att de finländare som kunde ryska på sätt och vis fick monopol på att definiera och formulera Finlands förhållande till Ryssland.

Alla som uppskattar språkkunskaper torde skriva under påståendet att ”alla språk är nyttiga”, men faktum kvarstår: vart än Finland sig i världen vänder kommer Sverige att geografiskt finnas till väster om oss och Ryssland till öster om oss. De här grannarna kan vi inte flytta ifrån eller vräka. Inte ens när de stör oss. När vi speglar oss mot Ryssland kommer vi att se Sverige i bakgrunden, och tvärtom. Visst kan vi kommunicera på engelska med andra nordbor – med ryssar är detta inte lika självklart. Men utan kunskaper i grannländernas språk kan vi inte greppa de signaler den samtida mediedebatten sänder, inte läsa de senaste böckerna eller se den senaste filmen som tar pulsen på samhällsklimatet hos grannarna. Detta har de som behärskar grannarnas språk monopol på.

Vad lär oss sköldpaddssoppan om samhället? Digitaliseringens konsekvenser för de nätbaserade grundkurserna i historia

Johanna Wassholm & Anna Sundelin

Sköldpaddsoppa var en stor delikatess i Europa under 1700- och 1800-talen och receptet hittas idag i flera gamla kokböcker. Till exempel Gustafva Björklunds ”Kokbok för husmödrar” (1893) innehåller inte mindre än tre versioner av rätten: en gjord på äkta, en på konserverad och en på falsk sköldpadda, dvs. kalvkött. Kokböcker är ett bra exempel på källor för historiska undersökningar som de flesta i första taget inte kommer att tänka på, men vilka när man ställer nya frågor till dem kan ge ny information om det förflutna. För att nämna bara några exempel kan historiker genom att studera och jämföra kokböcker från olika delar av världen skapa ny kunskap om den tekniska utvecklingen, kontakter mellan olika länder och världsdelar, sociala skillnader i samhället, vardagsliv, arbetsfördelning i hemmen samt om hur olika typer av livsmedel under olika tider varit kopplat till status. Eftersom ett stort antal kokböcker tack vare digitalisering idag finns tillgängliga elektroniskt, kan en deltagare i en nätbaserad kurs i historia ställas t.ex. inför uppgiften att analysera vad recept på skölpaddssoppa kan säga om samhället i stort.

Som Torbjörn Sandén lyfter fram i sitt inlägg Vuxenutbildning blir allt viktigare i CLL:s nyhetsbrev 2/2014, höjer den explosionsartade ökningen av digital information kraven på att kunna hantera den, vilket självklart även får konsekvenser för undervisningen i historia. Vi som i ett antal år har undervisat i de populära nätbaserade grundkurserna i historia vid Öppna universitetet står för tillfället inför utmaningen att inför hösten 2015 omarbeta nätkurserna så att de till sitt innehåll motsvarar de grundstudier som erbjuds vid historieämnet vid Åbo Akademi, vilka från hösten 2014 har ett nytt upplägg. Undervisningens tyngdpunkt har förskjutits från föreläsningar mot betoning av övningsuppgifter och textseminarier, samtidigt som de teoretiska perspektiven inte längre presenteras i en separat introduktionskurs utan har integrerats med grundkursernas kronologiska upplägg. I den nya modellen har stor vikt lagts vid ett av varje historikers viktigaste arbetsredskap, skrivfärdigheten. Det är samtidigt en färdighet som det visat sig att dagens studerande behöver få övning i.

Arbetet med att omforma kurserna har tvingat oss att på allvar reflektera över vilka konsekvenser digitaliseringen medför för undervisningen i historia på grundstudienivå. Den ökade digitaliseringen är märkbar inte minst genom att digital humaniora idag utgör ett särskilt vetenskapligt fält. Även om digitaliseringen medför utmaningar, erbjuder den först och främst otaliga möjligheter att skapa mångsidiga övningsuppgifter. En av de största fördelarna vi ser är att studenterna tack vare att allt fler arkiv digitaliserar delar av sina mest populära samlingar redan på grundstudienivå får möjlighet att bekanta sig med primärkällor i arkiv som det inte hade haft möjlighet att besöka personligen. På de kurser vi nu är i färd med att omforma får deltagarna lära sig om hur kokböcker från olika delar av världen kan användas som historiska källor, men även övning exempelvis i hur man med hjälp av mantalslängder tar reda på t.ex. hur många personer som avled i Munsala under 1860-talets nödår. Därtill får de studera hur det 1850-talets Sepoy-uppror i Indien framställes i fotografier och hur den finländska pressen rapporterade om händelserna.

En annan utmaning som digitaliseringen medför är att kravet på studenternas informationskompetens höjs. Denna utmaning kommer vi i de omarbetade kurserna att beakta genom att vi vad gäller kursmaterialet övergår från servering till självbetjäning. Där vi tidigare ofta automatiskt gjort kursmaterialet tillgängligt för studenterna i Moodle, kommer vi i framtiden att handleda dem i att självständigt leta fram det material de ska arbeta med i olika typer av digitala arkiv och elektroniska resurser. Informationskompetensen ges därmed också en mera framträdande plats i kursens lärandemål.

Liknande tankar finns även på annat håll. I början av februari var vi inbjudna till en informell sammankomst vid Åbo universitet för att under en förmiddag presentera det pågående planeringsarbetet och utbyta tankar med ett femtontal lärare och administratörer som i olika roller är engagerade i nätundervisning. Vi kände igen oss i många av de frågor som de andra deltagarna lyfte fram i sina inlägg, och det framfördes önskemål om att liknande sammankomster, där lärare under fria former kan diskutera frågor med anknytning till virtuell undervisning, i framtiden kunde ordnas regelbundet. En ny träff planerades in ännu våren 2015.

Samtidigt visade sammankomsten att den konstant framskridande tekniska utvecklingen, som visserligen ställer krav på ett ständigt uppdaterande av kunskaper, kan minska det geografiska avståndets betydelse för de studerande och möjliggör en mängd olika inlärningsformer. Programvara som Adobe Connect och Lync används allt mer för grupparbeten, muntliga presentationer och nätföreläsningar, vilket gör att man i nätkurser inte behöver ge avkall på den övning i muntliga färdigheter som finns inskriven i lärandemålen. För att travestera ett gammalt ordspråk ger några droppar teknik den här soppan som består av de nätbaserade grundkurserna i historia bara en mera pikant smak.

För närvarande omarbetar Anna Sundelin och Johanna Wassholm de nätbaserade grundstudierna i historia som erbjuds av Åbo Akademis Öppna universitet och reflekterar i CLL:s nyhetsbrev 1/2015 kring vilka följder den ökade digitaliseringen får för undervisningen i historia på grundstudienivå. Läs inlägget här.