Om att flyga och sväva med varma sommarvindar

Det är som att vara med sin kära: du har fått närhet, vi umgås intensivt, lyfter upp och svävar iväg. Drömmer om stordåd och framtiden är ljus. Professorn har blivit helknäpp? Igår var ett sådant dygn: Globalhistoriska laboratoriet hade ett arbetsläger – workshop – där vi diskuterade varandras utkast till vår kommande bok som kommer att placera ÅA som en av fixpunkterna i den globalhistoriska forskningen. Det är inte lite som vi vill göra: kliva upp på giganternas berg. Hybris, herr professor, hybris. Men om inte vi gör det, så vem?

Läs mer

Drömprojekt och framtidsvisioner

Någon gång under min tid i högstadiet skulle vi skriva en uppsats som behandlade framtidsvisioner. Min mor hade vid något av våra samtal runt middagsbordet berättat om visionen att plantera eukalyptusträd i Tunisien för att skapa en grön barriär mot Sahara och denna idé fick min fantasi att flyga iväg. I uppsatsen skisserade jag upp en grandios plan för att beskoga hela Sahelregionen med träd, först ett smalt bälte och när det vuxit till sig skulle nästa bälte planteras. På detta sätt skulle ökenspridningen hållas i schack och Sahara dämmas in. Jag minns att jag även ritade en karta över hur det hela skulle se ut och bifogade den uppsatsen.

Läs mer

Brexit and Broken Britain

An EU official hangs the Union Jack next to the European Union flag at the VIP entrance at the European Commission headquarters in Brussels on Tuesday, Feb. 16, 2016. British Prime Minister David Cameron is visiting EU leaders two days ahead of a crucial EU summit. (AP Photo/Geert Vanden Wijngaert)

An EU official hangs the Union Jack next to the European Union flag at the VIP entrance at the European Commission headquarters in Brussels on Tuesday, Feb. 16, 2016. British Prime Minister David Cameron is visiting EU leaders two days ahead of a crucial EU summit. (AP Photo/Geert Vanden Wijngaert)

”Historikerbloggen” publish a contribution on Brexit, authored by Norry LaPorte, historian and Reader in Modern European History at the University of South Wales. In the blog, LaPorte gives us his own view and interpretation on the context and the consequences Brexit will have on Great Britain once the result of the referendum became evident on the morning of Friday 24 June. LaPorte’s research focus primarily on Europe’s radical history during the twentieth century, and he has published numerous articles and books on this topic, e.g. on the German Communist Party and one of its leading figures Ernst Thälmann; the Communist International and the implications of Bolshevization and Stalinization on the international communist movement between the wars.   

”Historikerbloggen” publicerar ett bidrag om Brexit författad av Norry LaPorte, historiker verksam vid University of South Wales. I bloggen ger LaPorte sin syn på Brexit och dess konsekvenser för Storbritannien efter att resultatet av omröstningen stod klart på morgonen fredagen den 24 juni. LaPortes forskning fokuserar primärt på Europas radikala historia under 1900-talet, och han har publicerat artiklar och böcker om det tyska kommunistpartiet och en av dess ledargestalter Ernst Thälmann; den Kommunistiska internationalen och hur ”världspartiet” påverkades av bolsjevisering och stalinisering under mellankrigstiden.

Norry LaPorte,

Reader in Modern European History at the University of South Wales,

6 July 2016 (with thanks to Jane Finucane)

In the aftermath of the vote to leave the European Union, a widely viewed satirical video appeared on Youtube. A scene in the German film ‘Downfall’ carried spoof subtitles in which Hitler lambasted the Nazi leaders around him in the bunker: ‘You were not supposed to actually win’! To those who had vehemently opposed Brexit, there seemed to be more than a grain of truth in this. Before Michael Gove and Boris Johnson acrimoniously parted company – in the words of Scottish Nationalist Party leader at Westminster, Alex Salmond – they looked like they wanted to cry at their ‘victory’ press conference. At least Johnson seemed to realise why this would be a pyrrhic victory. As mayor of London, he knew that the City and its financial services risked sinking beneath the waves if it stayed on board Gove’s good ship Britannia, together with close to 50 percent of British exports.

For all its complexity, the campaign leading up to the ‘Leave’ vote in the referendum of 23 June was reduced to two messages: immigration (bad) and the economy (bad if we leave). So why did ‘Leave’ win as it risked making voters poorer? And why did ‘Remain’ lose when referenda usually opt for the least risky option, not least economically – as happened in the 2014 referendum on Scottish independence? One reason is that the ‘Remain’ campaign failed even to engage with the wider European project as a means to bring peace and prosperity to post-1945 Europe. Their only clear and consistent message was that you’ll have to pay the cost of leaving EU.

What caught the voters’ imagination – and secured their support – was a cross-class alliance held together by what we can term ‘project Britannia’: a denial of post-imperial decline after 1945, which has been tied to a very Conservative political project. A political discourse already so infused by references to the Second World War went into overdrive. In its referendum special issue the neo-conservative monthly Standpoint called the campaign the ‘Battle for Brexit’ in which ‘we’ were again standing up to the threat from Europe and the EU’s failed project of preventing ‘German domination’.

Great Britain Divided

Great Britain Divided

For 52% of the electorate, the message was seductive. Usual political alliances were thrown in the air as those traditional Labour voters living in post-industrial parts of England and Wales who have suffered from the impact of Chancellor George Osborne’s austerity policies stood on the same side of the debate as more affluent core Conservative voters in rural England. Both groups appear to have believed that ‘immigrants’ were the problem, even if there was not a foreign accent to hear for miles in most of the countryside. A discourse of xenophobia was spewed out by the tabloid press, which hammered out the ‘Leave’ campaign’s simplistic message: ‘take back control’. After decades of hostility to the EU, this large and influential section of the media called for ending the influx of migrant workers (who in reality have contributed significantly to the economy) and ending the so-called Diktat imposed from Brussels – it is only Europe, if you subscribe to this worldview, that does dictatorship, not the ‘mother of democracy’.

Yet, it became clear that the Brexiteers really did not have any plan for a future outside the EU, and social divisions and political discord defined post-referendum Britain. Prime Minister David Cameron resigned and the Tory government became a caretaker government. The opposition Labour Party fell into a civil war between the parliamentary party and the left-wing, Jeremy Corbyn supporting membership. The 48% who voted ‘Remain’ felt totally disenfranchised. The Brexiteers were dividing into ‘fundamentalist’ (no compromise on immigration) and ‘realist’ (a compromise on immigration to secure access to the EU’s single market) camps. In Scotland, the governing SNP reopened issues of Scottish independence as this part of multinational Britain voted 62% to 38% for ‘Remain’. Northern Ireland too voted ‘Remain’, which now risks all the achievement of the peace process encapsulated in the ‘Good Friday Agreement (1998). Will there really be a hard border dividing Ireland and risking a return to the troubles? According to the hard-line Gove, Westminster should never have appeased ‘Irish nationalism’ in the first place – after all, in his view, if you yield to one ‘demand’ what comes next?

So what did the potent slogan ‘take back control’ mean? Here there is something uniting two of the main candidates in the Tory leadership contest, Gove and Theresa May, beyond the focus on immigrant on ‘borders’ in a globalised world, which has led to a surge in hate crime as recorded by the police. They are enthused by the prospect of repealing the ‘Human Rights Act’ and the intervention of ‘foreign’ judges in the ‘European Court of Rights’ and European labour and working legislation has also been deemed unwelcome in deregulated, free-market Britain.

Is there a way back to the ‘imagined community’ trumped in the tabloid press and the Daily Telegraph when Britain ruled the waves, could stand alone and trade with the wider world? No. All great powers rise and fall, and this vote will only accelerate decline – from multinational state into a ‘Little England’ with Scotland, and perhaps even a re-united Ireland, returning to their common European home.

What, if anything, is the lesson from history in these uncharted waters? One point is to beware myths of national renewal which are exploited by right-wing populists and more readily believed by sections of society in troubled times. 1940 is not 2016 and fixating on Hitler’s ‘Downfall’ not only tells us about British humour but also about how nationalist myths defined against foreign ‘others’ and past battles obscure a positive vision of the future and ‘our’ place in it. The empire is gone and the war long over. Can’t we adopt another myth of Britishness: being a fair, open and hospitable people? It would be much better than Tory leadership hopefuls debating whether Europeans can remain in the UK.

 

Historiekunskap löser fredskonflikter?

”Historiker måste förklara för omvärlden vad de gör − för annars kommer andra att göra det för dem.” Med dessa välvalda ord mer eller mindre kristalliserade professor Margaret MacMillan den nyss ordnade konferensen ”Historiker utan gränser” (Historians without borders) i Helsingfors. Medierna uppmärksammade konferensen förra veckan, och även Holger Weiss kommenterade konferensen i ett nyligen publicerat inlägg på historiebloggen. Med tanke på konferensens ursprungliga målsättning och de resulterande diskussionerna under konferensdagarna finns det däremot några motstridigheter som det ännu är värt att reflektera över.

Avsikten var att konferensen skulle leda till konkreta förslag hur historiker i framtiden kunde involveras för att förebygga och lösa krissituationer och få till stånd en dialog om försoning och fred. Erkki Tuomioja som i fjol grundade föreningen Historians Without Borders in Finland, lät i sitt öppningstal antyda att diplomatin saknar specialkunskap om historia vilket har en förlamande effekt på förmedlarna vid förhandlingsborden. Följaktligen uppmanade ett flertal talare under konferensens gång historikerna att klättra ner från sina elfenbenstorn och ta sitt samhälleliga ansvar. Det var därför jag på torsdagsmorgonen satt i Helsingfors universitets huvudbyggnad i sällskap av hundratals högprofilerade politiker och diplomater (historiebrukare, för att låna Weiss kategorisering) samt historiker (historieskapare och -uttolkare) för att ta mitt samhälleliga ansvar. Tillställningen inleddes högaktningsfullt med ett fint uppträdande av Sibelius Finlandia i pianoarrangemang. Gränslöst, tidlöst och avskalat av symbolism, eller hur var det nu?

Kontrasten mellan icke-historikerna och historikerna var stor. Skillnaden var särskilt tydlig när man jämförde diskussionspaneler bestående av enbart historiker med paneler representerade av politiker och diplomater. Budskapet från icke-historikerna var att det behövs mera historia och mera detaljkunskap för att förstå handlingsparterna i fredsförmedlande situationer. Av diskussionerna tolkade jag att det önskades historiker i egenskap av domare med definitiva svar på vem som varit offer och vem som varit förövare, vem som varit god och vem som varit ond. Historiker med en vågmästarroll.

Historia behandlades nästan enbart i avseendet nationell historia ur ett eurocentriskt perspektiv. Datum och krig, nedtecknade av vinnarna. Klyschorna haglade in under talen och beskyllande fingrar pekades mot andra, mer sällan mot en själv. Uppgivet yttrades frågan ”Varför lär vi oss aldrig av historien?”. Till historikerna riktades en konkret uppmaning om att undervisa omvärlden om sanningen. Vilken sanning? Nå, den som vi historiker pantar på i våra skrivbordslådor i elfenbenstornen.

Jag upplevde således att evenemanget, som skulle vara en konferens för historiker utan gränser, blev en konferens för historiker med gränser. Historikerna uppmanades att stiga fram och ge beslutsfattare mera detaljerad information så att historiebrukare kan använda den för sina egna ändamål. Korridorsdiskussionerna behandlade genomgående nationerna som naturliga block och jag upplevde att det var främst nationalhistoria som intresserade, till skillnad från olika former av gränsöverskridande historia, liksom transnationell, internationell eller globalhistoria. Begreppet ”identitet” undveks och ersattes av diskussioner om ”folk” och ”etniciteter”. Inlärda sätt att diskutera historia tycks vara svåra att ändra på. Anthony Asiwaju kom med en uppfriskande vädjan om att försöka överskrida gränserna i sitt eget medvetande. Gränser som ofta är godtyckligt uppdragna på kartan kan vara det också i det egna tänkandet, vilket således hindrar en från att omdefiniera sina värderingar och ställningstaganden.

På konferensen rådde en tydlig hierarki där historikerna gavs rollen av en auktoritet. De äntrade scenen och förväntades presentera lösningar på de flesta konflikterna i världen men försökte istället desperat försvara historiedisciplinens komplexitet. De betonade värdet av att nyansera och arbeta enligt professionella metoder för att komma fram till kvalificerade resultat − inte nödvändigtvis definitiva svar. ”Vi kan inte bidra med planritningarna för framtiden, men vi kan formulera frågor för framtiden med exempel från det förflutna”, förklarade MacMillan. Personligen upplevde jag att det fanns en ganska liten kontaktyta mellan historikerna och icke-historikerna. Problemet är, som jag ser det, att vi historiker saknar ett gemensamt språk för att begripliggöra vår forskning för icke-insatta personer. Det betyder att den icke-akademiska omvärlden är ganska oupplyst om vad dagens historiker gör. Det är inte ens självklart att historikerna sinsemellan är överens om vad historia är (eller bör vara). Detta försvåras ytterligare av att forskare, inte minst i Finland, har väldigt olika förutsättningar för att genomdriva sina forskningar – vilket är en diskussion för sig. När avståndet mellan historiker och allmänheten ökar är risken överhängande att historietolkningen tas över av självutnämnda experter som på beställning producerar den versionen av historien som behagar makthavarna.

Ungdomar idag sägs vara ointresserade av historia på grund av att de känner sig distanserade från historien. Varför ska händelser i det förflutna påverka deras framtid? Det är en relevant fråga. Samtidigt kommer dessa ungdomar inte undan sociala medier som konstant bombarderar dem med snabba och förenklade förklaringar om omvärlden. ”Quick-fix”-generationen är kanske van att få detta, men jag tycker inte att historikerna ska bli en del av denna trend: den nedbantade historiekunskapen blir problematisk när de snabba och enkla svaren inte håller måtten.

Trots min kritiska reflektion upplever jag att det är ett steg i rätt riktning att vädja till historiker att uttala sig i samhällsdebatter. Historiker är kanske inte de bästa på att ge råd i krissituationer, eftersom vi ofta är sena att reagera på dagsaktuella händelser, men vi borde definitivt delta i diskussioner där historia anses ha en instrumentell uppgift. Om vi inte talar ut och förklarar hur vi jobbar och hur historievetenskapen kontinuerligt förändras, så kommer troligtvis någon annan att göra slag på tolkningen.

Slavhandel, slaveri och Finland – en ickehistoria?

En tankelek. Föreställ dig att du går ned för Aura ås västra strand. Bakom har du domkyrkan. Snart går du förbi den nya Biblioteksbron och går vidare mot Kaskisbron. Du passerar några äldre byggnader, ett av dem ett hus i tre våningar. Stanna upp och läs plaketten som finns på väggen: ”Här stod Åbo sockerbruk.” Du har kommit till den globalhistoriska noden som sammanfattar Finlands placering i den transatlantiska slavhandelns och slaveriets historia. Verkar det överraskande och långsökt?

Sockerbruk uppfördes 1756–57 av en grupp köpmän i Åbo. Huvudauktionär var brukspatronen och bergsrådet Johan Jacob Kijk (1706–1777) samt handelsmannen Jakob Bremer (1711–1785). Planer på att grunda ett sockerbruk i Åbo fanns redan på 1740-talet men föll på motstånd från sockerfabrikatörer i Stockholm. Gabriel Nikander skriver i sin uppsats ”Stadsplan och byggnadsskick i Åbo” i samlingsverket Svenska kulturbilder (1930) att byggnaden var uppfört i fem våningar varav de två översta reste sig under mansardtaket. Fr.o.m. 1770-talet var Jakob Bremer den enda auktionären. Den 23 januari 1783 meddelade Tidningar Utgifne af et Sällskap att ”Wid Sockerbruket, anlagt år 1755 i en ansenlig stenbyggnad wid ågatan, woro 1781 4 pannor i gång, som sköttes af 7 arbetare. Tilwärkningswärdet steg til 2537 R:dal. 4 S.” Sockerbruket fick konkurrens av ett annat som anlades i Borgå 1784. Båda fabrikerna måste nedlägga sin verksamhet i början av 1800-talet, delvis p.g.a. att ytterligare ett sockerbruk hade grundats i Helsingfors 1806.

Ett sockerbruk var en förindustriell fabriksanläggning. Här förädlades råsocker till brukssocker. Efterfrågan av socker ökade i takt med att det blev billigare och allt flera konsumenter använde det som sötningsmedel. Kruxet var att anläggningens råvara inte producerades i riket utan var en importvara. Råsockret som processerades i Åbo införskaffades av handelsmännen vid någon av de stora europeiska råsockermarknaderna. Fram till 1792 berättar Öresundstullens längder att det var främst från Bordeaux, därefter Amsterdam, London och Köpenhamn, varifrån fartyg från Åbo köpte råvaran och skeppade den till Finland. Orterna var dock endast mellanstationer i råsockrets väg från odlings- till förädlingsort.

Idag utgör sockerbetan råvaran i det bit- och strösocker du sätter i ditt kaffe eller té. Odlingen av sockerbetan är dock ett 1800-tals fenomen i Europa och kommer ännu senare i gång i Finland. Fram till dess utvinns råsocker från sockerrör som odlas på sockerplantagerna i Karibien och i Brasilien. Under 1700-talet organiserades handeln med och i Karibien genom det så kallade kontinentalsystemet vilket innebar – i teorin – att de karibiska kolonierna var stängda för alla andra fartyg än moderlandets. Detta innebar att endast franska fartyg fick anlöpa franska hamnar i Karibien. Av detta följer att råsockerlasten som en Åbokapten inköpte i Bordeaux hade kommit ifrån någon av de franska kolonierna i Karibien: Saint Domingue (nuv. Haiti), Guadeloupe eller Martinique.

Arbetskraften som användes vid sockerplantagerna var slavar. Systemet hade introducerats av portugiser på de atlantiska öarna, i främsta hand Sao Thomé i Guineabukten, under 1400-talet och etablerats i Brasilien på 1500-talet och förflyttats till Karibien av holländarna under 1600-talet. På slavplantagerna fanns två typer av slavar: kreolska, d.v.s. sådana som var födda i Karibien, och nyanlända från Afrika. I och med att dödligheten på plantagerna vida överskred den infödda slavpopulationens regenerationsförmåga samt plantageodlingens markanta expansion under 1700-talet fanns det ett ständigt behov av nya slavar från Afrika.

Den ständigt ökande efterfrågan av slavar i Karibien och Brasilien täcktes genom en kontinuerlig införsel av slavar från Afrika. Slavarna införskaffades vid olika handelspunkter längsmed Afrikas västra Atlantkust från Senegalflodens mynning ned till Luanda i Angola. Uppköpet av slavar var en reglerad handelsverksamhet, slavarna betalades i form av en varukorg där bomullstextiler, järn-, brons- och mässingsföremål, sprit och eldvapen utgjorde de viktigaste delarna.

Tankelek nummer två. Du har läst Chris Evans och Göran Rydéns Baltic Iron in the Atlantic World (2007). Undersökningen visar hur efterfrågan på en viss typ av så kallat voyage iron i Old Calabar vid Nigerflodens delta resulterade i produktionsomläggningar vid de svenska järnbruken. Voyage iron var råvaran som de afrikanska smederna använde som råvara för att smida jordbruksredskap och vapen. Brittiska slavhandlare förde voyage iron till Afrika men producerade inte själva tillräckliga mängder av produkten (se även Chris Evans uppsats: http://www.ehs.org.uk/dotAsset/2b160981-c9ac-4db0-91b7-a565db9ad598.pdf). Här kommer de svenska järnbruken med i bilden: en stor del av det av brittiska slavfartyg fraktade voyage iron hade tillverkats i Bergslagen. I och med att tillverkningen av voyage iron inte krävde järnmalm av bättre kvalitet är det fullt möjligt att järnet även kom från de finländska järnbruken. Frågan är öppen och har inte undersökts – det finländska järnet kan spåras till Jernvågen i Stockholm men därefter är det oklart om det hamnade till Old Calabar eller någon annan handelspostering i Västafrika.

Tankelek nummer tre. Föreställ dig att du hittar ett inventarium av en bondgård i sydvästra Finland från slutet av 1700-talet eller så. Hittar du en sockertång så har du slutit cirkeln: bonden hade köpt en sockertopp i Åbo när han besökte något av handelshusen. Han kanske även hade inhandlat kaffebönor – en annan slavproducerad råvara. Fram till det stora slavupproret på Saint Domingue kom merparten av allt kaffe som konsumerades i Europa från den franska kolonin i Västindien. Under 1800-talet var Brasilien världens ledande kaffe- och (rör)sockerproducent – slavproducerat fram till slaveriets upphävande 1888. Hade bonden köpt bättre tobak, inte den lokalt producerade utan bästa vara från Puerto Rico, Virginia eller Brasilien, så var även denna vara slavproducerad.

Slutligen ställer sig frågan varifrån bomullen kom till Finlaysons bomullsspinneri i Tammerfors? Bomull odlades inte i Finland, ej heller i Europa. Spinneriet anlades 1820. Vid denna tidpunkt var Sydstaterna världens ledande producent av bomull, producerat av slavar som vi alla vet. Hur många slavskepps botten täpptes till med tjära som tillverkats i Finland?

Frågan om kopplingen mellan finländsk kultur- och samhällshistoria, den transatlantiska slavhandeln och slaveriet är en komplicerad historia. Ett globalhistoriskt perspektiv visa dock att slavhandeln och slaveriet har varit närvarande och påverkat även i Finland. Det tredje fartyget från Sverige som anlände vid den nygrundade frihamnen Gustavia på Saint Barthélemy 1787 var för övrigt åboredaren Johan Escholins Express. Uppdrag: inköp av socker och kaffe. Tydligen motsvarade färden inte förhoppningarna hemma i Åbo, någon ny expedition utrustades aldrig från Åbo. I stället fortsatte Åbohandlarna att inköpa socker, kaffe och tobak i de europeiska hamnarna.

Koh-i-Noor: den historiska stölden eller gåvan

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Vems historia är det som skrivs? Jag tänker ta med er på en omvänd historia som har sin början 1849 och med inget synligt slut. Det är en historia rotad i nationella ramverk, men som också rör sig bortom det nationella och förståelsen av vad en nation är. Som historiker förhåller vi oss alltid kring tankar om kronologi, tematik, urval och avgränsning samt objekt och subjekt för att skapa förståelse utifrån teoretiska och metodologiska val. Frågan är vems historia vi väljer att skriva i slutändan. Just nu utspelar sig en historia i brittisk media med kopplingar till den brittiska koloniseringen av Indien under 1800-talet, en händelse som spänner mellan då- och nutid, med fokus på ett specifikt objekt, nämligen diamanten Koh-i-Noor som än gång utgjorde en oumbärlig och symbolisk del av den heliga byggnaden Taj Mahal i Agra, Indien. Diskussionen i brittisk press handlar dels om hur Koh-i-Noor hamnade i brittiska händer, dels om diamanten någonsin kommer att återbördas till Indien. Tushar Gandhi, ett barnbarn till M. K. Gandhi, hävdade för ett par år sedan att diamantens återförande till Indien skulle vara ”en gottgörelse för den koloniala tiden” från Storbritanniens sida. Vidare förs det fram en historieskrivning i indiska skolor att den brittiska militären stal Koh-i-Noor 1849. Å andra sidan hävdas det att diamanten var en gåva från de punjabska härskarna till det ostindiska handelskompaniet, för att sedan föras till London (hjärtat av det brittiska imperiet) och överlämnas till drottning Victoria. Och det är här den historiska kontroversen kring stöld eller gåva tar sin början.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Efter diamanten hade anlänt till Storbritannien delades den i flera delar, varav den största delen slipades om och sedan monterades in i drottning Elizabeth Bowes Lyons krona. Koh-i-Noor är persiska och betyder ”berg av ljus”, och i och med denna akt av fysisk splittring gavs diamanten en ny kontext och nationell identitet. I samband med ”drottningmodern” Elizabeths (mor till nuvarande drottning Elizabeth II) begravning i London 2002 placerades kronan på kistan för att symboliskt markera äganderätt och brittisk identitet. Vad detta visar är en historia som rymmer flertalet dimensioner och perspektiv i vilket det nationella ramverket spär på och odlar konflikter som ter sig olösliga.

BBC:s hemsida publicerades två kortare reportage den 19 och 20 april i år med fokus på den historiska kontroversen kring Koh-i-Noor. När historiker talar om historiebruk, talar de involverade parterna om äganderätt. Tydligast kom detta fram i den brittiska premiärministern David Camerons uttalande från 2010 i samband med ett besök i Indien: ”If you say yes to one, you suddenly find the British Museum would be empty”, enbart för att avsluta att ett återlämnande av diamanten skulle skapa ett obevekligt prejudikat inför liknande framtida ärenden. Det har gått sex år sedan Camerons uttalande, och för att belysa det absurda i kopplingen mellan museum och identitet, gick det oppositionella partiet i Indien (Indiska nationalkongressen, hemvist för indiska ikoner såsom M. K. Gandhi och Jawaharlal Nehru) ut med ett uttalande som krävde att Narandra Modis regering borde göra allt i sin makt för att kräva tillbaka Koh-i-Noor eftersom den ”knyter an till våra känslor”.

Om vi beger oss till Taj Mahal får man en känsla av vad denna kontrovers egentligen handlar om. Det är en plats som har skapat myter kring Indien, eller som landet beskrevs i svenska tidningar i början av 1900-talet, det var ”ett sagoland”. Kontroversen kring diamanten rymmer legender och myter som rör sig parallellt med fakta och historiska observationer. Efter att själv besökt Taj Mahal i samband med en konferens i New Delhi 2013 öppnades min förståelse för frågans karaktär. För att komma in till monumentet måste man passera en av fyra ingångar (varav en är reserverad för speciella gäster, VIP-ingång), och sedan öppnar det upp sig en större portal som leder en fram till självaste Taj Mahal och de trädgårdar som omgärdar platsen. Portalen liknar ett nålsöga och efter att ha passerat genom den uppenbarade sig Taj Mahal i sin majestätiska och vykortsliknande form, och motsvarade i stort de föreställningar jag hade ställt upp för mig själv om platsen i förväg. Det här var (och är) alltså platsen som rymmer en konflikt som inte enbart splittrar två nationer i en historisk dispyt, det är också en plats som rymmer olika historier, historiesyner och historiska uppfattningar. För att kontrastera Taj Mahals mäktiga inramning, utanför monumentets inhägnad finner vi en social miljö som är gravt eftersatt i form av nedsmutsning och fattigdom samt huserar en leprakoloni strax över gatan till VIP-ingången.

Om Koh-i-Noor återlämnas till Indien och huruvida detta skulle bidra till att ändra på den sociala situationen är jag tveksam till, men det är inte det som är själva poängen, utan det handlar om en nations självbild och om diamantens historia efter 1849 antingen förstås som en stöld eller en gåva. Och än mer, vilken historia är det som skrivs för att tolka hur ett objekt reser genom tid och rum? När det kommer till historien om Koh-i-Noor så är det ett typiskt exempel på ett oavslutat kapitel i kolonialismens och imperialismens historia, frågan är när kapitlet avslutats och på vilket sätt. Det finns nog skäl att återkomma i frågan. Koh-i-Noor är inte det enda fallet som täcker in denna typ av kontroverser kring äganderätt om en historisk artefakt.

Att minnas och att be om förlåtelse

Två gånger ställde han frågan till oss: ”vem är det som minns, vems historia är det som framställs, vem lyssnar på oss som inte ges plats i den rådande uttolkningen av det förflutna?” Han riktade sin fråga till historiker och politiker som sammankommit på initiativ av Erkki Tuomioja som är ordförande för föreningen Historians Without Borders in Finland. Föreningen höll sin första konferens i Helsingfors 19–20 maj 2016. Temat för konferensen var historiens missbruk i samband med konflikter; vi hade samlats för att dryfta frågan vad historiker kan göra för att förhindra missbruket av historia för politiska syften eller vad som Klas-Göran Karlsson definierat som politiskt historiebruk.

Erkki Tuomioja hade grundat föreningen 2015 med avsikt att skapa en internationell plattform för utbyte mellan historiebrukare (politiker och diplomater) och historieskapare och –uttolkare (historiker). En uttalad avsikt för Historians Without Borders in Finland är att understöda och främja den offentliga diskussionen om historia och nödvändigheten av att använda sig av historisk kunskap för att befrämja konfliktlösningar och fredsarbetet.

Mannen som ställde frågan var tuareg och representerade Nationella rörelsen för Azawads befrielse (Mouvement National de Libération de l’Azawad, MNLA). Han representerar ett folk som utropat en egen stat i norra Mali efter ett framgångsrikt gerillakrig och statskuppen i Mali våren 2012. Självständighetsförklaringen fick dock inget internationellt understöd och med hjälp av franska trupper lyckades den maliska armén återta kontrollen av norra Mali och självständighetsförklaringen rann ut i sanden.

I Europa framställdes kriget i norra Mali som islamisternas försök att utvidga sin maktbas i Sahara. Staten Azawad såg ut att vara deras skapelse. Sharian infördes, lokalt historiskt kulturarv förstördes, inte minst sufiernas gravplatser i Timbuktu och Gao. Värdefulla historiska handskrifter plundrades från de världsberömda forskningsinstituten i Timbuktu, såsom Bibliothèque commèmorative Mamma Haidara, vilket väckte bestörtning bland historikerna i Västvärlden och anfördes i den västerländska pressen som än ett bevis för islamisternas trångsynthet. (Senare framgick det dock att merparten av manuskripten hade gömts undan och endast en bråkdel förstörts.)

Tuaregernas uppror har dock en komplex historia och är ett resultat av deras politiska, ekonomiska och sociala marginalisering i det postkoloniala Mali, Niger, Algeriet och Libyen. Fram till början av 1900-talet utgjorde de olika tuareggrupperna den centrala kontaktlänken mellan Nordafrika och Sahel- och Sudansavannen och organiserade handelskaravanerna som korsade Sahara. Politiskt kontrollerade de olika tuareggrupperna den västra delen av Sahara, i en del fall utkristalliserades politiska strukturer såsom Agadez-sultanatet i Aïrbergen. Den franska koloniala erövringen av såväl Sahara som den västafrikanska savannen och bildandet av Franska Västafrika satte punkt för tuaregernas politiska och samhälleliga dominans över Sahara och Sahelsavannen. Med slaveriets upphävande förlorade tuaregerna sin ekonomiska bas – tuaregernas slavar bodde huvudsakligen i slavbyar i savannen där de odlade grödor som tuaregerna behövde för att överleva tillvaron i öknen. Marginaliseringen möttes med motstånd och uppror – Kaossenupproret 1917 samt upproren åren 1961-1964, 1990-1995, 2007-2009 och 2011-2014.

Tuaregernas marginalisering är ett typexempel på hur historiesynen och uttolkningen av det förflutna blir en del av en samhällskonflikt. Två syner på det förflutna kolliderar – tuaregernas och afrikanernas. I dag skrivs Malis och Nigers historia ur de forna slavarnas perspektiv, igår skrev först europeiska upptäcktsresenärer, senare etnologer och historiker om ”de blåa männen” i Sahara. Perspektiven är diametralt olika – för historikerna i Bamako eller Niamey är tuaregerna de som förtryckte afrikanerna, de var herrarna medan afrikanerna, de mörkhyade, var deras slavar. Slavarna hade (och har) ingen historia. I berättelsen om det postkoloniala Mali eller Niger är tuaregerna en fotnot, en grupp som befolkar öknen och dyker upp med sina kamelhjordar i savannen under torrperioden där de skapar oro och missämja när deras hjordar trampar in på den jordbrukande befolkningens åkrar. Deras livsstil betecknas som arkaisk, ickeanpassningsbar till det moderna samhället.

Tuaregerna är ett folk med en lång politisk historia men utan egen stat. Landet som de förr kontrollerade delades upp av fransmän och italienare och uppgick som perifera distrikt i de nya koloniala enheterna. För de postkoloniala afrikanska staterna blev de koloniala gränserna riktgivande, de blev nya afrikanska nationalstaternas råmärken.

Den tuaregiske kollegan var även närvarande när kardinal Peter Turkson höll sitt anförande vid konferensen. Vad tänkte han om kardinalens budskap om nödvändigheten att be om förlåtelse som det avgörande steget till försoning? Kardinal Turksons sammanvävda teologisk-filosofiska och praktisk-analytiska framställning gjorde ett djupt intryck på mig. Det gällde den katolska kyrkans självrannsakning med sitt egna förflutna och oförrättelser mot individer och folk. Kyrkan som tidigare positionerat sig som antimodernismens fyrtorn genomförde en helomvändning under Andra Vatikankonciliet vilket under de senaste påvarna resulterat i att man offentligt gått ut med ursäkter för kyrkans agerande, för inkvisitionens förföljelser, för maktmissbruk. Historien är inte avslutad, den kan och bör omtolkas.

Att kyrkan ber om förlåtelse för det som inträffat i det förflutna ger hopp om att dialogen inte är förgäves. Lika väl öppnar detta en svår utmaning för politikerna: kan man be om förlåtelse för något som inträffat för hundra, tvåhundra eller tusen år sedan? Minnet av historiska oförrättelser finns kvar hos dem som lider av dess stigma – slavarnas ättlingar, de förföljdas familjer, de underkuvade och nedtryckta, de som inte har någon röst i församlingen. Ett steg till försoning blir att integrera deras minnen och deras historia; att de får föra fram sin version av det förflutna – men även att de är villiga att föra en dialog.