Förenta staternas globala roll under 1900-talet för tankarna till begrepp som supermakt, världspolis, kulturhegemoni och multinationella bolag. Globalhistoria tar sig an det förflutna med fokus på utbytet mellan det lokala och det globala, detta utbyte kan sedan vara militärt, ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt eller intellektuellt. Ofta hamnar dock det sistnämnda, det intellektuella utbytet, i skymundan medan det militära dominerar uppfattningar och diskussioner om Förenta staternas globala roll. Läs mer
Alla inlägg av Oscar Winberg
Olja, Förenta staterna och globalhistoria
Jag minns väl hur jag för dryga 13 år sedan demonstrerade i centrala Helsingfors tillsammans med tusentals, kanske rentav tiotusentals, andra finländare mot George W. Bushs avsikter om att avsätta Saddam Hussein med militära medel om denne inte lämnade makten i Irak. Samtidigt marscherade miljontals människor runtom i europeiska och amerikanska storstäder mot den planerade invasionen. En röd tråd som löpte genom demonstrationerna var tanken om att det annalkande kriget handlade om olja. Förenta staterna ämnade invadera Irak och avsätta en ökänd diktator, och många befarade att detta gjordes för att trygga tillgången till billig olja. Läs mer
Problemen med Trumps trumf
”Ännu har inte Trump Tower fallit”, sade en kollega med glimten i ögat åt mig häromdagen. Som följd av mitt arbete med Förenta staternas kommande presidentval har det närmast blivit vardag att kollegor, släkt och vänner förundrar sig över Donald Trump och hur vi skall förstå hans ställning i presidentvalet. Det är alltid roligt att få tala om presidentvalet, men samtidigt drar jag mig för att fokusera på Trump då jag hör till skaran som inte har mycket till övers för beskrivningar av honom som ”favorit”. De facto anser jag att sannolikheten att reality tv-stjärnan blir republikanernas kandidat är försvinnande liten.
Donald Trump har dominerat pressrapporteringen och leder i opinionsundersökningar. Foto av Michael Vadon.
Vanligtvis ställs den som ifrågasätter Trumps möjligheter mot väggen med hänvisningar till hans ledning i opinionsundersökningar. Den kontroversiella affärsmannen och mediapersonligheten leder i alla nationella opinionsundersökningar, och har gjort det i så gott som samtliga undersökningar sedan slutet av juli. För tillfället leder han likaså i gallupar över de tidigaste röstande delstaterna: Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina. Det finns dock skäl att problematisera användningen av opinionsundersökningar för att förstå, eller förutspå, nomineringsprocessen i Förenta staterna. Det finns både vad jag skulle kalla interna och externa problem med opinionsundersökningarna, problem som förklarar varför jag är skeptisk gällande Trumps möjligheter.
Kirurgen Ben Carson hade stöd bland religiösa och konservativa väljare men hans kampanj är nu i kaos och hans stöd rasar. Foto av Michael Vadon.
Först vill jag göra det väldigt tydligt att jag inte ifrågasätter opinionsmätningarna i sig, jag misstror inte att de är välgjorda och metodiskt hållbara. Med interna problem syftar jag snarare på det faktum att undersökningarna inte är särskilt riktgivande ifråga om primärvalsresultaten. Primärval är till naturen skiftande. Till skillnad från själva presidentvalet, där partitillhörighet spelar en stor roll, är röstarna i primärval i regel positivt inställda till majoriteten av kandidaterna. Samtidigt fattar väljarskaran sitt slutgiltiga beslut väldigt sent, under de sista fyra veckorna före caucus-mötet i Iowa (deras form av primärval) steg John Edwards stöd med 25 procentenheter i valkampanjen 2004 medan Newt Gingrich understöd rasade med över 15 procentenheter över samma period 2012. I ingendera fallen fanns det någon större skandal bakom, det handlade helt enkelt om att väljarna i sakta mak började bestämma sig. I en ny undersökning av New York Times framgick det att endast en tredjedel av de tillfrågade redan har bestämt sig. Därmed spelar det ingen betydelse hur länge Trump, eller någon annan för den delen, har hållit tätpositionen i opinionsundersökningar. De betydelsefulla förändringarna lär vänta på sig ännu någon vecka.
Senator Ted Cruz (Texas) bygger sin kampanj på stödet av konservativa gräsrotsrörelser. Foto av Michael Vadon.
Samtidigt är det väldigt oklart hur Donald Trumps etablerade mediapersonlighet påverkar hans understöd och huruvida detta stöd verkligen resulterar i röster. Redan då Trump i somras meddelade att han ställer upp var han ett bekant namn i de flesta hushåll. Därefter har den omtvistade provokatören åtnjutit runt sex gånger så mycket mediauppmärksamhet som hans närmste rival. Sambandet mellan uppmärksamhet i pressen och stöd i opinionsundersökningar har under de senaste åren varit statistiskt sett slående. Detta bör beaktas då man tolkar Trumps stöd i opinionsundersökningarna.
Senator Marco Rubio (Florida) hoppas samla partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.
Republikanernas situation i år har osedvanligt mycket potential för stora omväxlingar i och med att det fortfarande finns elva mer eller mindre seriösa kandidater (varav minst fyra har en verklig chans att bli landets nästa president). Räkna med att flera kandidater inom de närmaste sex veckorna kommer att hoppa av, i synnerhet bland de vars strategi bygger på en kraftuppvisning i Iowa (Ben Carson, Mike Huckabee och Rick Santorum) eller New Hampshire (John Kasich och Chris Christie). Det mycket omtalade stödet som Trump tillsvidare åtnjuter i nationella gallupmätningar ligger på ungefär 35 %. Med andra ord betyder det att endast en tredjedel av väljarna uppger sig stöda den diskutabla favoriten, kommer det att stiga i takt med att allt flera kandidater tackar för sig eller är detta Trumps tak?
Tidigare guvernör Jeb Bush (Florida) har stöd inom partiet men har inte lyckats övertyga eliten. Foto av Michael Vadon.
Ifall de interna problemen med opinionsundersökningar kan sägas båda illa för Trump är de externa problemen än värre. Pressen bygger till stor grad sin rapportering om valkampanjen på opinionsundersökningar uttryckligen för att de har en antydd förutspående funktion. Tanken är att vi genom att studera opinionsundersökningar kan bedöma vem väljarna kommer att utse till partiets kandidat. Detta är orsaken till att Trump under de senaste sex månaderna regelbundet nämner hur bra det går för honom i opinionsundersökningarna, det är också orsaken till att många idag ser honom som favoriten. Det finns dock ett avsevärt problem i detta resonemang, och det är historiskt. Det bästa sättet att bedöma vem som kommer att vinna partiets nominering är inte att studera opinionsundersökningarna, utan stödet inom partieliten. Begreppet elit är här måhända besvärligt men det handlar om en heterogen grupp bestående av politiker, finansiärer och intresseorganisationer. Nyhetssidan FiveThirtyEight räknar det uttalade stödet kandidaterna har bland kongressmedlemmar, senatorer och guvernörer. Medan både Jeb Bush och Marco Rubio har en handfull senatorers och över tjugo kongressmedlemmars stöd har Donald Trump inte en enda betydelsefull partimedlems uttalade stöd. Sedan partierna 1972 övergick till den moderna nomineringsprocessen där primärvalen utser partiets kandidat har ingen klarat av att knipa nomineringen utan avsevärt stöd inom partieliten.
Guvernör Chris Christie (New Jersey) hoppas säkra partielitens stöd genom att vinna i New Hampshire. Foto av Michael Vadon.
Summa sumarum, Trump har ett stort stöd i opinionsundersökningarna, men dess betydelse är betydligt mindre än vad folk tror. Den polemiske gallupledaren, som kallat sig själv ”a big history fan”, borde med tanke på primärvalens moderna historia vara minst sagt orolig. Å andra sidan har han inte hittills visat någon större respekt för historiska fakta i sin kampanj, och han har avfärdat historieforskning med att fråga hur någon kan veta vad som hänt i det förflutna. ”Were they there?” frågade han sig i New York Times. Jag kan öppet erkänna att jag inte har förstahands erfarenhet av att vinna Republikanska partiets presidentkandidatur, men ändå vågar jag påstå att Trump inte heller kommer att ha det.
Också guvernör John Kasich (Ohio) satsar på New Hampshire och partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.
För mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com
Historieanvändning och moraliskt ansvar
Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.
Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.
Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.
Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.
Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.
De osynliga primärvalen
I Förenta staterna är kampanjen redan i full fart inför presidentvalet hösten 2016. I dagsläget har 4 demokrater meddelat att de söker partiets kandidatur, bland republikanerna är motsvarande siffra redan 10 och minst 5 till beräknas göra dessa sällskap. Detta har även uppmärksammats i den nordiska pressen, där i synnerhet Helsingin Sanomat och Politiken sticker ut med skarp rapportering. Två stora namn bland kandidaterna bidrar dock till att förvränga rapporteringen något, Hillary Rodham Clinton och Jeb Bush. Det är alltför lockande att måla upp det kommande valet som en duell mellan två familjer: Clinton 2 vs Bush 3! De två innehar dock drastiskt olika ställning i förhållande till presidentvalet 2016.
För mera analys kring presidentvalet 2016 se www.campaigncontext.wordpress.com
Medan Clinton är den överlägsna favoriten bland demokraterna är Bush position på den republikanska sidan långt mera komplicerad. Vissa har hävdat att republikanernas ovanligt breda, och därmed starka (?), fält med kandidater är orsaken till att en klar favorit saknas och kontrasterat detta med demokraternas situation. Clintons styrka beror dock inte, oberoende av kritikers försök att övertyga oss om motsatsen, på att demokraterna saknar starka namn att ställa upp som utmanare. Bland de republikanska kandidaterna finner man första-periods senatorer (demokratiska alternativ kunde vara Kirsten Gillibrand, Elizabeth Warren eller Cory Booker), sittande och före detta guvernörer (demokratiska motsvarigheter kunde vara Andrew Cuomo, Deval Patrick eller Jack Markell), samt några kandidater som tidigare inte suttit på politiska poster (bland demokraterna kunde Richard Carmona tänkas vara ett alternativ). Man bör inte heller glömma att demokraterna har en populär sittande vicepresident. Ingen av dessa demokrater har dock valt att utmana Clinton, i stället har tre av de sju ovannämnda demokraterna slutit sig till dem som redan offentligt gått ut med att de stöder Clinton. Bland de fyra utmanarna som Clinton verkligen väntas möta är två före detta republikaner (Lincoln Chafe och Jim Webb) medan en tredje är den obundne Bernie Sanders (som själv beskriver sig som socialdemokrat). Bland etablerade demokrater är det endast den tidigare guvernören i Maryland, Martin O’Malley, som bjuder på motstånd, och hans stöd i opinionsmätningarna är knappast övertygande (2.3 % i medeltal i de fyra senaste undersökningarna).
Orsaken till att demokraterna tvingas låna in före detta republikaner och en socialist från Vermont är alltså inte att det saknas starka namn bland demokraterna, det bör snarare ses som ett tecken på Clintons styrka. I vad som kommit att kallas det ”osynliga primärvalet”, det vill säga den politiska positioneringen som sker i tysthet före kampanjerna kör igång, har Clinton krossat allt motstånd. Det finns skäl att poängtera att Clinton även 2008 uppfattades som en favorit, denna gång är dock stödet i en helt annan klass – hon åtnjuter siffror som vanligen endast ses hos sittande presidenter eller populära sittande vicepresidenter. Ingenting är säkert inom politiken men det krävs någon form av katastrof för att Clinton inte skall vinna demokraternas kandidatur.
Det är likaså uttryckligen i det osynliga förvalet/primärvalet som den förre guvernören från Florida, John Ellis Bush, hade tänkt cementera sin position som favoriten bland republikanerna. Genom att tidigt, i december 2014, meddela att han överväger en kandidatur och sedan uppvisa ett kraftprov i form av pengainsamling hoppades Bush avskräcka eventuella utmanare. Det var uttryckligen det han lyckades med då Mitt Romney, endast två veckor efter att i början av året ha uttryckt intresse för ännu en kampanj, meddelade sina stödtrupper att han trots allt är nöjd som pensionär. Efter Bushs manövrerande fanns det inte utrymme för Romney i form av politiskt och ekonomiskt stöd. Med tanke på Bushs moderata profil och starka kopplingar till Florida och Texas, är det rimligt att tänka sig att han hoppades på större skalper än den pensionerade Romneys och att också hålla kandidater som Marco Rubio, Rick Perry, John Kasich, George Pataki och Chris Christie utanför kampen. Det faktum att Bush trots sin aggressiva tidiga taktik misslyckats med att skrämma eventuella utmanare, misslyckats med att vinna öppet stöd bland de viktiga partipamparna och misslyckats med att höja sin position i opinionsmätningarna visar hur han, i direkt motsats till Hillary Clinton, inte vunnit det osynliga primärvalet. Det betyder naturligtvis inte att han inte ännu kan göra det, eller att han inte kan vinna det verkliga primärvalen och nomineringen men det bör ses som en strategisk förlust.
Hur lockande det än må vara gör vi alla gott i att spara våra historiska jämförelser med 1992 (då Jebs far George H.W. Bush förlorade mot Hillarys man Bill Clinton i presidentvalet), för att inte tala om våra rädslor och oroliga skämt om en tredje Bush president, till ett senare skede då det står tydligare om Bush faktiskt ännu kan hitta sin önskade position i det trånga republikanska fältet.
(för mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com)