Den finska statspolisen (VALPO; fram till år 1936 Detektiva centralpolisen) mottog i september 1937 en utredning om Die Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter som sammanställts av de tyska säkerhetsmyndigheterna. Organisationen var inte någon okänd aktör. Både i Finland och i Sverige hade organisationen väckt säkerhetsmyndigheternas intresse redan under tidigt 1930-tal, inte minst i Finland efter att riksdagen genomdrivit de s.k. kommunistlagarna 1930 varigenom kommunisternas offentliga verksamhet förklarades illegal. Die Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter (ISH) eller Sjöfararnas och hamnarbetarnas international som den hette på svenska hade grundats 1930 och lanserades som transportarbetarnas kampinternational med ambitionen att etablera sig som en global radikal fackföreningstakorganisation. (Den var underställd Röda fackföreningsinternationalen eller RFI med säte i Moskva och upplöstes redan 1937, men det är en annan historia…)
Kategoriarkiv: 1900-tal
Offer och förövare
Förenta staternas globala roll och utvecklingen av modern konservatism
Förenta staternas globala roll under 1900-talet för tankarna till begrepp som supermakt, världspolis, kulturhegemoni och multinationella bolag. Globalhistoria tar sig an det förflutna med fokus på utbytet mellan det lokala och det globala, detta utbyte kan sedan vara militärt, ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt eller intellektuellt. Ofta hamnar dock det sistnämnda, det intellektuella utbytet, i skymundan medan det militära dominerar uppfattningar och diskussioner om Förenta staternas globala roll. Läs mer
Afrika i världen, världen i Afrika, del 2
Att ge en översikt om Afrikas historia under 1900-talet under må te sig vid en första anblick som en enkel uppgift. Århundradet började i det imperiala och koloniala erans tecken och övergick under andra hälften av århundradet till de självständiga staternas tidevarv. Följer man en nationell historieskrivning börjar den med de enskilda staternas självständighetsförklaring med en längre prolog över den koloniala statens tillkomst och uppbyggnad samt det antikoloniala uppvaknandet och självständighetskampen. Sedan följer de enskilda staternas försök till nationell konsolidering och skapandet av en nationell gemenskap. Sedan kommer 1980-talets krisdecennium och 1990-talets nystart.
Afrika i världen – världen i Afrika, del 1
Slår du upp vilken som helst godtycklig världshistoriska framställning så torde du leta förgäves om ett kapitel om Afrika som en både givande och mottagande part. Det som du kommer att läsa om är att afrikanska slavar skeppades i miljoner till Amerikorna och Karibien under den tidigmoderna tiden, att den afrikanska kontinenten godtyckligt styckades upp i samband med den imperiala kapplöpningen i slutet av 1800-talet och att de postkoloniala afrikanska staterna och ekonomierna spelar en undanskymd roll i den postkoloniala globaliserade världen. Läs mer
Parallella historier och motnarrativ

Den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.
Olja, Förenta staterna och globalhistoria
Jag minns väl hur jag för dryga 13 år sedan demonstrerade i centrala Helsingfors tillsammans med tusentals, kanske rentav tiotusentals, andra finländare mot George W. Bushs avsikter om att avsätta Saddam Hussein med militära medel om denne inte lämnade makten i Irak. Samtidigt marscherade miljontals människor runtom i europeiska och amerikanska storstäder mot den planerade invasionen. En röd tråd som löpte genom demonstrationerna var tanken om att det annalkande kriget handlade om olja. Förenta staterna ämnade invadera Irak och avsätta en ökänd diktator, och många befarade att detta gjordes för att trygga tillgången till billig olja. Läs mer
Globalhistoria på svenska
Ska det negativa få vinna över det positiva?
Historiekunskap löser fredskonflikter?
”Historiker måste förklara för omvärlden vad de gör − för annars kommer andra att göra det för dem.” Med dessa välvalda ord mer eller mindre kristalliserade professor Margaret MacMillan den nyss ordnade konferensen ”Historiker utan gränser” (Historians without borders) i Helsingfors. Medierna uppmärksammade konferensen förra veckan, och även Holger Weiss kommenterade konferensen i ett nyligen publicerat inlägg på historiebloggen. Med tanke på konferensens ursprungliga målsättning och de resulterande diskussionerna under konferensdagarna finns det däremot några motstridigheter som det ännu är värt att reflektera över.
Avsikten var att konferensen skulle leda till konkreta förslag hur historiker i framtiden kunde involveras för att förebygga och lösa krissituationer och få till stånd en dialog om försoning och fred. Erkki Tuomioja som i fjol grundade föreningen Historians Without Borders in Finland, lät i sitt öppningstal antyda att diplomatin saknar specialkunskap om historia vilket har en förlamande effekt på förmedlarna vid förhandlingsborden. Följaktligen uppmanade ett flertal talare under konferensens gång historikerna att klättra ner från sina elfenbenstorn och ta sitt samhälleliga ansvar. Det var därför jag på torsdagsmorgonen satt i Helsingfors universitets huvudbyggnad i sällskap av hundratals högprofilerade politiker och diplomater (historiebrukare, för att låna Weiss kategorisering) samt historiker (historieskapare och -uttolkare) för att ta mitt samhälleliga ansvar. Tillställningen inleddes högaktningsfullt med ett fint uppträdande av Sibelius Finlandia i pianoarrangemang. Gränslöst, tidlöst och avskalat av symbolism, eller hur var det nu?
Kontrasten mellan icke-historikerna och historikerna var stor. Skillnaden var särskilt tydlig när man jämförde diskussionspaneler bestående av enbart historiker med paneler representerade av politiker och diplomater. Budskapet från icke-historikerna var att det behövs mera historia och mera detaljkunskap för att förstå handlingsparterna i fredsförmedlande situationer. Av diskussionerna tolkade jag att det önskades historiker i egenskap av domare med definitiva svar på vem som varit offer och vem som varit förövare, vem som varit god och vem som varit ond. Historiker med en vågmästarroll.
Historia behandlades nästan enbart i avseendet nationell historia ur ett eurocentriskt perspektiv. Datum och krig, nedtecknade av vinnarna. Klyschorna haglade in under talen och beskyllande fingrar pekades mot andra, mer sällan mot en själv. Uppgivet yttrades frågan ”Varför lär vi oss aldrig av historien?”. Till historikerna riktades en konkret uppmaning om att undervisa omvärlden om sanningen. Vilken sanning? Nå, den som vi historiker pantar på i våra skrivbordslådor i elfenbenstornen.
Jag upplevde således att evenemanget, som skulle vara en konferens för historiker utan gränser, blev en konferens för historiker med gränser. Historikerna uppmanades att stiga fram och ge beslutsfattare mera detaljerad information så att historiebrukare kan använda den för sina egna ändamål. Korridorsdiskussionerna behandlade genomgående nationerna som naturliga block och jag upplevde att det var främst nationalhistoria som intresserade, till skillnad från olika former av gränsöverskridande historia, liksom transnationell, internationell eller globalhistoria. Begreppet ”identitet” undveks och ersattes av diskussioner om ”folk” och ”etniciteter”. Inlärda sätt att diskutera historia tycks vara svåra att ändra på. Anthony Asiwaju kom med en uppfriskande vädjan om att försöka överskrida gränserna i sitt eget medvetande. Gränser som ofta är godtyckligt uppdragna på kartan kan vara det också i det egna tänkandet, vilket således hindrar en från att omdefiniera sina värderingar och ställningstaganden.
På konferensen rådde en tydlig hierarki där historikerna gavs rollen av en auktoritet. De äntrade scenen och förväntades presentera lösningar på de flesta konflikterna i världen men försökte istället desperat försvara historiedisciplinens komplexitet. De betonade värdet av att nyansera och arbeta enligt professionella metoder för att komma fram till kvalificerade resultat − inte nödvändigtvis definitiva svar. ”Vi kan inte bidra med planritningarna för framtiden, men vi kan formulera frågor för framtiden med exempel från det förflutna”, förklarade MacMillan. Personligen upplevde jag att det fanns en ganska liten kontaktyta mellan historikerna och icke-historikerna. Problemet är, som jag ser det, att vi historiker saknar ett gemensamt språk för att begripliggöra vår forskning för icke-insatta personer. Det betyder att den icke-akademiska omvärlden är ganska oupplyst om vad dagens historiker gör. Det är inte ens självklart att historikerna sinsemellan är överens om vad historia är (eller bör vara). Detta försvåras ytterligare av att forskare, inte minst i Finland, har väldigt olika förutsättningar för att genomdriva sina forskningar – vilket är en diskussion för sig. När avståndet mellan historiker och allmänheten ökar är risken överhängande att historietolkningen tas över av självutnämnda experter som på beställning producerar den versionen av historien som behagar makthavarna.
Ungdomar idag sägs vara ointresserade av historia på grund av att de känner sig distanserade från historien. Varför ska händelser i det förflutna påverka deras framtid? Det är en relevant fråga. Samtidigt kommer dessa ungdomar inte undan sociala medier som konstant bombarderar dem med snabba och förenklade förklaringar om omvärlden. ”Quick-fix”-generationen är kanske van att få detta, men jag tycker inte att historikerna ska bli en del av denna trend: den nedbantade historiekunskapen blir problematisk när de snabba och enkla svaren inte håller måtten.
Trots min kritiska reflektion upplever jag att det är ett steg i rätt riktning att vädja till historiker att uttala sig i samhällsdebatter. Historiker är kanske inte de bästa på att ge råd i krissituationer, eftersom vi ofta är sena att reagera på dagsaktuella händelser, men vi borde definitivt delta i diskussioner där historia anses ha en instrumentell uppgift. Om vi inte talar ut och förklarar hur vi jobbar och hur historievetenskapen kontinuerligt förändras, så kommer troligtvis någon annan att göra slag på tolkningen.