Kategoriarkiv: 2000-tal

Historieanvändning och moraliskt ansvar

2000-tal, Europa, Finland, Mellanöstern, USA, , , , ,

Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.

Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.

Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.

Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.

Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.

Nej till rädslan för det främmande!

2000-tal, Finland

I morse möttes jag av upprörda kolleger vid kaffebordet i Högskolan Dalarna: demonstranter hade attackerat en buss med flyktingar som anlänt till Lahtis. Finlands regering var snabb att fördöma angreppet. Det är lovvärt men det som skrämmer är den laddade historiska symboliken som en av demonstranterna manifesterade genom att klä ut sig i Ku Klux Klandräkt – Finland Anno 2015!?!

Under de senaste veckorna har två demonstrationer mot flyktingarna använt sig av ett – xenofobiskt – politiskt historiebruk i Finland. I Torneå anspelade man på det heroiska kriget och bevarandet av Finlands självständighet, i Lahtis på idén om oövervinnliga barriärer som sägs skilja oss (vita) från dem (svarta).

En person som bär den vita dräkten som döljer ansiktet anspelar på en organisation och en ideologi som vill dra gränser, som motsätter sig det öppna samhället och propagerar för en ghettoifiering av det som är avvikande och främmande. Etnisk renhet (vad är det?), försvar av ”våra” värderingar, ”vår” kultur – vår bekvämlighetssfär. Nej till mänskliga rättigheter, nej till lika möjligheter (och även: samma rättigheter och skyldigheter), nej till det utopiskt kristna (och likväl judiska som islamska) budskapet om medmänsklighet i alla lägen och situationer, i tid och rum.

Historia blir politisk och subjektiv genom att historikern väljer de teman som han eller hon vill lyfta upp. I mitt fall gäller det mitt fokus på såväl 1920- och 1930-talets radikala internationella solidaritetsrörelser som samtalen med muslimska lärda i Ghana om synen på fattigdom. Mitt fokus på radikal solidaritet under ett tidevarv då just män i vita dräkter hängde svarta i USA och brännande kors upplyste natthimlen, då segregation och rasåtskillnad var rådande inte bara i USA utan runt om i världen, får mig nattens händelser i Lahtis att må illa.

Men det räcker inte att jag mår illa och sitter i min lärda kammare. Albrecht Dürer tecknar en allegorisk nidbild av den lärde, försjunken i sina sublima tankar och sitt drömmande till en fjärran värld. Men det gäller att tala ut, även om det gör ont och rubbar mina invanda cirklar. Det gäller att öppet ta ställning och positionera sig. Inte enbart när vi är tillsammans med våra fränden och diskuterar internationell solidaritet på ett abstrakt plan, såsom vi gjorde förra veckan.

Willi Münzenberg, murar och vad är radikal solidaritet?

1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Nordisk historia, Sverige, , , , , , , , ,
Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Med orden ”[v]i är verkligen en transnationell panel” inledde jag min presentation på ’Global Spaces for/and Radical Solidarity: International Willi Münzenberg Congress’ i Berlin nu i helgen (17-20 september 2015). Sittandes i panelen var personer från Ecuador, Mexiko, Holland och Finland samt mig själv från Sverige, förenade i diskussion om historia och anti-kolonialismen som politisk och social rörelse under 1900-talet. I mångt och mycket var det som yttrades i panelen raka motsatsen till vad man rent fysiskt kunde hitta en bit utanför kongressen. I närheten av Ostbahnhof finns en av få platser kvar där man kan betrakta omfånget och känslan av Berlinmurens närvaro i stadsrummet. En mur som delade en stad, ett folk, den europeiska kontinenten, och slutligen, världen. Det behöver inte tillägas att muren föll under sin egen tyngd den 9 november 1989 och på ett sådant sätt att det förändrade världen.

Berlinmuren

Berlinmuren

Murar har använts genom historien för att dela upp regioner, människor och idéer i olika läger. Men världen är inte så enkel som vitt eller svart och sorgligt nog verkar det som om människan och samhällen aldrig lär sig av den erfarenhet att murar helt enkelt inte fungerar vare sig som koncept eller praktika. Mår Europa bättre av att se sig själv som ”Fortress Europe”? Är Europa en idé som egentligen inte klarar av att hantera sig själv i praktiken? Är nationalismen så starkt rotad i vårt sätt att tänka att det blir problematiskt att hantera relationer med människor som per se inte definieras som européer, eller rent utav, på grund av sitt nationella ursprung?

Frågorna är många och många kommer aldrig att få ett svar, enbart en rynkning på näsan eller dränks av det alltmer växande trollfenomenet/hatet på nätet. I det senare fallet behöver vi endast titta på reaktionerna i Sverige eller Finland på flyktingfrågan, vilket tenderar att visa upp de sämsta sidorna hos folk antingen virtuellt eller i praktiken, till exempel den ”mänskliga muren” i Torneå som krävde att ”det räcker nu. Stäng gränserna” eller hotbilder mot många provisoriska flyktingmottagningar i norra Europa. Men å andra sidan, vi får inte heller glömma bort eller reducera människors vilja till att hjälpa till stort som smått. Det är inte enbart mörker, trots att mörkrets hjärta verkar ha fått nya krafter genom att sända ut budskap av isolering och intolerans från vissa europeiska nationer.

Idag kapslar Ungern in sig bakom en mur av omgjorda taggtrådsdekorerade tågvagnar och tungt beväpnade militära styrkor som svarar på flyktingströmmen från det sönderslitna Syrien med tårgas och batonger. Den gripande sorgen som tar tag i mig när jag bevittnar bilder över hur dessa traumatiserade personer behandlas som paria väcker smärta och tomhet. Historien kommer att (förhoppningsvis) döma Ungern hårt.

Den tyske kommunisten och pacifisten Willi Münzenberg (1889 – 1940) var en person som hade ”förmågan” att fånga in och på ett konkret sätt väcka uppmärksamhet kring frågor som kan liknas till den ström av flyktingar vi bevittnar idag. I detta avseende blir det därför kittlande intressant att fundera i kontrafaktiska termer, dvs. om Münzenberg hade levt nu, hade han varit kapabel till att organisera solidaritetskampanjer till stöd för den flyktingström som nu flyter in och igenom Europa? Det är här som tanken om ”radikal solidaritet” blir viktig att diskutera genom att ställa oss frågan om vad detta möjligtvis anspelar på. Först och främst, ”solidaritet” är ett mytologiserat begrepp som antingen bekämpas eller försvaras till det bittra slutet. Anledningen till varför är att många bortser från den grundläggande tanken om vad solidaritet egentligen handlar om, utan väljer istället att se solidaritet enbart som ett politiskt koncept och rättfärdigande för ens agerande, vare sig det är ansett som normalt eller radikalt. I grund och botten är solidaritet en social tanke som strävar efter att skapa samhörighet kring en viss fråga, för att sedan kunna utvecklas i praktiskt givande av stöd och agerande. Solidaritet är ett politiskt ramverk som växte sig starkt under 1800-talet och bygger på social interaktion samt hur vi väljer att uppfatta värderingar och världen.

Den radikala solidariteten, vad väljer den då att fokusera på? Att vilja protestera mot förtryck, förföljelser eller orättvisa förhållanden är inte radikalt i mina ögon, det är en naturlig reaktion och borde vara det med tanke på den värld som människan har skapat genom århundrandena. Det radikala kan bestå i hur detta genomförs i praktiken och det är i denna kontext man kan placera en person som Münzenberg. Var man än placerar sig på den så kallade politiska skalan – vänster som höger – så borde vi alla agera Münzenbergianskt för att visa avsky mot hur nationer hellre väljer att bygga murar istället för att söka efter roten till det onda och sträcka ut en hand. Världen rör sig framåt och bakåt, men det är viktigt att agera idag för imorgon kan det vara försent…

Willi Münzenberg, internationell solidaritet och flyktingkrisen Anno 2015

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Mellanöstern, , , , , ,

Vad är ett politiskt arv? Hur skapas ett historiskt eftermäle? Hur fånga samtidighetens komplexitet Anno 2015? Dylika tankar korsar mitt huvud medan jag sitter vid skrivbordet i ett hotell i Friedrichshain i Berlin. Jag befinner mig inte långt ifrån platsen där Muren en gång delade Öst och Väst. Den fysiska muren revs, händelsen den 9.11.1989 inledde avvecklingen av Kalla kriget. Sommaren innan hade Ungern öppnat sin gräns till Österrike för semestrande östtyskar. Samma år hade jag inlett min bana som nyhetsredaktör på Text-TV. Det skulle bli en lugn sommar, förutspådde mina kolleger: de inhemska politikerna håller låg profil och utrikes brukade det inte hända mycket. Världen såg ut att vara stabil och förutsebar. Långa kaffepauser var att vänta. Men det blev annorlunda. Kanske var det kuppen mot Stroessner i Paraguay som inledde året där den ena efter den andra diktatorn och folkdemokratin avsattes och gick i graven. År 1989 var en global vändpunkt men sommaren 1989 var jag ännu säker på att Erich kommer att klara biffen. Ett år senare existerade DDR inte mera. Men den nya Förbundsrepubliken var ett tudelat samhälle och Berlin fortsättningsvis en tudelad stad. En tur med S-Bahn från Zoo till Alexandersplatz visade med all tydlighet detta: västdofter vid Zoo, östluft vid Alex.

2015. När brast fördämningarna vid Festung Europa? Europeiska politiker hade under decennier varnat för att de illegala immigranterna kommer att översvämma Europa, ta våra arbeten och lever på våra skatter. Dessutom är de muslimer och hade stora familjer. Sist, men inte minst: Europa hotades av att islamiseras. Så murar restes för att hålla afrikaner, asiater och andra objudna gäster utanför vår bekvämlighetssfär. Dubbelstrategi: flyktingfrågan skulle få sin lösning med att angripa problemets rötter och orsaker. Inte de utlösande (bombandet av Afghanistan, Irak eller Libyen; den neokoloniala världsordningens konsekvenser i Afrika och Asien) utan endast de synliga (människosmugglarna). Flyktingar skulle hållas nära sina hemländer, helst i läger i grannländerna; vi skulle betala för deras överlevnad. Systemet fungerade, eller så inte.

Sensommaren 2015 meddelade FN:s flyktingorgan UNHCR att de är tvungna att drastiskt minska stödet till flyktinglägren. Vid denna tidpunkt hade Tyskland öppnat sina gränser för alla asylsökande, myndigheterna räknade med att motta 800 000 flyktingar och förbundskansler Angela Merkel deklarerat ”das schaffen wir!” Men hon var även realist: landet kommer att vara ett annat i framtiden, samhället kommer att förändra sig och det invanda och förment bestående kommer att se annorlunda ut. På kort sikt är utmaningen gigantisk: hur skapa drägliga förhållanden för dem som inget har så att de överlever vintern? Skall flyktingarna interneras eller integreras? Tyskland och Sverige har valt den senare vägen vilket kräver ett nytt miljonprogram för nya lägenheter, barnvård, skolor, hälsovård och utbildningsprogram.

Berlin, September 2015. Thüringens ministerpresident Bodo Ramelow hade blivit inbjuden att hålla ett anförande vid Internationaler Willi Münzenberg Kongress. Något om hur staden Erfurt – Willi Münzenbergs födelsestad – kom ihåg honom (namngivandet av en gata eller plats, plakett på huset där han föddes…). Men det blev inte något föredrag om minneskultur och historiebruk. I stället blev det ett ”implusföredrag” – Politischer Realismus in schwierigen Zeiten: om mottagandet av flyktingar i delstaten, de dagliga utmaningarna och besluten som måste fattas, improvisationen och åsidosättandet av fastslagna budgetramar för att bemöta utgifterna som ändras och ökas dag för dag. Sist men inte minst: att övergå från en registerings- till en integreringspolitik. Ett passionerat tal. Internationell solidaritet i praktiken.

Är flyktingkrisen anno 2015 början eller slutet på en era? Bodo Ramelow påminde oss kongressdeltagare att vi endast har sett toppen av isberget. Förhållandena i flyktinglägren i Turkiet, Libanon eller Gaza är odrägliga; flyktingkrisen i Afrika tycks ingen orka tänka på. Än värre: om dagens kris i huvudsak är en följd av uppror och (inbördes)krig, kommer nästa flyktingkris att utlösas av den ekologiska kollaps som redan kan skönjas i utsatta regioner i såväl Afrika som Asien eller den vattenkris som redan är ett faktum i Sydvästasien och Nordafrika.

Det positiva: Willi Münzenberg-kongresen påminner mig om att internationell solidaritet inte är en illusion. Den är möjlig och är en väg som leder till en bättre värld. En som visade vägen var Willi Münzenberg, 1900-talets stora europeiska internationalist och ’Vordenker’. Vår kongress avsikt är att lyfta fram hans insatser som antifascist, antikolonialist och antirasist. Vår ambition är att utveckla Willi Münzenberg Forum (WMF) till vår tids plattform för studier av global solidaritet och dess utmaningar och förändringar i tid och rum. I Åbo är det InterSol-forskningsprojektet som är ansluten till WMF.

”Not everything can be about everything”

1700-tal, 1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Globalhistoria, Historiografi, USA, , , , , , ,

DC-Metro-mapDet är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).

Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.

Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.

Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.

Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.

Europas svåra mångkulturella förflutna

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria

av Holger Weiss

Debatten om det mångkulturella samhällets möjlighet och utmaningar har gått het de senaste tiderna såväl i Finland som i resten av Europa. För fem år sedan konstaterade den tyska förbundskansler Angela Merkel vid ett tal till de tyska kristdemokraternas ungdomsförbund att mångkulturalismen, som hon förstod som samexistensen av olika kulturer, har misslyckats totalt i Förbundsrepubliken Tyskland (”dieser Ansatz ist gescheitert”). I samma tal ställde hon sig dock bakom den tyska förbundspresidenten Christian Wulffs plädering att ”der Islam ist Teil von Deutschland”, något som hon understrukit i ord och handlingar sedan dess; i juli 2015 deltog hon vid brytandet av fastan under Ramadan.

Inte bara förbundskansler Merkel har avsvurit sig ”multikulti”. År 2011 deklarerade både den brittiska premiärministern David Cameron och den franska presidenten Nicolas Sarkozy att mångkulturalismen har misslyckats och att det gällde att integrera invandrarna i de brittiska och franska samhällena. Med andra ord: assimilera och omstöpa dem. I och för sig inte någonting nytt. Mats Wickström har i sin doktorsavhandling om vändningen från en assimileringspolitik till ett främjande av det mångkulturella samhället i Sverige visat att det handlar om vilka värderingar som sätts i fokus – minoritetens inklusive invandrarnas/främlingarnas eller majoritetens. Debatten i Finland under sommaren handlar mycket om detta – och lika mycket om historielösheten och minnesförlusten i dagens Europa.

Tvenne upplevelser denna sommar fick mig att tänka till om Europas svåra förflutna med att hantera etnisk och religiös mångfald. Vid ett besök i Ballin-Stadt i Hamburg, d.v.s. museet för emigration, fanns två utställningar: basutställningen om emigrationen från Europa till (huvudsakligen) USA fram till början av 1900-talet samt en specialutställning om flyktingar och illegala immigranter som kommit till Tyskland under det senaste decenniet. Senare under sommaren läste jag den tyska översättningen av Keith Lowes Savage Continent. Europe in the Aftermath of World War II (London 2012). Utställningen om emigrationen från Europa och de olika etniska utrensningarna under och efter Andra världskriget fick mig att kritiskt reflektera över det ”europeiska arvet” och de ”europeiska värderingarna”: hur har vi tagit hand om vår nästa? Dåligt, minst sagt. I och för sig är det otroligt att någon vill komma till Europa med de erfarenheter som oliktänkare, oliktroende, olikfärgade och olikkönade har gjort i denna del av världen – då som nu.

Frågan om det mångkulturella samhällets möjligheter i Europa bör ställas i relation till vår historia. Vad är folket, nationen, nationalstaten? Vem tillhör gruppen, vem är utanför? Låt oss snabbt rekapitulera de senaste tusen åren i Europas historia. Judarna trängs i ghetton eller fördrivs från västra Europa, muslimer kastas ut, katoliker i än den ena, protestanter i än det andra och heretiker av olika schatteringar sowieso är icke välkomna, fördrivs eller sätts i fängelse. Talar du fel dialekt eller språk bör du lära dig det statens officiella. Fel färg? – bäst att bli Kammermohr. Skörden slår fel? – skyll på juden eller grannhäxan. Spola framåt i den europeiska historien och vi har nationalstaten (kan judarna få medborgarrättigheter? Roma, sinti och annat farande folk definitivt inte.) – skall den vara homogen eller kan den vara heterogen? Spola framåt: socialdarwinismen och rasismen. De europeiska imperierna, Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland och Osmanska riket (skall det räknas med eller inte?): etniska smältdeglar men olika rättigheter och privilegier för olika folk och klasser. Kanske inte så förunderligt att de stora emigrationsvågorna från ”den gamla världen” till ”den nya världen” kom just från dessa imperier. Samt från Syd- och Nordeuropa där staten inte kunde/ville bry sig om sina mindre bemedlade och maktlösa. Först: Bra att bli av med ’patrasket’; sedan insikten: befolkningen minskar! Minns även att de västeuropeiska kolonialimperierna tillämpade en lika dualistisk, rasistisk och segregerande politik gentemot sina medborgare och undersåtar – de förra hade politiska rättigheter, de andra inte (gissa vem som var undersåte?).

Kom uppgörelsen efter Balkankrigen och Första världskriget och omstöpningen av centrala, östra och sydöstra Europa. En halvmesyr, visade det sig – de mångkulturella staterna som uppstod bröts sönder inifrån och utifrån, etniska och religiösa minoriteter utrotades, fördrevs och omfördelades under 1930- och 1940-talet. 1900-talets europeiska historia fram till Wirtschaftswunder-perioden är en minst sagt en sorglig historia. Fast fr.o.m. andra hälften av 1940-talet blev i varje fall de östeuropeiska staterna etniskt homogena (och de som inte var det skulle bli det under 1990-talet).

Och ändå: den europeiska monokulturella Sonderweg är ur ett globalhistoriskt perspektiv ett sidospår. En annan fråga är om kulturerna och samhällena utanför den ”gamla kontinenten” är immuna för etnisk och religiös xenofobi. Det som de postkoloniala och senmoderna europeiska samhällena dock kan och bör lära sig av afrikanska, asiatiska och amerikanska samhällen är hur det mång- och flerkulturella är både en rikedom och en grundbult i samlevnaden människor emellan. Ty ur ett globalhistoriskt perspektiv har Europa först under de senaste 50 åren blivit ett mottagarland medan resten av världen levt med främlingar och olika minoriteter sedan urminnes tider.

Postskript: även i Europa har vi en lång erfarenhet av minoriteter, invandrare, främlingar, hybrid- och kreolkulturer men denna berättelse finns sällan i vår officiella nationella kanon. Vid sidan om idén det homogena majoritetssamhället fanns och finns det heterogena och sammanflätade samhället som består av individer, medborgare och grannar som påminner om mig själv: halv tysk, tre åttondelar finlandssvensk, en åttonde del dansk, katolik; mina barns kusiner är halvtyskar/halvjemeniter. Min far kan liksom Anthony Kwame Appiah konstatera att han ser framför sig en mångkulturell och kosmopolitisk smältdegel, något som även min kollega Bob Shenton med stolthet utbrast då jag för första gången besökte honom i Toronto: titta dig omkring, här hittar du framtidens och morgondagens individer! Eller som Alan Posener skriver i Die Welt (27.2.2015): ”Wir werden die Gewinner von Multikulti sein.”

De osynliga primärvalen

2000-tal, Okategoriserade, USA, , , , , , , , , , ,

I Förenta staterna är kampanjen redan i full fart inför presidentvalet hösten 2016. I dagsläget har 4 demokrater meddelat att de söker partiets kandidatur, bland republikanerna är motsvarande siffra redan 10 och minst 5 till beräknas göra dessa sällskap. Detta har även uppmärksammats i den nordiska pressen, där i synnerhet Helsingin Sanomat och Politiken sticker ut med skarp rapportering. Två stora namn bland kandidaterna bidrar dock till att förvränga rapporteringen något, Hillary Rodham Clinton och Jeb Bush. Det är alltför lockande att måla upp det kommande valet som en duell mellan två familjer: Clinton 2 vs Bush 3! De två innehar dock drastiskt olika ställning i förhållande till presidentvalet 2016.

Campaign Context Party Decides

För mera analys kring presidentvalet 2016 se www.campaigncontext.wordpress.com

Medan Clinton är den överlägsna favoriten bland demokraterna är Bush position på den republikanska sidan långt mera komplicerad. Vissa har hävdat att republikanernas ovanligt breda, och därmed starka (?), fält med kandidater är orsaken till att en klar favorit saknas och kontrasterat detta med demokraternas situation. Clintons styrka beror dock inte, oberoende av kritikers försök att övertyga oss om motsatsen, på att demokraterna saknar starka namn att ställa upp som utmanare. Bland de republikanska kandidaterna finner man första-periods senatorer (demokratiska alternativ kunde vara Kirsten Gillibrand, Elizabeth Warren eller Cory Booker), sittande och före detta guvernörer (demokratiska motsvarigheter kunde vara Andrew Cuomo, Deval Patrick eller Jack Markell), samt några kandidater som tidigare inte suttit på politiska poster (bland demokraterna kunde Richard Carmona tänkas vara ett alternativ). Man bör inte heller glömma att demokraterna har en populär sittande vicepresident. Ingen av dessa demokrater har dock valt att utmana Clinton, i stället har tre av de sju ovannämnda demokraterna slutit sig till dem som redan offentligt gått ut med att de stöder Clinton. Bland de fyra utmanarna som Clinton verkligen väntas möta är två före detta republikaner (Lincoln Chafe och Jim Webb) medan en tredje är den obundne Bernie Sanders (som själv beskriver sig som socialdemokrat). Bland etablerade demokrater är det endast den tidigare guvernören i  Maryland, Martin O’Malley, som bjuder på motstånd, och hans stöd i opinionsmätningarna är knappast övertygande (2.3 % i medeltal i de fyra senaste undersökningarna).

 

Orsaken till att demokraterna tvingas låna in före detta republikaner och en socialist från Vermont är alltså inte att det saknas starka namn bland demokraterna, det bör snarare ses som ett tecken på Clintons styrka. I vad som kommit att kallas det ”osynliga primärvalet”, det vill säga den politiska positioneringen som sker i tysthet före kampanjerna kör igång, har Clinton krossat allt motstånd. Det finns skäl att poängtera att Clinton även 2008 uppfattades som en favorit, denna gång är dock stödet i en helt annan klass – hon åtnjuter siffror som vanligen endast ses hos sittande presidenter eller populära sittande vicepresidenter. Ingenting är säkert inom politiken men det krävs någon form av katastrof för att Clinton inte skall vinna demokraternas kandidatur.

 

Det är likaså uttryckligen i det osynliga förvalet/primärvalet som den förre guvernören från Florida, John Ellis Bush, hade tänkt cementera sin position som favoriten bland republikanerna. Genom att tidigt, i december 2014, meddela att han överväger en kandidatur och sedan uppvisa ett kraftprov i form av pengainsamling hoppades Bush avskräcka eventuella utmanare. Det var uttryckligen det han lyckades med då Mitt Romney, endast två veckor efter att i början av året ha uttryckt intresse för ännu en kampanj, meddelade sina stödtrupper att han trots allt är nöjd som pensionär. Efter Bushs manövrerande fanns det inte utrymme för Romney i form av politiskt och ekonomiskt stöd. Med tanke på Bushs moderata profil och starka kopplingar till Florida och Texas, är det rimligt att tänka sig att han hoppades på större skalper än den pensionerade Romneys och att också hålla kandidater som Marco Rubio, Rick Perry, John Kasich, George Pataki och Chris Christie utanför kampen. Det faktum att Bush trots sin aggressiva tidiga taktik misslyckats med att skrämma eventuella utmanare, misslyckats med att vinna öppet stöd bland de viktiga partipamparna och misslyckats med att höja sin position i opinionsmätningarna visar hur han, i direkt motsats till Hillary Clinton, inte vunnit det osynliga primärvalet. Det betyder naturligtvis inte att han inte ännu kan göra det, eller att han inte kan vinna det verkliga primärvalen och nomineringen men det bör ses som en strategisk förlust.

 

Hur lockande det än må vara gör vi alla gott i att spara våra historiska jämförelser med 1992 (då Jebs far George H.W. Bush förlorade mot Hillarys man Bill Clinton i presidentvalet), för att inte tala om våra rädslor och oroliga skämt om en tredje Bush president, till ett senare skede då det står tydligare om Bush faktiskt ännu kan hitta sin önskade position i det trånga republikanska fältet.

 

(för mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com)

Segerdag – för vem? Del III

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Nordisk historia, Okategoriserade, Övrigt, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

Segerdag – för vem? Del II

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Övrigt, Ryssland, , , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger!

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

…läs vidare i del III…

Segerdag – för vem? Del I

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Övrigt, Ryssland, USA, , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till hur och varför detta utvecklades antingen i känsliga eller och a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen tolkas och skrivs. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; det ryskfinansierade nyhetsbolaget) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa det nazistiska riket ner på sina knän, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2016)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Åbo/Stockholm, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

…läs vidare i del II…

För intervju av FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.