Hemvårdsstödet debatterades flitigt i höstas i samband med att regeringen föreslog en könskvotering av stödet. I stället för att föräldrarna fritt skulle kunna bestämma över vem som utnyttjar förmånen, planerar regeringen att öronmärka månaderna. I min bekantskapskrets skulle många beröras av reformen och förslaget väckte starka reaktioner och upprörda känslor. Motståndet mot att staten styr en angelägenhet som i grunden uppfattas som varje familjs ensak tycks vara stor i Finland. Samtidigt framfördes ett argument som alltid förekommer i diskussioner om hemvårdsstödet, nämligen att det är en ekonomisk nödvändighet i de flesta familjer att det är just kvinnan som är vårdledig, eftersom det oftast är hon som tjänar mindre i familjen.

Som historiker är det ekonomiska argumentet både intressant och välbekant då det handlar om motiven till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Under 1960-talet ökade antalet förvärvsarbetande småbarnsmödrar kraftigt i Finland. Detta trots att den kommunala dagvården på inga sätt kunde möta behovet. 1967 utförde socialpolitikern Annikki Suviranta undersökningen Perheenemännän ansiotyö, där hon utredde orsakerna till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Bland de tillfrågade kvinnorna dominerade det ekonomiska motivet: de var tvungna att arbeta för att få vardagen att gå runt. Suviranta visade dock att svaren som gavs inte alltid motsvarade den verkliga orsaken till att kvinnorna arbetade. Då alla avgifter som fanns i anslutning till arbetet (resor, vården av barnen) räknades från lönen fanns det nämligen i många fall inte speciellt mycket pengar kvar. Det fanns t.o.m. fall där kostnaderna i samband med arbetet översteg lönen som kvinnorna tjänade. Att kvinnorna ändå hävdade att deras arbete var ekonomiskt nödvändigt tolkade Suviranta som att de hade internaliserat samhällets förväntningar och ansåg att det inte skulle vara accepterat att säga att arbetet gav dem tillfredsställelse.

Tiderna har förändrats. År 1967 existerade inget hemvårdsstöd, kvinnor var endast berättigade till 54 dagars betald moderskapsledighet och föräldraförmåner för fäder existerade inte. I takt med familjepolitikens utveckling har även valen familjerna gör förändrats, men inte i den utsträckning som reglerna skulle tillåta. År 2012 betalades endast 4,2 % av hemvårdsstödet till män. Om de ekonomiska argumenten för det här förhållandet i lika hög grad motsvarar verkligheten som i Suvirantas undersökning skulle vara intressant att veta.

Hanna Lindberg

KRIG OCH ÄKTENSKAP

Ulf Sundberg

Ett historieintresse har ofta någon sorts ledmotiv, en särskild frågeställning som medfört att man dragits djupare och djupare in i de historiska frågeställningarna. För min egen del rör det sig om världskartan. I min ungdom tyckte jag geografi var intressant. Jag tittade mycket på kartor. Efter att ha konstaterat vilka länder som fanns och ungefär var de låg började jag fråga mig: Varför finns just de här länderna och varför går deras gränser där de går? Någonstans visste jag att ”så har det alltid varit” var fel svar. Det stod snart klart för mig att det fanns ett samband mellan krigen och kartan. Länder kunde uppstå, förminskas, förstoras eller till med försvinna som resultat av väpnade konflikter.

En tid senare insåg jag att krigen inte var hela förklaringen. Dynastiska skäl kunde vara väl så viktiga. England erövrade aldrig Skottland, eller tvärt om. Den engelska dynastin Tudor dog ut och den närmaste tronföljaren råkade vara kung av Skottland. Jag upptäckte sedan att även Spanien var ett resultat av ett dynastiskt spel. Ferdinand av Aragonien gifte sig år 1479 med Isabella av Kastilien och grunden till det nya Spanien var lagd. Även Akvitanska imperiet fascinerade mig. Henrik II av det franska huset Anjou fick ärva avsevärda områden i Frankrike av både sin mor och sin far. Han fick även ärva den engelska kronan. Imperiet blev ett faktum när Eleonora av Akvitanien skiljde sig från den franske kungen år 1152 och istället gifte sig med Henrik II. Eleonora tog med sig större delen av södra Frankrike i boet och ett imperium var skapat. Imperiet tillhör dock de statsbildningar som inte längre existerar. Efter över 100 år av krig, hundraårskriget, hade fransmännen i mitten av 1400-talet tagit tillbaka huvuddelen av allt fransk område som Henrik II en gång ärvt eller gift sig till. Konflikten blev därmed ett av de otaliga exempel där kriget har omskapat kartan. Normalt sett brukar fredsförhandlingarna avgöra hur kartan skall se ut efter ett krig, varför studie av fredsavtal för min del blir extra intressant. Hundraårskriget råkade bli ett undantag från regeln, något fredsavtal slöts aldrig och engelsmännen bara konstaterade sin förlust av stora landområden.

Med min vinkling på historieintresset blir man aldrig sysslolös. Det finns ett stort antal exempel på händelser som har lett fram till att gränser ändras, att nationer uppstår, expanderar, förminskas eller försvinner. Jag kan dock med tillfredsställelse notera att de gränsförändringar som har skett under min livstid, vilket inte är så få, har kunnat genomföras med betydligt mindre blodsutgjutelse än vad som ofta varit fallet under tidigare sekel.

Ulf Sundberg har just avslutat sina magistersstudier vid Åbo Akademi och har bland annat författat boken Svenska Freder och Stillestånd 1249 – 1814 (Hargshamn 1997).

Nils Erik Villstrand

Professor i nordisk historia, ÅA

Historiefritt och härligt

Historieundervisningen vid våra gymnasier står uppenbart inför en ny situation. Valfrihet är honnörsordet, och det pedagogiska smörgåsbordstänkandet kan leda till att det blir möjligt att ta sin studentexamen utan kurser i historia och samhällslära. Vi som mentalt laddat upp för att genast det öppnas en möjlighet arbeta för den svenska tiden i Finlands historia som ett gymnasialt obligatorium får omdisponera våra krafter till ett försvar av också historien som sådan. Samtidigt når mig nämligen också oroande bulletiner från arbetet med att förnya grundskolans läroplan, också här sitter tydligen den svenska tiden mer trångt än tidigare. Den kulturella självstympningen skall föras upp på nya och kanske tidigare aldrig skådade höjder i vårt land.

Som historiker drabbas jag ibland av en längtan efter att äntligen få ge upp: låt dem som inte vill kunna språk eller ha en relation till den historia som multidimensionellt format det land de lever i äntligen få vara i fred med sitt. Man kan säkert uppleva sig helt tillfreds med den folkkulturella mixen HK:s blå (alternativt snus!), Lapin kulta och Uuno Turhapuro. Eller i en mera transnationell design dansa med stjärnor och umgås med gillande nätvänner, hela tiden lika lycklig som någonsin den korkeksfixerade tjuren Ferdinand.

Så varför ändå envisas med att argumentera för såväl historia som obligatorium och behovet av en lång version av Finlands historia i våra skolor? Helt enkelt därför att det i det i det förra fallet är fråga om att ge medborgarkompetens. I det senare fallet står inte i främsta rummet den lilla svenskspråkiga minoritetens väl och ve på spel utan ingenting mindre än folkmajoritetens eget bästa. Ingen existensform i Finland är nämligen så finsk att den inte samtidigt skulle vara synnerligen svensk. Min enkla tanke är denna: endast den som har en uppfattning om vad som format den kultur som han eller hon ingår i har en möjlighet att åtminstone hyggligt bra förstå sig själv.

”Tvångssvenskan” delar opinionerna i vårt land och den kommer att stötas och blötas i en nära framtid. Min enkla tanke nummer två är att det finns en koppling mellan historia som insikt och språk som kunskap. Svenskan som obligatorium brukar försvaras med nyttan, den som vill bädda för sin karriär försummar inte svenskan som öppnar upp för andra språk. Men svenskan är inte bara nytta i inskränkt mening i Finland, den är en del av oss som vi aldrig får loss. Och hur det svenska, språket inklusive, utgjort en stark formativ kraft kan vi bara få inblick i den mödosamma vägen. Genom att granska och förhålla oss till vårt eget gemensamma förflutna.

                                                                                                             (8.1.2014)

Åbo Akademi har nyligen lanserat filmen Jordklotet, lyckan och jag. Tre filmer om hållbar utveckling. På konvolutet står att ”samhällsvetenskaper, humanistiska vetenskaper, naturvetenskaper och teknologi erbjuder inriktningar och kurser som ger handlingskompetens för morgondagens beslutsfattare”. Filmen är delad i tre delar. Den första handlar om naturresurser, den andra om samhället och den sista har titeln individen. Här förväntar sig tittaren att de humanistiska ämnena vid Åbo Akademi skall presentera sina projekt. Det enda smakprovet på de humanistiska vetenskaperna kommer dock från religionsvetenskapen där Mika Lassander berättar om sin intressanta forskning om Greenpeaceaktivister.

Filmen är bra och tankeväckande och det är förträffligt att en sådan har gjorts. Som forskare och lärare vid allmän historia vid ÅA, ett ämne som har miljöhistoria som ett av sina tyngdpunktsområden, ansätts jag dock av blandade känslor. Glädje över att filmen gjorts. Självförebråelser för att vi inom vårt ämne inte reagerade på ett gruppmejl till ämnena där man kunde anmäla sitt intresse att medverka i filmen (misstänker att även andra missat chansen). Besvikelse över att människorna bakom filmen inte kommit på att kontakta oss en gång till. Ilska över att humanister så ofta hamnar i en marginell position när det gäller miljö och hållbar utveckling. För jag vill vidhålla att miljöhistoria är lika viktigt för morgondagens beslutsfattare som geologi eller nationalekonomi. Åtminstone jag skulle känna mig tryggare om jag visste att nuvarande och framtida beslutsfattare hade åtminstone någon kunskap om miljöhistoria, ofta definierat som studiet av förhållandet mellan människan och den övriga naturen i det förflutna.

Även om naturvetenskaperna ger en grundläggande inblick i de miljöfrågor som ligger till grund för vårt framtida arbete för en mera hållbar utveckling har allt fler forskare, politiker och aktivister insett att miljöfrågor kräver insikter från de humanistiska vetenskaperna. Frågor som bör besvaras för att skapa hållbara lösningar är: Vad är det som skapar våra föreställningar om människans plats i naturen? Hur har dessa föreställningar förändrats över tid? Över huvudtaget är frågan om förändring, av hävd viktig för historiker, oumbärlig då vi försöker skapa förändringar i vårt sätt att se på miljön, resursutnyttjandet och våra praktiker. Teman som faller innanför miljöhistoriens område är frågan om hur samhällen i det förflutna lyckats överleva, d.v.s. huruvida de varit hållbara eller inte, föroreningar och naturkatastrofer, folkhälsa och avfallshantering, miljörörelse och miljödebatt. Miljöhistoriker samarbetar ofta med såväl natur- som samhällsvetare och det är detta samarbete, mångvetenskapligheten, som bidrar till ny intressant kunskap, vilket också kommer fram i filmen.

Vikten av att förstå förhållandet mellan människan och miljön, dynamiken mellan människan och den övriga naturen, åskådliggörs av att några av de medverkande i filmen anspelar på historiska händelseförlopp, kunskap som miljöhistoriker tagit fram och som breddar vår förståelse av hållbar utveckling i det förflutna och i samtiden. Miljöproblemen har en lång historia och det är nödvändigt att känna till denna historia för att skapa framtidsvisioner, för att förstå hur problemen kommit till och för att arbeta fram lösningar. Särkilt om man planerar en karriär som morgondagens beslutsfattare.

Bildningsuniversitetets nedkörning om inte undergång, resultatansvar in absurdum och slimmandet av verksamheten tills inget mera kvarstår än de mest produktiva enheterna – framtidens melodi som redan infunnit sig vid Åbo Akademi? Humaniora tycks vara på defensiven, de små ämnenas existens ifrågasatt – är det ingen som förstår oss och stiger upp till vårt försvar?

Förvisso, humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi liksom hela universitetet genomgår tuffa tider. Men det fixar sig. Dagens kris kommer att lösa sig, nu gäller det att blicka framåt och se var de nya utmaningarna finns. Var står vi humanister och vart kunde historieämnet vara på väg?

En kort tillbakablick: universitetet är Västerlandets nästäldsta institution, men dagens universitet har förutom namnet föga gemensamt med verksamheten i Bologna, Paris, Salerno eller Oxford på 1100- och 1200-talet. Ej heller med de universitet som uppstod efter reformationen – ämbetsmannautbildningsanstalter som de huvudsakligen var. Forskning och vitterhet fanns i akademierna och de lärda sällskapen utanför universiteten. Det humboldtska bildningsuniversitet är i själva verket ett ganska ungt fenomen och att forskningen hittat sin hemvist i universiteten likaså. Och sedan kom globaliseringen, EU och Bolognareformen…

Universiteten överlever ifall de anpassar sig till det omkringliggande samhällets förändringar och kan läsa förändringarna i tid och rum. Åbo Akademi och dess humanistiska fakultet byggdes upp under nationsbyggnadstiden under 1900-talet. Dess huvudsakliga målgrupp var den finlandssvenska befolkningen. Länge var detta paradigm en självklarhet. Men det finländska samhället förändras och så även de svenska rummen i Finland. Landet är inte mera homogent lutherskt och flyttrörelserna under 1960- och 1990-talet har förändrat landet. Nyfinländarna och även nyfinlandssvenskarna har kommit till – men hur närvarande är de i det Finlandssvenska universitetet? Är det ens attraktivt för dem?

Min vision för historieämnet är att vi söker oss mot det 21:a århundradet och tar oss an framtidens svåra frågor – som historiker, förvisso: klimatförändringen, urbaniseringen, befolkningsfrågan. Inte för att vi skulle ha svar på dessa utmaningar men det gäller att delta i lösningen av dessa globala frågor. Förklaringsmönstren och våra berättelser måste dock få ett annat fokus och en annan tidsfixering – vi kan inte mera ge samma berättelser som under 1900-talet. Däremot borde vi bli bättre läsare och uttolkare av det som den tyske historikern Karl Schlögel betecknar som ’Kriechströme’ i sin senaste essäsamling Grenzland Europa. Unterwegs auf einem neuen Kontinent (2013) – de strömmar som förebådar en förändring, som formar nya tider och rum i skuggan av och vid sidan om mediebevakningen av politiker och institutioner.

Dagens kris? Javisst, den fixar vi tillsammans – genom att blicka framåt! Genom att bygga upp ett universitet för det 21:a århundradet.