Segerdagen och firandet den 9 maj 2015: ett år senare

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till varför och hur detta har utvecklats antingen i känsliga eller a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen har tolkats och skrivits. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det främst Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet i skrivande stund (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; nyhetsbolag med aktiv finansiell och politisk sponsring från Kreml) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa den nazistiska krigsmakten ner på sina knän i ett sönderbombat Berlin, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj. I jämförelse med det spektakel som iscensattes för ett år sedan i Moskva, det som uppmärksammas den 9 maj 2016 verkar enbart och skenbart fokusera på det nationella.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2015)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Stockholm/Åbo, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger! 

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

För att lyssna på en intervju med FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.

Gårdagens och morgondagens historia

Europa befinner sig Anno 2016 i en brytningspunkt. Bakom oss har vi fjolåret som jag hävdar att kommer att gå till annalerna som året då en ny era inleddes. Som historiker önskade jag att det skulle finnas ett avstånd mellan det förflutna och nuet; med ett tillräckligt långt avstånd till det som skall undersökas kan jag bättre urskilja direkta och indirekta orsaker och följder av det som inträffat. Samtidshistoria är därför utmanande: avståndet till det som inträffat är kort, kanske endast en dag, i bästa fall några år. Tolkningen blir med nödtvång subjektiv – men är inte alla tolkningar sist och slutligen det?

En tankelek. Föreställ dig en valfri punkt i ett tredimensionellt rum. Hur många relationer har punkten till de övriga punkter? Svaret är enkelt: oändligt många i och med att rummet består av oändligt många punkter. Detta är även historikerns dilemma: jag gör i begynnelsen ett val (punkt A) som redan är i grund och botten godtyckligt. Visserligen kan jag ställa upp en rad premisser för urvalet av en viss bestämd punkt, men även dessa är i grund och botten godtyckliga. Nästa steg blir att bestämma sig att det är förhållandet till punkt B som jag vill studera. Varför inte punkt C? Eller punkt D? Vad om jag vill fånga samtidigheten av alla de punkter som jag identifierat och deras relationer i rummet? Vad om rummet ingår i ett annat rum?

Tillbaks till vardagen. Ödet ingriper ofta för oss historiker: urvalet har redan gjorts av någon annan. Dokument förstörs, arkiv ruttnar bort och bibliotek brinner upp. I den tidiga gårdagens rum finns det ett fåtal punkter som kan studeras, i en del fall ser jag endast deras konturer men de saknar ord som skulle berätta åt mig om deras relationer till andra punkter eller om sig själv. Jag vet inte vad kvinnor tänkte, levde och kände i norra Ghana för hundra år sedan, jag känner ingen text som en kvinna ifrån norra Ghana skulle ha skrivit för hundra år sedan, jag har inte hittat någon text skriven av en man där han skulle berätta åt mig vad kvinnan tänkte. Skulle jag hitta den skulle det vara en filtrerad text: det är inte hennes ord och tankar som återges utan mannens tolkningar av vad hon sade och tänkte. Däremot har jag ett par texter skrivna av män från norra Ghana, om sina liv och om samhällena och samtiden de lever i.

Mitt dilemma som samtidshistoriker är dock inte de fåtaliga punkterna och rösterna utan raka motsatsen. Blickar jag bakåt på gårdagen så ställer jag mig frågan: vilken punkt skall jag börja med? Vilka texter skall jag läsa, vilka människor skall jag tala med, vem skall jag lyssna på? Ödet kommer inte till min hjälp, mina urvalsgrunder förblir godtyckliga.

Så förhåller det sig även i min tolkning av Europa Anno 2015. Kommer jag om tio år att vidhålla att den så kallade flyktingkrisen utgjorde slutet på en era och början på en annan?

Historiker brukar av hävd vägra att använda sig av kristallkulor för att sia framtiden. Vi är experter på att tolka det förflutna; vår uppgift är inte att ställa upp scenarier för framtiden. Jag är dock av den åsikten att studiet av Anno 2015 ger mig möjlighet att även skriva morgondagens historia. Vi har redan upplevt det som kommer att inträffa. Dock i den framtid som jag ser ter sig Anno 2015 som en storm som bedarrar, det som kommer att inträffa ter sig mera som en orkan.

Flyktingkrisen Anno 2015 kretsade huvudsakligen om statskollapsen och inbördeskriget i Syrien. Den syriska implosionen har i sin tur härletts till den svåra torkan som började på 2000-talet och som resulterade i att befolkningen på landsbygden gav upp sina näringar och flyttade in i städerna i hopp om att staten skulle ta hand om dem (i form av subventionerade livsmedel etc.). När staten visade sig vara inkapabel att uppfylla förhoppningarna bröt demonstrationer ut… Resten är samtidshistoria.

Morgondagens historia, en tes. Anta att klimatförändringen inträffar. Anta att temperaturen stiger med över 2 grader. Vad händer… i Sahel- och Sudansavannen? Det finns redan ett antal scenarier och klimatmodeller som prognosticerar effekterna av en 2 gradig uppvärmning: avdunstningen ökar, vattenbalansen blir sämre, uttorkningen tilltar, växtperioden krymper. Det bor 60, kanske 80 miljoner människor i norra Nigeria, 16 miljoner i Mali, 17 miljoner i Burkina Faso, lika många i Niger, 13 miljoner i Tchad. De flesta bor på landsbygden. När regnet försvinner flyttar de till städerna i hopp om att staten tar hand om dem. En osannolik förhoppning. Nästa steg blir att de söker sig till platser där de hoppas kunna leva i lugn och ro. Syrien hade omkring 23 miljoner invånare 2013.

Till 50-åringen: studenter och alumner och alla andra

Bästa jubilaren, bästa studenter, bästa Kleio, ärade vänner och gäster!

Jag vill i egenskap av ämnesansvarig för Historieämnet vid Åbo Akademi och som professor i allmän historia framföra mina varmaste hälsningar till femtioårsjubilaren! Du har nu kommit till en ålder där du med tillförsikt kan titta bakåt och vis av livserfarenhet blicka framåt. Som femtioåring är du inte mera en yngling eller ungmö som ännu söker efter livets mening utan har uppnått en fas i ditt liv där du kan ta sats på nytt om så behövs. Visserligen är du inte mera en fyrtioåring som med full livskraft tar de stora stegen framåt, din kropp är inte mera lika vigulant som i din ungdoms år men livsviljan finns kvar: du är till din själ en evig 25-åring. Du vill fortsättningsvis pröva på nya erfarenheter, gå ut på nya äventyr, uppleva livet, bejaka stunden, insupa vårkänslor, ha ångest efter gårdagens sjöslag och konstatera att ”No condition is permanent!”

Som den 25-åriga femtioåringen är du alltid beredd att förnya dig. Årligen kommer du i kontakt med nya, fantastiska människor som blir en del av dig och håller dig vid liv. Femtioåringen delar med sig av sina upplevelser med 25-åringen, 25-årigen sporrar dig att gå vidare. Att stanna upp finns inte i din vokabulär, att stanna upp är att stagnera, att inte mera vara i kontakt med omvärlden, att inte mera ta upp de nya människorna, att fastna i sedvänjor och traditioner som gånga generationer introducerade men som i värsta fall förkväver de kommande 25-åringarnas infall och ingivelser. ”Do not be enemy of progress!”

Bästa Kleio! Det gäller att bygga morgondagens hus i dag med gårdagens byggstenar. Det gäller att beundra och förklara det förflutna för att förstå nuet och se möjligheterna som kan finnas i framtiden. Det gäller att intensivt för fram en positiv livssyn och dagligen kämpa för att skapa utrymme för att dina tankar kan flyga högt, sväva över vidderna, omfamna världen. ”No food for lazy man!”

Bästa studenter, bästa alumner! Ni är Kleio, ni är byggstenarna och byggmästaren, ni är planritaren och navigatören för era och föreningens framtid. Mina tre slogan – No condition is permanent; Do not be enemy of progress; No food for lazy man – hämtade jag med mig från mina fältforskningsresor i norra Nigeria på 1990-talet. Ett fjärde slagord tog jag med mig från Ghana: ”Positive Change!” Idag lever vi i oroliga tider, vår vardag genomgår en förändringsprocess som vi inte vet vart det bär. Vi upplever nedskärningar och åtstramningar, vi frågas om nytta och genomslagskraft, om mätbarhet och profilering. Du är kanske orolig för framtiden, kristallkulan är grumlig, allting flyter. Vad kan du göra? Ensam tar du ett stapplande steg, men Kleio är mängden som tar hundratals steg tillsammans. Ensam har du ingen att luta dig på, tillsammans kan ni gå i armkrok och sjunga om livets härlighet på småtimmarna och känna att det finns andra som hjälper dig, som stöder dig, som går tillsammans med dig. Det gäller att tro på framtiden, det gäller att ha en vision om en väg framåt även om vi inte vet vart den sist och slutligen bär. Tro på framtiden, tro på dig, tro på er – jag önskar dig Kleio allt gott och väl: förbli den evige 25-åringen!

”De är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal”

Musikern Joakim Thåström återvände till den svenska musikscenen 1999 när han släppte en skiva där han sjunger på svenska efter att ha ägnat näst intill tio år till att sjunga på engelska. Som en ikon och inspiration för många musikintresserade människor i Sverige blev skivan början på något nytt för Thåström som artist. Refrängen i skivans öppningsspår ”Från himlen sänt”  repeterar frasen: ”De e ni som är dom konstiga, de e jag som är normal”. Det här är en mening som har fastnat i mig. Men för mig har det blivit mer än en mening, det är ett ställningstagande till hur man uppfattar sin närhet och omvärld. Är det så att vi alla går omkring och tänker att alla andra är konstiga medan jag är normal? Thåström lyckades i sin comeback sätta fingret på en beskrivning över något som verkar prägla vår vardag både i det stora och det lilla.

Situationen i dagens skola är en ständigt närvarande fråga som diskuteras höger till vänster (om vi ser till den politiska skalan), och uppmärksammas även över nationella gränser för att jämföra hur skolan fungerar antingen i Sverige, Finland eller Storbritannien. När det kommer till den politiska diskussionen så är det dock något helt annat än det som jag tänker på just nu. Istället är det frasen ”att de e ni som är dom konstiga, de e jag som är normal”, och hur en enskild elev upplever att gå i skolan idag som är betydelsefull att beakta här. Dagens skola är en institution, och för en institution att fungera någorlunda effektivt, bör alla dra åt samma håll. Ingen splittring, ingen söndring. Men det är en bild som inte överensstämmer med verkligheten. Konformitet och en förväntan från eleven att agera och fungera normalt är det som eftersträvas. Sedan i höstas har dessa tankar alltmer börjat snurra runt i mitt huvud, särskilt när jag börjat skärskåda hur skolan fungerar som en plats för lärande för mina egna barn i Stockholm. Där mitt ena barn är väldigt disciplinerad och ordentlig i sitt skolarbete, verkar den andra följa devisen ”att de är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal”. Frågan är dock för vem dagens konforma skolsystem passar egentligen, det vill säga, skolan präglas av betygshets, nationella prov, läxläsning efter och inte under skoltid samt att eleven redan i ett tidigt skede förväntas vara kapabel till att tänka abstrakt och analytiskt. För mitt andra barn är detta en utmaning. Om vi vänder på det som Thåström sjunger i refrängen i ”Från himlen sänt” så anser jag att det är fullständigt normalt att vara konstig. Hur hade världen sett ut om alla hade varit ”normala”? Rätt tråkig misstänker jag, och vi hade nog gått miste om ett antal stora tänkare, uppfinnare och entreprenörer. Genom historien har samhälle och individ byggts upp kring visionärer som har tillåtits att pröva sina vingar.

Det är här dagens skola borde spela en större roll för att lyfta fram egenskaper hos elever, ägna uppmärksamhet åt de som är i behov av extra hjälp och visa på nyttan av att vara en tänkande individ, och att det är inget fel i att vara unik på sitt eget vis. När diskussionen alltmer kretsar kring statistik och budgetfrågor för att kunna upprätthålla en fungerande skola, verkar det som om de egenskaper och potential varje enskild elev har inom sig ses som något sekundärt. Elevens plats är inte irrelevant för skolans utformning och innehåll, men frågan är hur varje individ uppmärksammas i en miljö som kan liknas vid ett ständigt brus av intryck. Det senare är något som särskilt uppmärksammades i programmet ”Gympaläraren” (SVT, 22.3.2016). Huvudpersonen i dokumentären, gymnastikläraren Kalle Zackari Wahlström, reflekterar själv över hur skolan slukar energi och lämnar honom helt matt efter en dag. Vidare upplyser Wahlström oss om att detta är en plats som varje elev ska vistas på under tio års tid, i synnerhet ”när han tar sig an dem som hamnar lite utanför”. Är det helt enkelt så att den enskilde elevens utmaningar reduceras till ett problem som måste lösas för att få in individen i fållan igen? Jag trodde att skolan vara en plats som borde vara till för att skapa starka, tänkande individer istället för att enbart bli ”normala”.

En mässa för själen

Min vän Bengt Kristensson Uggla tog mig i sin senaste bok till katedralen och lärde mig att beundra rummets olika samtidigheter. Medan jag kanske sitter och ber en tyst bön, beskådar en annan konstverken och en tredje besökare avnjuter hur ljuset bryts genom glasmålningarna. För en del är det ett sakralt rum, för andra ett profant konstverk, för en tredje kanske en mötesplats.

Mitt senaste besök i en kyrka inträffade igår. Jag hade bjudit in vänner för att fira min födelsedag genom att lyssna på Guiseppe Verdis Messa da Requiem. Det var i och för sig en bisarr idé – att höra på en själamässa för att fira sin bemärkelsedag. Å andra sidan var det ju inte fråga om att läsa en själamässa utan vi skulle begrunda ett konstverk, låt vara av ett mera krävande slag. Verdis Requiem var omskakande och den katolska själamässans centrala textparti – Dies irae – dundrade genom märg och ben: Vredens stora dag är nära, elden skall då allt förtära. Verdis tolkning av själamässan är förmanande och omskakande. Jämför man hans tolkning med Mozarts Requiem finns förvisso förmaningen kvar, men inte lika omskälvande, mera begrundande. Fast Verdi gav sig vissa friheter som gjorde att själamässan blev personlig – medan mässans sista vers är en bön för de avlidna (Eviga ljuset lyse över dem!) så avslutar Verdi sitt Requiem med orden: Libera me (fräls mig).

Fysiskt och själsligt omskakade vandrade vi sedan till en restaurang för att äta middag. Min plan var enkel: först själamässan, sedan en gemensam middag. Full kontroll över det hela – trodde jag. Det visade sig nämligen att jag inte alls har kontroll över mitt liv utan att mina goda vänner och nära gaddat ihop sig till en sammansvärjning. Gubben må få utsätta oss för sin själamässa men vi ämnar fira honom på vårt sätt. Överraskning nr ett: in kommer en kvartett från Brahe Djäknar och ger mig en varm, bellmaniansk hälsning. Professorn är fallen från skyn, överlycklig! Och sedan kommer det in en tårta, fantastiskt: överraskning nr två! Överraskning nummer tre (som ingen visste om): in kommer studenter från Kungliga Operahögskolan och uppförde arior ur Rossinis operor. Ugh! I sjunde himlen.

Summa summarum: ingen idé med att stäva efter fullständig kontroll över liv, rum och tid. I stället går denna blogg till er alla: stort tack! (Och till er som undrar var detta utspelade sig: i Stockholm då Brahe Djäknar, Florakören, Kongl Teknologkören och KTH:s Akademiska Kapell uppförde Verdis mästerverk. Vilken tillställning – när den sista tonen klingat ut reste sig publiken i kyrksalen och våra applåder lyfte kyrksalen till himlens höjder!)

Om ord, tid och rum: del två

Min vän, idag har vi haft en tung dag. Rektor meddelade om resultaten för samarbetsförhandlingarna och om de kommande uppsägningarna. Det känns olustigt: vi gör vårt bästa men det räcker inte. Det finns de som måste lämna oss och vi kan inte trösta dem. Vi som blir kvar är hjälplösa, våra huvud hänger ned.

Det finns tider då ord inte hjälper. Inte idag, men kanske i morgon. Jag skrev åt för en tid sedan ett stödbrev med dessa rader, för att ingjuta hopp, tända ett ljus. Vem vet om det brinner, vem vet om det tröstar?

För mig betyder ord mycket, även under mörka tider. Ord som jag har gett mig inspiration och som har hjälpt mig att se ett ljus i tunneln. Dikten Out ouf the Night av William Ernest Henley har varit mina följeslagare under en lång tid. Orden väger tungt och under mörkrets tid är de svåra att ta till sig men de utmanar mig ändå att hela tiden se ett ljus, en möjlighet, ett hopp.

Dikten manar till omutlig tillförsikt om att inte låta sig kuvas, inte ge vika, att stiga upp trots att man har slagits till marken, är urlakad, utsugen, utnyttjad, uppriven. Det gäller att tro på sig – och mänskligheten – och hoppas, hoppas, hoppas. Du slås ned, jag krossas, men du stiger upp och jag samlar ihop mig. Igår, idag, i morgon. Vi tror på det vi gör, vi slås i spillror, vi rivs i bitar, vi gör fel och gör illa – men vi ber om förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi drabbas av ångest som griper tag i oss, gröper ur all must, slår ned oss, drar ned oss i ett inre helvete som är mörk och utan ljus. Och ändå – det kommer en stund, en människa, ett möte, en möjlighet, ett lugn där vi, du och jag, kan samla ihop våra sargade kroppar, våra upprivna själar och lyfta på huvudet. Dikten berättar inte huruvida det är endast den ensamma som överlever utan om han eller hon behöver andra. Ordagrant så råder ensamheten som övervinns men för att övervinna den så är gemenskapen att föredra.

Out of the night that covers me

Black as the pit from pole to pole

I thank whatever gods may be

For my unconquerable soul

 

In the fell clutch of circumstance

I have not winced, not cried aloud

Under the bludgeoning chance

My head is bloody, but unbowed

 

Beyond this place of wrath and tears

Looms but the horror of the shade

And yet the menance of the years

Finds and shall find me unafraid

 

It matters not how strait the gate

How charged with punishments the scroll,

I am the master of my fate

I am the captain of my soul.

Jag läste första gången dikten i Richard Krebs självbiografi Out of the Night som är hans uppgörelse med kommunismen och Komintern och 1930-talets hemskheter. Hans liv var problematisk och hans berättelse är kluven, inte minst för mig som historiker som sedermera sjunkit in i samma värld. Men dikten fångar framför allt min egen strävan att se ett ljus någonstans där borta.

Krebs bok handlar om Sjötransportarbetarnas international (Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter) och om hans engagemang som strejkorganisatör och om hans subversiva illegala aktioner under 1920- och 1930-talet. Krebs var sjökapten som blev vänsterradikal och kommunist. Han verkade som instruktör för organisationen, en av den Röda fackföreningsinternationalens många förgreningar. Som instruktör hade han specialbefogenheter att ingripa i de nationella sektionernas verksamhet och var bland annat med om att dirigera sjömännens strejk i Sverige 1933. År 1934 sändes han till Hamburg för att organisera den underjordiska verksamheten bland hamnarbetarna men fängslades av Gestapo och hamnade i koncentrationslägret Fuhlsbüttel. Vad som sedan hände är omtvistat. Enligt sin egen utsago gick han med på att agera som dubbelspion för Gestapo och sändes till Köpenhamn för att rapportera om den illegala verksamheten i staden. Hans forna kamrater utpekade dock honom som avfälling och nazisternas hantlangare. Efterlyst av såväl den tyska statspolisen som kommunisterna flydde han till USA och skrev sin självbiografi.

Berättelsen om Sjötransportarbetarnas international, dess globala nätverk och lokala verksamhet är mångfacetterad. I Krebs framställning blandas idealismen med agitatorernas egennytta och systemets – Kominterns – mörka sida. Hans antagonist var den tyska kommunisten Ernst Wollweber, som i Krebs bok framställs som en kallblodig, ljusskygg taktiker som blev ökänd under andra hälften på 1930-talet för sin antifascistiska sabotageorganisation (”Wollweberligan”) som verkade i Holland, Belgien, Danmark, Norge och Sverige.

Länge gällde Krebs bok som den officiella versionen som framställde Sjötransportarbetarnas international som ett subversiv om inte kriminellt agitations- och propaganda nätverk. Men bilden är mera komplicerad än så. Tillfrågad av den amerikanska arméns underrättelsetjänst under 1940-talet poängterade Krebs att boken var en fiktion, en personlig uppgörelse med sitt liv där mycket var uppdiktat eller överdrivet. Läser man Wollwebers självbiografi – som aldrig publicerades utan gömdes av hans hustru vid hans död 1967 och först för ett par årtionden lämnades till tyska Bundesarchiv – framstår organisationen i ett mera neutralt ljus. Om tiderna var svåra på grund av världsdepressionen i början av 1930-talet så blev de extrema i och med Hitlers maktövertagande. Före riksdagsbranden i februari 1933 var organisationen legal och hade sin bas i Rothesoodstrasse 8 i Hamburg – ett rött rum i den röda världsmetropolen. Här fanns även ett annat rött rum: den Internationella sjömansklubben.

Verksamheten i Hamburg slogs sönder av nazisterna. Radikala sjömän utmålade klubben som en frizon; för dem framstod klubben som positiva minnesrum. Ett av de få yttranden om detta är Franz Tetrowitz reaktion på omvandlingen av Rothesoodstrasse 8 till ett Mädchenheim i april 1934. Tetrowitz protesterade vilt när han fick höra om detta och ställde till med en scen utanför huset samma kväll när han protesterade mot myndigheternas agerande: ”Das Haus ist mit unserem Geld bezahlt. Man hat es uns gestohlen. Ihr habt uns wohl alles weggenommen? Ich werde mich dafür im Ausland rächen. Die SA Leute sind alle Lumpen.” Tetrowitz rabalder blev kortvarigt: närvarande åskådare grep honom och förde honom till polishäktet. Senare anklagades han för offentlig smädelse av SA och dömdes i januari 1935 till sex månaders tukthus.

Om ord, tid och rum

När min dotter var liten hade hon en vän i dagis som hette Anton. Han var hennes följeslagare, han hade ett oändligt förråd av tokiga uppslag som de genomförde. Inte direkt hyss utan olika tokroligheter som hon berättade om på eftermiddagen när vi satt hemma och diskuterade om allt som hänt under dagen. Tills slut måste jag höra mig för om denna kille som vågade göra allt, kunde allt och visste om allt. Någon Anton fanns dock inte, inte i denna värld, inte i den för mig synliga världen. Det var även länge sedan min dotter nämnde om honom, han fanns endast i det unga barnets värld.

Min följeslagare heter Mollberg. Han brukar komma och sitta bredvid mig. Först tyst smygande, så att jag knappt märker honom. Närmast som en skugga. Mollberg har en benägenhet att föra mig på färder till det ickenärvarande, öppna dörren till såväl den tredje som den fjärde inre kammaren. Och sedan sitter vi där och tittar på varandra. Mollberg har en benägenhet att ta mig med på vandringar längsmed stigar som slutar i att vi faller i ett tyngdlöst rum. Mollberg är osynlig men existerar i något av mina inre rum, ett rastlöst alter ego. Dessa mina inre rum finns i det rum som jag just nu befinner mig i. Ett rum som är sammansatt av oändligt många samtida rum-i-rum och rum-utanför-rum.

När Mollbergs tystnad blir för svår brukar jag föra honom ut. Se på världen, känn världen, var i världen, detta rum av oändligt många förflutna, samtida och kommande sammansatta rum-i-rum. Och visar honom på ord som skrivits för att bryta tystnad, lyfta upp huvudet igen, stå emot, stiga upp, gå vidare. Att tro på livet, trots allt.

Jag har två dikter som jag ber Mollberg läsa och begrunda. Den ena bär jag alltid med mig i min kalender, Out of the Night av William Ernest Henley. Den andra, If We Must Die av Claude McKay visade jag honom idag. För mig är läsningen av de två dikterna en resa i tid och rum, politiska budskap, tröst. En litteraturvetare ger säkerligen sin egen analys av McKays dikt, min får bli en drömmares expressionistiska torso.

McKays dikt publicerades 1919 och väckte genast uppseende. Både för att författaren var en jamaikansk poet och författare som liksom så många andra från de karibiska öarna hade flyttat till USA i hopp om ett bättre liv i början av 1920-talet. McKay mötte ett samhälle som var uppdelat enligt ras och klass och där hudfärgen placerade dig på den samhälleliga stegen: svarta rättslösa nere, vita uppe. Detta segregerade samhälle hade exploderat under den ’röda sommaren’ 1919 då återvändande svarta soldater från Västfronten ställde krav på medborgerliga rättigheter och att löften om civilarbete skulle infrias. Mot detta reagerade den vita arbetarklassen – de svarta, oorganiserade arbetarna uppfattades som ett hot som skulle motas i grind. Följde raskravaller på ett flertal orter i såväl nord- som sydstaterna. Niggern skulle förstå sin plats i samhället: slavarnas ättlingarna hade ingen historia, ingen annan plats i den amerikanska välfärdsdrömmen än på bomullsfälten och i köket, utom åsyn från The American People boende i barackerna i utkanten av byarna och städerna.

Slaveriet hade förvisso förbjudits 1863 men kunde slavarna och deras ättlingar bli jämbördigt integrerade medlemmar av det amerikanska samhället? Vilken plats i den amerikanska historien skulle de ha? För mången slavättling framstod den amerikanska samtidigheten som ett tudelat rum, ett vitt och ett svart. En del förespråkade att denna Color Line kunde överbyggas och slavättlingar hade möjligheter till att bli en del av det amerikanska samhället under förutsättning att de visade ödmjukhet och underdånighet. Andra förklarade att linjen kunde inte överträdas och började drömma om att återvända till Afrika, förfädernas kontinent.

Det var den tredje gruppen för vilken McKays dikt kom att bli ett elektiskt nedslag, ett kondenserat politiskt budskap som sammanfattade deras position som moderna, livsbejakande, stolta och självmedvetna medborgare i såväl det amerikanska samhället som i världen. The New Negro kallades han och hon, en rörelse som framför allt förknippas med Harlem Renaissance och det intensiva kulturlivet på de otaliga jazzkrogarna i New Yorkstadsdelen. Det var politiskt medvetna afrikansk amerikanska aktörer som inte var på väg tillbaka till Afrika eller var beredda att böja huvudet inför övermakten, inför WASP, Ku Klux Klan, eller Jim Crow. De var stolta över att vara svarta, att ha sin egen kultur, sin egen musik, sitt eget sätt att uttrycka sig, sin egen historia. De var hjältar även om övermakten, mörkret skulle krossa dem, tränga dem i ett hörn: de vägrade att mera vara nedtryckta.

 

If we must die, let it not be like hogs

Hunted and penned in an inglorious spot,

While round us bark the mad and hungry dogs,

Making their mock at our accursed lot.

If we must die, O let us nobly die,

So that our precious blood may not be shed

In vain; then even the monsters we defy

Shall be constrained to honor us though dead!

O kinsmen! we must meet the common foe!

Though far outnumbered let us show us brave,

And for their thousand blows deal one death-blow!

What though before us lies the open grave?

Like men we’ll face the murderous, cowardly pack,

Pressed to the wall, dying, but fighting back!

Från Harrison, Peura och generation Z till det nya universitetet

Den svenske professor Dick Harrisons har den senaste tiden orsakat flertalet debatter om dagens studenter på universiteten och Finland har inte gått oberört. I de sociala medierna har han ibland lyfts fram som ett orakel, en sanningssägare, den som vågar säga hur det är. Diskussionen har utvecklats till att fokusera på olikheter, personligheter och reflektioner över mångfacetterade verkligheter i universitetsvärlden, men det som inte nämnts är framtidens studenter, generation Z. De kommer med stormfart och deras syn på kunskap, inlärning, världen, individen och samhället, men framförallt historien och framtiden är utmanande.

De som är födda efter 1995 tillhör generationen Z. Deras navelsträng var en ethernetkabel och de har växt upp i en trådlös värld som domineras av ett konstant informationsflöde. I en ålder av fem har många genom en daglig användning av pekplattor och tangentbord lärt sig fingrets makt. De har sedan barnsben lärt sig att hantera och förstå det enorma sjok av information som de konstant omges av. De är alltid online, de multitaskar och de söker svar från internet och vänner på social media. De är därför vana att genast få respons. Att nätverka är en livsstil och de gör inte skillnad mellan den virtuella och verkliga världen på samma sätt som tidigare generationer.

Generation Z utbildar sig själv med hjälp av internet och kunskap är inte längre ett mål, utan snarare en process som framkommer genom interaktion och förhandlingar. Generation Z har från första början lärt sig att hantera kunskap och information på andra sätt än tidigare generationer. De behöver inte lära sig årtal och händelser, de får tag på dylik information på en bråkdelssekund. De behöver inte göra anteckningar och försöka förstå sådant som man kan ”googla” upp. De vill lära sig för framtiden. De vill vara med och förändra världen därför att de har vuxit upp i en värld där en global kris följt en annan. Terroristattacker, klimatförändring och ekonomiska kriser har dominerat hela deras uppväxt.

Generation Z lär sig själv och den här typen av undervisning smyger nu in i de finländska grundskolorna. Pekka Peura är en fysik- och matematiklärare som har revolutionerat inlärningsprocessen i Finland. Det senaste halvåret har hans metod skapat många och stora rubriker. På Facebook har hans grupp (Yksilöllinen oppiminen ja oppimisen omistajuus) vuxit med över 5000 medlemmar inom loppet av några månader. I Peuras klasser sker ingen undervisning utan eleverna lär sig själva. De arbetar ensamma eller i grupp. De får fråga hjälp av läraren, vännerna eller konsultera internet. De lär sig på det sätt som de lär sig själv bäst. Resultaten talar för sig själv: plötsligt har det blivit roligt att gå i skolan. Eleverna är på plats före timmen börjar och de sitter kvar när den har slutat. Studenskrivningarna går bättre. Min poäng är att Peuras elever är framtidens studenter på universiteten. Hur blir det när universiteten fylls av studenter som sedan grundskolan lärt sig själv och för vem läraren främst varit en del av ett större nätverk, inte nyckeln till kunskap?

Framtidens studenter ser alltså nödvändigtvis inte universiteten som de kunskapsförmedlare som Harrison vuxit upp med, och de börjar inte studera för att lära sig tänka vetenskapligt på samma sätt som tidigare generationer lärt sig. För mig hade universitetet rollen som kunskapsförmedlare och det lärde mig strukturera och förstå kunskap, men för generation Z kan det kännas som att leva på stenåldern. De har kunskap, de vet hur man hittar kunskap, och således söker de istället nya nätverk. Expertkunskap och vetenskaplig tänkande i dess traditionella bemärkelse är för dem sekundärt, det gav ju oss alla kriser som generation Z nu måste lösa.

Ett universitet som satsar på att utbilda studenter som kan lösa verkliga globala problem är Minerva. Grundat 2013, och med fem olika utbildningsprogram, använder universitet den nyaste tekniken som en utgångspunkt. Det frångår den gamla tanken om universitet som kunskapsförmedlare eftersom information och innehåll redan finns överallt. Därför satsar Minerva istället på att utbilda studenter som skall lära sig tänka kritiskt och kreativt men framförallt lära sig aktiv kommunikation och interaktion. Studenterna lär sig lösa problem för framtiden. All utbildning sker i nätbaserade seminarier som kräver aktivt deltagande. Studenterna, å andra sidan, förväntas bo och arbeta i sju olika världsmetropoler – allt från Buenos Aires och Soul till London – för att lära sig agera i olika kulturer, samhällen och med olika människor. Målet är helt enkelt att ge dem en mångkulturell erfarenhet redan från första början.

Om man således håller med eller är emot Harrison är en sak, att det finns ett högpolitiskt tryck på ökad genomströmning av kandidater och magistrar är en annan, men det pågår också ett paradigmskifte i synen på kunskap och hanteringen av den. Det här skiftet har inte sitt ursprung i universiteten, de traditionella kunskapsförmedlarna, utan det kommer underifrån, från barn och unga som lär sig själv och ser kunskap som en konsumtionsvara. Minerva är en svar på det här. Paradigmskiftet sker inte över en natt, men det utmanar många av de gamla traditioner som gjort universiteten till vad de är idag. Jag är själv för traditioner, jag ser det som en del av min identitet, men nya studenter som på ett kreativt sätt ifrågasätter varför vi fortfarande lär oss på samma sätt som för 20 år sen är en utmaning. De har mycket att lära mig.

Problemen med Trumps trumf

”Ännu har inte Trump Tower fallit”, sade en kollega med glimten i ögat åt mig häromdagen. Som följd av mitt arbete med Förenta staternas kommande presidentval har det närmast blivit vardag att kollegor, släkt och vänner förundrar sig över Donald Trump och hur vi skall förstå hans ställning i presidentvalet. Det är alltid roligt att få tala om presidentvalet, men samtidigt drar jag mig för att fokusera på Trump då jag hör till skaran som inte har mycket till övers för beskrivningar av honom som ”favorit”. De facto anser jag att sannolikheten att reality tv-stjärnan blir republikanernas kandidat är försvinnande liten.

Donald Trump vid presskonferens i Trump Tower, 2015. Foto av Michael Vadon.

Donald Trump har dominerat pressrapporteringen och leder i opinionsundersökningar. Foto av Michael Vadon.

Vanligtvis ställs den som ifrågasätter Trumps möjligheter mot väggen med hänvisningar till hans ledning i opinionsundersökningar. Den kontroversiella affärsmannen och mediapersonligheten leder i alla nationella opinionsundersökningar, och har gjort det i så gott som samtliga undersökningar sedan slutet av juli. För tillfället leder han likaså i gallupar över de tidigaste röstande delstaterna: Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina. Det finns dock skäl att problematisera användningen av opinionsundersökningar för att förstå, eller förutspå, nomineringsprocessen i Förenta staterna. Det finns både vad jag skulle kalla interna och externa problem med opinionsundersökningarna, problem som förklarar varför jag är skeptisk gällande Trumps möjligheter.

Kirurgen Ben Carson hade stöd bland religiösa och konservativa väljare men hans kampanj är nu i kaos och hans stöd rasar. Foto av Michael Vadon.

Kirurgen Ben Carson hade stöd bland religiösa och konservativa väljare men hans kampanj är nu i kaos och hans stöd rasar. Foto av Michael Vadon.

Först vill jag göra det väldigt tydligt att jag inte ifrågasätter opinionsmätningarna i sig, jag misstror inte att de är välgjorda och metodiskt hållbara. Med interna problem syftar jag snarare på det faktum att undersökningarna inte är särskilt riktgivande ifråga om primärvalsresultaten. Primärval är till naturen skiftande. Till skillnad från själva presidentvalet, där partitillhörighet spelar en stor roll, är röstarna i primärval i regel positivt inställda till majoriteten av kandidaterna. Samtidigt fattar väljarskaran sitt slutgiltiga beslut väldigt sent, under de sista fyra veckorna före caucus-mötet i Iowa (deras form av primärval) steg John Edwards stöd med 25 procentenheter i valkampanjen 2004 medan Newt Gingrich understöd rasade med över 15 procentenheter över samma period 2012. I ingendera fallen fanns det någon större skandal bakom, det handlade helt enkelt om att väljarna i sakta mak började bestämma sig. I en ny undersökning av New York Times framgick det att endast en tredjedel av de tillfrågade redan har bestämt sig. Därmed spelar det ingen betydelse hur länge Trump, eller någon annan för den delen, har hållit tätpositionen i opinionsundersökningar. De betydelsefulla förändringarna lär vänta på sig ännu någon vecka.

Ted Cruz talar till väljare. Foto av Michael Vadon.

Senator Ted Cruz (Texas) bygger sin kampanj på stödet av konservativa gräsrotsrörelser. Foto av Michael Vadon.

Samtidigt är det väldigt oklart hur Donald Trumps etablerade mediapersonlighet påverkar hans understöd och huruvida detta stöd verkligen resulterar i röster. Redan då Trump i somras meddelade att han ställer upp var han ett bekant namn i de flesta hushåll. Därefter har den omtvistade provokatören åtnjutit runt sex gånger så mycket mediauppmärksamhet som hans närmste rival. Sambandet mellan uppmärksamhet i pressen och stöd i opinionsundersökningar har under de senaste åren varit statistiskt sett slående. Detta bör beaktas då man tolkar Trumps stöd i opinionsundersökningarna.

Senator Marco Rubio (Florida) hoppas samla partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

Senator Marco Rubio (Florida) hoppas samla partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

Republikanernas situation i år har osedvanligt mycket potential för stora omväxlingar i och med att det fortfarande finns elva mer eller mindre seriösa kandidater (varav minst fyra har en verklig chans att bli landets nästa president). Räkna med att flera kandidater inom de närmaste sex veckorna kommer att hoppa av, i synnerhet bland de vars strategi bygger på en kraftuppvisning i Iowa (Ben Carson, Mike Huckabee och Rick Santorum) eller New Hampshire (John Kasich och Chris Christie). Det mycket omtalade stödet som Trump tillsvidare åtnjuter i nationella gallupmätningar ligger på ungefär 35 %. Med andra ord betyder det att endast en tredjedel av väljarna uppger sig stöda den diskutabla favoriten, kommer det att stiga i takt med att allt flera kandidater tackar för sig eller är detta Trumps tak?

Governor_of_Florida_Jeb_Bush_at_FITN_2015_in_NH_by_Michael_Vadon_03

Tidigare guvernör Jeb Bush (Florida) har stöd inom partiet men har inte lyckats övertyga eliten. Foto av Michael Vadon.

Ifall de interna problemen med opinionsundersökningar kan sägas båda illa för Trump är de externa problemen än värre. Pressen bygger till stor grad sin rapportering om valkampanjen på opinionsundersökningar uttryckligen för att de har en antydd förutspående funktion. Tanken är att vi genom att studera opinionsundersökningar kan bedöma vem väljarna kommer att utse till partiets kandidat. Detta är orsaken till att Trump under de senaste sex månaderna regelbundet nämner hur bra det går för honom i opinionsundersökningarna, det är också orsaken till att många idag ser honom som favoriten. Det finns dock ett avsevärt problem i detta resonemang, och det är historiskt. Det bästa sättet att bedöma vem som kommer att vinna partiets nominering är inte att studera opinionsundersökningarna, utan stödet inom partieliten. Begreppet elit är här måhända besvärligt men det handlar om en heterogen grupp bestående av politiker, finansiärer och intresseorganisationer. Nyhetssidan FiveThirtyEight räknar det uttalade stödet kandidaterna har bland kongressmedlemmar, senatorer och guvernörer. Medan både Jeb Bush och Marco Rubio har en handfull senatorers och över tjugo kongressmedlemmars stöd har Donald Trump inte en enda betydelsefull partimedlems uttalade stöd. Sedan partierna 1972 övergick till den moderna nomineringsprocessen där primärvalen utser partiets kandidat har ingen klarat av att knipa nomineringen utan avsevärt stöd inom partieliten.

Guvernör Chris Christie (New Jersey) hoppas säkra partielitens stöd genom att vinna i New Hampshire. Foto av Michael Vadon.

Guvernör Chris Christie (New Jersey) hoppas säkra partielitens stöd genom att vinna i New Hampshire. Foto av Michael Vadon.

Summa sumarum, Trump har ett stort stöd i opinionsundersökningarna, men dess betydelse är betydligt mindre än vad folk tror. Den polemiske gallupledaren, som kallat sig själv ”a big history fan”, borde med tanke på primärvalens moderna historia vara minst sagt orolig. Å andra sidan har han inte hittills visat någon större respekt för historiska fakta i sin kampanj, och han har avfärdat historieforskning med att fråga hur någon kan veta vad som hänt i det förflutna. ”Were they there?” frågade han sig i New York Times. Jag kan öppet erkänna att jag inte har förstahands erfarenhet av att vinna Republikanska partiets presidentkandidatur, men ändå vågar jag påstå att Trump inte heller kommer att ha det.

Också guvernör John Kasich (Ohio) satsar på New Hampshire och partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

Också guvernör John Kasich (Ohio) satsar på New Hampshire och partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

För mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com