Kategoriarkiv: Globalhistoria

På tal om kokplattor

1700-tal, Afrika, Globalhistoria, Historiografi, Klimat, Okategoriserade, , , ,

Varför sätter du inte handen på en varm kokplatta på spisen? Jo, du vet att du skulle bränna dig. Hur vet du det? Jo, tidigare erfarenhet. Du har kanske inte själv satt handen på plattan, men i något skede har någon gjort det och den personen brände sig. Den här lärdomen spred sig som en löpeld och på det här sättet använder du historien för att styra ditt framtida beteende.

Föreställ dig nu att du inte visste vad det skulle hända om du satt handen på kokplattan. Ingen har någonsin prövat. Istället har många människor bara sett på en kokplatta och sagt ”vi behöver veta mera”. Övrig kunskap om spisen har utvecklats enormt, men ingen har ännu lagt handen på kokplattan. Följaktligen har en internationell spisorganisation bestående av tusentals spis- och kokplattsexperter från hela världen uppmanat någon att lägga handen på spisen. Organisationen har de senaste åren eftersökt och uppmanat mera forskning om kokplattor. Det behövs för att utveckla nya spismodeller och kastruller. Miljontals människor behöver förstå spisplattans funktion för att kunna planera för ett säkrare liv i framtiden. Men, det hänger inget. Ingen lägger handen på kokplattan.

I slutet av 1970-talet försökte en amerikansk spisexpert sätta handen på kokplattan. Hon var nära, men sist och slutligen svepte hon bara handen över spisen och kokplattorna. När jag frågade henne varför hon inte rörde i plattan så svarade hon att ”ingen ville finansiera det, ingen brydde sig”. Vad konstigt tänkte jag. Hon berättade vidare att just då blev man ännu mer intresserad av att veta om hur locket på en kastrull påverkar kastrullens användbarhet. Således började hon studera kastrullock. Nu, 35 år senare, är hon expert på kastruller och kastrullock. Men eftersom ingen ännu satt handen på kokplattan så fortsätter forskare världen över att spekulera kring vad det händer ifall du gör det. Superdatorer används för att genom olika modeller testa vad som möjligtvis kunde hända, men resultaten är oklara och skiljer sig kraftigt från varandra.

Med tanke på att vi alla är beroende av spisen så är det ur ett socioekonomiskt perspektiv viktigt att förstå kokplattan. Ur ett politiskt perspektiv är det viktigt att förstå kokplattan därför att i framtiden påverkar den oss alla, men speciellt de som använder spisen och kokplattan varje dag. Om vi inte studerar den varma kokplattan så kan framtida sjukhuskostnader skjuta i höjden. Det kan kosta samhället miljarder.

Varför har ingen satt handen på plattan när det är så enkelt? En förklaring kunde vara att det är ett tråkigt ämne. Detaljstudier om kastruller, kastrullock och spisplåtar är mediesexiga ämnen som ger synlighet och finansiering. I dessa studier använder man sig av nya revolutionerande metoder, inte av en enkel handpåläggning.

Det var det om kokplattor. Det kunde gälla vad som helst, men jag skriver förstås om Västafrikas klimathistoria. Vad vi vet om tidigare klimat, vad som gjorts och hur man gör klimatforskning. Varför man gör klimatforskning. Det är min kokplatta. Allt har hänt och allt är på riktigt. IPCC är organisationen som gjort uppmaningen. Superdatorerna är de som gör globala klimatmodeller vars resultat är motsägelsefulla. Afrika sägs vara en kontinent som kraftigt kommer att påverkas av klimatförändringen, men ingen har satt handen på spisen. Varför inte? Är det verkligen så att ”ingen bryr sig”? Ibland känns det som så, men jag kan inte tro det.

Där står jag nu. Med handen ovanför kokplattan. Jag för den i en sakta svepande rörelse fram och tillbaka. Jag känner hettan och väntar. Kommer jag att bränna mig?

Willi Münzenberg, internationell solidaritet och flyktingkrisen Anno 2015

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Mellanöstern, , , , , ,

Vad är ett politiskt arv? Hur skapas ett historiskt eftermäle? Hur fånga samtidighetens komplexitet Anno 2015? Dylika tankar korsar mitt huvud medan jag sitter vid skrivbordet i ett hotell i Friedrichshain i Berlin. Jag befinner mig inte långt ifrån platsen där Muren en gång delade Öst och Väst. Den fysiska muren revs, händelsen den 9.11.1989 inledde avvecklingen av Kalla kriget. Sommaren innan hade Ungern öppnat sin gräns till Österrike för semestrande östtyskar. Samma år hade jag inlett min bana som nyhetsredaktör på Text-TV. Det skulle bli en lugn sommar, förutspådde mina kolleger: de inhemska politikerna håller låg profil och utrikes brukade det inte hända mycket. Världen såg ut att vara stabil och förutsebar. Långa kaffepauser var att vänta. Men det blev annorlunda. Kanske var det kuppen mot Stroessner i Paraguay som inledde året där den ena efter den andra diktatorn och folkdemokratin avsattes och gick i graven. År 1989 var en global vändpunkt men sommaren 1989 var jag ännu säker på att Erich kommer att klara biffen. Ett år senare existerade DDR inte mera. Men den nya Förbundsrepubliken var ett tudelat samhälle och Berlin fortsättningsvis en tudelad stad. En tur med S-Bahn från Zoo till Alexandersplatz visade med all tydlighet detta: västdofter vid Zoo, östluft vid Alex.

2015. När brast fördämningarna vid Festung Europa? Europeiska politiker hade under decennier varnat för att de illegala immigranterna kommer att översvämma Europa, ta våra arbeten och lever på våra skatter. Dessutom är de muslimer och hade stora familjer. Sist, men inte minst: Europa hotades av att islamiseras. Så murar restes för att hålla afrikaner, asiater och andra objudna gäster utanför vår bekvämlighetssfär. Dubbelstrategi: flyktingfrågan skulle få sin lösning med att angripa problemets rötter och orsaker. Inte de utlösande (bombandet av Afghanistan, Irak eller Libyen; den neokoloniala världsordningens konsekvenser i Afrika och Asien) utan endast de synliga (människosmugglarna). Flyktingar skulle hållas nära sina hemländer, helst i läger i grannländerna; vi skulle betala för deras överlevnad. Systemet fungerade, eller så inte.

Sensommaren 2015 meddelade FN:s flyktingorgan UNHCR att de är tvungna att drastiskt minska stödet till flyktinglägren. Vid denna tidpunkt hade Tyskland öppnat sina gränser för alla asylsökande, myndigheterna räknade med att motta 800 000 flyktingar och förbundskansler Angela Merkel deklarerat ”das schaffen wir!” Men hon var även realist: landet kommer att vara ett annat i framtiden, samhället kommer att förändra sig och det invanda och förment bestående kommer att se annorlunda ut. På kort sikt är utmaningen gigantisk: hur skapa drägliga förhållanden för dem som inget har så att de överlever vintern? Skall flyktingarna interneras eller integreras? Tyskland och Sverige har valt den senare vägen vilket kräver ett nytt miljonprogram för nya lägenheter, barnvård, skolor, hälsovård och utbildningsprogram.

Berlin, September 2015. Thüringens ministerpresident Bodo Ramelow hade blivit inbjuden att hålla ett anförande vid Internationaler Willi Münzenberg Kongress. Något om hur staden Erfurt – Willi Münzenbergs födelsestad – kom ihåg honom (namngivandet av en gata eller plats, plakett på huset där han föddes…). Men det blev inte något föredrag om minneskultur och historiebruk. I stället blev det ett ”implusföredrag” – Politischer Realismus in schwierigen Zeiten: om mottagandet av flyktingar i delstaten, de dagliga utmaningarna och besluten som måste fattas, improvisationen och åsidosättandet av fastslagna budgetramar för att bemöta utgifterna som ändras och ökas dag för dag. Sist men inte minst: att övergå från en registerings- till en integreringspolitik. Ett passionerat tal. Internationell solidaritet i praktiken.

Är flyktingkrisen anno 2015 början eller slutet på en era? Bodo Ramelow påminde oss kongressdeltagare att vi endast har sett toppen av isberget. Förhållandena i flyktinglägren i Turkiet, Libanon eller Gaza är odrägliga; flyktingkrisen i Afrika tycks ingen orka tänka på. Än värre: om dagens kris i huvudsak är en följd av uppror och (inbördes)krig, kommer nästa flyktingkris att utlösas av den ekologiska kollaps som redan kan skönjas i utsatta regioner i såväl Afrika som Asien eller den vattenkris som redan är ett faktum i Sydvästasien och Nordafrika.

Det positiva: Willi Münzenberg-kongresen påminner mig om att internationell solidaritet inte är en illusion. Den är möjlig och är en väg som leder till en bättre värld. En som visade vägen var Willi Münzenberg, 1900-talets stora europeiska internationalist och ’Vordenker’. Vår kongress avsikt är att lyfta fram hans insatser som antifascist, antikolonialist och antirasist. Vår ambition är att utveckla Willi Münzenberg Forum (WMF) till vår tids plattform för studier av global solidaritet och dess utmaningar och förändringar i tid och rum. I Åbo är det InterSol-forskningsprojektet som är ansluten till WMF.

”Not everything can be about everything”

1700-tal, 1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Globalhistoria, Historiografi, USA, , , , , , ,

DC-Metro-mapDet är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).

Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.

Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.

Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.

Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.

Europas svåra mångkulturella förflutna

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria

av Holger Weiss

Debatten om det mångkulturella samhällets möjlighet och utmaningar har gått het de senaste tiderna såväl i Finland som i resten av Europa. För fem år sedan konstaterade den tyska förbundskansler Angela Merkel vid ett tal till de tyska kristdemokraternas ungdomsförbund att mångkulturalismen, som hon förstod som samexistensen av olika kulturer, har misslyckats totalt i Förbundsrepubliken Tyskland (”dieser Ansatz ist gescheitert”). I samma tal ställde hon sig dock bakom den tyska förbundspresidenten Christian Wulffs plädering att ”der Islam ist Teil von Deutschland”, något som hon understrukit i ord och handlingar sedan dess; i juli 2015 deltog hon vid brytandet av fastan under Ramadan.

Inte bara förbundskansler Merkel har avsvurit sig ”multikulti”. År 2011 deklarerade både den brittiska premiärministern David Cameron och den franska presidenten Nicolas Sarkozy att mångkulturalismen har misslyckats och att det gällde att integrera invandrarna i de brittiska och franska samhällena. Med andra ord: assimilera och omstöpa dem. I och för sig inte någonting nytt. Mats Wickström har i sin doktorsavhandling om vändningen från en assimileringspolitik till ett främjande av det mångkulturella samhället i Sverige visat att det handlar om vilka värderingar som sätts i fokus – minoritetens inklusive invandrarnas/främlingarnas eller majoritetens. Debatten i Finland under sommaren handlar mycket om detta – och lika mycket om historielösheten och minnesförlusten i dagens Europa.

Tvenne upplevelser denna sommar fick mig att tänka till om Europas svåra förflutna med att hantera etnisk och religiös mångfald. Vid ett besök i Ballin-Stadt i Hamburg, d.v.s. museet för emigration, fanns två utställningar: basutställningen om emigrationen från Europa till (huvudsakligen) USA fram till början av 1900-talet samt en specialutställning om flyktingar och illegala immigranter som kommit till Tyskland under det senaste decenniet. Senare under sommaren läste jag den tyska översättningen av Keith Lowes Savage Continent. Europe in the Aftermath of World War II (London 2012). Utställningen om emigrationen från Europa och de olika etniska utrensningarna under och efter Andra världskriget fick mig att kritiskt reflektera över det ”europeiska arvet” och de ”europeiska värderingarna”: hur har vi tagit hand om vår nästa? Dåligt, minst sagt. I och för sig är det otroligt att någon vill komma till Europa med de erfarenheter som oliktänkare, oliktroende, olikfärgade och olikkönade har gjort i denna del av världen – då som nu.

Frågan om det mångkulturella samhällets möjligheter i Europa bör ställas i relation till vår historia. Vad är folket, nationen, nationalstaten? Vem tillhör gruppen, vem är utanför? Låt oss snabbt rekapitulera de senaste tusen åren i Europas historia. Judarna trängs i ghetton eller fördrivs från västra Europa, muslimer kastas ut, katoliker i än den ena, protestanter i än det andra och heretiker av olika schatteringar sowieso är icke välkomna, fördrivs eller sätts i fängelse. Talar du fel dialekt eller språk bör du lära dig det statens officiella. Fel färg? – bäst att bli Kammermohr. Skörden slår fel? – skyll på juden eller grannhäxan. Spola framåt i den europeiska historien och vi har nationalstaten (kan judarna få medborgarrättigheter? Roma, sinti och annat farande folk definitivt inte.) – skall den vara homogen eller kan den vara heterogen? Spola framåt: socialdarwinismen och rasismen. De europeiska imperierna, Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland och Osmanska riket (skall det räknas med eller inte?): etniska smältdeglar men olika rättigheter och privilegier för olika folk och klasser. Kanske inte så förunderligt att de stora emigrationsvågorna från ”den gamla världen” till ”den nya världen” kom just från dessa imperier. Samt från Syd- och Nordeuropa där staten inte kunde/ville bry sig om sina mindre bemedlade och maktlösa. Först: Bra att bli av med ’patrasket’; sedan insikten: befolkningen minskar! Minns även att de västeuropeiska kolonialimperierna tillämpade en lika dualistisk, rasistisk och segregerande politik gentemot sina medborgare och undersåtar – de förra hade politiska rättigheter, de andra inte (gissa vem som var undersåte?).

Kom uppgörelsen efter Balkankrigen och Första världskriget och omstöpningen av centrala, östra och sydöstra Europa. En halvmesyr, visade det sig – de mångkulturella staterna som uppstod bröts sönder inifrån och utifrån, etniska och religiösa minoriteter utrotades, fördrevs och omfördelades under 1930- och 1940-talet. 1900-talets europeiska historia fram till Wirtschaftswunder-perioden är en minst sagt en sorglig historia. Fast fr.o.m. andra hälften av 1940-talet blev i varje fall de östeuropeiska staterna etniskt homogena (och de som inte var det skulle bli det under 1990-talet).

Och ändå: den europeiska monokulturella Sonderweg är ur ett globalhistoriskt perspektiv ett sidospår. En annan fråga är om kulturerna och samhällena utanför den ”gamla kontinenten” är immuna för etnisk och religiös xenofobi. Det som de postkoloniala och senmoderna europeiska samhällena dock kan och bör lära sig av afrikanska, asiatiska och amerikanska samhällen är hur det mång- och flerkulturella är både en rikedom och en grundbult i samlevnaden människor emellan. Ty ur ett globalhistoriskt perspektiv har Europa först under de senaste 50 åren blivit ett mottagarland medan resten av världen levt med främlingar och olika minoriteter sedan urminnes tider.

Postskript: även i Europa har vi en lång erfarenhet av minoriteter, invandrare, främlingar, hybrid- och kreolkulturer men denna berättelse finns sällan i vår officiella nationella kanon. Vid sidan om idén det homogena majoritetssamhället fanns och finns det heterogena och sammanflätade samhället som består av individer, medborgare och grannar som påminner om mig själv: halv tysk, tre åttondelar finlandssvensk, en åttonde del dansk, katolik; mina barns kusiner är halvtyskar/halvjemeniter. Min far kan liksom Anthony Kwame Appiah konstatera att han ser framför sig en mångkulturell och kosmopolitisk smältdegel, något som även min kollega Bob Shenton med stolthet utbrast då jag för första gången besökte honom i Toronto: titta dig omkring, här hittar du framtidens och morgondagens individer! Eller som Alan Posener skriver i Die Welt (27.2.2015): ”Wir werden die Gewinner von Multikulti sein.”

I Tamboras skugga

1800-tal, Globalhistoria, Klimat

av Holger Weiss

Sommaren 2015 kommer säkerligen att gå till annalerna som relativt kyligt och blött. Hängmattan förblev för mången säkerligen oanvänd och endast de mest väderinbitna soldyrkare drog ned till sandstranden. Å andra sidan har det varit det perfekta vädret att plöja igenom högen av olästa böcker som samlats under våren på skrivborden…

Medan det regnade ute lusläste jag Gillen D’Arcy Woods Tambora – The Eruption That Changed the World (Princeton University Press 2014). Boken behandlar vulkanen Tamboras utbrott 1815 och dess globala följder, känd i Europa och i Nordamerika som ’året utan sommar’ (1816) eller ’Eighteenth-Hundred-and-Froze-to-Death’. En passande läsning för i år även om årets miserabla sommar förvisso inte han kopplas ihop med något vulkanutbrott.

Woods bok kopplar ihop litteratur- och naturvetenskapliga studier om Tamborautbrottet. Mycket är känt från förut – att paret Shelley och Lord Byron upplevde året utan sommar vid Genevesjön vilket resulterade i skönlitterära klassiker som Frankensteins monster, William Turners och andras röd-gul-mättade solnedgångar eller missväxten och hungersnöden i Schweiz och annorstädes i Europa och Nordamerika under åren 1816 till 1818. Mindre kända men lika gastkramande är hans beskrivning av missväxten och hungersnöden på Irland som kom att bli ett olycksbådande förspel till den Stora hungern på 1840-talet – under båda kriserna underlät myndigheterna att göra något för de nödlidande.

Tamboraeruptionen gav upphov till en global katastrof. Två bidrag i Woods beskriver de mindre kända följderna. Den ena var den omfattande krisen i Kina som bidrog till samhällsupplösningen under Qing-dynastin (om detta även Shuij Caos, Yushang Lis och Bin Yangs uppsats ’Mt. Tambora, Climatic Changes, and Chinas Decline in the Nineteenth Century’ i Journal of World History 23:3, 2012). I provinsen Yunnan ledde missväxten till att befolkningen övergick till att odla opium mycket på grund av myndigheternas oförmåga att bistå de nödlidande och banade därmed vägen för det utbredda opiummissbruket i södra Kina.

Den mest globala effekten av Tamborautbrottet var dock dess inverkan på kolerans spridning. Woods bygger på nyare studier om orsakerna till den första kolerapandemin som fick sin början år 1817 i Bengalen. Medan kolerans globala spridning under 1800-talet har varit ett välkänt kapitel i de globala pandemiernas historia har orsakerna till varför koleran spred sig utanför Bengalen just år 1817 varit ett frågetecken. Tidigare teser om ett intensifierat handelsnätverk i den Indiska oceanen, förflyttningar av militära enheter eller dess koppling till de hinduiska och muslimska pilgrimsfärderna kan svårligen förklara varför koleran kom att ta språnget utanför Bengalen. Klimatförändringen som förorsakades av Tamborautbrottet ger en potentiell förklaring – men räcker den? Woods framkastar hypotesen att Tamborautbrottet resulterade i Bengalen (liksom i hela den Indiska oceanens monsunbälte) till bisarra väderfenomen, bl.a. svår torka följda av ännu svårare översvämningar, vilket gav upphov till grundläggande rubbningar i den Bengaliska vikens akvatiska ekologi inklusive mutationer av kolerabakterien. I och för sig har kopplingen mellan Tamborautbrottet och den första kolerapandemin gjorts av andra forskare, dock i mera försiktiga ordalag (se bl.a. G.C. Cook, The Asiatic Cholera: An Historical Determinant of Human Genomic and Social Structure, Springer 1996 eller Myron Echenberg, Africa in the Time of Cholera: A History of Pandemics from 1817 to the Present, Cambridge University Press, 2011). Själv har jag i min egen forskning ställt mig mera försiktig till att peka på en direkt koppling mellan de två fenomen men Woods tes är en intressant tankeställare som ger upphov till att granska den första kolerapandemin på nytt.

Woods bok om Tamborautbrottets har en globalhistorisk ansats; boken beskriver utbrottets följder i Indonesien, Indien, Kina, Europa och Nordamerika. Det som jag saknar är dock de möjliga effekterna i Afrika och i Latinamerika. Kanske oroligheterna i Hausaland åren 1817-18 som skakade Sokotokalifatet i dagens norra Nigeria eller upproret mot Bambara i Massina åren 1816-18 i dagens Mali kan kopplas ihop med Tamborakrisen? Resulterade den globala klimatförändringen som följde efter utbrottet till försämrad nederbörd i Sudansavannen i Afrika vilket skulle ha lett till minskad betesmark och skördemissfall? Och hände något i Latinamerika?

Segerdag – för vem? Del III

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Nordisk historia, Okategoriserade, Övrigt, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

Segerdag – för vem? Del II

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Övrigt, Ryssland, , , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger!

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

…läs vidare i del III…

Segerdag – för vem? Del I

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Övrigt, Ryssland, USA, , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till hur och varför detta utvecklades antingen i känsliga eller och a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen tolkas och skrivs. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; det ryskfinansierade nyhetsbolaget) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa det nazistiska riket ner på sina knän, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2016)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Åbo/Stockholm, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

…läs vidare i del II…

För intervju av FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.

En fred som gjorde slut på all fred

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Mellanöstern, Ryssland, USA, , , , , , , , , , , , , , , , ,
President Woodrow Wilson lämnar Versailles 1919. Källa: Krigsarkivet, Stockholm

President Woodrow Wilson lämnar Versailles 1919. Källa: Krigsarkivet, Stockholm

Kärt barn har många namn. Ett exempel på detta är mänsklighetens ”urkatastrof” 1914-1918. Det existerar andra mer vedertagna beskrivningar av kriget, till exempel det stora kriget eller det mer allmänna: det första världskriget (1914-18). Uttrycket ”en fred som gjorde slut på all fred” (a peace to end all peace) är hämtat från den brittiske officeren Archibald Wavells uppfattning om hur fredsfrågan hanterades vid fredskonferensen i Versailles 1919. Citatet är också titeln på historikern David Fromkins (1989/2009) omfattande undersökning av det osmanska rikets undergång och skapandet av mellanöstern under och efter ”urkatastrofen”. En bok Fromkin såg sig tvingad att revidera i skenet av händelserna efter den 11 december 2001 och dess våldsamma åverkan på mellanöstern som historisk region. Begreppet ”urkatastrofen” är hämtat ifrån den tyska historieskrivningen och uppfattningen om världskrigets härjningar och konsekvenser för det tyska riket, det vill säga, ”die Urkatastrophe Deutschlands” står i motvikt till den anglosaxiska narrativen om ”det stora kriget” (the Great War). Vidare visar detta oss att det är segraren som i hög grad dikterar villkoren för hur historien skrivs. Fredskonferensen i Versailles 1919 definierades av de allierade segermakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och till viss mån Italien – en händelse inramad av den karismatiske amerikanske presidenten Woodrow Wilsons centrala roll. I samband med och i efterhand till Versailleskonferensen har Wilsons roll beskrivits som den ”Wilsonska stunden” (the Wilsonian moment), ett epitet som fångar hans roll som världspolitiker och det hopp många hade investerat i honom att rädda och förändra världen till en bättre plats.

Historikern Erez Manelas grundliga forskning om fredskonferensen och Wilsons roll har visat att världen inte var redo, eller för den delen, villig att acceptera en långsam och gradvis liberal förändring av maktförhållanden och hur nationerna skulle förhålla sig gentemot varandra. Det senare handlar främst om kolonierna och hur segermakterna valde att ignorera koloniernas krav på befrielse och nationellt självbestämmande, en begynnelsepunkt stipulerad av Wilson och nedtecknad i de välkända fjorton punkterna. Där krig skulle ersättas med fred så var det början på något vi känner av än idag i vår globaliserade värld. För det första, mellanöstern som geopolitisk region och hur vi uppfattar området idag är/var ett resultat av de beslut som togs under och direkt efter det stora kriget. I samband med fredskonferensen introducerades ett alternativt förslag på gränsdragning av området utifrån etniska och religiösa kriterier, vilket till exempel skulle bereda vägen för nationalstatens Kurdistans etablering. Detta var resultatet av den amerikanska prästen Henry King och industrimagnaten Charles Cranes undersökning av det sönderfallande osmanska imperiet, en studie med antropologi som ledstjärna och genomförd på Wilsons direkta order. Liknande tankar förs fram än idag, till exempel det kanadensiska Global Research – Center for Research on Globalization fortsätter längs med den tradition av revidering och omvärdering som King och Crane presenterade 1919. Vilka konkreta resultat gav undersökningen 1919? De allierade valde att bortse från det etniska-religiösa alternativet för att istället fokusera på skapandet av ”mandatstater” i syfte att bryta upp det forna osmanska riket, men också, för att minimera det framtida Tysklands inflytande i området. Rent konkret var detta enbart en fortsättning av koloniala strukturer och den västerländska imperialismen i likhet med dess existens innan krigets utbrott 1914. För det andra, den populära synen på att krigets slut 1918 var en transportsträcka fram till det andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 visar oss hur historiska skeenden och processer uppfattas och beskrivs i efterhand. Är det rättvist att se det så? Är det så enkelt att säga att före det andra så fanns det ett första…? Nåväl, det är inte så enkelt och det reducerar förståelsen av mellankrigstiden till att enbart se det som en övergångsperiod från en hemskhet till en annan. Mellankrigstiden var till en början en tid av entusiasm, hopp och ambition om att förändra och rädda freden innan världen steg ner i ”den mörka dalen” under 1930-talet.

Vi har alla olika ingångsvinklar och värderingar som definierar hur vi uppfattar världen och historia. Med tanke på att det var 70 år sedan det andra världskriget punkterades i samband med Tysklands definitiva kapitulation kan det verka en aning avvikande att jag här väljer att fokusera på ”urkatastrofen” 1914-18. Min poäng är att lyfta fram hur vi diskuterar och förstår globala epoker och processer i sitt ”rätta” sammanhang. I Västeuropa skiljer sig synen på när det andra världskriget startade till skillnad från den som ges i den ryska historieskrivningen. Enligt rysk historia startade ”det stora patriotiska kriget” (ännu en beskrivning av kriget) 1941 i samband med det fascistiska Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen. Jag insåg denna skillnad i uppfattning av tid och rum vid en djupare diskussion om Ryssland och Sovjetunionens historia med studenterna på det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier för ett par år sedan. Vidare kan detta också vara ett exempel på den metodologiska nationalismen och hur dess definition av historia. Listan på liknande uppfattningar kan göras ändlös. Det vi kan enas kring är att Archibald Wavell hade rätt i sin observation om att Versailleskonferensen 1919 lämnade efter sig ett arv av oförsonlighet och olösta konflikter, frågor och problem vi än idag ställs inför. Det är en orolig tid vi lever i. Frågan är om det är konferenser i likhet med Versailleskonferensen som kommer att vara lösningen för att byta ut en fred som tog slut på all fred till att bli en fred som förblir fred.

”Jaså, du är alltså kommunist…”

1900-tal, 2000-tal, Globalhistoria, Historiografi, Okategoriserade, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brussels Congress 1927

Definierar valet av forskningsfråga vem du är? När jag precis hade påbörjat mina doktorandstudier/forskning vid historieämnet på Åbo Akademi 2005 ställdes jag inför påståendet ”[J]aså, du är alltså kommunist” under en festlig tillställning i Stockholm (vilken fest det var kommer jag dock inte ihåg). Jag hade precis genomfört mina första forskningsresor till det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI) i Moskva för att analysera dokument med anknytning till avhandlingen, ett arkiv som innehåller bland annat den Kommunistiska internationalens papper, dokument med anslutning till Lenin och Stalin (åtminstone en del) samt andra relevanta dokumentsamlingar kopplade till Sovjetunionens historia. Min omedelbara reaktion på personens påstående om min så kallade politiska läggning var först skratt, vilket följdes av omedelbar förnekelse för att slutligen landa i en längre diskussion om kommunism som ideologi och praktik. I efterhand tolkade jag det hela som om jag måste ha varit otydlig i hur jag förklarade mitt doktorandprojekt om anti-imperialistiska rörelser och internationell kommunism under mellankrigstiden. Frågan väckte dock något i mig som har hängt med alltsedan dess. För det första, jag brukar undvika att prata om min politiska ståndpunkt men i detta fall kunde jag utan motstånd deklarera att jag inte är kommunist. För det andra så misstänker jag att detta berör något djupare, dvs. hur gränserna mellan objektivitet och subjektivitet inom humaniora alltför lätt kan suddas ut. Och slutligen: vad säger din forskning om dig själv?

Forskning inom historia handlar om att urskilja mönster, rörelser eller händelser om människor och samhällen. Vare sig du väljer att anamma ett mikro- eller makrohistoriskt perspektiv – regionalt, nationellt eller internationellt – eller utgår ifrån ett på förhand givet teoretiskt ramverk – det rumsliga, genus, diskursivt osv. – så är människan i någon form av samhällelig kontext den centrala komponenten. Anledningen till varför jag konfronterades med påståendet (märk väl att jag inte skriver ”beskyllning” eller ”misstanken”) om att jag är kommunist kan förklaras med okunskap. Det vill säga, antingen hade jag inte tillräckligt med insikt eller förmåga för att förmedla tydligt nog vad jag forskar om i början av min akademiska resa som doktorand, men, rent konkret tror jag det hela handlar om stigmatisering kring historiska kontexter och samband.

Kommunismens historia under 1900-talet är ett tydligt exempel på detta. Forskning om den ”sovjetiska perioden” i Rysslands långa historia är ett dynamiskt ämne utsatt för ständiga förändringar i form av nya tolkningar, revisioner av tidigare politiska och sociala perspektiv eller den akademiska bataljen mellan paradigm som det totalitära kontra det socialhistoriska. Det verkar nästan som om det vi skyr, det klarar vi inte heller av att förstå. Det är här historikern finner sin plats och roll. Två exempel belyser dilemmat vidare. För det första, kommunismens historia i Sverige har fått ett näst intill nostalgiskt skimmer. Detta kan till stor del förklaras med att det svenska kommunistpartiet (Skp, men som nu går under namnet Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna, VPK) endast har tagit försiktiga steg i förlikandet med sin historiska relation till Sovjetunionen. Det andra exemplet är det årliga utdelandet av Lenin-priset i Varberg under Jan Myrdals beskydd, en aningen obskyr tillställning som lämnar en dålig smak i munnen. Vi kan ju lätt föreställa oss reaktionerna om vi skulle vrida på den politiska skalan diametralt sett, en fråga jag lämnar vidare till läsarens fantasi att klura ut. Kommunismens historia har varit och kommer att fortsätta vara kontroversiell, men det går inte att förneka att kommunismen utgör en central del i formandet och förståelsen av 1900-talets historia. Journalisten och historikern Anne Applebaum lyfte frågan i boken Gulag. De sovjetiska lägrens historia (2003) där hon i rent profetiska termer kom fram till slutsatsen att ”tragiskt nog har Rysslands bristande intresse för sitt förflutna berövat ryssarna såväl hjältar som offer”. Nåväl, i dagens Ryssland har en sanktionerad process från ovan inletts i syfte att inkorporera Stalin som aktör och Gulag-arkipelagen som struktur i landets ”nationella historia” med tveksamma resultat, bland annat har den icke-statliga ryska organisationen Memorial utsatts för påtryckningar. Om detta kan man läsa vidare om i bland annat den uttalat opartiska nyhetsförmedlaren Meduzas arbete.

Men det är inte kommunismens historia i Ryssland som är det centrala här, utan frågan om forskning och individ bör ses som ett och det samma. Den brittiske historikern Norman Davies skrev i God’s Playground. A History of Poland (vol.I-II, 1979-81) att han en gång hade fått frågan om hur han kunde forska och förstå en nations historia såsom Polen. Andemeningen var den att Davies inte kunde göra det eftersom han inte hade några släktband till Polen. Som svar på detta hävdade Davies att en historiker som fokuserar på Polen eller något annat objekt för den delen, bör uppmärksamma ”människors övertygelser och strävanden” för att förstå idéer och mönster. Rent konkret handlar Davies anmärkning om att se på sitt forskningsobjekt utan att vara färgad av tidigare föreställningar, en objektiv utgångspunkt som inkluderar nyfikenhet samt ett genuint intresse för att förstå människans roll i samhällen, ideologier eller system.

Om något har tagit mig för kommunist så kan jag lugnt informera att mitt intresse kan härledas till studiet av makt och kontroll samt subversiva uttryck i form av organiserade politiska och sociala rörelser/organisationer under 1900-talets historia. Med detta som utgångspunkt så passar det globala fenomenet internationell kommunism under 1900-talet väl in på vad jag är ute efter. Nu har forskningen om kommunismens effekter och uttryck kommit så långt att myter och legender existerar sida vid sida med empiriskt belagda studier, baserade främst på forskning i tidigare stängda arkiv i Ryssland och Tyskland. Förhoppningsvis har förståelsen skiftat från att ”jaså, du är alltså kommunist” till att ”jaså, du är en historiker som forskar om kommunism och subversiva rörelser under 1900-talet”. Nåväl, det senare är också en utmaning att föra fram tydligt och konkret i sociala sammanhang.