av Sune Jungar

I en tidigare blogg har jag diskuterat huru Putins Ryssland använt sig av historiska argument för att legitimera sin expansiva politik på Krim och i sydöstra Ukraina. Och även i utbrytarstaterna Donetsk och Luhansk har historien från första början ansetts viktig. En av de första åtgärderna som den nya statsbildningen Novorossija vidtog var ju att utlysa en tävling om vem som skriver den bästa historieläroboken om Novorossija. Och den ryska vetenskapsakademin beslöt att också ge ut ett arbete på hög akademisk nivå.

Nu har Donetsk-republiken beslutat att ytterligare ta historien till hjälp för att legitimera sin existens. Den 6 februari godkände republikens s.k. folkrepresentation en deklaration enligt vilken Donetsk folkrepublik är en direkt fortsättning på den socialistiska Donetsk-Krivoj-Rog republiken som existerade i området under vårvintern 1918. Den grundades formellt i Harkiv den 12 februari 1918. Man hävdar alltså att det statsrättsligt är fråga om en historisk kontinuitet.

Det har genom historien varit vanligt att nya stater försöker hitta sina rötter i ett avlägset förflutet, att de i ett slags teleologisk argumentering ser att den nya statsbildningen – eller i varje fall förstadier till den – redan existerat länge. Det har vi sett exempel på även i vår egen historieskrivning.

Donetsk-Krivoj-Rog republiken (DKR) var en av de ”statsbildningar” som uppstod, och under en kort existerade i Ryssland under inbördeskriget efter bolsjvikrevolutionen. Huvudstaden fanns i Harkiv, senare i Luhansk. Bolsjevikerna i Ukraina var splittrade mellan fraktioner i Harkiv och Kiev. Den 12 februari bildades i Harkiv en regering, ett folkkommissariat, under ledning av Feodor Sergeev, mera känd under namnet Artem. En av målsättningarna var en anslutning till Ryssland. Den här republiken blev inte långlivad – den erkändes aldrig av någon. Den uppgick snart i den ukrainska sovjetrepubliken som en del av Sovjetunionen.

I vaje fall anser nu separatisterna i Donetsk att DKR aldrig upphört att existera de jure och att deras egen republik är en laglig efterträdare. Det är enligt den här synen helt fel att tala om separatister eftersom de bara återupprättat något som tidigare funnits och aldrig varit en del av en ukrainsk stat. De anser sig också kunna dra lärdomar av DKR:s historia.

Donetsk-Krivoj-Rog republikens historia är föga känd i historieforskningen men helt nyligen har – som av en händelse – utkommit en historik författad av Vladimir Kornilov. Den har underrubriken ”den krossade drömmen”. Boken presenterades på 97-årsdagen av DKR-republikens tillkomst i närvaro av bl.a. ett barnbarn till grundaren Artem. Det är något av historiens ironi i det faktum att avtalet om eldupphör i sydöstra Ukraina (Minsk II) undertecknades just den 12 februari i år, en dag som av förekommen anledning är en historisk högtidsdag i Donetsk.

Den store hjälten, Donetsk-Krivoj-Rog republikens grundare Artem omkom i en olycka 1921. Hans minderåriga son adopterades av Stalin. Staden Artemivsk som separatisterna och ukrainska armén stridit om under det senaste året är uppkallad efter Artem.

av Holger Weiss

Jag läste häromdagen om minnesmärkenas och minnesorternas institutionalisering i Tyskland. Heinrich Wefings ledare ”Neues Erinnern” i Die Zeit (Nr 5; 29.1.2015) påtalade förskjutningen från det personliga minnet till den museala minneskulturen, något som 70-årsminnesdagen av Holocaust gör sig särskilt påmind om. Utmaningen blir för historiker och andra professionella minneskulturforskare – liksom för post-Förintelsesamhället överlag – att arbeta med den typ av berättelse som vi kommer att behöva när inte mera har ögonvittnena med oss. Wefing noterade det ökade antalet minnesmärken som rests, fästs eller i form av Stolpersteine utplacerats runtom i Tyskland. Men han varnar samtidigt för det institutionaliserade minnets banalisering: när går vi förbi minnesmärket utan att reflektera över dess budskap?

Även Achille Mbembes Kritik der schwarzen Vernunft (2014; original: Critique de la raison nègre, 2013 – intressant nog kom den tyska översättningen snabbare än den engelska!) tar upp frågan om monument och minnesorter men ur ett helt annat perspektiv. I Mbembes antirasistiska manifest framstår kolonialmonumenten och de koloniala minnesorterna som bisarra och egentligen redan under sin samtid omöjliga. Kolonialherrarnas (ty det var nästan uteslutande vita män) reste minnesmärken över sig själv eller någon av sina gelika – för tapperhet i strid eller någon annan bragd då de svarta skulle kuvas och civilisationens ljus spridas till mörkrets kontinenter. Kontinenter i flertal ty kontrasten till vithet är svarthet och civilisationens motpol är barbariet. Färg förknippas med ras: det som inte är vitt är mörkt. Mbembe går ännu längre i sin antirasistiska analys och påpekar att det mörka är lika med tomhet. Därav den bisarra koloniala situationen: de vita herrarna reser ett minnesmärke över sin kamp mot tomheten.

Den koloniala situationen var full med minnesmärken och monument över tomheten. I den postkoloniala staten är dessa platser både ytterst intressanta som högst problematiska. De har rests av en regim som inte hade några kopplingar till lokalsamhället – i stället skulle det och dess invånare omstöpas, omskolas och omformas i enlighet med det nya civilisatoriska (vita) paradigmet medan kolonialmyndigheterna var ansvariga till moderlandet eller bolaget i Metropolen. Minnesmärkena och monumenten i kolonierna har därför föga förvånande något att göra med lokalsamhällets eller det postkoloniala samhällets minnesorter och behov av sådana.

En kritisk reflektion över minnesorter och minnesmärken kan ta avstamp ifrån vårt närsamhälle och vår närhistoria. Vem minns vad, vem placerar stoder och varför? Hur många hjältemonument tar en dominerande plats, vilka minnesplatser är gömda i utkanten och är svårtillgängliga? I Helsingfors har funnits ett antal minnesmärken över den tyska insatsen år 1918 men först år 2000 invigdes ett monument på Skeppsbrogatan i åminnelsen för utelämningen och deportationen av 8 judiska flyktingar den 6 november 1942 (se http://www.historicalsites.se/ort_helsingfors.html).

av

Oscar Winberg

I Förenta staterna har nyligen en diskussion blåst upp där historiker, kulturkritiker, politiker och konstnärer strävar efter att klargöra hur konst och historia förhåller sig till varandra. Det hela blåste upp i samband med att filmen Selma hade biopremiär. Filmen handlar om Martin Luther King och den avgörande marschen han var med om att organisera 1965 från den lilla staden Selma i Alabama till delstatshuvudstaden Montgomery. Den lokala polisen mötte demonstrationståget då de lämnade Selma och anföll de fredsamma demonstranterna med klubbor och tårgas. Bilder från denna konfrontation hör till de mest ikoniska för hela medborgarrättskampen och var avgörande i att förändra attityder gentemot rörelsen bland vita runtom Förenta staterna. Kontroversen kring filmen, som hyllats av kritiker och är nominerad till Oscarpriset för bästa film, handlar inte om King eller marschen i sig utan om en långt mera kontroversiell historisk person: president Lyndon B. Johnson. Filmen skildrar Johnson som fientligt inställd till både King och den planerade marschen som skulle hållas i ett av de mest rasistiska områdena av Förenta staterna.

Johnsons tidigare rådgivare Joseph Califano väckte diskussionen kring filmens skildring av den förre presidenten med en insändare i Washington Post där han gick hårt åt filmens historiska riktighet. Han fick gehör från andra som stod Johnson nära och då historiker ombads kommentera, vilket de gjordes i stor omsträckning, var de närmast rörande eniga om att filmen missar i sin porträttering av LBJ. Vad de flesta historiker misslyckades att klargöra var att historievetenskapen sedan länge lämnat bakom sig Leopold von Rankes ideal om att fokusera på ”wie es eigentlich gewesen”. Eftersom filmens uttalade fokus är de utsattas kamp för medborgerliga rättigheter, med ”ledaren” King i centrum men med medvetet brett persongalleri, är tolkningen av Johnson inte nödvändigtvis fel då den inte följer historikernas uppfattning av presidenten. Genom att skildra maktstrukturerna som opålitliga, eller rentav fientliga, håller sig filmen till en historisk riktighet. Det stämmer onekligen att Johnson i verkligheten var en av de viktigare förkämparna för medborgarrättigheterna i den politiska sfären under 1960-talet (denna text lämnar inte rum att utreda hans långt mer ambivalenta inställning i frågan under 1950-talet) och hade ett hövligt om än inte direkt vänskapligt förhållande med King. Samtidigt stämmer det att han knappast uppfattades som en oproblematisk allierad av medborgarrättsrörelsen och då rörelsen uttryckligen är i fokus i filmen är det väl alldeles rimligt, även om det inte är konventionellt, att skildra honom så.

Saknaden av en enda historisk sanning och existensen av olika historiska perspektiv var något kulturkritiker i långt större grad än historikerna lyfte upp i debatten. I en argumentation som påminde om Hayden White klargjorde bland annat Alyssa Rosenberg vid Washington Post att fakta och fiktion inte endast i konst flyter ihop utan i historieskrivning likaså.

Samtidigt höjdes röster om varför just Selma utsattes för rigorösa krav på historisk riktighet då andra Oscarnominerade filmer som Imitation Games (som handlar om kodknäckaren Alan Turing), The Theory of Everything (en biografi över Stephen Hawking) och American Sniper (som skildrar en verklig soldats insats i Irakkriget) också omtolkade historian. En av orsakerna som lyftes upp, i synnerhet efter att filmens regissör trots omfattande hyllningar inte blev den första afro-amerikanska kvinnan att bli nominerad för Oscarpriset för bästa regissör, var rasfrågan. Till skillnad från de få filmer som tidigare tagit sig an medborgarrättskampen, bland de mera kända exemplen kan Mississippi Burning nämnas, finns det ingen ”vit räddare” i denna tolkning av händelserna. Det är samtidigt viktigt att notera att både medieforskare och historiker länge konstaterat att historiska filmer avslöjar långt mera om deras samtid än om den historiska epok de skildrar, se till exempel diskussionerna som återväcktes 2012 kring Steven Spielbergs Lincoln. Sålunda är det naturligt, inte minst med tanke på demonstrationerna kring polisvåld som präglade hösten i flera städer i Amerika, att det finns en skepsis gentemot en vit ledargestalt i ett narrativ om medborgarrättskampen.

Samtidigt finns det skäl att börja historien vid tvillingägget för att uttrycka det poetiskt. Johnson svors som känt in som president mitt i en tragedi, efter mordet på president John Kennedy, och vann sedan ett knappt år senare en skrällseger i presidentvalet 1964. Han lyckades få omfattande lagstiftning igenom under sina första år, många relaterade till hans ”Great Society” program vars syfte var att utrota fattigdomen och skapa ett fungerande välfärdssamhälle. De växande ansträngningarna i kriget i Vietnam och det spridande missnöjet med kriget ledde dock till att han överraskande meddelade att han inte ämnade kandidera för en andra period 1968. Väldigt impopulär lämnade han Vita huset och avled 1973, han fick alltså aldrig se dagen då de sista amerikanska soldaterna lämnade Vietnam. Johnson rankades länge som en av de sämsta presidenterna i opinionsmätningar och även historiker var ense om att hans misslyckanden i Vietnam överskuggade hans framgångar i inrikespolitiken. I och med att traumat över Vietnamkriget lättat under årens lopp har dock också uppfattningen om LBJ ändrats, till det positiva.

Våren 2014 hade Robert Schenkkans pjäs All the Way premiär på Broadway. Pjäsen skildrar Johnsons politiska kamp för att få Civil Rights Act of 1964 igenom senaten. Den hyllades närmast unisont och Bryan Cranston, känd från tv-serien Breaking Bad, vann ett Tonypris för sitt porträtt av LBJ. På flera håll, inklusive The New York Times och The Atlantic, rapporterades det under våren och sommaren om en allmän förändring i attityder gentemot Lyndon Johnson och hans politiska arv. En aktiv kampanj fördes av familj, tidigare medlemmar av presidentens inre krets och L.B.J. Presidential Library and Museum för att omvärdera arvet av Johnson. Historiker hade redan kommit långt på vägen, i synnerhet Robert Caros kritikerrosade biografi har skapat diskussion kring bilden av Johnson och nyligen kom Julian Zelizer ut med en skildring av Johnsons inrikes program. Det är lätt att förstå varför en film som enligt vissa rapporter fått publiken att öppet bua den förre presidenten, en reaktion oftast reserverad för Johnsons efterträdare Richard Nixon, bemötts illa av de som försöker rädda LBJs rykte. Regissören av Selma, Ava DuVernay, besvarade kritik av filmen med att klargöra att det inte är en dokumentär utan fiktion samt att hon inte bär något ansvar för Johnsons historiska arv. Där slog hon huvudet på spiken både vad gäller konstens roll och ansvar och varför hennes film möter så hårda krav på historisk riktighet.