av Oscar Winberg

Richard Nixon lovade 1960 i ett försök att visa att han verkligen ämnade vara hela landets president att han skulle besöka samtliga delstater under sin presidentvalskampanj. Nixon förlorade som känt valet mot John F. Kennedy med närmast obetydligt liten marginal. Strategin utpekades som ödesdiger och föråldrad då Nixon under sista veckorna hade känt sig tvungen att besöka även sydstaterna, utan en egentlig förhoppning om att vinna dem, medan Kennedy satsade allt på de så kallade vågskålsstaterna. Nixons löfte måste ses mot bakgrunden att republikanska presidentkandidater allt sedan slutet av 1800-talet varit tvungna att utgå ifrån att den så kallade djupa södern är förlorad, inte ens den populära Eisenhower klarade av att vinna mer än en av dessa fem stater i sitt omval 1956. (Med djupa södern syftar jag på delstaterna South Carolina, Georgia, Alabama, Mississippi och Louisiana. Gällande sydstaterna utgår jag ifrån den så kallade Mason-Dixon-linjen och inkluderar sålunda också Florida, Texas, Arkansas, Oklahoma, Tennessee, Kentucky, North Carolina, Virginia, West Virginia och Maryland.) Nixon var också den enda republikanen som vunnit en endast av dessa stater sedan 1876, då staterna under den så kallade Rekonstruktionstiden som följde Inbördeskriget ännu övervakades av federala trupper. Efter att Rekonstruktionstiden tagit slut hade de flesta sydstater som ingick i den besegrade Konfederationen i praktiken varit en en-parti region, där demokraterna hade monopol på de politiska posterna.

Nixon anpassade inte endast sin tidtabell utan också sitt budskap i hopp om att rubba demokraternas kontroll över dessa 49 elektorsröster, det vill säga knappt en femtedel av de 270 röster som behövs för att vinna valet. De sprickor i Franklin D. Roosevelts demokratiska New Deal koalitionen från 1930-talet (fackföreningar, etniska minoriteter, de vita i sydstaterna och de intellektuella) som präglade presidentvalet 1948 och kunde ses under 1950-talet var dock inte stora nog för att Nixon skulle kunna bryta igenom.

För att spräcka demokraternas kontroll över södern helt och hållet behövdes till slut en demokratisk president från sydstaterna, Lyndon B. Johnson. Då Johnson sommaren 1964 skrev under betydande medborgarrättslagstiftning, som han själv varit så aktiv i att manövrera igenom senaten, konstaterade han samtidigt dystert att han nu skrivit över sydstaterna till republikanerna för de kommande decennierna. Johnson visste mycket väl hur viktig och komplex rasfrågan var i södern och insåg de politiska riskerna med att driva igenom lagstiftningen. Redan några månader senare fick han se hur rätt han hade: medan han vann presidentvalet på senhösten 1964 med rekordmarginal var de fem djupa södern staterna bland de sex delstaterna han förlorade. Hans motkandidat, senatorn Barry Goldwater från Arizona, var en av endast sex republikanska senatorer som röstat mot medborgarrättslagstiftningen. Den demokratiske senatorn Strom Thurmond, som kraftigt motsatte sig lagstiftningen, kom att bli symbolisk för de vita väljarna i södern då han inte endast öppet stödde Goldwater utan också officiellt bytte parti hösten 1964.

Johnsons profetia kom att vara långvarig, Barack Obama lyckades varken 2008 eller 2012 nå 40 % av rösterna i Alabama trots att han nationellt samlade 52,9 % respektive 51,1 % av rösterna. Sedan Johnsons förlust i djupa södern är det i själva verket endast Jimmy Carter som lyckats vinna en majoritet av dessa fem delstater. Ingen demokratisk presidentkandidat sedan Kennedy som inte härstammar från södern har vunnit en enda av dessa delstater. Al Gore klarade inte ens av att vinna sin egen hemstat Tennessee i presidentvalet 2000.

Medan dessa trender är tydligast i presidentval präglar de politiken också på lägre nivåer. Tidigare i december förlorade Mary Landrieu sitt omval som senator från Louisiana. Detta innebär att det inte längre finns en enda demokratisk senator från den djupa södern (eller från övriga sydstater som Texas, Arkansas, North Carolina eller Tennessee). Så sent som för 54 år sedan hade demokraterna regelrätt monopol på dessa poster. Denna kontext är viktig att förstå då vi närmar oss början på en ny presidentvalskampanj inför valet 2016. Den djupa södern har på 50 år gått från en region med de facto en-parti styre till en region med de facto en-parti styre, det är bara partiet som bytts. Ifall demokraterna inte väljer att bryta med modern kampanjstrategi och följa Nixons fotspår kommer de att börja valkampanjen i ett underläge på 48 elektorsröster.

av Ulf Sundberg

Topplistor kanske inte ger hela eller ens den större delen av sanningen, men jag tycker ändå att de kan vara av ett visst intresse. Av någon anledning slogs jag av tanken att upprätta ett förslag till ”tio-i-topp”-lista över händelser i den svenska historien. Produkten följer nedan.

1. Invandringen för cirka 14 000 år sedan

Om en del människor inte hade slagit sig ned i Sverige skulle vi helt enkelt inte ha någon människohistoria att skriva om.

2. Enandet av Sverige

Om detta genomfördes av Erik Segersäll i slutet av 900-talet eller om enandet genomfördes tidigare eller senare kommer förmodligen att diskuteras länge. Händelsen kommer under alla omständigheter som punkt två på listan. Om nationen Sverige inte hade uppstått skulle historien ha gått i andra hjulspår. Här inkluderas det faktum att Sverige och Finland blev samma land.

3. Den av Gustav Vasa ledda frihetskampen 1521–1523

Efter Kalmarunionen 1397 var det inte självklart vart det svenska riksbygget var på väg. Gustav Vasa avgjorde saken.

4. Westfaliska freden 1648

Protestantismens överlevnad, med allt som den medförde, var säkrad. Sverige spelade en viktig roll på den europeiska arenan, för första och enda gången.

5. Stora nordiska kriget och stormaktens fall 1700–1721

Gustav Vasa hade lagt kursen för den svenska expansionismen, varför själva stormaktsbygget inte kommer med på denna lista. Stormaktens undergång markerade dock en trendbrytning.

6. Förlusten av Finland 1809

Sverige blev sig aldrig mera likt.

Så här långt har listan handlat om de yttre ramarna för nationens existens. Dess fortsättning är inåtblickande.

7. Övergången från jägar-/samlarsamhället till jordbruk runt 1500 f. Kr.

Övergången till jordbruk lade grunden till all senare utveckling.

8. De demokratiska framstegen från 1800-talets mitt

Under Oskar I:s och Karl XV:s tid mjukades kungamakten upp vilket kulminerade i tvåkammarriksdagen år 1866 och drygt 50 år senare följdes av allmän rösträtt.

9. Industrialiseringen under andra halvan av 1800-talet

Industrialiseringen medgav ett tidigare aldrig skådat välstånd.

1. EU-medlemskapet 1995

Sverige var åter med i en överstatlig gemenskap.

Det är inte lätt att göra en tiopunktslista. Det som jag mest saknar i listan är kristendomens införande och träldomens avskaffande, där jag kanske saknar träldomens avskaffande mest. Till kommande blogginlägg skall jag försöka göra tio-i-topplistor för Europa och för världen.

av Sune Jungar

Novorossija, unionen mellan utbrytarrepublikerna Donetsk och Luchansk i sydöstra Ukraina håller på att målmedvetet försöka etablera sig som en självständig stat. Man nöjer sig inte längre med att tillhöra ens ett federaliserat Ukraina. Egen flagga, statsvapen och andra nationella symboler markerar utåt en särskild stat. Som jag i en tidigare blogg noterat var en av de första åtgärderna som den nyetablerade statens ledning vidtog, utlysandet av en tävling om vem som skriver den bästa läroboken i landets historia. Sedan några veckor pågår en tävling om vem som skriver och komponerar den bästa nationalsången. Under de senaste veckorna har ett par folkkära, populära artister från Ryssland med stora åthävor och mycket publicitet presenterat sina förslag. För ett par veckor sedan presenterades statens nya sedlar i färggranna bilder. Och igår hölls allmänna ”val” där Donetsk- och Luchanskrepublikerna valde statsöverhuvud och ett slags folkrepresentation. Allt för att ge legitimitet åt den nya statsbildningen. Ingen annan än Ryssland tillerkänner dock det här valet någon form av legitimitet. Ukraina och västvärlden ser det hela som teater och fars.

På 1990-talet hade vi vid vår institution ett forskningsprojekt som undersökte omstruktureringen av Europa och uppkomsten av en lång rad nya stater efter första världskriget. Min kollega Max Engman behandlade i sin banbrytande forskning om imperiernas upplösning problematiken kring etableringen av nya stater. Många av de frågor han behandlar känns aktuella när man betraktar Novorossijas målsättningar. Låt vara att den här ” staten” knappast någonsin kommer att bli en stat som gör skäl för namnet.

En stat bör ha ett avgränsat territorium och gärna vara erkänd av det internationella samfundet. Utbrytarrepublikernas gränser är inte klart definierade. Representanter för ledningen har låtit förstå att ”gränsjusteringar” är nödvändiga. Åtminstone borde territoriet omfatta hela Donetsk oblast (regionen) . De mest militanta talar om att största delen av Ukraina borde ingå. Ett problem som gör situationen eldfängd är att de självutnämnda makthavarna tycks vara oeniga om den politik som bör föras. Det är sannolikt att stridshandlingar kommer att återupptas – i själva verket har ju vapenstilleståndet aldrig hållit. Alarmerande rapporter om trupp- och vapenförflyttningar från Ryssland har inkommit under de senaste dagarna. Den enda ”stat” som erkänt de nya republikerna är visst Södra Ossetien, ett av de s.k. frusna konfliktområdena. Nu förefaller striden om Novorossija att bli en likadan frusen konflikt.

Vad är det för symboler, personer som lyfts fram i förslagen till nya sedlar ? De olika sedelvalörerna har olika temata. Femrubelssedeln representerar staden Donetsk historia med bl.a. bild av stadens grundare, industrimannen John Hughes från Wales, en katedral, ett monument över en gruvarbetare o.s.v. Tiorubelssedeln har temat musik och anknyter bl.a. till regionens skytiska rötter – skyterna var ett folk som fanns i sydöstra Ryssland under förhistorisk tid, några århundraden före vår tideräkning. Här finns också kompositören Sergej Prokofjev, född i denna region. Femhundrarubel-sedeln uppmärksammar bla. olika konstarter och staden Mariupol med bild av en känd konstnär född just i Mariupol. Det uppseendeväckande är att hamnstaden Mariupol – tillsvidare får man väl säga – inte ingår i det territorium som separatisterna behärskar. Tusenrubeln ägnas Luchansk med bild av St.Vladimir katedralen i Luchansk och porträtt av encyklopedisten och språkmannen Vladimir Dal (född här) , bekant för alla som försökt lära sig det ryska språket. Den största valören femtusenrubels-sedeln har temat politik. Den har bl.a. en bild av Donetsk-republikens flagga, bild av en katedral och framför allt monumentet över Fjodor Sergejev ledaren för den socialistiska republiken Donetsk-Krivoj Rog som under vårvinterna 1918 under en kort tid existerade i regionen innan Tyskland erövrade också denna del av Ukraina. Efter Tysklands sammanbrott uppgick den självklart i det bolsjeviserade Ukraina.

Det är väl osäkert om de här planerade sedlarna någonsin kommer i omlopp men redan det faktum att de planerats är en del av en utveckling som gör att fredsutsikterna i den rysk-ukrainska konflikten åter försämrats.

”Finns det en lösning på klimatförändringsproblemen idag?” Den frågan fick jag häromveckan i samband med en föreläsningsserie i Högskolan Dalarna i Sverige. Jag får ofta den här frågan, och lika ofta är mitt svar ”nej”, uppföljt av en lång serie förklaring över de problem och utmaningar vi verkligen står inför. Jag är kanske inte så negativ som jag låter, jag ser istället att den tekniska utvecklingen kan göra mycket för att minska koldioxidutsläppen, speciellt på bilfronten. Men vi har också indirekta utmaningar relaterade till klimatförändringen, såsom klimatflyktingar, brist på rent vatten, minskad skörd och naturkatastrofernas ”ojämna” inverkan på olika delar av världen. Det här är enorma utmaningar. I grunden ligger ett kausalitetsproblem där klimatförändringen leder till olika typer av multipla stressituationer som påverkar nationer, regioner och människor olika. Hur dessa kan hanteras beror oftast på den ekonomiska situationen och den teknologiska utvecklingen.

På ett högre plan har man inom EU övervägt vissa klimatsmartare länders roll och deras ansvar till de östligare delarna av Europa där klimatsmart tänkande inte kommit lika långt. Skall till exempel EU ge mera anslag till Polen för att hjälpa dem nå alla etablerade klimatmål, eller borde länder som Tyskland, Finland och Sverige fortfarande bara ta ansvar för sig själv? Bygger man på det här dilemmat så kan man fråga sig vad Europas ansvar är gällande utnyttjandet av resurser i Afrika. Har vi ett ansvar och hur skall dialogen med Kina, som redan har närmare 1 miljon arbetare i Afrika, utvecklas?

Bryter man ned den nuvarande samhällsstrukturen så ligger klimatmakten hos några få, det vill säga den politiska eliten och styrelsemedlemmarna eller de verkställande direktörerna i allt från multinationella till stora och medelstora företag. De är de som kan bestämma hur de vill utveckla den globala ekonomin och tackla t.ex. koldioxidutsläpp och återanvändningen av material. Den vanliga människan har föga inflytande här.

Mitt negativa svar hänger också ihop med den västerländska livsstilen – den som sprider sig som en global löpeld. Faktumet att en så övervägande del av samhällets struktur och av det vi producerar går åt till att vidarebehålla och öka vår bekvämlighet. Allt fler arbetar med att sälja tjänster och varor som strävar efter att upprätthålla en bekväm, lätt och hög levnadsstandard. Det samma gäller för mycket av det som produceras. Fabrikerna tillverkar, tv:n, datorer, telefoner, program, sportkläder, leksaker, och möbler i all oändlighet. Till och med fartygsvarven bygger enorma kryssningsfartyg för lyxkryssningar som egentligen bara tillfredsställer människans behov att konsumera. Vidare, ur ett nationalekonomiskt perspektiv är recessionen dålig för vi konsumerar mindre (läs: för lite). Sett ur ett klimatperspektiv är recessionen bra för vi konsumerar mindre (läs: fortfarande för mycket).

Orsaken till att jag svarade ”nej” på frågan är därför att den samhällsstruktur, livsstil och marknadsekonomi som vi byggt upp just nu cirkulerar kring vårt behov av självförverkligande. Och vill vi verkligen komma åt och motarbeta klimatförändringen och bibehålla temperaturökningen under två grader, vilket är målet, så borde vi också komma åt att förändra hur vi tänker kring klimat och kultur. Och det är här jag ser att utmaningen är som störst. Även om inflyttningen till städerna ökar, så ökar inte den kollektiva känslan och tanken (förutom på landsbygden där den kollektiva kampen mot vindmöllorna ofta är stark). Istället skiftar fokus allt mera till och mot individen. Men det går inte att kräva, kväva och ändra vilja hos den enskilda individen. Vi har alla en egen vilja och det är samhällsutvecklingen som allt mera betonar den rätt vi har till oss själva. Vi är rationella och vi försöker göra det som ger oss mest till minst kostnad, då ställs ofta miljötänkandet lägre ner på listan över prioriteringar.

Skulle jag svara ”ja” på frågan så känns det som lösningen kunde vara en slags kollektiv agrar socialism med fokus på det lokala (inte det globala). Då kunde alla ta ansvar, men så länge inget förändras är klimatförändringen inget annat än politik och företagsekonomi. Anser jag då att vi borde genomföra en kulturrevolution och göra en omvälvande omstrukturering av samhälle, ideologi och politik? Nej. En diktatur vore kanske det bästa för klimatet, men det är heller ingen utväg. Således måste vi istället tänka till. Hur kan klimat och kultur samexistera idag? Vad kan vi göra för att bli större än frågan ”Finns det någon lösning” och bara veta att det finns ett svar och det är dit vi rör oss? Men finns det en lösning och motvikt till den konsumeringsiver som nu sprider sig över världen? Jag är nämligen rätt så säker på att få ofrivilligt vill ge upp sin rätt att förverkliga sig själv.

av Ulf Sundberg

Att man skall gå tillbaka till källorna är ett axiom och nästan så självklart att man inte kan blogga om det. För en tid sedan hade jag dock en upplevelse som mycket tydligt illustrerade vikten av en förnyad källbetraktelse. Allt började med att jag kände ett behov av att titta på den försvarsbudget som klubbades igenom på 1828–1830 års riksdag. Just den här budgeten innehöll stora pengar för extra materielanskaffningar, inte helt olikt ett JAS-projekt. Försvarsanslaget väckte vissa protester men Karl XIV Johan kunde få sin proposition ograverad genom riksdagen.

När riksdagen fattat beslut reglerade Karl XIV Johan en hel del detaljer i ett kungligt brev av den 19 februari 1831. Brevet är en viktig källa för dem som vill fördjupa sig i de aktuella frågorna. Efter att ha brottats med brevet ett tag och jämfört innehållet med andra kända fakta och tidigare forskning stod det klart att brevet innehåller en felskrivning. I ett stycke har rubriken blivit fel. Den talar om 12-pundiga kanoner och i texten står det 24-pundiga kanoner. Den som isolerat tittar på stycket har svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. En strykning i texten på föregående sida bidrar till intrycket att skrivaren inte hade en bra dag.

Tidigare forskning har vid minst ett tillfälle gått i fällan och skapat en felaktig verklighetsbild. Jag valde detta som bloggämne eftersom felskrivningar i kungliga brev torde tillhöra ovanligheterna och att brevet av den 19 februari 1831 därför får ett visst ”feltrycksvärde”. Upplevelsen bidrog också starkt till att bekräfta vad jag redan vet, det är bra att gå till källorna.

PS Det kungliga brevet finns på Riksarkivet i Stockholm och på Krigsarkivet i Stockholm. Det senare exemplaret finns under: Krigskollegium, Artilleridepartementet (3), Kungliga brev 1831, där felet finns överst på sidan 564.

av Sune Jungar

För några dagar sedan beslöt Putin att en elitenhet inom den ryska polisen åter skall uppkallas efter Dzerzjinskij, han som efter revolutionen grundade och var chef för bolsjevikernas hemliga polis Tjekan, föregångare till KGB. Han var ansvarig för den hänsynslösa terror som under åren efter revolutionen kostade hundatusentals människor livet och som senare under Stalin skördade miljontals offer.

Feliks Dzerzjinskij var i Sovjetunionen en hyllad ledare. År 1958 restes en stor staty på Lubjankatorget framför KGB:s högkvarter. I augusti 1991 efter den misslyckade kuppen mot Gorbatjov rev en uppretad folkmassa ner statyn. De protesterande människorna var försedda med ordentliga lyftkranar för hela monumentet vägde 15 ton. Dzerzjinskij sågs som en symbol för det sovjetiska maktmissbruket och terrorn.

”Järn Feliks”, som han kallats har sedan Sovjetunionens sammanbrott varit en omstridd person i Ryssland. Fram till i år har det åtminstone sex gånger från olika håll föreslagits att statyn skulle föras tillbaks till sin förra plats men varje gång har folkliga protester satt stopp för planerna. Alexander Jakovlev, rådgivare till Gorbatjov, och den som ledde en kommission för rehabilitering av terrorns offer, framhöll att Dzerzjinskij personligen gav order om massaavrättningar och tortyr. ”Han är en skam för Ryssland”, konstaterade Jakovlev. I februari i år , efter ett åter framfört förslag, konstaterade en kommitté inom Moskvas stadsduma att ett återförande av monumentet i dagens läge är omöjlig. Det är en politisk fråga ”som kunde splittra landet”.

Men en delseger för dem som vill betona Dzerzjinskijs insats för att bygga en stark sovjetstat var det när det år 2005 i all tysthet restes en Järn Feliks-byst utanför det ryska inrikesministeriets huvudkvarter.

När jag i början av 1960-talet studerade i Moskva passerade jag ofta den imposanta Dzerzjinskij-statyn och KGB:s massiva, herostratiskt ryktbara högkvarter med Lubjankafängelset. Det var respektingivande för jag och mina vänner var väl medvetna om att den sovjetiska säkerhetstjänsten intresserade sig också för oss. Och makabert kändes det då det på andra sidan Lubjanka-torget fanns en affär speciellt för barn, Detskij Mir (Barnens Värld).

Huru skall vi då tolka Putins beslut ? Många ser det som ytterligare ett led i en återgång till sovjetisk praxis. Tillsammans med andra beslut på sistone är det illavarslande. Putin gjorde ju en karriär inom KGB innan han blev president. Många av hans förtrogna inom ledargarnityret har en bakgrund inom KGB, den organisation som Dzerzjinskij grundade. Det skulle inte förvåna om nya förslag snart framlades om att statyn skall föras tillbaks till sin ”rätta” plats. Putin har ju nu s.a.s. gett grönt ljus.

Sune Jungar

P.s. Ett tips för dem som eventuellt vill skaffa en kopia (i mindre format) av den berömda statyn: på nätet erbjuds en kopia i brons, 21.5 cm hög, pris 230 dollar

Vi har i årtionden vid historieämnet haft en kurs om utomeuropeiska världsdelars historia. Kurslitteraturen består av en lista med böcker, en om Amerika: en om Afrika, en om Sydostasien osv. Böckerna är av generell karaktär och genom att läsa dem kan man få en mycket ytlig uppfattning om de olika världsdelarnas historia. Under årens lopp har utbudet på icke-europeiska områdens historia utökats, vi har inte bara Globalhistoria utan man kan också ta 10 poängs kurser i bl.a. Afrikas, Latinamerikas och den islamiska världens historia. Det betyder att studenterna i ämnet Allmän historia har en möjlighet skaffa sig en mera fördjupad kunskap om olika områden och till och med specialisera sig på något annat än europeisk historia.

Ändå märker jag att kunskapen om den vida världen ofta är ganska begränsad, inte minst hos mig själv. Många av oss känner någotsånär till händelseförlopp som resulterat av koloniala möten eller upphävandet av sådana. Dramatiska skeenden som handlar om våld, förtryck, uppror och krig. Stora översikter och berättelser som berättas i alla framställningar tillsammans med vissa namn på personer som man måste känna till, den typiska situationen i traditionell historieforskning. I den förbiflimrande kavalkaden av händelser och förhållanden gäller det dock att hitta en hållhake, en krok att hänga i för att få grepp om den oöverskådliga mängden av fakta. Liksom med all historia hjälper det att ha något slags relation till området man vill lära sig något om: släktskap, ett kärleks- eller vänskapsförhållande med en person från området, en arbets- eller semesterresa som väckt ett intresse, musik och materiell kultur som man blivit förtjust i.

I brist på andra hållhakar har skönlitteratur varit ett nyttigt pedagogiskt redskap för mig. Just nu handlar det om Aminatta Fornas bok The Memory of Love (2010) som utspelar sig i Freetown i Sierra Leone kring 2002, strax efter att det blodiga inbördeskriget avslutats. Klart jag kände till inbördeskriget, att en stor del av befolkningen blivit djupt traumatiserad av kriget och att diamantområdet spelat en roll. Men genom romanens fiktiva personer känns det angeläget att lära sig mera om bakgrunden och händelserna såsom de påverkat de vanliga människorna. Och jag förfäras av tanken på hur detta hårt utsatta land skall tackla den nuvarande katastrofala situationen med Ebola. Vet redan via släktingar något om problemen som epidemin och resförbudet lett till och kommer att resultera i. Men framför allt vill jag lära mig mera om landets historia och börjar titta på först Wikipedia (jo, som första åtgärd), sedan böcker och vetenskapliga artiklar. Det är nämligen så, att det jag tidigare kände till om Sierra Leones historia nästan helt begränsar sig till den koloniala perioden och framför allt till det sena 1700-talets koloniseringsprojekt då européer och frigivna slavar bosatte sig i Freetown. En alltigenom eurocentrisk syn, inser jag.

För en tid sedan läste jag Half a Yellow Sun (2006) av Chimamnanda Ngozi Adichie, en bok som handlar om Biafrakriget i Nigeria 1967-1970. Ett krig som jag hade en ganska vag uppfattning om, ett krig som jag minns från min barndom då vi kände ångest vid åsynen av tidningsbilder av de svältande barnen i Biafra. Krånglade vi med maten sade föräldrarna att vi skall äta vår mat eftersom barnen i Biafra fick gå hungriga. Jag och andra barn undrade hur våra matbord och de hungriga i Biafra var sammankopplade (det lär man sig först då man börjar studera globalhistoria). Vi grubblade över hur det skulle vara möjligt att skicka våra matportioner till Biafra. Sedan glömde jag Biafrakriget och när jag senare lärde mig något om Nigerias historia var det, igen, mest om tiden före självständigheten. Då jag nu läste boken kunde jag både relatera till de vaga bilderna av hungerskrisen jag mindes från barndomen och till det jag känner till om etniska och religiösa motsättningar i Nigeria. Den tragiska berättelsen om den tillfälliga igborepubliken Biafra var kortvarig men många av de motsättningar som ledde till kriget finns kvar. Genom att ha läst Adichies bok Americana (2013) har jag också lärt mig om livet i dagens Nigeria och livsstilen som följt med de senaste årens ekonomiska boom.

Naxaliterna och naxalbariupproret i västra Bengalen hade jag likaledes ganska diffusa kunskaper om tills jag läste Jhumpa Lahiris Lowland (2013), en fin bok som berättar om hur det kunde gå till då en ung man radikaliserades och blev naxalit. Om hoppet som en maoistisk ideologi kunde erbjuda dem som var utan land och om ungdomar från medelklassen som drogs till radikala rörelser av solidaritet. Det måste dock sägas att det förblir något av ett mysterium varför en av huvudpersonerna ansluter sig till naxaliterna eftersom författaren så klart tar avstånd från rörelsen. Men det gör att jag blir mer intresserad av den politiska situationen och försöker förstå huvudpersonens agerande i sin historiska kontext som jag får bekanta mig med samtidigt med gripande livsöden.

Böcker som de här är inte historiska romaner i den bemärkelsen att de skulle handla om en för länge sedan svunnen tid. De handlar om 1900-talets andra hälft och sådant de flesta av oss känner till från tidningar och TV. De fungerar som ett slags fiktiv samtidshistoria på mikronivå som gör det möjligt att leva sig in i en tid och en plats och bli engagerad på ett sätt som de allmänna framställningarna som läses på kursen om icke-europeiska världsdelar inte gör. Kanske vi också skulle erbjuda Area Studies typ av kurser som kombinerar historia och nutid, vetenskaplig litteratur och skönlitterära verk?

av Sune Jungar

”Det första steget att likvidera ett folk är att utradera dess minne, förstöra dess böcker, kultur och historia…och sedan skapa en ny kultur, hitta på en ny historia”.

Under de senaste månaderna har jag ofta tänkt på den tjeckiske historikern Milan Hubls klassiska formulering från tiden då hans eget land utsattes för sovjetiskt militärt ingripande. Det är iögonenfallande huru viktig historien och historiska argument har varit och är för dem som ifrågasätter Ukrainas berättigande som självständig stat och dess territoriella integritet.

Utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i sydöstra Ukraina gick i maj samman i något de kallade Novorossija (Federativnoje Gosudarstvo Novorossija). I samma veva som den nya staten proklamerades utlyste statsledningen en tävlan: vem skriver den bästa läroboken i Novorossijas historia ? ”Först uppfinner de ett land nu skall de också hitta på en historia”, som en känd Rysslands-forskare uttryckte saken.

Några månader senare meddelas att också det ryska vetenskapsakademin i samarbete med Ryska historiesällskapet (Rossijskoje istoritjeskoje obsjtjestvo) år 2015 skall ge ut ett stort seriöst arbete ”Novorossijas historia”, alltså inte en egentlig lärobok utan en akademisk bok. Det är värt att notera att ordförande i Ryska historiesällskapet är Sergej Narysjkin, talman i den ryska duman.

Historiskt omfattar Novorossija de områden som Ryssland under slutet av 1700-talet erövrade av det sönderfallande osmanska riket, alltså ett stort område norr om Svarta havet innefattande också t.ex. Cherson och Odessa, ungefär en tredjedel av Ukrainas nuvarande territorium. De självproklamerade s.k. folkrepublikerna i Donetsk och Luhansk utgör alltså endast en liten del av det historiska Novorossija. Men åtminstone en del av ledarna för utbrytarrepublikerna räknar med att också övriga delar av Novorossija skall ges möjlighet att ansluta sig.

I den vapenvila som undertecknades för en vecka sedan sägs att regionerna Donetsk och Luhansk skall få någon form av självstyre men det återstår att se vilken form av autonomi det blir fråga om och vilket område den kommer att omfatta. Och skall folkrepublikerna förbli en del av Ukraina ? Ukrainas president har nyligen offentligt försäkrat att Ukraina kommer att förbli helt och odelat trots att områdena i sydost ges en speciell status. Det här är stridsfrågor som vi kommer att konfronteras med under de närmaste veckorna.

Putin har alltid varit intresserad av historien och dess funktion. Han har ofta använt sig av historiska argument för att legitimera sin politik. I februari 2013 tog han initiativ till utarbetande av en ny serie läroböcker i historia, allt med målsättningen att skapa en enhetlig patriotiskt integrerande historiesyn. Och när han lade beslag på Krim-halvön motiverade han erövringen med historiska argument – det var ett misstag att halvön under 1950-talet överfördes till unionsrepubliken Ukraina. I sitt fyra timmars frågeprogram i TV:n i april i år uttryckte han sin förvåning över att bolsjevikregeringen år 1922 lät Novorossija bli en del av Ukraina då det ju egentligen är en del av Ryssland. Efter erövringen av Krim kompletterades läroböckerna i historia på Putins order med ett avsnitt som legitimerar annekteringen.

”Den som behärskar nuet behärskar också det förflutna…. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar också framtiden” (George Orwell)

Sune Jungar

Härom veckan läste jag i en kort notis bland utrikesnyheterna (bl.a. Hbl 31.8.2014) att andelen människor som lever i fattigdom i Ghana hade halverats mellan 1992 och 2013. Då 2014 inte har kunnat stoltsera med några särdeles positiva nyheter hittills lyckades underrättelsen från Ghana ingjuta hopp om att det vid sidan om misären i världens symmetriska och asymmetriska låg- och högkrigszoner finns ljusglimtar om en bättre framtid.

FN ställde upp år 2000 åtta mätbara mål för att förbättra livet för världens fattiga (se vidare bl.a. http://www.millenniemalen.nu):

1)    att halvera jordens fattigdom och hunger

2)    att se till att alla barn får gå i grundskola

3)    att öka jämställdheten mellan kvinnor och män

4)    att minska barnadödligheten

5)    att förbättra mödrahälsan

6)    att stoppa spridningen av hiv och aids

7)    att säkra en hållbar utveckling

8)    att öka samarbetet kring bistånd och handel

Syftet med målen var att rikta världens uppmärksamhet mot de utsatta och understryka det gemensamma ansvaret för en positiv utveckling i världen. Milenniemålen skall vara uppnådda 2015 och med mindre än 500 dagar ser det ut som de flesta delmålen kommer att uppnås.

För Ghanas del har vägen gått från att vara Afrikas hopp och kontinentens stjärna till att upplevas av dess invånare att vara en korrupt ’almost failed states’ som genomgick världsbankens stålbad och numera uppvisar ekonomiska årliga tillväxtsiffror på 7 procent. Ledd av Kwame Nkrumah blev Ghana den första kolonin söder om Sahara som fick sin självständighet (1957; ett par år tidigare hade Libyen och Sudan blivit självständiga). Under Nkrumahs slogan ’positive action’ skulle landet ta steget ut från ett kolonialt förkapitalistiskt och traditionellt småbrukarsamhälle till en postkolonial modern agrar- och industristat som skulle bereda vägen för ett afrikanskt postkapitalistiskt välfärdssamhälle. Storslagna statliga utvecklingsplaner initierades, det mest betydelsefulla av dem var byggandet av Akombosobo- eller Voltadammen samt djuphamnen och industrizonen i Tema. Men Nkrumahs visioner om en ekonomisk positiv framtid gick inte i uppfyllelse; i stället kom Nkrumahs storslagna projekt att leda till en ekonomisk och politisk kris. Nkrumahs försök att lösa krisen genom införa ett enpartivälde och planekonomi resulterade i en militärkupp 1966.

Nkrumah var panafrikanismens apostel och förkämpe; hans varningsord om neoimperialismens och neokolonialismens spöke ekade under de följande decennierna, såväl bland radikala afrikanska samtidsanalytiker som västerländska forskare och studenter. Två påståenden skulle sammanfatta de följande decenniernas uttolkning av Afrikas postkoloniala närhistoria. Det första var att den postkoloniala kräftgången och misären i Afrika berodde på den strukturella under- eller ickeutvecklingen under den koloniala perioden. Eller som Walter Rodney träffande sammanfattade: den afrikanska bonden gick in och kom ut ur den koloniala perioden bärande hackan på axeln.

I såväl samhällsvetarnas som historikernas läsning av Afrikas när- och samhistoria kopplas den nästan alltid ihop med kontinentens koloniala rötter. Dock fanns det ett annat påstående som under senare årtionden kom att lyftas fram som en senmodern kritik av det neokoloniala/neoimperialistiska och postkoloniala paradigmet. Inför självständigheten hade såväl Ghana som Nigeria en lika högt bruttonationalprodukt som de asiatiska brittiska kolonierna Malaysia och Singapore; trettio-fyrtio år senare hade Ghanas och Nigerias BNP stagnerat om inte rasat under 1956/1960-års nivå medan Malaysia och Singapore räknades till de asiatiska tigrarna. För Ghanas del följdes 1960-talets ekonomiska och politiska nedgång av 1970-talets misär och samhällskris som utmynnade i 1983års hungersnöd. Därefter följde två årtionden under Jerry John Rawlings, först som militärdiktator (1981-1993) och sedan som den Fjärde Republikens folkvalda president (1993-1997, 1997-2001). Fram till mitten av 1990-talet överskuggades Rawlings period av införandet av strukturanpassningsprogram (SAP), oppositionens förtryck och ett relativt bortglömt inbördeskrig i norra Ghana (p.g.a. det hamnade i skuggan av folkmordet i Rwanda). Under hans andra presidentperiod stabiliserades dock ekonomin och oppositionen vädrade morgonluft och gick till val under devisen ’positive change’. Under presidenterna John Agyem Kufuor (2001-2005, 2005-2009), John Atta Mills (2009-2012) och John Mahama (2012-) har Ghana kännetecknats av politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt – och en fungerande parlamentarisk demokrati där den regerande presidenten avlösts av oppositionens kandidat ifall denna vunnit valet.

År 2007 firade Ghana 50årsdagen för sin självständighet; år 2010 firades 50årsdagen för det stora ”självständighetsåret” då flertalet av de franska och ett antal brittiska kolonier fick sin självständighet. År 2017 har Ghana varit 60 år självständig vilket motsvarar tre generationer. Lika många generationer levde under den koloniala staten – men lika många har då levt under den postkoloniala staten som kanske inte mera är så postkolonial som senmodern, kanske redan postmodern…

Holger Weiss