Kategoriarkiv: USA

Historieanvändning och moraliskt ansvar

2000-tal, Europa, Finland, Mellanöstern, USA, , , , ,

Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.

Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.

Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.

Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.

Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.

”Not everything can be about everything”

1700-tal, 1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Globalhistoria, Historiografi, USA, , , , , , ,

DC-Metro-mapDet är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).

Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.

Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.

Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.

Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.

De osynliga primärvalen

2000-tal, Okategoriserade, USA, , , , , , , , , , ,

I Förenta staterna är kampanjen redan i full fart inför presidentvalet hösten 2016. I dagsläget har 4 demokrater meddelat att de söker partiets kandidatur, bland republikanerna är motsvarande siffra redan 10 och minst 5 till beräknas göra dessa sällskap. Detta har även uppmärksammats i den nordiska pressen, där i synnerhet Helsingin Sanomat och Politiken sticker ut med skarp rapportering. Två stora namn bland kandidaterna bidrar dock till att förvränga rapporteringen något, Hillary Rodham Clinton och Jeb Bush. Det är alltför lockande att måla upp det kommande valet som en duell mellan två familjer: Clinton 2 vs Bush 3! De två innehar dock drastiskt olika ställning i förhållande till presidentvalet 2016.

Campaign Context Party Decides

För mera analys kring presidentvalet 2016 se www.campaigncontext.wordpress.com

Medan Clinton är den överlägsna favoriten bland demokraterna är Bush position på den republikanska sidan långt mera komplicerad. Vissa har hävdat att republikanernas ovanligt breda, och därmed starka (?), fält med kandidater är orsaken till att en klar favorit saknas och kontrasterat detta med demokraternas situation. Clintons styrka beror dock inte, oberoende av kritikers försök att övertyga oss om motsatsen, på att demokraterna saknar starka namn att ställa upp som utmanare. Bland de republikanska kandidaterna finner man första-periods senatorer (demokratiska alternativ kunde vara Kirsten Gillibrand, Elizabeth Warren eller Cory Booker), sittande och före detta guvernörer (demokratiska motsvarigheter kunde vara Andrew Cuomo, Deval Patrick eller Jack Markell), samt några kandidater som tidigare inte suttit på politiska poster (bland demokraterna kunde Richard Carmona tänkas vara ett alternativ). Man bör inte heller glömma att demokraterna har en populär sittande vicepresident. Ingen av dessa demokrater har dock valt att utmana Clinton, i stället har tre av de sju ovannämnda demokraterna slutit sig till dem som redan offentligt gått ut med att de stöder Clinton. Bland de fyra utmanarna som Clinton verkligen väntas möta är två före detta republikaner (Lincoln Chafe och Jim Webb) medan en tredje är den obundne Bernie Sanders (som själv beskriver sig som socialdemokrat). Bland etablerade demokrater är det endast den tidigare guvernören i  Maryland, Martin O’Malley, som bjuder på motstånd, och hans stöd i opinionsmätningarna är knappast övertygande (2.3 % i medeltal i de fyra senaste undersökningarna).

 

Orsaken till att demokraterna tvingas låna in före detta republikaner och en socialist från Vermont är alltså inte att det saknas starka namn bland demokraterna, det bör snarare ses som ett tecken på Clintons styrka. I vad som kommit att kallas det ”osynliga primärvalet”, det vill säga den politiska positioneringen som sker i tysthet före kampanjerna kör igång, har Clinton krossat allt motstånd. Det finns skäl att poängtera att Clinton även 2008 uppfattades som en favorit, denna gång är dock stödet i en helt annan klass – hon åtnjuter siffror som vanligen endast ses hos sittande presidenter eller populära sittande vicepresidenter. Ingenting är säkert inom politiken men det krävs någon form av katastrof för att Clinton inte skall vinna demokraternas kandidatur.

 

Det är likaså uttryckligen i det osynliga förvalet/primärvalet som den förre guvernören från Florida, John Ellis Bush, hade tänkt cementera sin position som favoriten bland republikanerna. Genom att tidigt, i december 2014, meddela att han överväger en kandidatur och sedan uppvisa ett kraftprov i form av pengainsamling hoppades Bush avskräcka eventuella utmanare. Det var uttryckligen det han lyckades med då Mitt Romney, endast två veckor efter att i början av året ha uttryckt intresse för ännu en kampanj, meddelade sina stödtrupper att han trots allt är nöjd som pensionär. Efter Bushs manövrerande fanns det inte utrymme för Romney i form av politiskt och ekonomiskt stöd. Med tanke på Bushs moderata profil och starka kopplingar till Florida och Texas, är det rimligt att tänka sig att han hoppades på större skalper än den pensionerade Romneys och att också hålla kandidater som Marco Rubio, Rick Perry, John Kasich, George Pataki och Chris Christie utanför kampen. Det faktum att Bush trots sin aggressiva tidiga taktik misslyckats med att skrämma eventuella utmanare, misslyckats med att vinna öppet stöd bland de viktiga partipamparna och misslyckats med att höja sin position i opinionsmätningarna visar hur han, i direkt motsats till Hillary Clinton, inte vunnit det osynliga primärvalet. Det betyder naturligtvis inte att han inte ännu kan göra det, eller att han inte kan vinna det verkliga primärvalen och nomineringen men det bör ses som en strategisk förlust.

 

Hur lockande det än må vara gör vi alla gott i att spara våra historiska jämförelser med 1992 (då Jebs far George H.W. Bush förlorade mot Hillarys man Bill Clinton i presidentvalet), för att inte tala om våra rädslor och oroliga skämt om en tredje Bush president, till ett senare skede då det står tydligare om Bush faktiskt ännu kan hitta sin önskade position i det trånga republikanska fältet.

 

(för mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com)

Segerdag – för vem? Del I

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Övrigt, Ryssland, USA, , , , , , , , , ,

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till hur och varför detta utvecklades antingen i känsliga eller och a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen tolkas och skrivs. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; det ryskfinansierade nyhetsbolaget) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa det nazistiska riket ner på sina knän, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2016)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Åbo/Stockholm, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

…läs vidare i del II…

För intervju av FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.

En fred som gjorde slut på all fred

1900-tal, 2000-tal, Europa, Globalhistoria, Historiografi, Mellanöstern, Ryssland, USA, , , , , , , , , , , , , , , , ,
President Woodrow Wilson lämnar Versailles 1919. Källa: Krigsarkivet, Stockholm

President Woodrow Wilson lämnar Versailles 1919. Källa: Krigsarkivet, Stockholm

Kärt barn har många namn. Ett exempel på detta är mänsklighetens ”urkatastrof” 1914-1918. Det existerar andra mer vedertagna beskrivningar av kriget, till exempel det stora kriget eller det mer allmänna: det första världskriget (1914-18). Uttrycket ”en fred som gjorde slut på all fred” (a peace to end all peace) är hämtat från den brittiske officeren Archibald Wavells uppfattning om hur fredsfrågan hanterades vid fredskonferensen i Versailles 1919. Citatet är också titeln på historikern David Fromkins (1989/2009) omfattande undersökning av det osmanska rikets undergång och skapandet av mellanöstern under och efter ”urkatastrofen”. En bok Fromkin såg sig tvingad att revidera i skenet av händelserna efter den 11 december 2001 och dess våldsamma åverkan på mellanöstern som historisk region. Begreppet ”urkatastrofen” är hämtat ifrån den tyska historieskrivningen och uppfattningen om världskrigets härjningar och konsekvenser för det tyska riket, det vill säga, ”die Urkatastrophe Deutschlands” står i motvikt till den anglosaxiska narrativen om ”det stora kriget” (the Great War). Vidare visar detta oss att det är segraren som i hög grad dikterar villkoren för hur historien skrivs. Fredskonferensen i Versailles 1919 definierades av de allierade segermakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och till viss mån Italien – en händelse inramad av den karismatiske amerikanske presidenten Woodrow Wilsons centrala roll. I samband med och i efterhand till Versailleskonferensen har Wilsons roll beskrivits som den ”Wilsonska stunden” (the Wilsonian moment), ett epitet som fångar hans roll som världspolitiker och det hopp många hade investerat i honom att rädda och förändra världen till en bättre plats.

Historikern Erez Manelas grundliga forskning om fredskonferensen och Wilsons roll har visat att världen inte var redo, eller för den delen, villig att acceptera en långsam och gradvis liberal förändring av maktförhållanden och hur nationerna skulle förhålla sig gentemot varandra. Det senare handlar främst om kolonierna och hur segermakterna valde att ignorera koloniernas krav på befrielse och nationellt självbestämmande, en begynnelsepunkt stipulerad av Wilson och nedtecknad i de välkända fjorton punkterna. Där krig skulle ersättas med fred så var det början på något vi känner av än idag i vår globaliserade värld. För det första, mellanöstern som geopolitisk region och hur vi uppfattar området idag är/var ett resultat av de beslut som togs under och direkt efter det stora kriget. I samband med fredskonferensen introducerades ett alternativt förslag på gränsdragning av området utifrån etniska och religiösa kriterier, vilket till exempel skulle bereda vägen för nationalstatens Kurdistans etablering. Detta var resultatet av den amerikanska prästen Henry King och industrimagnaten Charles Cranes undersökning av det sönderfallande osmanska imperiet, en studie med antropologi som ledstjärna och genomförd på Wilsons direkta order. Liknande tankar förs fram än idag, till exempel det kanadensiska Global Research – Center for Research on Globalization fortsätter längs med den tradition av revidering och omvärdering som King och Crane presenterade 1919. Vilka konkreta resultat gav undersökningen 1919? De allierade valde att bortse från det etniska-religiösa alternativet för att istället fokusera på skapandet av ”mandatstater” i syfte att bryta upp det forna osmanska riket, men också, för att minimera det framtida Tysklands inflytande i området. Rent konkret var detta enbart en fortsättning av koloniala strukturer och den västerländska imperialismen i likhet med dess existens innan krigets utbrott 1914. För det andra, den populära synen på att krigets slut 1918 var en transportsträcka fram till det andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 visar oss hur historiska skeenden och processer uppfattas och beskrivs i efterhand. Är det rättvist att se det så? Är det så enkelt att säga att före det andra så fanns det ett första…? Nåväl, det är inte så enkelt och det reducerar förståelsen av mellankrigstiden till att enbart se det som en övergångsperiod från en hemskhet till en annan. Mellankrigstiden var till en början en tid av entusiasm, hopp och ambition om att förändra och rädda freden innan världen steg ner i ”den mörka dalen” under 1930-talet.

Vi har alla olika ingångsvinklar och värderingar som definierar hur vi uppfattar världen och historia. Med tanke på att det var 70 år sedan det andra världskriget punkterades i samband med Tysklands definitiva kapitulation kan det verka en aning avvikande att jag här väljer att fokusera på ”urkatastrofen” 1914-18. Min poäng är att lyfta fram hur vi diskuterar och förstår globala epoker och processer i sitt ”rätta” sammanhang. I Västeuropa skiljer sig synen på när det andra världskriget startade till skillnad från den som ges i den ryska historieskrivningen. Enligt rysk historia startade ”det stora patriotiska kriget” (ännu en beskrivning av kriget) 1941 i samband med det fascistiska Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen. Jag insåg denna skillnad i uppfattning av tid och rum vid en djupare diskussion om Ryssland och Sovjetunionens historia med studenterna på det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier för ett par år sedan. Vidare kan detta också vara ett exempel på den metodologiska nationalismen och hur dess definition av historia. Listan på liknande uppfattningar kan göras ändlös. Det vi kan enas kring är att Archibald Wavell hade rätt i sin observation om att Versailleskonferensen 1919 lämnade efter sig ett arv av oförsonlighet och olösta konflikter, frågor och problem vi än idag ställs inför. Det är en orolig tid vi lever i. Frågan är om det är konferenser i likhet med Versailleskonferensen som kommer att vara lösningen för att byta ut en fred som tog slut på all fred till att bli en fred som förblir fred.

Vad är humanisternas roll i klimatförändringsdebatten?

2000-tal, Globalhistoria, Historiografi, Klimat, Okategoriserade, USA, , , , ,

Jag är historiker och jag forskar i klimatets historia. Jag rekonstruerar klimat genom att tolka tidigare beskrivningar av vädret. Detta har ofta lett till en del frågor och förklarande. Bland historiker var jag till en början en utböling. Klimathistoria ansågs inte vara riktig historia. Jag studerar inte aktivt människan eller händelser, utan jag utgår från det abstrakta vädret och klimatet, vars inverkan på människan och historiska händelser ofta är, om inte utelämnad, åtminstone omstridd. Bland lekmän har jag också ofta fått frågan, eller snarare konstaterandet, ”Är det inte naturvetare som håller på med klimat?!” Kort sagt, många ser mig inte som en riktig historiker, men jag är inte naturvetare heller.

Humanvetenskapernas roll är ofta förbisedd inom klimatdebatten, och i många fall känner sig även humanisterna utanför debatten. Som ett extremt exempel fungerar Åbo Akademis nya PR-film om hållbar utveckling, kallad ”Jorden, lyckan och jag”. Tyvärr saknar filmen ett bredare humanistiskt perspektiv (pga. ett litet missförstånd), vilket känns aningen avigt när titeln hänvisar till individen och dens välmående. Det, om inget annat, är just vad humanisterna håller på med: individen och välmående.

Klimatförändringen berör människan på ett individuellt plan och som social varelse. Det handlar om ansvarskänslor; kollektiva och personliga skuldkänslor; välmående och personliga val; etik och moral. Det handlar om hur vi förstör och påverkar jorden, vårt sista och enda tillhåll. Dylika ståndpunkter kommer fram i olika intresseorganisationers förslag och råd i hur individen borde agera för att ”stoppa” eller ”minska” klimatförändringen. Vi uppmanas att handla klimatsmart, köpa närproducerat, och att cykla istället för att köra bil. Det här säger hur vi borde vara och borde göra. Men det är inte lätt att tillmötesgå dessa krav när vardagen slår en i ansiktet, för på något plan blir allting ett klimatsmart val. Vi borde göra klimatsmarta val när vi åker till jobbet (bil, cykel eller buss), handlar mat (gris, höna eller vegetariskt), köper kläder (återanvända, slänga eller lopptorg), väljer semesterort (inrikes eller utrikes) och renoverar lägenheten m.m. Men vad gör man när  inhemska grönsaker är mindre klimatvänliga än utländska, och ekologiska produkter kostar skjortan? Skall vi då få dåligt samvete om vi inte klimatetiskt sett gör rätt val? Hur kan vi vara lyckliga med alla dessa krav som ställs på oss?

Klimatlösningar diskuteras ofta på ett mera abstrakt politiskt plan i form av skatter och utsläppsrättigheter, och detta gör att vi ofta öser över ansvaret för framtiden på politikerna. Det är en personlig överlevndadsstrategi för att fortsätta vara lycklig. Men det är klart att vi inte kan ”lösa” eller ”stoppa” klimatförändringen på detta vis, och hela diskussionen är en högst subjektiv fråga. Frågan vi bör ställa oss är därför: hur kan vi hantera klimatförändringen?

Humanister behövs för att tolka klimatfrågan i den kontext den existerar. Humanisterna behövs för att hitta på ett språk som gör att så många som möjligt kan ta ställning till, och hantera klimatfrågan som ett kulturproblem. Hur påverkar kultur och språk framställningen av klimatförändringen? Bushadministrationens (som länge förnekade mänsklig inverkan på klimatet) starkaste vapen var, till exempel, ett aktivt språkval. Bush pratade om ”klimatförändring” framom ”global uppvärmning” eftersom det senare föder negativa associationer. Vad är således förhållandet mellan stat och individ när vi talar om antropocen klimatförändring? Vad menar vi med begrepp som ”natur” och ”hållbarhet” i framtiden? Varför presenteras klimatförändringen oftast i dystopiska framställningar? Hur reagerar individen på dessa? Varför finns det klimatskeptiker? Hur presenteras klimatförändringen i filmer och skönlitteratur? Hur har tidigare kulturer hanterat effekten av extrema väderfenomen?

För att svara på dylika frågor behövs historiker, filosofer, språk- och litteraturvetare. Det krävs ett djupt interdisciplinärt samarbete mellan humanister och naturvetare. I ett allt mera komplext samhälle behövs nya perspektiv och tolkningar av det som har varit, det som är, och det som komma skall. Klimatfrågan pressar fram ett vetenskapligt paradigmskifte och rubbar de traditionella normerna. Summa summarum: Humanister har en stark roll i klimatdebatten, och det behövs humanister för att förstå och relatera till de utmaningar klimatförändringen för med sig.